Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer



Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus. 
Catullus

Catullus

Var Sapfo lesbisk? Därom tvistar de lärde. Hon skrev bröllops- och kärleksdikter fyllda av lidelse till sina väninnor. Fragment av dessa finns alltså kvar liksom sentida papyrusfynd.
Under denna tid accepterades homosexualitet, även om människorna på den tiden sägs ha varit i första hand bisexuella. Greker och romare satte homosexualitet högt. Detta tror man ska ha berott på att i första hand män var ute i det sociala livet och mottog inviter som de kunde anta eller avvisa. Inte ens stoiker var motståndare till homosexualitet, men de predikade måttfullhet. Detta för att man trodde på Hippokrates fyra kroppsvätskor och att sperman skulle vara ett koncentrat som inte fick slösas med om man ville bevara livskraften.
Sapfo

Sapfo

Annons:

Några få diktarnamn från den antika lyrikens enorma område har hos oss överlevt den traditionella lärdomsskolans sönderfall. Sekler och åter sekler av utsökt poetisk konst. Två av dessa är tveklöst Sapfo och Catullus. Med Sapfo (ca 630 fvt – 570 fvt) kan man något överdrivet säga, att den lyriska, personliga dikten i Västerlandet tog sin egentliga början. Denna överklassdam på ön Lesbos omkring 600 fvt uttryckte sina känslor, särskilt sin åtrå och längtan, med en klang och öppenhet som ljuder svagt ännu i vår tid. Ändå finns i stort sett endast fragment bevarade. Διαβάστε αυτό!

Cirka 500 år senare traskade den urbane överklassynglingen Catullus (ca 85 fvt - 54 fvt) runt på Roms gator och deklamerade sina oförlikneliga nyskapelser. Den närmast brutalt erotiska tråden började redan några generationer senare att tona bort. Idag har vi kärleksdikt i en oftast betydligt mer salongsfähig eller abstrakt form. Leggi questo!

Catullus var bekant med Sapfo, och kallade också sin olyckliga kärlek för Lesbos. Han konkurrerade i princip bara med Horatius och Ovidius (och kanske Vergilius). Alkaios i Mytilini var som poet den ende vars namn lyser vid sidan om Sapfos.

Ändå har vi till och med svenska och svenskspråkiga poeter som är släkt; inte minst kvinnor: Rut Hillarp, Maria Wine, Karin Boye, Edith Södergran. Jovisst. Men Sapfo och Catullus var och är likafullt, enligt min mening, unika – och de var verkligen avantgardistiska, utmanande, provokativa (Catullus!).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

services painted walls brothel pompeii

I Pompeji.

Sapfo:

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
(Tolkning av Emil Zilliacus, men dikten har översatts av många)

Dikten är Sapfos mest kända och kallas i regel fragment 31, fast den kanske är fullständig. Den framställer en erotisk triangel: diktens jag, en kvinna, troligtvis Sapfo själv, betraktar svartsjukt en annan kvinna som hon är förälskad i och som underhåller sig med en man. Kvinnan och mannen verkar ha ögon och öron bara för varandra.

"Sapfos förälskelse är en själslig plåga som tar sig kroppsliga uttryck, allt upplevt i ett intensivt nu. Aldrig tidigare – åtminstone inte i de texter som bevarats till oss – har förälskelse framställts så direkt och omedelbart. Det är som om vi här bevittnar själva urcellen, inte bara för den västerländska myten om passionen, utan också för den konstnärliga gestaltningen av den: sammansmältandet av inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke – just den paradox som under två och ett halvt årtusende skulle bli det dominerande draget i västerlandets begärsskildringar, hos Augustinus, Petrarca, Shakespeare, Goethe, Stendhal, Flaubert, Dostojevskij, Proust." (C-J Malmberg, SvD, 2003-05-17)

Catullus:

Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför.
Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.
(Apropå grymma avrättningsmetoder i dåtidens Rom)

Catullus:

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska! ("Vivamus, mea Lesbia, atque amemus"), riktad till poetens älskarinna Clodia, hon som sålunda genomgående får heta Lesbia i poetens verk. Täcknamnet speglar Catullus enorma beundran för sin ett halvt millennium äldre grekiska skaldesyster Sapfo från Lesbos.

Catullus:

Storkuken gör ett försök att bestiga Helikons höjder,
muserna använder grep för att få ner honom fort.
(Ur "Dikter om kärlek och hat", en nyöversättning gjord av Gunnar Harding och Tore Jansson, som gavs ut 2006)

Hans diktning är rättfram, obarmhärtig, lidelsefull, sexuell och förvånande samtida. I dikterna är det sexuella ständigt närvarande, i kärlek som i hat, till Lesbia, mot vänner och ovänner, mot tillfälliga relationer och makten.

Snuskige Victius, dig om någon passar det in på,
det som sägs om en dum, enfaldigt pladdrande man:
en sån tunga är bra att ha för att finslicka rövar
eller för att slicka bort lorten från drängarnas skor.
Vill du ta kål på oss alla, du stinkande Victius,
öppna din mun och direkt får du just denna effekt.

 

Lesbia by Gaius Valerius Catullus

Lesbia.

"Många är de Catullus dikter som handlar om kärlek och rivalitet, ofta i satirens och person­angreppens grymmaste och uppsluppnaste former. Dikterna sjuder av liv, ett slags korta blixtar av känslor, ömma, hatiska, hånfulla, trånande om vartannat. Det jublande och det robusta växlar med det sårbara och det sårade, med längtan och sorg. Det triviala samsas obehindrat med det högstämda, grova könsord med ömma smekningar, kroppsvätskor, blomdoft och parfymer blandas helt och hållet naturligt. Lesbia hyllas ibland i samma dikt som hon förtalas och hånas.

Så går det till i Catullus värld. Ska man som komplement till Catullus få en levande idé om hur den världen var beskaffad kan man titta på Fellinis film 'Satyricon', en enastående rundmålning av den något senare kejsartidens väldiga spännvidd mellan rå sinnlighet och esoterisk visdom, brutal utlevelse och stoisk återhållenhet." (C-J Malmberg, SvD, 13 sep 2007)

Sapfos diktning är naturligtvis, som mer än antytts, en av de märkligaste i världslitteraturen. Sapfo är världens första kvinnliga lyriker som man känner till, och hennes verk finns inte bevarade i sin helhet. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson gav 1975 ut boken med hennes samlade dikter och fragment, det som finns, i en svensk utgåva med kommentarer och resonemang om översättningen och tolkningen.

Det är inspirerande att läsa Sapfos dikter. Så många tankar och skildringar som skulle kunna vara skrivna idag, men som är över 2500 år gamla.

Fragment 39:

Mångfärgade sandaler,
ett utsökt lydiskt hantverk,
täckte fötterna

Sapfo, 58 A

De violsmyckades vackra gåvor, barn,
den klart klingande lyran som älskar sånger;
en gång var kroppen, gammal nu
håret som var svart har blivit
Tungt är hjärtat. Knäna, förr hjortkalvskvicka
i dansen, bär mig inte.
Ofta sörjer jag detta; men vad ska man göra?
Evigt ung kan ingen förbli.
Det sägs att rosenarmade gryningen en gång
vild av kärlek, förde Tithonos till jordens rand.
Ung och vacker var han. Men fastän gift med en
odödlig hann gråa åldern upp honom till sist.

(Tithonos är enligt myten en yngling som den rosenarmade gudinnan Eos förälskade sig i, rövade bort och gifte sig med. Hon bad Zeus att ge honom evigt liv, men glömde att samtidigt be om evig ungdom.)

Var Sapfo lesbisk? Därom tvistar de lärde. Hon skrev bröllops- och kärleksdikter fyllda av lidelse till sina väninnor. Fragment av dessa finns alltså kvar, liksom sentida papyrusfynd.

Under denna tid accepterades homosexualitet, även om människorna på den tiden sägs ha varit i första hand bisexuella. Greker och romare satte homosexualitet högt. Detta tror man ska ha berott på att i första hand män var ute i det sociala livet och mottog inviter som de kunde anta eller avvisa.

Inte ens stoiker var motståndare till homosexualitet, men de predikade måttfullhet. Detta för att man trodde på Hippokrates fyra kroppsvätskor och att sperman skulle vara ett koncentrat som inte fick slösas med om man ville bevara livskraften.

Sapfo skrev lågmälda, intensiva sånger, ofta erotiskt laddade. Hon kunde sin Homeros och litade på att hennes samtida åhörare gjorde detsamma. I fragment 16 är motiven det trojanska kriget och Helenas öde. Versmåttet är hennes eget, sapfisk strof.

Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt på den
svarta jorden.
Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.
Ty hon som vida överträffar alla
andra i skönhet,
Helena, övergav sin man, den bäste,
och seglade till Troja, utan att bry sig
om sitt barn eller om sina kära
föräldrar. Hon blev
vilseledd.
Nu minns jag Anaktoria
som inte är här.
Hellre skulle jag se hennes ljuvliga
gång och ansiktets strålande klarhet
än lydiska stridsvagnar och soldater
till fots med vapen

 

Eurialus och Nisus

Eurialus och Nisus.

"Sapfo använder de krigiska uttrycken som här, flotta, lydiska stridsvagnar, soldater, vapen – alla alluderande på en manlig, homerisk diktning – för kontrastens skull. Hon ställer lydiska stridsvagnar och soldater mot en bild som hennes diktjag föredrar och som framstår som mjuk och mänsklig i jämförelse med soldater, vapen och vagnar – den saknade Anaktorias ljuvliga gång och hennes ansiktes strålande klarhet. Där Homeros talar om Helenas skönhet som en ytlighet, utgår Sapfo från hans bild men utvecklar den till något personligt, ger sin älskade namn och beskriver henne i en älskandes termer. Ett jag tar plats i dikten. Jag säger, nu minns jag, hellre skulle jag – skriver hon". (blogg.sovmorgon, källa)

Hur ska detta "jag" tolkas? Sjunger Sapfo som en representant för kvinnorna, ska hennes "jag" tolkas som ett "vi"? Sapfo var sångerska i en utpräglat urban, rik överklassmiljö.

Umgängesreglerna var strikta, samhället var sexuellt uppdelat; männen rörde sig fritt och hade tillgång till tribuner och den offentliga livet, kvinnorna var hänvisade till hemmen. På bemärkta dagar som bröllop bjöds på musik och skådespel. Sapfo framförde sina sånger till eget spel på lyra. Andra sångare framträdde i kör.

Hon hade rimligen möjlighet att framföra sina sånger i hemmiljö, bland vänner, med sin älskade. Nog skrev hon ensam? Hon fick reaktioner, kritik, uppmuntran, ett nödvändigt stöd för att också offentligt framföra sånger med allt mer personligt innehåll. Samtidigt får vi inte bortse från den dialogiska situationen i ett muntligt framträdande inför publik. Bifallet efter personliga frambrytningar i texten kan ha skapat en snabb utveckling mot allt innerligare sånger. Kärleken och sexualiteten är spännande motiv.

Sapfo införde något nytt i den grekiska, lyriska diktningen så vitt vi känner till den – ett personligt självt, ett kvinnligt jag. Sinnligheten och den poetiska kraften i hennes ord vid sidan av de praktiska och mänskliga förutsättningarna för att spränga de traditionella gränserna ter sig tillräckliga för en sådan bedömning.

Det exakta ordvalet i en annan av hennes sånger, fragment 21, ger ytterligare, oväntat stöd för denna uppfattning:

Ofta
ty de som jag
tycker mest om, är de
som sårar mig djupast av alla
fåfäng
och jag är medveten om detta

Orden är "jag är medveten". Jesper Svenbro, den skarpsinnige, har gjort en närmast akrobatisk iakttagelse kring dessa ord, med utgångspunkt i en av Platons dialoger, Faidros.

Innebörden av ordvalet i fragmentet är att Sapfos känslor i sitt inre får uttryck i fragmentet genom att hennes språkliga jag har kommunicerat med hennes inre jag. Sapfos ordval röjer henne, jaget i hennes dikt talar för henne, låter hennes inre känsloliv framträda.

Sapfos "jag" i detta fragment är inte utbytbart mot något "vi". Sångerskan talar inte för alla kvinnor, eller någon grupp av kvinnor i sitt samhälle, hon talar om sig själv, om sitt innersta jag (blogg.sovmorgon, ibid).

Och idag?

Ja – det skrivs erotisk dikt. Det skrivs smädedikt. Det skrivs naturligtvis personlig dikt. Men inte med den ursprungliga sälta och sensualitet som hos Sapfo och Catullus. Rut Hillarp kan vara ett undantag.

"Rut Hillarp", skriver litteraturprofessorn Birgitta Holm, "liknar Anaïs Nin i att det är mannens blick som är utgångspunkten – 'Bara ett ögonblick var jag verklig' – medan i extasen flyttar perspektivet in och språket får en tung mättnad. En skillnad finns dock och den blir explicit i en definition av den kvinnliga orgasmen som Rut Hillarp gjorde för en sexologitidskrift. Normalt ansåg hon att den fysiologiska aspekten var oväsentlig, orgasmen utgår från huvudet punkt slut."

Här anstränger hon sig dock att vara tydlig:

"En orgasm är en njutning så stark att den står på gränsen till smärta el blandas med smärta. Och följs av en underbar lyckokänsla. Kan upprepas varierande antal ggr beroende på omständigheterna. Finns också mildare orgasmer utan smärta, med samma lycka efter: de starkaste utgår från botten av slidan, de andra från var som helst."

Det är samma extasens ögonblick som Hillarps dikt "Eurydike" rör sig kring, samma domning som Isolde minns från ögonblicket när Tristan stod i portvalvet. Eller, ljusare, som i "Brynhild morgon":

Nej, tala inte!
Jag vill bara minnas din röst.
Och din hand som
andas kring min nacke
och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter
ljusa sjöar.
Solen rinner upp ur mitt sköte.

Och dagens Catullus?

Beatnikpoeterna? Charles Bukowski? Danskan Asta Olivia Nordenhof?

"Så kliver poeten Johan Jönson upp på scen. Lugnt och värdigt läser han en prosadikt om hur han en gång jobbade som hantlangare på en liten stensättningsfirma som anlade trädgårdsmurar i folks trädgårdar. Han läser om hur överklassfamiljerna är nonchalanta mot hantverkarna som arbetar i deras hem, hur de är arroganta och dåliga på att bjuda på kaffe.

Han berättar vidare om en 'mycket motbjudande' familj i Äppelviken, där han fantiserade om att 'runka och spruta satsen i tvättkorgen' när han lånade toaletten. Men i stället 'torkade jag vid ett tillfälle av min herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar.' Detta gjorde förstås inte saken bättre: 'Jag ville ju egentligen', läser Jönson, "och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt".(Jens Liljestrand, dn.se, 2012)

På tåget. Catullus säger just till mig: "Om du håller dig hemma snällt och klar för 9 nummer i följd med undertecknad . . ."

Linköping nästa. En man med blid blick passerar. Stannar tvärt. Backar med två väskor. Frågar stilla: "Läser du Catullus? Vilken översättning?"

"Ebbe Linde", svarar jag. "Så levande." Han ler till och går av. "Versen åt vardagen!" ropar Catullus efter honom.

Jo, Sapfo och Catullus finns än idag, åtminstone aspekter av dem. Men nu är mer politik inblandad, och sexualiteten smutsigare. Slagen kommer inte heller från sidan – som hos Sapfo och Catullus - de kommer underifrån. Inte minst hos en av de blivande stjärnorna inom nordisk poesi: Asta Olivia Nordenhof. På ett suggestivt sätt lyfter hon, som i diktsamlingen det enkla och det ensamma (2015) fram kroppen som både stenhård och ömtålig. Som i de här raderna där hon framkallar vad handen i olika åldrar hållit i:

försök att fråga din hand hur det är att hålla om någon du känner väl
hopprepets handtag, en klibbig kuk, hämta salt och peppar, smula ett blad, stryka en katt över ryggen, klämma en finne eller riva upp en blomma med roten: schvup

Jag ska sota er i mun och röven, väser Catullus.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.