Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 24 maj, 2012
Reportage om scenkonst

Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Om å bli ført inn i metafilosofi

Å være ung. Å være ung er å søke etter en grunn og et grunnlag i og for det egne livet, hvilket betyr at en når fram til en indre trosvisshet ...

Av: Thor Olav Olsen | 30 augusti, 2011
Agora - filosofiska essäer

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 17 augusti, 2015
Gästkrönikör

Lars Andersson. Foto: Kari Lovaas

Fräls oss ifrån ondo …



Lars Andersson ägnar inte sig åt deckargenren. Kanske för att den leder fel, att den är för grund eller för platt för att kunna tjäna hans syften, för förutsägbar, trots överraskande lappkast och annat underhållande som tillhör de gängse tricken. Eller, som sagt, att han finner den suspekt? Att livet och döden kräver större mänsklig och konstnärlig omsorg än en deckare medger? 

Om Lars Andersson, hans ” kriminalistisk roman ” och Leonard Cohen.


Romanens fiktion är stagad av inlån från historisk verklighet: Astrid Lindgren, som vi känner som författarinnan, är för tillfället placerad på Allmänna säkerhetstjänstens centrala postkontrollavdelning och sysselsatt med att öppna och läsa brev. Hon har en mening om erotiska rollspel under ett samtal med LR. Det utspelar sig i Tegnérlunden, just där en skulptur av henne idag kan beundras.
Leonard Coen. Foto: Roland Godefroy

Leonard Coen. Foto: Roland Godefroy

Annons:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.
- Leonard Cohen

Lars Andersson är en opålitlig författare. Bäst man väntar sig en tredje diger del av hans myllrande släktkrönika från Klarälvstranden sticker han till oss en liten bok, smal om ryggen, om spelmannen Lomjansguten. Bäst som man väntar sig att få följa Gustaf Fjæstad när han från sin parkbänk i Boston ska segla hem till Stockholm och inleda snömålarkarriär, flyttar berättelsen in i en koja hos en fiolspelare i den värmländska skogen. Och den som då väntar sig ett rätlinjigt, episkt förlopp, rentav förutsägbart, står där med en mångflikig "Vattenorgel" i näven. Somliga blir av detta besvikna, andra utmattade, några – legio, ty vi äro många – lustfyllt utmanade. Dock – "Lomjansguten" är – det bör påpekas – klen till radantalet men begåvad med stor lödighet. Och i "Vattenorgel" målas flödigt ett konstnärsporträtt om än inte snömålarens.

När Lars Andersson vid något tillfälle beklagar sin okunskap om grekisk mytologi ger han en månad senare ut en roman med titeln "Artemis" (1995) och avslöjar gedigen bekantskap med Frazer och andra av hans kollegor mytutläggare. Vad ska man tro? Vid något tillfälle låter han undslippa sig att deckargenren är moraliskt förkastlig varpå han utsänder just denna "Artemis", om än betecknad som "antideckare". Det saknas konsekvens här!

Dessa tankar om att i all välmening bli dragen vid näsan vaknar vid läsning av Lars Anderssons "De våra, en kriminalistisk roman", där vi snubblar över ett lik redan på sidan13. En deckare således?
Anmälare av "De våra", den senaste och sextonde av Lars Anderssons romaner, har berömt hans – som alltid – vackra språk, men här och var reses invändningar: författaren leder oss in på irriterande stickspår, storyn irrar och tappar farten, brottsutredaren är förströdd, upplösningen för tillfällig, peripetin kommer för sent osv.

De förefaller ha läst en deckare. Mattias Hagberg i GP är ett tydligt undantag. Han pekar ut en annan läsart än krimgåtans, tar fasta på kriminologen Leonard Ringers tattarursprung och finner en roman om annorlundaskapets bistra villkor. Radions Ulrika Knutsson gör liknande observationer och viftar med ett moraliserande pekfinger. Pär-Yngve Andersson är den mest långtgående i att analysera en andlig dimension i nättidningen Kulturdelen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu är det så att Lars Andersson inte ägnar sig åt deckargenren. Kanske för att den leder fel, att den är för grund eller för platt för att kunna tjäna hans syften, för förutsägbar, trots överraskande lappkast och annat underhållande som tillhör de gängse tricken. Eller, som sagt, att han finner den suspekt? Att livet och döden kräver större mänsklig och konstnärlig omsorg än en deckare medger?
Visserligen kan "Artemis" och "De våra" båda läsas med spänningsfylld förväntan på hur det ska gå, vem som är den skyldige, med vilket motiv någon bragts om livet osv, men det framgår redan i farstun att detta inte är huvudsaken. Vi är i båda fallen försedda med läsanvisningar som pekar åt annat håll – det är bara att följa snitslad bana.

Ingångar

Antideckaren "Artemis" framstår genom ett tätt allusionsnät kring Artemis, en Allhelig modergudinna och inslag av religiös mystik av olika tappning som en roman om Gott och Ont, om en ursprunglig Skuld, snarare än ett kriminologiskt pussel.

"De våra" är en större text, bred om ryggen, mångflikig, och med spelplatser också fjärran från den värmländska tjäderspelsgläntan, i Stockholm, i Lettland och Tyskland och med ett krig som rasar strax bortom riksgränsen. Också denna text försedd med läsanvisningar i form av tre inledande "ingångar", utformade så att man får intrycket av överskrifter, tonartsangivelser.

I den första påträffar en fågelskådare de illa tilltygade kvarlevorna av en kvinna intill den svensk-norska gränsen. Det tycks vara en god upptakt till en deckare. Men fyndet föregås av noggrann beskrivning av tjäderspel som förefaller tafatt avsiktslösa eller en förövning inför en större och mera meningsdiger drabbning.

"De gjorde inga ansatser till fäktning. Det var som om de inte själva än så länge visste vad de var här för, de kom ihåg sig själva lite i taget och sjöng en strof allt eftersom den dök upp inne i deras fjäderskallar ... Det var en uppvisning lika omedveten om sin fortsättning som snösmältning och släppande tjäle." Detta är nog en väl iakttagen beskrivning av tjäderbeteende, men behövs den för att låta en östmarking snubbla över ett lik? Och varför kallas fågelmusiken en "mässa", förlagd just till påskveckan, en Dymmelonsdag, med bara ett par dagar kvar till långfredag? Det bör finnas en avsikt.

I den andra ingången görs under en bilfärd genom skogslandskap och kvällsljus en föredragning om någon Arvids Jepe, lettisk polischef och medlem av högerextrem motståndsgrupp. Senare får vi klart för oss att den föredragande är docent Harry Söderman, chef för Statens Kriminaltekniska Anstalt som under bilfärden instruerar biträdande överkonstapel Leonard Ringer, hädanefter LR. Denne har just fått uppdraget att utreda ett mord som tycks ha ägt rum i omedelbar närhet av svensk-norska gränsen. En känslig uppgift med tanke på kurirvägar, flyende och förföljda desertörer, underrättelseverksamhet och – inte minst – förekomsten av vapenförråd och utbildningsläger för norsk polis och militär i svensk regi, gömd i svensk skog.

Detta korta fragment, gåtfullt genom sin anonymitet, avlöses av en längre text i kursiv som närmare beskriver Arvids Jepe och hans svärmeri inför en nyhednisk världsordning, baserad på gamla nordiska gudar och sibyllinska böcker – rensade från judiska förfalskningar, märk väl – som en gång vägledde senaten i republiken Rom. Här skymtar zigenare – arier – bland dem en kvinna som botat Arvids bror från hjärnfeber. Och här skildras den passionerade kärleken mellan Jepe och den norska specialutbildade maskinskriverskan Bernine, muskelvig i nystruken SS-uniform, som det heter. Jepes nazistiska övertygelse eroderar under intryck av blodbaden – flera omfattande massmord av judar, zigenare och lettiska patrioter registreras – och han lämnar sin polisbefattning och ansluter sig till motståndsrörelsen. Här porträtteras också en kvinna, en flykting från ett vårdhem för mentalt rubbade. Hon har säregen siarförmåga, hon läker sår och står döden nära utan att förfäras. Hon omges av helighet.

Den tredje ingången, som har karaktären av mer konventionell romanepisod, utspelar sig på Statens Kriminaltekniska Anstalt, som för tillfället är kamouflage för utbildning av en norsk militär/polisiär styrka. Här får LR sitt utredningsuppdrag av sin före detta lärare i kriminologi, docent Harry Söderman. Efter mötet på SKA telefonerar LR till den avdelning där Dionysia finns. Det är inte klart vem Dionysia är, men vi noterar att hon nämns innan romanen tar sin början och att hennes namn inte lätt förknippas med rationalitet utan snarare med hängivelse, intuition.

Men egentligen är det knappast dessa kors och ben som ska ange romanapparatens huvudtonarter.

De våra – en kriminalistisk roman

Innan vi lägger ut från denna breda kaj bör vi beakta ytterligare två läsanvisningar, som ovillkorligen är just sådana. Romanen är "kriminalistisk", heter det. Kriminalistisk är med knapp nöd ett svenskt ord, men användbart om man vill distansera sig från "kriminal-". Vi har således inte att göra med en kriminalroman. Dock rör den ett brott och dess huvudperson är professionell kriminolog. Kanske vi har att göra med Brottet, om vi beaktar historiens upprinnelse i Stilla veckan.

Men viktigast av allt: berättelsens titel är "De våra". LR är av tattarsläkt, men har genom att flytta från Östmark i Värmland till Stockholm, genom att skaffa sig polisiär utbildning och ändra sitt namn distanserat sig från sitt ursprung. Beteckningen "De våra" dyker upp i hans kommentar till en rikstäckande inventering av tattarna i hans hemtrakt. När zigenare ofta nämns i förbindelse med tattare infinner sig omedelbart associationen till sierskor, sibyllor och sibyllinska böcker, en kunskap bortom rationalitet och vetenskap, en annan empiri. Någonstans i denna terräng bör vi hitta den bärande tanken, i tattartillhörigheten, i utanförskapet, bland marginaliserade och föraktade människor, inte sällan med speciella förmågor. Låt oss se vart den tanken kan tänkas leda.

Fiktion och verklighet

Romanens fiktion är stagad av inlån från historisk verklighet: Astrid Lindgren, som vi känner som författarinnan, är för tillfället placerad på Allmänna säkerhetstjänstens centrala postkontrollavdelning och sysselsatt med att öppna och läsa brev. Hon har en mening om erotiska rollspel under ett samtal med LR. Det utspelar sig i Tegnérlunden, just där en skulptur av henne idag kan beundras.

Och liksom Lindgren låter sin "Mio, min Mio" rinna upp i Tegnérlunden och ger huvudpersonen Bo/Mio hemort på närbelägna Upplandsgatan 13B låter LA sin egen adress i Karlstads Klarakvarter vara "De våras" epicentrum. "Mio, min Mio" är som bekant en stor uppgörelse mellan Gott och Ont, så en kollegial bugning/blinkning är här tänkbarbar; man kan gissa att motivet Ont och Gott står LA närmare än deckarpusslet.

LA hänger således upp sin fiktion på ett stort antal person- och ortnamn och annan rekvisita hämtad ur vår autentiska verklighet: författaren Peter Nisser, statssekreterare Erlander, docenten Harry Söderman, kallad Revolver-Harry, kaffekungen Löfberg, Knivkongen Johan Fredrik Hedenberg av resandesläkt (?), den tyska konstnären Elfriede Lohse-Wächtler, för att nämna några från vitt skilda håll – och listan kan göras lång. LA är angelägen om att ge läsaren bilder av den tid då kriminolog Ringer verkar, det är uppenbart. Så angelägen att man kan tro att någon omständighet i denna tid är bokens egentliga ämne?

Litterära metoder ...

De tveksamma tjädrarna, som "kom ihåg sig själva lite i taget och sjöng en strof allt eftersom den dök upp inne i deras fjäderskallar" tycks vara en kommentar till den berättelse som ännu inte vet vart den ska ta vägen. Eller till den utredning som till en början – och ganska länge – famlar i sammanhangslöshet. Liknande metaeffekter förekommer på flera håll. LR överväger att hos herrekiperare Pagrotsky köpa en trench coat, ett klassiskt ytterplagg i deckarsammanhang. Den annalkande sommaren gör dock plagget överflödigt, och vi får måhända bekräftat att LA:s avsikt med sin bok är en annan än deckarens.

Den första av raden annonser på biografen Roxy avser filmen "Spelet om en kvinna" med en slagmålsscen i slutet. Så läsaren kan vänta sig handgripligt våld ... Och recensenten i ortstidningen raljerar över den sovjetiska förfilmen "där man framförde det jordiska paradiset förkroppsligat". Om paradis hör vi inte så mycket mer, men väl om helvetet och dess förgård, så ofta att bibelns helveteseld gör sig påmind, den som drabbar den som förbannar sin broder.

Och den som då väntar sig ett rätlinjigt, episkt förlopp, rentav förutsägbart, står där med en mångflikig "Vattenorgel" i näven. Somliga blir av detta besvikna, andra utmattade, några – legio, ty vi äro många – lustfyllt utmanade. Dock – "Lomjansguten" är – det bör påpekas – klen till radantalet men begåvad med stor lödighet. Och i "Vattenorgel" målas flödigt ett konstnärsporträtt om än inte snömålarens.

Ett annat exempel på den här sortens självbespegling är några rader i slutet där LA tycks kommentera sin historia med kritik av en pjäs av Max Catto: "Därför dräper jag". Pjäsen är en mordhistoria i dubbla lager, likt "De våra", men dess "förklaring verkade mer än lovligt enkel". Kanske man kan hävda att "De våras" upplösning är enkel, vägen dit är tillräckligt komplicerad. Men alldeles oavsett vilket; det viktiga är att LA underminerar deckarfiktionen med kommentarer av detta slag, somliga lekfulla, andra med bråddjup syftning, en romanteknisk Verfremdungseffekt som gör läsaren medveten om texten, manar till lyhörd läsning.

När mordgåtan närmar sig sin lösning blir trängseln av tankar och uppslag allt större. Det kan erinra om musikalisk trångföring, så som den beskrivs av dansken Mogens Wöldike i Karlstad domkyrka: trångföring är den slutdel av en fuga när de olika stämmorna verkligen pratar i mun på varandra. Detta är ytterligare ett tillfälle då romanens och utredningens struktur kommenteras. Och från Wöldikes svar om kompositionell form kan vi låta tanken gå till Sirenkapitlet om musik i Ulysses, som ju James Joyce hävdade var skrivet i formen fuga per canonem. Kanske är klivet för långt, men texternas antydande mångfald är likartad. Och Leopold Bloom är en personifikation av Godheten, som någon påstått.

... och kriminologiska

I brist på sammanhang börjar LR medvetet bringa ordning i sin tillvaro genom att varje morgon köpa tidning och cigariller innan frukosten med tidningsläsning ska intas på kafé Hollandia. Tidningen inhandlas i tobaksaffären i Klara, där expediten är en vacker flicka: "Hennes ansikte var skyddslöst vackert. Blicken i hennes grå-gröna ögon fullständigt ren och forskande som efter hans själ. Handleder smala så att man fick hålla andan för att de inte skulle gå sönder när hennes händer staplade upp det han i hastigheten kom på att fråga efter. Hennes hy var som ett stilla snöfall.

Hon hade rödaktigt tvärklippt hår som hon försökte lägga bakom öronen. Det fanns en liten fumlighet över hennes rörelser, som om hon fick tänka igenom allt hon gjorde. Hennes leende, när det plötsligt kom, kunde ha lyst upp världskartan." På annat ställe heter det: "Å denna tobaksaffär, hur den skulle infånga, som en dimkammare (där materiens minsta partiklar irrar som spårljus), hans tankar och drömmar, i veckor som skulle komma och passera och bli till månader!" och LR konstaterar att "hans Karlstadtillvaro hade fått stadga och plan", tack vare tobaksflickan, yttre disciplin ställd mot inre oreda. Och vi erinrar oss att tjädrarna saknade avsikt och riktning så länge det inte fanns någon höna att spela för.

Är det nyss citerade den plötsligt förälskades hyperboler eller ett porträtt av en sibylla? Frågan aktualiseras av de många anspelningar på spådomskonst och sibyllor som LA har strött ut i texten. Och ritualisering likt den LR hälsar den nya dagen med karaktäriserar också viss spådomskonst. Tanken går till Arvids Jepes drömmar om att bygga ett nytt samhälle med ledning av sibyllinska böckerna. Hans älskarinna från Norge äger reproduktioner av två av Michelangelos sibyllor i Sixtinska kapellet. LR:s syster Alina, nästan blind, kommer hem till Sverige och har med sig sitt artistnamn Dionysia från tiden i Berlin, där hon haft rollen som blind sierska och healer.

I sitt förvirrade tillstånd, intagen på Konradsbergs hospital, talar hon om en ouijabräda, ett verktyg vid seanser, om tarottydares keltiska kors och om Brauche, en form av healing med naturpreparat. LR iakttar hos sig själv två sätt att tänka: ett "analytiskt, detaljerat ... Det andra var ett försjunkande, det skedde med en röst inuti honom, och denna röst talade endast och enträget med Dionysia. Den frågade henne, berättade för henne, inväntade sin egen tankes fortsättning vänd mot henne som mot ett inre orakel."

Laima, den före detta mentalpatienten, storväxt, nynnande, sjungande, leende trygg, som ansluter sig till Jepes grupp i den lettiska skogen, läker sår och handskas insiktsfullt med de döende. Hon ser faror där ingen annan ser dem. En lycklig idiot, heter det, men besittare av säregen visdom. Gudinnan som lånat henne sitt namn är förknippad med äktenskap, barnafödande och död.

Någonstans varnas för att fienden har tillgång till Akasha-krönikan, en helhetsmatris för hela Skapelsen och motsvaras av Livets bok i Bibeln.

Det grekiska ordet katoptromanti dyker upp från ingenstans. Katoptromanti innebär att spå genom att se i spegel eller i en vattenpöl, i något som blänker, i stället för i den konventionella kristallkulan. Blänk, i en kameralins, i en fönsterruta, i glasskivan framför biograf Roxys bioaffisch återkommer flera gånger, och bland upplevelser från barndomen som framväller under intryck av Händels Messias i Betlehemskyrkan hålls en liten handspegel fram. Den kan riktas åt olika håll, varvid olika människoansikten myllrar fram. På restaurang Regnbågen i Stockholm sätter sig LR i spegelsalen, en skvallerspegel, ur vilken han försöker sortera rösterna vid borden omkring honom, men i hans öra bildas i stället namn på "de våra". Nära berättelsens final tycks delar av en sanning framkomma framför en hallspegel.

LR använder okonventionella utredningsmetoder, han misstror statistik och sannolikhet. Här finns ändå husrannsakan och konventionell analys av fingeravtryck, här hänvisas lustfyllt till docent Södermans handbok "Minnesbok för kriminalpolisen", där, exempelvis, man kan inhämta kunskaper om "Överföring av latenta avtryck till folie", för övrigt nedtecknad av sekreteraren Astrid Lindgren.

Men oftare gör LR bruk av intuition, "(f)örsöker gräva mig fram här i myrstacken utan att rubba på gångarna och korsningarna. Som att leta efter det som rör sig i ett avlagt, inlåst, bortglömt, avdomnat huvud", han följer plötsliga infall, ligger gärna på sängen och låter tankar snurra "gyroaktigt", ett inre, hypnagogt, kriminologiskt arbete – mordgåtans lösning uppenbarar sig när en uppgift ur en tidningsnotis om ett faderskapsmål kolliderar med titeln på en Brechtpjäs!

Detta slags lösliga spekulation är inte väl sedd av LR:s lärare docent Söderman – Klärvoajans! – som, så tekniker han är, ända kan hemfalla åt fördomar, "förhärskande moraliska intuitioner", mot vissa människor och döma dem efter "typen", en källa till djup oenighet mellan lärare och elev. Dock – Söderman vill ha Leonards huvud på plats i Östmark. Hans huvud, inte hans krimtekniska expertis.

Som vi ser är LR:s metoder oortodoxa och pekar bort från deckargenren. De tycks befryndade med spåkvinnans skådande. Inte desto mindre är det hans utredning av mordet på flickan vid svensk-norska gränsen som är romanens motor. Men den handlar om något annat.

De våra

Beteckningen "de våra" dyker upp som underrubrik i slutet av tredje kapitlet i anslutning till dokument från Norge om hur man ska hantera tattarfrågan lika effektivt som judefrågan. De våra omfattar här i första hand tattarna i Östmark, men utvidgas snart till att omfatta andra representanter för resandefolket, likaså zigenare och till sist alla försumbara människor som kan skallmätas och listföras som avvikande, lobotomeras, kastreras, injiceras med cardiazol, innebrännas, skjutas och skottas ner enligt sardinpackningsmetoden som i Rumbula i november 1941. Och så vidare. Således de första underrättelserna om massmord, särskilt i Lettland, iscensatt av olika konstellationer av nazistisk ockupationsmakt och inhemska medlöpare.

Hit hör också systern Alinas öde i Tyskland. Väninnan Mitzi lär ha porträtterats av konstnären Elfriede Lohse-Wächtler, som på Pirna-Sonnenstein-anstalten tvångssteriliserades och 1940 avrättades med den nya gasningsmetoden som del av det nazistiska eutanasiprogrammet T4. Hennes brott var mental störning. Och samma Mitzi är det som varnar den blinda Alina, som nu heter Dionysia, för den utrotning av ofärdiga, mentalt efterblivna, blinda och lösaktiga som tagit sin början. Dionysia lär sig av Mitzi att vakta på sina ord för att inte klassas som efterbliven. Spädbarn injicerades med mjölk och kastades i en grop.

Samtidigt som läsaren underrättas om denna ondska får vi ta del av LR:s eget trauma. Leonard Ringer har flytt sitt ursprung och gör allt han kan för att undvika samröre med hästar, hästfolk och den stundande vårhästmarknaden i Karlstad. Han hemsöks i en sorts hypnagogt tillstånd av närgångna minnen av stark hästsvett, hovskägg, "(f)nysanden, halvt hörda ljud av flugor och knakande trä." Men "tavringen, den ostadige, den arbetsskygge skrivbordsdetektiven", som han ironisk kallar sig, beställer ändå fram – med en känsla av skam – från Socialstyrelsen uppgifter från Östmark från den pågående tattarinventeringen. Bara för att få veta. Och läser, starkt berörd, om att "tattarsläkterna i Östmark var i allo skötsamma och gick ingen människa förnär. Detta enligt socknens djupt eniga sagespersoner."

Men upprepade gånger förflyttas vi till en ofta plågsam barndom och uppväxt. Det är en historia om utanförskap, ringaktning, hån och stryk med ett stående inslag av Skam, den som kan slå honom som en blixt innanför pannan. Trälborgen, dit man kan släpas på skolgården, återkommer som påminnelse om hans egen och alla andra trälars öde. Lettlands befolkning, die Undeutsche, betraktas av nazikoryféer som blivande trälar i ett germanskt rike.

Det som för LR leder ut ur denna skärseld är böckerna och musiken.

Dymmelonsdag

Bokens inledande tjädermässa spelas upp, som vi sett, en dymmelonsdag. Berättelsen tar alltså sin början i stilla veckan, då alla snurrande hjul gjorde Kristi pina större och häxor ansågs vara särskilt farliga. Anspelningar på andlighet och religion blir sedan vanligt förekommande. Det ockulta inslagen har vi kunnat iaktta, de förefaller ibland avlägsna och exotiska. Men här förekommer även oss mer närstående anspelningar på en andlig verklighet.

Musikens makt drabbar LR i ungdomen vid åhörandet av Bachs invention nr 6 i E-dur. Han beslutar sig för att bli pianist. Det blir han inte, men en hängiven musikkonsument, särskilt som flitig åhörare vid kyrkokonserter under studieåren i Stockholm.

I Karlstad ska Händels Messias framföras i Betlehemskyrkan strax efter påsk. Av Mogens Wöldike, gästande dansk dirigent, får han låna ett partitur. Han slår upp (på måfå?) andra delen, den med anknytning till fasta, påsk, uppståndelse och pingst, och läser på tåget till Stockholm:

Behold the Lamb of God
that taketh away, that taketh away
the sin of the world,
– – –
He gave his back to smiters
and his cheeks to them that plucked off the hair:
He hid not his face from shame,
from shame and spitting

Detta inträffar efter att LR för andra gången har mött en östmarking som hånat honom för hans tattarbakgrund. Denna påminnare från det förflutna hånar också Dionysia: "Hon, idioten i rött, den blinda, vad hette hon? Hon har visst blivit luder ...?"

Vid konserten några dagar senare överväldigas LR av strömmar av bilder när han lyssnar till tenorens recitation:

He was cut off out of the land of the living,
for the transgressions of thy people was he stricken
But thou didst not leave his soul in hell ...

"Det pågick nånting därinne i drömbildsflimret som var starkt känslosamt, ändå var det avlägset. Som inneslutet i en smältvattensliknande ström av klarhet, frid." Från Skam till Frid.

Leonard Ringer

LR vaknar sin första morgon i Karlstad, återbördad till Värmland, och menar sig veta vad han heter. Och det är inte Leonard Ringer. "Aldrig helt och hållet, på riktigt". Vi känner inte hans namn, Leonard Ringer är antaget.

Det är rimligt att ett namn kan vara betydelsebärande i en roman av LA, i "Artemis" är det vanligt. Tanken infinner sig att Leonard Ringer har sitt ursprung hos Leonard Cohen som LA ägnat närgången uppmärksamhet åt i sina texter, nu senast i sin kartläggning av Göran Tunströms tid på Hydra. Och när efternamnet Ringer kan hänföras till de upprepade raderna "Ring the bells that still can ring" i Cohens bekanta "Anthem" har även efternamnet fått en tänkbar förklaring. I visans nästa rad: "Forget your perfect offering", anspelas på det felfria offerlammet, det lamm, som Johannes Döparen pekar ut i Johannes 1:29: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd", den textrad som vi sett inleda vårdelen av Händels Messias. Och vi erinrar oss det bagglamm som dyker upp i en vision, förlöst av Händels Messias, ett lamm som tjudras och den lyckokänsla som infinner sig när pojken LR får spotta på brynet när fadern ska slipa lien (för att slakta lammet?) och det bagglamm som auktioneras ut vid svensk-norska 17-majfirandet på Stadshotellet.

Leonard Cohen, rabbinens dotterson, är förstås väl förtrogen med påskhögtidens lammoffer till åminnelse av det judiska folkets förlossning undan umbäranden i Faraos Egypten; när han introducerar sin visa för publiken uppträder han i prästerligt svart och med avmätta åtbörder och konstaterar lågmält men tydligt att "so much of the world is plunged in darkness and chaos. So ring the bells that still can ring ..." Leonard Ringer, som ju tillhör de ringaktade, famlar i ett mordutredningens och massmordens kaos och – till sist – Lars Andersson skriver, väl medveten om det judiska folket historia, sin flerbottnade betraktelse i en tid då man åter marscherar med hakkorsflaggor i vår omedelbara närhet.

LR säger sig vid något tillfälle ha fått "en sorts upplevelse" av Thor Fagerkvists altartavla, föreställande den korsfäste i Norra Finnskogas kyrka.

Uppgiften är formulerad i förbigående och den kommenteras inte, samtalet med bokhandlare Sigurdsson går vidare i andra banor. Men den är en fingervisning om att – med de hänvisningar vi sett till Lammets offerdöd, både hos Händel och Cohen – utredningen i "De våra" försiggår både i en materiell och andlig verklighet och avser Brottet i en värld där Gott och Ont är realiteter. Ytterligare en omständighet pekar i denna riktning. Vi erinrar oss att lägenheten med den tänkvärda anknytningen till Lars Anderssons privata adress placerats "Högst upp". Denna rubrik följs i senare rubriker av en nedåtgående rörelse fram till en slutlig: "Längst ner". Rörelsen tycks korrespondera med en fängslad kvinnas inre monolog, i vilken ett medvetande långsamt bryts ner i mörker och helvete. Denna Golgatavandring ser ut att kunna läsas i nära anslutning till författarens person.

LA: Jag är berättare och realist

I en drömlik sekvens som Händels oratorium utlöser pekar Revolver-Harry Söderman med pipan som med en pistol och säger: "det är konstfel att bli upptäckt i en så enkel kontroll". Vad docenten skämtsamt och retsamt tycks påpeka är att LA/LR ha gjort någon konstnärlig / romanteknisk / utredningsteknisk blunder, som alldeles för enkelt avslöjar något, en struktur, en tanke. Menar han att det var för lätt att spåra upp namnlånet från Leonard Cohen och därmed en nyckel till läsart? Eller någon annan, vilken som helst, av nycklarna på den stora knippan? "... att kunskap är en blå naivitet som ur ett tillmätt mått av tankesyn fått den idén att Gåtan har struktur", förkunnar chefsastronomen ombord på Aniara.

Lars Andersson är en pålitlig författare. En roman av hans hand och huvud har, som vi än en gång kan konstatera, alltid en flerstämmig klangbotten som börjar resonera vid upprepad läsning och eftertanke. Och vi kan instämma med Leonard Cohen när han mot slutet av "Anthem" säger

You can add up the parts
but you won't have the sum

Cohen talar nog om livet och LA kan tänkas instämma, men som spegling av LA:s text kan den vara ännu en av metapoetiska effekter.

Mordutredningen må vara lätt att tillägna sig och kanske kan man ana mordgåtans lösning på ett tidigt stadium. Men den verklighet i vilken berättelsen utspelas är en komplicerad väv, där ränningen är i flera färger och där inslaget växlar karaktär, varför ett svåröverskådligt system av tankar och motiv som överlappar och skymmer varandra breder ut sig. Ett virrvarr av ödesdigra eller lyckosamma tillfälligheter, allianser, förbindelser, lojaliteter, svek, ställningstaganden, rollbyten – t.ex. Knut Hamsuns, utkantmänniskornas skildrare som gjorde sig till "massmördarnas skrivbiträde"!

Men det torde ha framgått av de nedslag jag gjort att Lars Andersson har kommenterat vår tids ondskor genom att låta stora och små världshändelser filtreras genom en mordutredares tankar, drömmar och rädslor. Ett själens landskap tycks finnas till hands om än svårare att kartlägga än en deckargåta. Och där kan måhända finnas en källa till den plågades hugsvalelse. Lik den värmande cylinder som den fängslade kvinnan kryper intill i sitt mörker i en av bokens kapitelingresser.

Leonard Cohens refräng är inte slut. De båda sista raderna lyder:

There is a crack in everything
That's how the light gets in

Detta tycks vara en helomvändning efter de dystopiska första raderna. Om vi ska läsa Cohens refräng som en matris för "De våra" är det osäkert om LA följer sin föregångare hela vägen. Tonen lättar visserligen något i bokens epilog, en vardag återvänder, Leonard Ringer har med viss framgång hanterat några personliga och professionella trauman, midsommarhelgen stämmer till familjeåterseende, Gunder Hägg slår världsrekord på engelska milen, det städas upp, förklaringar levereras, Dionysia återbördas till ett liv utanför anstalten, Tyskland kapitulerar i Norge, kriget går mot sitt slut ... men ännu återstår många mord, vedergällningar, spadtag, utplåningar. Ondskan må ha hejdats i sitt våldsammaste angrepp, men utplånad är den ju inte. Inte i Lars Anderssons roman, inte i vår omvärld. Vi gör klokt i att lyss till Lars egen utsaga i ingressen till "Artemis": "Jag är berättare och realist, jag berättar det som det är". Lars Andersson berättar om Ondska och Hugsvalelse med en mordutredning som berättelsens motor.

Sven Smedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan Vecka 3-2012

USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 januari, 2012

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Sammetsnässlan kategorika

(i natt kl. c. 5.20 blev jag klar med min definition av sammetsnässlan, och man ska fan inte börja skriva efter klockan 3, sedan somnade jag som en död trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 februari, 2013

Sonic Boom: "Jag har verkligen ett bra jobb"

Pete "Sonic Boom" Kember är ett fenomen och en engelsk nationalklenod. Från begynnelsen i legendariska psych-drone-rockbandet Spacemen 3 i mitten av 80-talet och framöver via egna bandet Spectrum och sidoprojekt ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 28 oktober, 2010

Dansens närvaro

MADE-festivalen, 5-8 maj 2009 Koreografier och dans och performance av: Alexander Ekman och Cullbergbaletten, Ina Christel Johannessen, Tørmoen, Elton Hammer, Lindeman Steen, Sende, Søetorp, Nagelhus Schia, Holte Østbye, Meland, Wigdel, Biong ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2010

Joel Peter Witkins, Feast of Fools (1990).

Kannibaler, antropofager och köttätande konstnärer

Redan de gamla grekerna var intresserade av kannibalism. I den grekiska mytologin hittar vi Kronos, son till himlen, dotter till jorden och en av de ursprungliga Titanerna. Kronos hade som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 januari, 2016

Lars Gyllensten

Lars Gyllenstens baklängesminnen

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 06 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.