Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/tidningenkulture/public_html/libraries/src/Plugin/PluginHelper.php on line 103
Ett eget rum, en flytande bild att fånga - Tidningen Kulturen
person_outline
search

Warning: imagejpeg(): gd-jpeg: JPEG library reports unrecoverable error: in /home/tidningenkulture/public_html/modules/mod_news_pro_gk5/helpers/gk.thumbs.php on line 563

Humanism och humanitarism En polemisk betraktelse

I likhet med sin sentida kollega Harold Bloom var den amerikanske litteraturprofessorn Irving Babbitt (1865 – 1933) en stridbar man. Hans välturnerade sarkasmer förskaffade honom många fiender. Så här kunde det ...

Av: Göran Lundstedt | 24 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Om den amerikanske författaren James Purdy

”The Complete Short Stories of James Purdy” har just kommit ut i USA (Liverright Publishing, 35 dollar), en tegelsten på 726 sidor. Recensenten i New York Times Book Review i ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 augusti, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 17 september, 2015
Resereportage

Carl von Linné och världens skenbara lycka

Carl von Linné och världens skenbara lycka Idag, detta år då trehundraårsjubileet av hans födelse ska firas, är det hart närt omöjligt att förstå den vurm och oreserverade dyrkan som en ...

Av: Crister Enander | 18 januari, 2007
Essäer

Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Ett eget rum, en flytande bild att fånga

Vilka förutsättningar behövs för en människa för att kunna skriva? Författaren och språkvetaren Tove Folkesson sammanfattar sin magisteruppsats "Ett eget rum - en flytande bild att fånga", där hon med avstamp i Virginia Woolfs klassiska tes om att en kvinna behöver "ett eget rum och 500 pund om året" samtalar med författarna Monika Fagerholm och Josefine Klougart om vad de anser sig behöva för att kunna leva ett skrivande liv och vilka förutsättningar som varit avgörande för dem. 
Vad är det egentligen som gör att vissa personer skriver och blir "lysande skribenter", "litterära genier", "hyllade och lästa författare" och så vidare. På Nordiska rådets hemsida kan man hitta en lista på alla som någonsin fått det stora prestigefyllda nordiska litteraturpriset de delar ut. Inte en skalle med mörkare hår än brunt, faktiskt. Och skapligt få kvinnor även om det ser bättre ut när man scrollar närmre vår tid i listan. De personer jag skulle välja ut för djupintervjuer och fallstudium till uppsatsen behövde vara belagt erkända konstnärer och etablerade författare i ett litterärt sammanhang.
Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Annons:

{loadposition annons_artikel1}
Varför de skriver?

Jag undrade över varför ingen pratar om vilka som skriver? Varför de skriver? Hur det är möjligt att ha/få ett skrivande liv: Så många drömmer om att "skriva en bok", men vad är det de drömmer om? Och varför skriver de inte? Eller skriver de, fast blir refuserade i alla evinnerlighet av förlagen. Det enda du behöver göra för att lära dig att skriva är att skriva, säger många författare. Jaha. Men vad är det då som gör att vissa skriver och andra inte skriver, vad är det som gör att vissa skriver "bra" och andra skriver "dåligt" enligt någon sorts mätbar standard. Vad är det som gör att vissa skriver asmycket hela tiden men aldrig något som alltså anses ha värde hos en allmänhet, ha nerv, vara intressant för fler än den lilla kretsen.

Jag var så nyfiken på dessa saker, och är fortfarande. Och vi har påbörjat en gestaltande undersökning – där min magisteruppsats i Nordiska språk är en början – som heter Ett eget rum, efter Virgina Woolfs klassiker förstås. Med på projektet är konstnären Hanna Nilsson, som jag träffade och lärde känna just på grund av den boken, men det ska vi återkomma till. Nu är det intressanta att Hanna följde med på mina intervjuer för att samtidigt avbilda intervjuobjekten, porträttera dem i olja helt enkelt.

Vi valde ut två personer som skriver, som kan skriva. Som de skriver. Nämligen Josefine Klougart och Monika Fagerholm. I uppsatser måste man ha tydliga kriterium när man väljer ut informanter till sin undersökning, det vill säga någon gemensam nämnare hos de intervjuobjekt som kan tänkas avslöja något om ämnet. I mitt fall: Vad är det som krävs för att vara en skrivande person, i bemärkelse: Vilka yttre förutsättningar behövs, alltså om vi utgår från att det enda som behövs för att lära sig skriva är att man skriver, så vad mer. Vad är det egentligen som gör att vissa personer skriver och blir "lysande skribenter", "litterära genier", "hyllade och lästa författare" och så vidare. På Nordiska rådets hemsida kan man hitta en lista på alla som någonsin fått det stora, prestigefyllda nordiska litteraturpriset de delar ut. Inte en skalle med mörkare hår än brunt, faktiskt.

Och skapligt få kvinnor även om det ser bättre ut när man scrollar närmre vår tid i listan. De personer jag skulle välja ut för djupintervjuer och fallstudium till uppsatsen behövde vara belagt erkända konstnärer och etablerade författare i ett litterärt sammanhang. Till exempel Nordiska rådets litteraturpris kunde vara ett gångbart kriterium. Så jag valde två författarinnor som jag älskar (funkar inte som kriterium), och som dessutom vart nominerade till priset. Sedan åkte jag och Hanna till Danmark, efter att ha köpt bordsstaffli och en liten låda som hon kunde ha alla färger och penslar i på tåget.

Josefine Klougart

Josefine Klougart tog emot oss på sitt förlag, Gladiator, där också den omtalade Författarskolan i Köpenhamn huserar. (Fråga inte hur vi hittade dit, men blev skjutsade av en kompis danska älskare, som visade sig veta precis var Islands brygge var). En sliten lokal i ett industriområde, men med neonrosa anslagstavlor, trevliga lurviga människor, tretton olika stolar runt bordet och en morotskaka som Josefine köpt i mataffären. Den var dekorerad med marsipanmorötter och vit glasyr som vällde över kanterna.

Tänkte att morotskaka är väl morotskaka för att den innehåller riven morot, inte för att det ligger små låtsasmorötter i marsipan på. Men den frågan tänkte jag att jag inte hinner ta nu, så vi får lämna den som fond till detta samtal. Josefine visade sig vara en av de mest ogenerat intelligenta personer jag någonsin pratat med. Efter samtalet gick vi långsamt genom Köpenhamn och tittade på världen som om den var någon annanstans (som en författare!) och satte oss till slut stumma på en random Köpenhamns bar och drack ginger ale och bestämde oss för att hoppa över det lilla besöket på Louisiana som vi hade tänkt hinna med när vi ändå var i Danmark.

Hon hade blont hår, vita tänder, lång nacke och flera decimeter högre huvud än jag. En handbollstjej, ja exakt så såg hon ut när hon lade morotskakan på bordet och drog in stolen. Sedan började vi prata. Och jag hade en stor tankekarta med post-it-lappar som vi gemensamt använde för att dokumentera det här samtalet som röde sig runt det där svåra: Ett eget rum. Vad är det för något?

Josefine högg direkt och pratade om "en utopi", det är en plats där kontroll råder, ett rum där böckerna står "pent i hyllorna", och stora skrivbord och läsfotöljer och erkända verk står färdiga att inspirera den vördnadsfulla författaren att skapa mästerverk. Hon besökte en dansk författare som hade ett sånt rum på riktigt en gång. "Jag hade inte kunnat skriva en rad där". Det var en vit, medelålders man, lägger hon till. Vi misstänker att det kan vara relevant information, men inte för oss, inte nu. Vi vill veta vad det egna rummet är. "En utopi om kontroll över det som aldrig kan kontrolleras."

Där författare från alla tider kan mötas, litteraturen, säger Josefin, litteraturen. Som om det var något heligt, och det är det kanske, även om vi är vana att förminska den, för att inte vara fisförnäma eller exkluderande eller kränkande av "vanligt folk", som enligt vissa politiker skiter fullständigt i den heliga litteraturen (ni skulle fått det danska uttalet här), men som trots allt byggt upp en mänsklighet, en tradition att berätta om de som levt före oss och de som ska komma, som trots allt gör oss till människor, väl?

Hur som helst. I Danmark, får vi veta, skiljer man helt odramatiskt på litteratur som är "konst" och litteratur som är "underhållning". Och här på Gladiatior, förstår vi, sysslar de med konst. Grymt. Det var ju hit vi ville. Vi ville få veta hur den skapas, hur den som skapar litteratur som är konst förmår göra det. I Ett eget rum skriver Virgina Woolf om hur kvinnor genom tiderna har varit förvägrade att skapa med hänseende till praktiska förutsättningar och hon menar, bland annat, att egna rum, pengar och brist på närande sammanhang och "tid att stå och drömma i gathörnen" varit förintande för den ena hälften av mänsklighetens kreativa möjligheter. Hur är det då idag? Efter hundra år av kvinnokamp sedan Woolfs pamflett. Kvinnor skapar, de har tid att stå och drömma i gathörnen, åtminstone vissa. Vad är det mer som krävs?

Jag vill veta om rutiner och livsstil. Josefine springer varje dag, säger hon, och har en hundvalp. Hon behöver saker som får henne att vara i kroppen, eftersom "skrivandet händer i kroppen" och hon behöver fylla på med glädjeämnen för att skrivandet, när det är bra, genererar mängder av en sorts existentiell ångest. Man vet inte var man ska. Det är förbundet med rädsla, stark rädsla för vad som kommer upptäckas, i det skrivande rummet. Hon pratar om det att skriva som att gå in i ett mörkt rum.

En plats där hon trevar med språket som händer, och försöker upptäcka, avslöja något, och när hon börjar se ett sammanhang – upptäcker hon att någon flyttar på saker. Hon pratar om språkets struktur som ett naturfenomen. När man har hittat ett språk som är på riktigt, som är konst, då kan människor från vilken kultur som helst se skönheten i det. Som i en kristall, alla människor oavsett kulturell prägling kan uppfatta att den är vacker.

Hon är så nära att utbrista att "nu får ni vara stilla", Hanna. Hon målar och raspar med pensel på pannå och det ögonblicket om öppnat sig är så värdefullt. Värdefullt för att det innehåller kvinnor som talar med varandra, om något de bara nästan förstår, om något som förefaller viktigare än allt just i det ögonblicket. Och samtidigt: Det är viktigt att inte förstå det.

 

Monika Fagerholm av Hanna Nilsson

Monika Fagerholm av Hanna Nilsson

 Monika Fagerholm

Så säger Monika Fagerholm också, när vi träffar henne i hennes skrivarlägenhet i ett litet finskt samhälle med snöfläckar på gräsmattorna och gungor som hänger stilla och orörliga. Hon säger: Man måste våga släppa kontrollen. Vara en idiot. Som ett ovetande, oskuldsfullt barn; den blicken. Det är en förundrad unge som allt hänger på.

Att gå in dit och upptäcka, avtäcka romanens värld snarare än skriva. Vara beredd att berätta allt, äventyra hela sin identitet. Det var när Monika förstod det, och kunde sluta relatera till allt hon lärt sig på Biskops Arnö och litteraturvetenskapen och genusvetenskapen, i alla fall relatera på ett så medvetet sätt, som hon kunde skriva sitt genombrott: Underbara kvinnor vid vatten.

Det som behövs för att kunna skriva är att sluta berätta, får jag en känsla av att de både författarinnorna är ute efter att förklara för mig, att det istället handlar om att se. Och att vara brutalt närvarande, brutalt ärlig och uppmärksam när man sedan beskriver vad man ser.

Vad ger er då detta mod, vill jag fråga?

Men frågar: Hur var din uppväxt? Jag får veta att en gemensam nämnare för min informanter är att de båda hade föräldrar som förstod när de var inne i sin egen värld, och som lät dem vara där. Ensamlekandet. Fantiserandet och äventyrandet utan insyn. Det har varit viktigt.

Och Josefine hade föräldrar som själva utöva konstnärligheter på lediga stunder, som uppmuntrade barnen att också göra det. Dessutom levde de i en lugn trygg miljö på landet, där intresset för omgivningen var stort och barnen introducerades i samspel med närområdet, något Csíkszentmihályis menar är bidragande för att utforma en autotelisk personlighet, det vill säga en personlighet som ofta upplever flow. Ekonomiskt var tillvaron "helt stabil" och Monikas "mestadels stabil" och båda författarinnorna kommer från hem med högutbildade akademiker. Det fanns ett värde för det som skapas i människans sinne, som inte alltid är lätt att förstå värdet av, åtminstone inte direkt.

Parentes: En kompis som växte upp på Gotland, i Visby innerstad, var ute på landet och lekte med några pojkar som bodde där, och så kom det en humla och han började hitta på en historia om humlan och försökte få med de gotländska ungarna som skakade på huvudet åt dem och sa: Du bara fantiserar. Och han visste, för han var uppväxt i innerstan full av kulturmän och -kvinnor, att det var finare att fantisera än att inte göra det. Men det vet ju inte alla. Inte alla barn vet att det är finare att fantisera än att inte göra det.

Josefine menar att det som kallas "en egen liten värld" egentligen inte är en annan värld (det som händer när man står och drömmer i gathörnen?) utan en verkligare, mer högupplöst tillvaro, en sorts närvaro där världen får mer pixlar. Och att det är den världen hon återkallar, när ho i skrivandet tar in något litet från "verkligheten", en bild och löser upp den, gör den, inte större, utan djupare.

Där, i den osynliga världen som är romanen, eller det mörka rummet, eller det som egentligen skulle kunna kallas Ett eget rum. De har båda tillgång till ett sånt, både fysiskt, men framför allt mentalt. De kan skriva var som helst, på flygplatser, i kontorsrum, hemma, på café. Det är inte det. Men dörren står öppen till ett inre rum och något där inne kräver att få utlopp i form av ord.

Och så blir det litteratur. Inte för att de har den där porten öppen. Det har ju många. Men för att de: skriver. Varje dag skriver de.

Monika har som regel att gå upp och skriva på morgonen varje dag. COOL MORNING. WARM COFFEE. CRISP PAPER. RUN FOREVER. Står det på hennes t-shirt när hon langar fram croissanter och kaffe på mugg. Hon gör det bara.

Josefine gör det också, säger hon, att hon alltid gjort det, så länge hon kan minnas. Fast hon menar att det finns saker som gör det omöjligt att skriva: Det är om något annat tar för stort utrymme, till exempel överväldigande känslor som i en förälskelse, eller en depression. Det går inte att skriva i en depression, det är båda överens om. Det psykiska energi som krävs att stå ut med den fruktansvärda rädslan att inte ha någon aning om var man är på väg, var man ska landa, vad Det egna rummet ska visa sin innehålla, hur man i slutänden måste låta sig förändras i grunden av den man skriver och att det kommer få en att göra det läskigaste som finns för en människa: ifrågasätta hela sin identitet, räcker inte om man samtidigt måste uthärda den patologiska ångesten i en depression.

Hon vet. Hon har prövat. Sedan kan pengabrist också vara en faktor, om man har alltför stora bekymmer med pengar kan det också göra skrivandet omöjligt.

Det verkar helt enkelt vara oro. Oro får det inte finnas för mycket av i den som ska ut på svindlande äventyr i sitt inre. Alla som har barn vet att ett oroligt barn leker dåligt. Oavsett om det är oroligt i själen eller kroppen, hungrigt eller ledset eller trött eller förfört av något lockande, till exempel sockerkickar eller storasyskon som leker något mycket roligare.

Så: Virgina Woolf diskuterar i Ett eget rum vilken effekt fattigdom har på ens sinnestillstånd och vilken effekt rikedom har på ens sinnestillstånd. Det går ju förstås inte att jämföra den trygghet vi i de nordiska länderna njuter av jämfört med Woolfs England eller den historiska bild hon ger. Men det verkar vara avgörande att uppleva viss trygghet, att ha en möjlighet att dra en gräns runt sig själv, att vara i någon mån accepterad av omgivningen,