En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Detalj fr omslaget av Eva-Lotta Matsson

Surrealistiska tecken som ropar



Joyce Mansours "Skrik" i svensk översättning ger bredd åt den franska surrealististpoesin. En poetisk läsning som placerar "Skrik" i ett rum där blandade rösters perspektiv behandlar Mansours skrivna tecken. 
Och om det finns en denotativ läsning är det rimligt att använda sig av konnotationens möjlighet att läsa texten. Att övergå till vad konnotationens läsning av Skrik innebär. Här bärs läsningen fram av tidigare läsningar och den kontextuella placeringen. Här bärs läsningen fram av kulturella och samhälleliga konventioner som bildar tecken, utropstecken. Det konnotativa i bildspråket dematerialiseras och i konnotationen vidgar Mansour fantasins kreativa styrka genom sitt surrealistiska bildspråk. Bilden av bilderna i Skrik skulle kunna läsas som ett utropstecken.

Annons:

1928 föds en surrealistisk poet i Bowden, England. Joyce Mansour. Men uppväxtåren och tiden fram till att hon flyttar till Frankrike har Mansour i Kairo, Egypten. Joyce Mansour, som behärskar både det engelska och franska språket, låter debuterandet bli på franska. 1953 är Skrik (läs i plural) i tryckt form. I Mansours poesi rör sig orden i en stämning där det finns ett framgrävande av något explosionsartat. En poesi som verkar vilja koppla det cementerande och återhållande till bilder med en genomtänkt skräcklängtan som saknar all tveksamhet.

Väntar hon med öppet fönster
På det tusenhövdade ljuset
Som är vansinnet

Joyce Mansour räknas till en av efterkrigstidens viktigaste författare inom fransk surrealism. Hur har surrealismen som rörelse och värld påverkat Joyce Mansour som verksam poet? Och visst finns det ett dionysiskt kapitulerande och gränsöverskridande i Mansours diktning. Det finns ett motståndets drama med tongivande moment där det surrealistiska ämnet blir Joyce Mansours arbetssätt. Och att klä detta i ord. Hur reflekterar läsaren av Skrik över författarens beskrivna erfarenhet utan att tappa kraften i de poetiska bilderna?

Stora svarta hemsökta hus
Våra steg löper både före och efter oss.
Rum befolkade av ofullbordade visioner
Av svårfångade föremål
Stora stora perversa hus.
Ditt igenmurade huvud dina ögon
Brinner blå utan heder
Hemsöker oss kallar på oss
Fyller vår mun.
Eviga och oätliga bröd.

Hur gör man en läsning, kanske till och med en närläsning av surrealistisk poesi på ett sätt som öppnar upp oss vad poesin vill göra med läsaren? Att öppna upp oss som läsare, för det omedvetnas område, för sinnets undermedvetna aktivitet? I Surrealismens manifest betonar Andrè Breton fantasin som rätten eller rättigheten. Som om manifestet vill fråga oss: vilken plats äger realismen och förnuftet? Svaren vi ger till detta kommer säga något om hur vi uppfattar drömmens och dröminnehållets betydelse. Som om manifestet ville slå fast att vi, för de konstnärliga uttryckens skull, behöver befria oss från den förnuftsmässiga kontrollen över tanken. Och detta borde i sin tur leda till språkets befrielse. Att få hänge sig åt associationerna.

Ty marken ger vika och drömmen börjar.
Hans livsklocka andas knappt
.

Psykoanalytiska upptäckter överförda till språkets område hos poeten eller författaren. Och här kommer drömmar och dröminnehåll att placeras i det skrivna. Här låter surrealisten också sitt omedvetna komma till ytan genom automatiskt skrivande. Så det är möjligt att tänja tanken och tänka att, eftersom det surrealistiska skrivandet ofta utgår från det omedvetna, är följden att skrivandet sällan kan vara en medveten akt. Oavsett om denna tänjda tanke appliceras på samhällskritik eller normativa kontexter, skulle detta kunna innebära att de surrealistiska poeternas ansvar inte kan placeras i det medvetna ställningstagandets avdelning. Eller så tänker sig poeten att det omedvetna föregår det medvetna och att varje medveten handling dikteras av det omedvetna.

Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som om skrik vrålar ut det direkt synliga och det osynligt uppenbara. Här kan Joyce Mansours poetiska bilder läsas denotativt med en lätthet som identifierar poesins gestaltning. Här kan läsandet bli av, utan att tolka in och förrädiskt övertolka något i de miljöer hon bygger upp i Skrik. Att gå in med ett förhållningssätt till läsningen, vad och hur läsaren ser det Joyce Mansour skriver. Att se bilderna i sin klarhet, utan att söka belasta Mansours poetiska uttryck med tydningar eller grumla de bilder hon använder sig av med en förförståelse som blir destruktiv för läsningen. Gång efter annan i texterna blir det tydligt hur Mansour arbetar fram sammansättningar av dröm och verklighet som överskrider det logiska. Att göra om verkligheten. Kombinationer som är bortom realismen, ställer sig utanför det realistiska.

Om det omedvetnas influenser skriver C.G Jung i avsnittet "Livsverket tar form" ur biografin Mitt liv följande:

När jag gick in på andra hälften av mitt liv, hade uppgörelsen med det omedvetna tagit sin början. Arbetet därmed drog långt ut på tiden, och först efter omkring tjugo år hade jag kommit så långt att jag i någon mån kunde förstå innehållet i mina imaginationer. Först måste jag uppspåra de historiska prefigurationerna till mina inre erfarenheter, dvs. jag måste besvara frågan: Var återfinns mina förutsättningar i det historiska materialet? Om jag icke lyckats påvisa några sådana, skulle jag aldrig ha kunnat bestyrka mina påståenden. Härvidlag blev mötet med alkemin den avgörande erfarenheten, ty först i och med denna erbjöd sig de historiska fundament som jag dittills saknat.

Också Mansours Skrik kan läsas som en form av uppgörelse med det omedvetna. Där ett möte med den alkemiska blicken förvandlar materialet. Överallt i texten uppstår rollbyten där protagonist växlar till antagonist och detsamma gäller i motsatt riktning.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Som om den förlorade realistiska illusionen och den självförståelse som fabricerats genom de surrealistiska uttrycken ställs i kontrast mot objektiveringen av reaktionen. Många av texterna i Skrik leder fram till en fråga kring detta: ger skrivandet en klarare förståelse av imaginationernas innehåll eller blir skrivandet av Skrik istället ett sätt att hålla sig kvar i omedvetna symboler utan att integrera dessa med den omedelbara verkligheten? Det framkommer inga entydiga svar förutom att det finns en identitet med våldsam energi i skrik-tillvaron. Och visst, hela det tankebygge som kretsar kring att vi har ett omedvetet innehåll kan vara falsk. Vi kanske inte finner någon hjärnforskare som kunnat lokalisera något omedvetet i hjärnans biologi. Surrealister upplever antagligen en allmänt torftigare inställning till det omedvetna idag än när Joyce Mansour var verksam som författare.

Och om det finns en denotativ läsning är det rimligt att använda sig av konnotationens möjlighet att läsa texten. Att övergå till vad konnotationens läsning av Skrik innebär. Här bärs läsningen fram av tidigare läsningar och den kontextuella placeringen. Här bärs läsningen fram av kulturella och samhälleliga konventioner som bildar tecken, utropstecken. Det konnotativa i bildspråket dematerialiseras och i konnotationen vidgar Mansour fantasins kreativa styrka genom sitt surrealistiska bildspråk. Bilden av bilderna i Skrik skulle kunna läsas som ett utropstecken.

Eller som Carl-Michael Edenborg skriver i efterordet till Skrik om översättningen av titeln, "Till exempel titeln själv, som är svår att återge på svenska - cris, 'skrik' I plural: alltså flera skrik, upprepade skrik, samtidiga skrik; varje dikt som ett vrål, varje rad och varje ord som ett tjut. Mansour vill göra buller med sina texter:". Skrik som utropstecknets läsning.

Jag har öppnat ditt huvud
För att läsa dina tankar.
Jag har slukat dina ögon
För att smaka din blick.

Förutom utropstecknets läsning kan texten återanvända det konnotativa genom att söka spår i Joyce Mansours egyptiska kulturarv, som en av många ingångar. Ett exempel är Maryann De Julio som läst Mansour och skriver i Joyce Mansour and Egyptian Mythology om hur Mansour refererar till Hathor, ett väsen i den egyptiska mytologin.

Klon som fastnat i min himmelska kind
Hornen som tränger fram bakom mina öron
Mina blödande sår som aldrig läks
Mitt blod som blir vatten som löses upp som balsamerar.

Oavsett om De Julios form är användbar eller inte, oavsett om dikten innehåller brukbara referenser till Hathor eller inte, så fungerar formen som en ingång till möjlig läsning av dessa rader. Om myten blir verksam på orden så medvetandegörs det skapande och det förstörande i texten. Dessa rollbyten som hos Mansour nästan kan liknas vid en biologisk cykel och som använder sig av en skyddslös smärta som markeras genom orden. Att applicera egyptisk mytologi som ett tolkningsraster över Mansours poesi kan ge vissa ledtrådar men samtidigt öppna upp för nya frågor. Om texten vill uttrycka en poetiskt koppling till hathormyten, så kan läsandet av dikten avtecknas på följande sätt: Hathor välkomnar de döda till eftervärlden, döden är ett tema i Mansours diktning med en förstärkt expressiv massa. Nästan som att Hathor här är Ögat hos Ra. Ett öga som hos Mansour är livgivande och skyddande.

Men risken med att applicera det här sättet att läsa Mansour på, för att återvända till det som kan kallas utropstecknets läsning, är att Mansours tecken blir vad man skulle kunna likna vid ett inverterat utropstecken. Det är som att läsningen blir ett förbisett varningstecken. Kanske är det därför som titeln Skrik (Cris) är vald. Och att ropet hänger kvar fram till slutet av samlingen. En detalj i sammanhanget som kan nämnas är att utropstecken på franska är point d'exclamation. Punkten. Som i skriket blir smärtpunkten.

En överförd förenkling av textens inbördes maktförhållanden blir resultatet av ett för ivrigt tolkningsförsök oavsett riktning. Och att läsa Mansours bilders teman görs ändå alltid i ljuset av de medförfattare hon möter i Paris, Andrè Breton till exempel. Där hon är i en gemenskap som brukar surrealistiska teman på sitt skrivande. Återkommande teman som blodet, köttet, döden, förruttnelsen och hur döden kontrolleras och förhindras genom minnet. Detta kan liknas vid exempelvis det som Salvador Dalí återkommer till i sina målningar. Där insekter, kroppsdelar och klockor fyller utrymmet. Surrealistiska stämningars redskap.

Det är som att Joyce Mansour känner vämjelse inför den observerade tillvaron och skriver ut det i skrikets form. Samtidigt finns en brännande tillförsikt inför språkets makt. Det är detta som fångar den betydelsefulla stämningen i samlingen. Några avslutande ord om kedjeeffekterna som låter en framväxande trägenhet till en förvandlad ensamhet i förtätad form ta textens utrymme.

Hon väntar där på att skyn skall mörkna
och befria evigheten

och i en annan del av Skrik står det följande

Du kallar till dig alla öknens djur
Och de kommer tysta för att hemsöka gravarna
Gravar utan namn utan blommor utan skugga
Grunda gravar för osvepta lik.

Skiftande rösters kroppslighet slungas runt i Joyce Mansours poesi. Våldsamma allusioner i destillerade skrik (läs: skrik i plural). Edenborg låter Skrik i den svenska översättningen snyggt wobbla fram på kontaktytan till Mansours utskrik på ett passionerat sätt. Mansour har ett språk som ryter fram sin erfarenhet genom de surrealistiska bildernas självförståelse.

En gubbe och hans kärring gömda under jord
Rutten hand i rutten hand, värmda av mullen
... Lyssnar till den mjuka tunga sången hos jorden som livnär dem.

Överallt i mansours diktning denna sönderslitande saklighet och kompulsivistiska aktsamhet som reproduceras i strof efter strof med en submedial språkanvändning där mittlinjen är kroppens territorialitet.

Medvetslöst glider du mot drömmarnas vanvett.
Medvetslöst sluts dina ögon mot livet.
/ ... /
Rummet hela rummet spänner sig i väntan på
Dina hallucinationer.

Mansours texter innehåller beskrivningar av maktunderläge och utsatthet och dessas motsatser samtidigt som hennes påståenden och uppmaningar hörs genom orden skrikande. Som att denna poesi äger en observationsförmåga där varje form av vare sig analys eller liknande försök till uttydning eller läsandet utan förbehåll, gör väl i att inte upplevas i tystnad.

Kan vara så att detta skall läsas skrikande. Testa att growla fram dikten med stöd av en vidgad diafragma, ifall du väljer att läsa Mansours Skrik.

 

Källa

Joyce Mansour
Skrik
Översättning Carl Mikael Edenborg
Formgivaren: Eva-Lotta Matsson
Bokförlag Sphinx

Pierre Angell

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.