Två röda systrar

Hella WuolijokiHella Wuolijoki var exceptionell både som människa och konstnär. Hon beskrev sig själv som ett "smått underligt djur som inte låter sig placeras i någon fålla". Hon var en ...

Av: Rolf Karlman | 06 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 23 juni, 2012
Övriga porträtt

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | 10 februari, 2011
Essäer om politiken

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | 02 november, 2013
Essäer om konst

Albert Camus

Albert Camus – en författare och ett främlingskap som fortsätter att fascinera



2013 var det hundra år sedan Albert Camus föddes, vilket uppmärksammades stort i Frankrike. Föredrag och symposier avlöste varandra, nyutgåvor av hans texter och en rad nya publikationer om författaren och hans verk konkurrerade om utrymmet i franska media och boklådor. 
Stèle à la mémoire d'Albert Camus érigée en 1961 et gravée par Louis Bénisti face au mont Chenoua

Stèle à la mémoire d'Albert Camus érigée en 1961 et gravée par Louis Bénisti face au mont Chenoua

Att Främlingen fortsätter att tala till nya generationer läsare är värt att notera i dessa tider då de yngre ofta anses vara mer eller mindre obenägna att ge sig i kast med mer krävande litterära alster och på sin höjd tar sin tillflykt till lättviktiga kriminalromaner. Främlingen är nämligen ingen lättillgänglig roman innehållsmässigt – även om den är det rent språkligt –, vilket alla som är bekanta med detta verk väl vet. Det är förvisso ingen lätt sak att identifiera sig med, eller ens förstå, huvudpersonen (och tillika berättaren) Meursault. Den brist på personligt engagemang i den verklighet och vardag som omger honom, den likgiltighet inför det som händer som han visar prov på, kan kännas lika främmande för läsaren som tillvaron gör för Meursault själv.
Sisyphe, av Franz von Stuck, 1920

Sisyphe, av Franz von Stuck, 1920

Annons:

Camus, född och uppvuxen i Algeriet men verksam i Frankrike från slutet av trettiotalet, räknas som en av de mest betydande franskspråkiga 1900-talsförfattarna. Han hade en fransk far och en spansk mor och var en del av den franska minoritet i landet vars hemortsrätt ifrågasattes i samband med Algerietkriget på 1950-talet, ett krig som slutade med Algeriets frigörelse från Frankrike 1962. Camus algeriska band spelar en viktig roll i såväl hans litterära produktion som hans livshållning. Ställningstagandet i Algerietfrågan, där han förordade en "tredje ståndpunkt", en lösning som inbegrep samexistens på lika villkor för ursprungsbefolkningen och ättlingarna till de franska kolonisatörerna, bidrog också i hög grad till hans alltmer isolerade ställning i de tongivande intellektuella kretsarna i Paris. Camus politiska förankring till vänster ifrågasattes och fasthållandet vid den tredje ståndpunkten blev med åren alltmer problematisk för författaren.

I Sverige torde Camus vara mest känd som romanförfattare, framför allt genom romanerna Främlingen, Pesten och Fallet, men det bör framhållas att hans filosofiska idéer – manifesterade i "det absurdas filosofi" – hade en oerhörd genomslagskraft i Frankrike i mitten av förra seklet. Vid sidan av de existentialistiska filosoferna och författarna, med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som galjonsfigurer, var Camus det nav kring vilket det intellektuella livet rörde sig. Hans centrala idéer inom det filosofiska området återfinns bland annat i verken Myten om Sisyfos och Människans revolt, men också i ovan nämnda romaner och i teaterpjäser som Caligula och Missförståndet, för att nu nämna några. Camus hade för övrigt ett djupt engagemang för teatern, han satte upp och regisserade pjäser och hade, innan hans liv så tragiskt ändades i en bilolycka 1960, planer på att fortsättningsvis koncentrera sig på teatern. Man bör heller inte glömma att Camus också stod för en omfattande journalistisk gärning, exempelvis i tidskriften Combat under ockupationen och senare i L'Express där han bland annat gav uttryck för sina reflektioner kring Algeriet och händelseutvecklingen i landet.

I Sverige har Camus fått regelbunden uppmärksamhet från 1940-talet och framåt, senaste tillskottet är boken Albert Camus: varken offer eller bödel, författad av Jenny Maria Nilsson och publicerad 2014. En annan initierad svensk bok om Camus, Albert Camus. Från främlingskap till landsflykt, skrevs 1957 av den välkände översättaren och litteraturförmedlaren C. G. Bjurström. Båda dessa böcker tar i hög grad fasta på de filosofiska idéer som genomsyrar många av Camus verk och den utveckling man kan konstatera hos författaren. Bjurström skrev också under flera decennier artiklar i BLM och DN där Camus och hans verk var föremål för analys, artiklar som säkerligen bidrog till den påfallande stora uppmärksamhet författaren fick i Sverige när han kom för att motta sitt Nobelpris i litteratur 1957 (och även till att han tilldelades priset, får man förmoda).

Det kan vara av intresse att ägna några extra rader åt det i Sverige mest kända verket av Camus, nämligen Främlingen (L'Étranger, 1942). Det är för övrigt inte bara i Sverige som detta verk har uppmärksammats och lästs i över ett halvsekel: verket har i många europeiska länder, inte minst de anglosaxiska, uppnått kultstatus.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Sverige är boken ett stående inslag i kurslitteraturen vid de universitet och högskolor där franskundervisning bedrivs och fortsätter således att påverka många yngre människor och utgöra en del av deras franska allmänbildning och kulturella bagage.

L'Étranger översattes till svenska första gången 1946 – alltså bara fyra år efter det att det franska originalet utkommit i Frankrike. Romanen nyöversattes till svenska 2009 av den kände översättaren Jan Stolpe och fick ansenlig uppmärksamhet i svensk press, där översättaren fick välförtjänt beröm och där bokens obrutna aktualitet framhölls. Denna senare översättning innehåller också ett mycket intressant och läsvärt efterord, författat av Michael Azar, som bland annat tar upp frågan om hur man ser på denna roman idag, vilka nya kunskaper om författaren, hans verk och dåtidens samhälle som bidragit till nya läsningar och insikter. Så har bland annat den "koloniala aspekten" tagit plats i analyser av Främlingen och bidragit till att nya perspektiv tagits i beaktande; detta ser vi exempel på i Kamel Daouds roman Meursault – contre-enquête (2014), som är ett slags "remake" av Camus bok, men där "Araben" ("Den Andre") är den centrala gestalten.

Att Främlingen fortsätter att tala till nya generationer läsare är värt att notera i dessa tider då de yngre ofta anses vara mer eller mindre obenägna att ge sig i kast med mer krävande litterära alster och på sin höjd tar sin tillflykt till lättviktiga kriminalromaner. Främlingen är nämligen ingen lättillgänglig roman innehållsmässigt – även om den är det rent språkligt –, vilket alla som är bekanta med detta verk väl vet. Det är förvisso ingen lätt sak att identifiera sig med, eller ens förstå, huvudpersonen (och tillika berättaren) Meursault. Den brist på personligt engagemang i den verklighet och vardag som omger honom, den likgiltighet inför det som händer som han visar prov på, kan kännas lika främmande för läsaren som tillvaron gör för Meursault själv.

Ytterligare några ord om Främlingen, denna milstolpe inom den europeiska 1900-talslitteraturen, kan här vara på sin plats. Ett karakteristiskt och fascinerande drag i boken är det täta sambandet mellan språk och innehåll: Meursaults korthuggna, neutrala språk är en spegelbild av hans personlighet. Hans sätt att betrakta tillvaron fragmentariskt, som en serie slumpartade händelser utan inbördes sammanhang, reflekteras konsekvent i hans avskalade språkbruk. Orsakssambanden lyser med sin frånvaro verket igenom, vilket språkligt bland annat tar sig uttryck i avsaknad av förklaringar och "länkar" mellan meningarna. Sartre, som har skrivit en essä om Främlingen, understryker att det är en bok "som inte förklarar", där "varje mening är en ö, utan samband med de omgivande meningarna".

Detta ställer förstås krav på läsaren på olika plan. Påfallande många tycks ändå ta till sig verket och gripas av den "absurda människans" livshållning, personifierad i Meursaults gestalt, trots att man som läsare kanske inte fullt ut kan anamma allt i denna komplicerade litterära skapelse.

Inte minst ställer L'Étranger krav på översättarna, som inte får låta sig frestas att "tolka" verket och "fylla ut" det med förklaringar i akt och mening att gå läsaren av översättningen till mötes.

Det är tvärtom av största vikt att respektera texten genom att översätta vad som de facto står där utsagt, inte vad översättaren tror menas med det författaren skriver. Här kan tilläggas att både den engelske och den svenske förstaöversättaren av Främlingen har gjort sig skyldiga till tillägg och förklaringar av olika slag i sina översättningar för att göra texten mer lättbegriplig för läsaren, något som är ganska vanligt vid förstaöversättningar, medan nyöversättarna har närmat sig originaltexten på ett mer "troget" sätt.

Det bör dock understrykas att en nyöversättare, generellt sett, befinner sig i en mer gynnsam situation tack vare den distans till verket och de nya kunskaper som hen kan dra nytta av i sin översättning. Om man som översättare i alltför hög grad försöker hjälpa läsaren, riskerar man att textens huvudbudskap - här huvudpersonens främlingskap i tillvaron -  går förlorat och att Meursault banaliseras, blir en person som alla andra och förlorar sin suggestiva kraft.

När det gäller Camus litterära produktion, måste här också nämnas att författaren under de sista åren av sitt liv arbetade med den självbiografiska romanen Le premier homme (Den första människan), publicerad ofullbordad 1994, som av många anses vara av stor betydelse för att förstå Camus liv och författarskap. Denna roman skrevs till stor del i det hus i Lourmarin i södra Frankrike som Camus hade införskaffat (med hjälp av Nobelprispengarna) och där han återfann den av honom så högt skattade medelhavskulturen.

Vill man fördjupa sig i det algeriska arvets betydelse för Camus och hans författarskap, kan man med fördel läsa biografin Albert Camus fils d'Alger av Alain Vircondelet (2013). Denna bok har ambitionen att ge en bild av hur staden Alger och dess "landskap" har påverkat författaren och författarskapet, att läsa och förstå Camus genom "Algeriets filter" och att belysa banden till det land som utgör den röda tråden i hans liv. Vircondelet tar också upp Camus depressiva sida, något som tidigare biografer ofta har försummat till förmån för myten om den ständigt aktive, sportige och virile världsmannen. En av förtjänsterna med denna biografi är just att den inte väjer för de motsägelser man finner hos Camus och som blir lättare att förstå i ljuset av det algeriska arvet och uppväxtmiljön.

Ett genomgående tema i denna biografi är hur den specifika medelhavskulturen, solen, havet, ljuset, dofterna, skönheten och levnadssättet på ett avgörande sätt formade författaren och präglade honom livet igenom. Denna sensuella sida hos författaren, hans "sensibilité méditerranéenne", framhålls i boken på bekostnad av den rationella, en sida som skilde Camus från Sartre, de Beauvoir och andra franska existentialister.

Albert Camus, hans livsgärning och mångfacetterade verk, upphör inte att utöva en stark dragningskraft på både gamla och nya läsare. Det filosofiska arv han efterlämnade, "det absurdas filosofi", som ställer frågan om människans förhållande till den egna existensen, upplevs av många som en relevant humanistisk livshållning i vår sekulariserade värld, lättare att ta till sig än den mer "hårdföra" existentialismen. Författarens mest betydande litterära verk har blivit klassiker och utgör litterära referenspunkter. Den mest kända och lästa romanen, Främlingen, kan med fog sägas vara en del av Europas litterära kanon.

f.d. lektor i franska
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
David Cernys bäbisar utanför Kampa museum. Foto: Mathias Jansson

David Cernys kontroversiella konst guidar dig genom Prag

Det finns många sätt att uppleva Prag på. Du kan följa turistströmmen från Prags slott, över Karlsbron, vidare till torget i den gamla staden och sluta vid den judiska kyrkogården ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 september, 2015

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

frösö

Primus Mortimer Pettersson – Konstens geniale särling

Konsten har alltid varit en viktig del i människans liv och behovet att samtala om konst och vad konst är tycks idag vara större än någonsin. Vissa hävdar att konst ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 03 juli, 2017

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 22 november, 2010

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts