ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay



Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman". 
Det klärobskyra finns med på flera ställen i Garays Fågelskrämman, som ses av underrubriken Skymningsnoveller. Några av hans tidigare lika läsvärda böcker, Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar, Josef Kinski och döden, Dialogen, och Inskriptioner i skymningen, har kongeniala omslag och illustrationer av Ulf Lundkvist (både han och Melker Garay är för övrigt östgötar från samma stad, Norrköping): lätt bisarra figurer sedda mot skymning och mörker.
Fågelskrämman

Fågelskrämman

Annons:

Melker Garays sjätte bok som kom i fjol satte säkert myror i huvudet på läsarna. På drygt fyrahundra sidor upprepades bokstavskombinationen mcv, rad för rad och sida efter sida. Ett medföljande häfte kommenterade boken som knappast haft någon strykande åtgång. Crister Enander var inte särskilt begeistrad även om han framkastade att det kunde ses som ett uttryck för en vantrivsel i dagens svenska kulturklimat. Han antog att denna provokation inspirerats av Borges gåtfulla novellsamling Biblioteket i Babel. Så var det kanske.

Jag tycker nog att det är en större konst att skriva en roman där man använder alfabetets alla bokstäver, eller i Georges Perecs fall alla utom en (och som hans översättare Sture Pyk klarade av, mot alla odds, i försvenskningen Försvinna). För övrigt ska MCV kanske inte läsas utan betraktas som en artefakt eftersom den betecknas som en "conceptual art book". Dessbättre gör Melker Garay bruk av alfabetets samtliga bokstäver i den samling korta texter som nu kommit på förlaget Norén & Slottner, Fågelskrämman.

Den inleds med ett tänkvärt citat från H. C. Andersens mest mångtydiga eventyr, "Skyggen" ("Jag såg vad ingen annan såg, vad ingen annan skulle se") som var inspirerad av en minst lika märklig tysk berättelse, Adelbert von Chamissos berömda historia om Peter Schlemiehl, mannen som säljer sin skugga. Hos dansken får huvudpersonen finna sig i att hans skugga tar över kommandot och han själv blir en slav, i en berättelse som har lockat till ett stort antal intrikata tolkningar, mest djuppsykologiska.

Det klärobskyra finns med på flera ställen i Garays Fågelskrämman, som ses av underrubriken Skymningsnoveller. Några av hans tidigare lika läsvärda böcker, Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar, Josef Kinski och döden, Dialogen och Inskriptioner i skymningen, har kongeniala omslag och illustrationer av Ulf Lundkvist (både han och Melker Garay är för övrigt östgötar från samma stad, Norrköping): lätt bisarra figurer sedda mot skymning och mörker. Trettiotalisten Gustav Sandgren (han var en av de Fem unga som debuterade 1929, samman med bland andra Artur Lundkvist och Harry Martinson) skrev två samlingar Skymningssagor, regelrätta noveller av visst omfång.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Melker Garay använder sig av ett mycket kortare format som inte är alldeles olikt det som Pär Lagerkvist hade i sina Onda sagor och Hjalmar Söderberg i sina Historietter – men oftast ännu kortare. Fågelskrämman är på drygt åttio sidor. De tjugo berättelserna, spatiöst satta, fyller bara sextio av dem men täcker in mycket, i stor variation. Den första texten, "Upprättelsen", är en mardröm där blamageguden gör sig bemärkt. Jagberättaren försöker förgäves försvara sig inför en fientlig hop, "som vore han en hund" – att det är nästan identiskt med slutorden i Kafkas Processen är säkert ingen tillfällighet.

Två av texterna vänder på välkända myter och sagor när de låter Odyséens Polyfemos och Bibelns Goliat spela en annan roll än den vanliga. Här är de fridsamma och förfördelade jättar. Och som hos H. C. Andersen får döda ting liv, som i de antropomorfa berättelserna om "Spegel", "Draken" och "Bomben". En komet profeterar om det kommande mörkret som ska sluka oss, liksom i det apokalyptiska slutet på Lars von Triers film Melancholia. Stycket om "Enstöringen" är en mycket övertygande och samtidigt obehaglig monolog om en udda människas självvalda ensamhet, en figur som är livsfarlig för sina medmänniskor.

"Gränden" är närmast tjugotalsexpressionistisk och skulle kunna vara skriven av Pär Lagerkvist, liksom sluthistorien om den sadistiske "Piskaren", en studie i ondska. Det näst sista stycket är en monolog där mörkret säger detta om människorna: "Men det är sant... de talar inte om ljuset som de talar om mig. För de skräms av mig, trots att de tar skydd av mitt mörker när de anförtror mig alla hemskheter de begått". Det kan påminna om första strofen av Baudelaires dikt om skymningen, "Le crépuscule du soir", i Les Fleurs du mal:

Voici le soir charmant, ami du criminel;
II vient comme un complice, à pas de loup; le ciel
Se ferme lentement comme une grande alcôve,
Et l'homme impatient se change en bête fauve.

(Ingvar Björkesons tolkning av De ondas blommor finns på internet.)

Det snuddar vid teodicéproblemet: om Gud är alltigenom god och allsmäktig, varför låter han då det onda finnas till? I ett samtal med Ann Heberlein på Bokmässan för någon månad sedan kommenterade Melker Garay bland annat den saken (också det finns utlagt på nätet). Den diskussionen är intressant att lyssna på, både innehållsligt och för deras utpräglade stadsmål som de dessbättre håller fast vid: Ann Heberlein malmöitiskan, Melker Garay alltså norrköpingskan. Hans mångbottnade och inte sällan sokratiska prosastycken både tidigare och nu i denna senaste samling tål flera omläsningar. Numera kan man dessutom läsa honom både på engelska, spanska och rumänska.

Det ska till slut sägas att inte allt är skymning och mörker, crépuscule, doom and gloom och götterdämmerung i Fågelskrämman. På sina ställen är den mycket rolig, bland annat "Gristrynet", om en man framför spegeln som kommenterar sitt i egna ögon (men knappast i andras) fördelaktiga utseende. De sidorna är lika festliga som Wilhelm von Brauns "Mitt konterfej" som de kan påminna om. von Brauns burschikosa dikt framför spegeln är en minor classic i svensk litteratur – flera av Melker Garays korta och koncentrerade prosatexter har säkert chans att bli det.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.