Illustration: Hebriana Alainentalo

Marginalnyttan

Melker Garay om den samtida likgiltiga egoismen.

Av: Melker Garay | 30 augusti, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | 17 januari, 2014
Övriga porträtt

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 05 juli, 2013
Essäer om film

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | 21 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Albert Camus

Albert Camus – en författare och ett främlingskap som fortsätter att fascinera



2013 var det hundra år sedan Albert Camus föddes, vilket uppmärksammades stort i Frankrike. Föredrag och symposier avlöste varandra, nyutgåvor av hans texter och en rad nya publikationer om författaren och hans verk konkurrerade om utrymmet i franska media och boklådor. 
Stèle à la mémoire d'Albert Camus érigée en 1961 et gravée par Louis Bénisti face au mont Chenoua

Stèle à la mémoire d'Albert Camus érigée en 1961 et gravée par Louis Bénisti face au mont Chenoua

Att Främlingen fortsätter att tala till nya generationer läsare är värt att notera i dessa tider då de yngre ofta anses vara mer eller mindre obenägna att ge sig i kast med mer krävande litterära alster och på sin höjd tar sin tillflykt till lättviktiga kriminalromaner. Främlingen är nämligen ingen lättillgänglig roman innehållsmässigt – även om den är det rent språkligt –, vilket alla som är bekanta med detta verk väl vet. Det är förvisso ingen lätt sak att identifiera sig med, eller ens förstå, huvudpersonen (och tillika berättaren) Meursault. Den brist på personligt engagemang i den verklighet och vardag som omger honom, den likgiltighet inför det som händer som han visar prov på, kan kännas lika främmande för läsaren som tillvaron gör för Meursault själv.
Sisyphe, av Franz von Stuck, 1920

Sisyphe, av Franz von Stuck, 1920

Annons:

Camus, född och uppvuxen i Algeriet men verksam i Frankrike från slutet av trettiotalet, räknas som en av de mest betydande franskspråkiga 1900-talsförfattarna. Han hade en fransk far och en spansk mor och var en del av den franska minoritet i landet vars hemortsrätt ifrågasattes i samband med Algerietkriget på 1950-talet, ett krig som slutade med Algeriets frigörelse från Frankrike 1962. Camus algeriska band spelar en viktig roll i såväl hans litterära produktion som hans livshållning. Ställningstagandet i Algerietfrågan, där han förordade en "tredje ståndpunkt", en lösning som inbegrep samexistens på lika villkor för ursprungsbefolkningen och ättlingarna till de franska kolonisatörerna, bidrog också i hög grad till hans alltmer isolerade ställning i de tongivande intellektuella kretsarna i Paris. Camus politiska förankring till vänster ifrågasattes och fasthållandet vid den tredje ståndpunkten blev med åren alltmer problematisk för författaren.

I Sverige torde Camus vara mest känd som romanförfattare, framför allt genom romanerna Främlingen, Pesten och Fallet, men det bör framhållas att hans filosofiska idéer – manifesterade i "det absurdas filosofi" – hade en oerhörd genomslagskraft i Frankrike i mitten av förra seklet. Vid sidan av de existentialistiska filosoferna och författarna, med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som galjonsfigurer, var Camus det nav kring vilket det intellektuella livet rörde sig. Hans centrala idéer inom det filosofiska området återfinns bland annat i verken Myten om Sisyfos och Människans revolt, men också i ovan nämnda romaner och i teaterpjäser som Caligula och Missförståndet, för att nu nämna några. Camus hade för övrigt ett djupt engagemang för teatern, han satte upp och regisserade pjäser och hade, innan hans liv så tragiskt ändades i en bilolycka 1960, planer på att fortsättningsvis koncentrera sig på teatern. Man bör heller inte glömma att Camus också stod för en omfattande journalistisk gärning, exempelvis i tidskriften Combat under ockupationen och senare i L'Express där han bland annat gav uttryck för sina reflektioner kring Algeriet och händelseutvecklingen i landet.

I Sverige har Camus fått regelbunden uppmärksamhet från 1940-talet och framåt, senaste tillskottet är boken Albert Camus: varken offer eller bödel, författad av Jenny Maria Nilsson och publicerad 2014. En annan initierad svensk bok om Camus, Albert Camus. Från främlingskap till landsflykt, skrevs 1957 av den välkände översättaren och litteraturförmedlaren C. G. Bjurström. Båda dessa böcker tar i hög grad fasta på de filosofiska idéer som genomsyrar många av Camus verk och den utveckling man kan konstatera hos författaren. Bjurström skrev också under flera decennier artiklar i BLM och DN där Camus och hans verk var föremål för analys, artiklar som säkerligen bidrog till den påfallande stora uppmärksamhet författaren fick i Sverige när han kom för att motta sitt Nobelpris i litteratur 1957 (och även till att han tilldelades priset, får man förmoda).

Det kan vara av intresse att ägna några extra rader åt det i Sverige mest kända verket av Camus, nämligen Främlingen (L'Étranger, 1942). Det är för övrigt inte bara i Sverige som detta verk har uppmärksammats och lästs i över ett halvsekel: verket har i många europeiska länder, inte minst de anglosaxiska, uppnått kultstatus.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Sverige är boken ett stående inslag i kurslitteraturen vid de universitet och högskolor där franskundervisning bedrivs och fortsätter således att påverka många yngre människor och utgöra en del av deras franska allmänbildning och kulturella bagage.

L'Étranger översattes till svenska första gången 1946 – alltså bara fyra år efter det att det franska originalet utkommit i Frankrike. Romanen nyöversattes till svenska 2009 av den kände översättaren Jan Stolpe och fick ansenlig uppmärksamhet i svensk press, där översättaren fick välförtjänt beröm och där bokens obrutna aktualitet framhölls. Denna senare översättning innehåller också ett mycket intressant och läsvärt efterord, författat av Michael Azar, som bland annat tar upp frågan om hur man ser på denna roman idag, vilka nya kunskaper om författaren, hans verk och dåtidens samhälle som bidragit till nya läsningar och insikter. Så har bland annat den "koloniala aspekten" tagit plats i analyser av Främlingen och bidragit till att nya perspektiv tagits i beaktande; detta ser vi exempel på i Kamel Daouds roman Meursault – contre-enquête (2014), som är ett slags "remake" av Camus bok, men där "Araben" ("Den Andre") är den centrala gestalten.

Att Främlingen fortsätter att tala till nya generationer läsare är värt att notera i dessa tider då de yngre ofta anses vara mer eller mindre obenägna att ge sig i kast med mer krävande litterära alster och på sin höjd tar sin tillflykt till lättviktiga kriminalromaner. Främlingen är nämligen ingen lättillgänglig roman innehållsmässigt – även om den är det rent språkligt –, vilket alla som är bekanta med detta verk väl vet. Det är förvisso ingen lätt sak att identifiera sig med, eller ens förstå, huvudpersonen (och tillika berättaren) Meursault. Den brist på personligt engagemang i den verklighet och vardag som omger honom, den likgiltighet inför det som händer som han visar prov på, kan kännas lika främmande för läsaren som tillvaron gör för Meursault själv.

Ytterligare några ord om Främlingen, denna milstolpe inom den europeiska 1900-talslitteraturen, kan här vara på sin plats. Ett karakteristiskt och fascinerande drag i boken är det täta sambandet mellan språk och innehåll: Meursaults korthuggna, neutrala språk är en spegelbild av hans personlighet. Hans sätt att betrakta tillvaron fragmentariskt, som en serie slumpartade händelser utan inbördes sammanhang, reflekteras konsekvent i hans avskalade språkbruk. Orsakssambanden lyser med sin frånvaro verket igenom, vilket språkligt bland annat tar sig uttryck i avsaknad av förklaringar och "länkar" mellan meningarna. Sartre, som har skrivit en essä om Främlingen, understryker att det är en bok "som inte förklarar", där "varje mening är en ö, utan samband med de omgivande meningarna".

Detta ställer förstås krav på läsaren på olika plan. Påfallande många tycks ändå ta till sig verket och gripas av den "absurda människans" livshållning, personifierad i Meursaults gestalt, trots att man som läsare kanske inte fullt ut kan anamma allt i denna komplicerade litterära skapelse.

Inte minst ställer L'Étranger krav på översättarna, som inte får låta sig frestas att "tolka" verket och "fylla ut" det med förklaringar i akt och mening att gå läsaren av översättningen till mötes.

Det är tvärtom av största vikt att respektera texten genom att översätta vad som de facto står där utsagt, inte vad översättaren tror menas med det författaren skriver. Här kan tilläggas att både den engelske och den svenske förstaöversättaren av Främlingen har gjort sig skyldiga till tillägg och förklaringar av olika slag i sina översättningar för att göra texten mer lättbegriplig för läsaren, något som är ganska vanligt vid förstaöversättningar, medan nyöversättarna har närmat sig originaltexten på ett mer "troget" sätt.

Det bör dock understrykas att en nyöversättare, generellt sett, befinner sig i en mer gynnsam situation tack vare den distans till verket och de nya kunskaper som hen kan dra nytta av i sin översättning. Om man som översättare i alltför hög grad försöker hjälpa läsaren, riskerar man att textens huvudbudskap - här huvudpersonens främlingskap i tillvaron -  går förlorat och att Meursault banaliseras, blir en person som alla andra och förlorar sin suggestiva kraft.

När det gäller Camus litterära produktion, måste här också nämnas att författaren under de sista åren av sitt liv arbetade med den självbiografiska romanen Le premier homme (Den första människan), publicerad ofullbordad 1994, som av många anses vara av stor betydelse för att förstå Camus liv och författarskap. Denna roman skrevs till stor del i det hus i Lourmarin i södra Frankrike som Camus hade införskaffat (med hjälp av Nobelprispengarna) och där han återfann den av honom så högt skattade medelhavskulturen.

Vill man fördjupa sig i det algeriska arvets betydelse för Camus och hans författarskap, kan man med fördel läsa biografin Albert Camus fils d'Alger av Alain Vircondelet (2013). Denna bok har ambitionen att ge en bild av hur staden Alger och dess "landskap" har påverkat författaren och författarskapet, att läsa och förstå Camus genom "Algeriets filter" och att belysa banden till det land som utgör den röda tråden i hans liv. Vircondelet tar också upp Camus depressiva sida, något som tidigare biografer ofta har försummat till förmån för myten om den ständigt aktive, sportige och virile världsmannen. En av förtjänsterna med denna biografi är just att den inte väjer för de motsägelser man finner hos Camus och som blir lättare att förstå i ljuset av det algeriska arvet och uppväxtmiljön.

Ett genomgående tema i denna biografi är hur den specifika medelhavskulturen, solen, havet, ljuset, dofterna, skönheten och levnadssättet på ett avgörande sätt formade författaren och präglade honom livet igenom. Denna sensuella sida hos författaren, hans "sensibilité méditerranéenne", framhålls i boken på bekostnad av den rationella, en sida som skilde Camus från Sartre, de Beauvoir och andra franska existentialister.

Albert Camus, hans livsgärning och mångfacetterade verk, upphör inte att utöva en stark dragningskraft på både gamla och nya läsare. Det filosofiska arv han efterlämnade, "det absurdas filosofi", som ställer frågan om människans förhållande till den egna existensen, upplevs av många som en relevant humanistisk livshållning i vår sekulariserade värld, lättare att ta till sig än den mer "hårdföra" existentialismen. Författarens mest betydande litterära verk har blivit klassiker och utgör litterära referenspunkter. Den mest kända och lästa romanen, Främlingen, kan med fog sägas vara en del av Europas litterära kanon.

f.d. lektor i franska
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 16 oktober, 2012

Mikael Mansén

Tre noveller av Mikael Mansén

Mikael Mansén bor i Solna tillsammans med sin flickvän och sin son. Han har alltid älskat att berätta historier. Sagor har han tusentals av och kan skapa nya inom loppet av ...

Av: Mikael Mansén | Utopiska geografier | 25 januari, 2017

Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | Essäer om samhället | 26 juni, 2017

Invandrartrubadurens 216 sånger

Carl Michael Bellman (1740-1795) är det närmaste vi har i Sverige till William Shakespeare (1564-1616) även om Carl Michael kom drygt hundra år efter William. Av alla de som tolkat ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 10 september, 2013

Jag är som det trädet. Toppen kommer först att dö.

  Från cirka 1738 började Swift mer och mer förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit av yrsel och besvär från öronen. I september 1742 drabbades han av ett ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2006

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts