Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Maura Del Serra hämtar Prix Dessì.

Maura Del Serra möter sjungande stenar



Ida Andersen om den italienska poeten Maura Del Serras möte med Staffan Nihléns stenskulpturer. 

En dialog är ett samtal och samtala är vad Maura Del Serra gör, inte bara med föremålen eller företeelserna i dikterna utan i allra högsta grad med läsaren. Hon gör det på olika sätt, inte enbart i den "enkla" mening att vi läser hennes dikter utan där finns en tydlig intention att nå bortom en läsakt. Hon tycks aldrig åtskild från det hon skriver, eller från dem hon riktar sig till utan dikterna präglas av en förtrolighet, ett inkluderande av både sig själv och läsaren.
Staffan Nihléns skulpturer ackompanjerar Maura Del Serras poesi. Foto: Julian Birbrajer

Staffan Nihléns skulpturer ackompanjerar Maura Del Serras poesi. Foto: Julian Birbrajer

Annons:

Den italienska författaren Maura Del Serra (f. 1948) har alltid haft ett särskilt förhållande till Sverige och menar att det är hennes andra hemland, ändå är hon endast sparsamt översatt fram till nu. Redan 1993 förekom en av hennes dikter i en bok tillsammans med den skulptören Staffan Nihlén, och deras kreativa samarbete har fortsatt där konst av Nihlén och Del Serras dikter samverkar på ett fruktbart sätt. Hon var själv här 1996 när Lund och hennes hemstad Pistoia hade ett kulturutbyte. Då publicerades också Rosens Ande, en enaktare om balettdansören Vaslav Nijnskij, i svensk översättning av Vibeke Edmond. Maura Del Serra deltog även på Nässjö poesifestival 1999 tillsammans med en grupp andra italienska poeter. 1997 publicerades ett antal av hennes dikter i tidskriften Horisont (Vibeke Edmond översatte).

Inte förrän 2008 dök hon upp på nytt i svensk översättning. Då finns hon med som en av fyra italienska poeter i bokförlaget Tranans antologi Med ord och utan/Con parole e senza som även innehöll konstverk av fyra svenska konstnärer, varav en var Staffan Nihlén. Ett år senare medverkade hon i En förebådande dröm – Italien berättar med en prosalyrisk novell i översättning av Ida Andersen (Bokförlaget Tranan).

Men det är alltså inte förrän nu (eller rättare sagt 2014) som hon fått möjligheten att blomma ut på egen hand med ett större urval av sina dikter i och med den tvåspråkiga samlingen Sånger och stenar/Canti e pietre, utgiven av Bokförlaget Tranan, med Julian Birbrajer som översättare denna gång.

Maura Del Serra är en av Italiens mest framträdande och prisade poeter och dramatiker, så att vi nu kan lära känna henne bättre som författare även i Sverige känns inte en dag för tidigt. Tidigare har hon översatts till bland annat engelska, franska, spanska och kroatiska. Del Serra har varit verksam som författare sedan slutet av sjuttiotalet och har en lång rad produktioner bakom sig: ett tiotal egna diktsamlingar, medverkan i oräkneliga antologier och tidskrifter, ett tjugotal dramer samt en diger produktion av litteraturkritiska verk. Hon översätter också från såväl franska, tyska, engelska som spanska och bland många andra har hon översatt Katherine Mansfield, Else Lasker-Schüler, Simone Weil och Marcel Proust. Fram till för några år sedan arbetade hon även vid universitetet i Florens.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I denna svenska volym har dikter hämtats från två av Del Serras senaste verk: L'opera del vento (Vindfrukter) och Tentativi di certezza (Försök till visshet). Det är inte helt sant att hon i denna bok fått ett eget utrymme, för även detta är ett samarbete med Staffan Nihlén, så tillvida att stenarna är hans och sångerna Maura Del Serras. Att Maura Del Serra är i dialog med Nihléns skulpturer beror nog inte enbart på gammal vänskap, tvärtom är just dialogen med andra konstformer och andra personer, författare eller konstnärer av annat slag inte ovanlig i Dels Serras författarskap. I sina dramer låter hon ofta döda författare eller andra historiska personer få röst och gå i dialog med sig själva eller sina närmaste, sin samtid eller sina antagonister.

Exempelvis har hon skrivit pjäser om (för) Simone Weil, Pier Paolo Pasolini, Andrej Rubljov och den antika kvinnliga läkaren Agnodice. Nyligen omarbetade hon även Mariapia Veladianos roman La vita accanto, från 2011 (ung. Ett liv vid sidan av) där dramat närmast fungerar som en sorts replik till romanen.

Överhuvudtaget framstår dialogen som väsentlig i Del Serras skapande och det blir väldigt i tydligt i denna samling dikter. Maura Del Serra talar ofta "till" det hon skriver "om" och personifierar på ett sätt som levandegör dikterna och närmar dem sålunda till läsaren. Hon tilltalar bland andra ett träd och en flicka hon möter på bussen med du. Även dysterheten eller kanske bara vardagens lunk personifieras i dikten "Gråheten": "Du tränger in i allt, nyttiga gråhet".

Central är naturligtvis dikten "Till orden" som inleds "Ni, girlander av stenar/runt tystnadens stilla låga", eftersom den handlar om den motsägelsefulla relation hon (och diktaren alltid) har till orden som både "blir till gnistor" och "faller ner igen i vardaglig aska", och som är både "slavar och drottningar". Hon tillägnar även andra personer flera dikter. Dikten "Jag älskade" tillägnar hon Umberto Saba: "Jag älskade kunskap, känslan/av kärlekens intellektuella gestalt," och även Staffan Nihlén har fått en dikt, betitlad "Min svenske vän", där hon och han befinner sig i ett gemensamt skapande rum: "Båda tysta inför den brokiga skönheten/hos vårt moderliga medelhav, hos dina stenar/över vilka jag lägger mina versblad ..."

En dialog är ett samtal och samtala är vad Maura Del Serra gör, inte bara med föremålen eller företeelserna i dikterna utan i allra högsta grad med läsaren. Hon gör det på olika sätt, inte enbart i den "enkla" mening att vi läser hennes dikter, utan där finns en tydlig intention att nå bortom en läsakt. Hon tycks aldrig åtskild från det hon skriver, eller från dem hon riktar sig till, utan dikterna präglas av en förtrolighet, ett inkluderande av både sig själv och läsaren. I en dikt, "Vår lott" är poeten samtidigt en av oss andra – där vi är "hjärtan av kött i hjärtan av sten,/sökande mening inom våra tecken" /---/ "absolut visshet i blind ångest". Hon vänder sig direkt till läsaren i "Självporträtt i en stämma" som hon tillägnar "Till den bästa av läsare" och avslöjar att "ditt öra är mitt bröst" och att hon " ... föds och rinner upp i din mynning".

Ett annat sätt att tala med oss är när hon själv är dikten och liksom talar profetiskt som i "Skengrav" där: "Jag var himmelsk. Jag levde i alabasterns/låga," /---/ "Jag älskade orden. Jag var ordet."

Diktsamlingen avslutas med tre tidigare outgivna dikter vilka alla är ett slags minimalistiska dramer. I dikten "Trefald" talar först Den Lilla Världen, sedan Den Stora Världen medan Själen skrattande får avsluta: "Jag är er dotter,/som dött för er två, och återfötts för er två."

Detta samtalande känns fundamentalt inte bara för Del Serras dikter, utan i större mening för hennes vision som författare. Hennes dikter är inte enkla, utan mångfacetterade och filosofiska och innehåller ofta stora spörsmål om varandet och förgängligheten och livets motsägelsefullhet. Men även teman som vår tillit till auktoriteter, teknologin kontra det mänskliga och globaliseringen berörs.

Som den oerhört bildade författare Maura Del Serra är hämtar hon gärna stoff ur de antika myterna och de stora berättelserna. Dikterna är inte de allra mest lättillgängliga med sina referenser och undertexter och skenbart kan de tyckas mättade på ord och metaforer. Men snart märker man att poeten inte lindar in stora ämnen i svåra ord utan snarare vecklar ut dem med hjälp av sina ord, dissekerar dem, om man så vill, i små enheter. Och varje ord, varje utsaga, är betydelsebärande och bidrar till att forma den helhet som varje dikt utgör – som i sin tur är något poeten vill tala med oss om, något angeläget och ja, livsviktigt. Men hon lånar ut sig själv och sina livserfarenheter och sin speciella visa poetblick för att hjälpa oss att både ställa oss frågorna och att hitta svaren, alltså inte olikt den sokratiska metoden:

Förlora alla ting, därför att ingenting varar:
varken guldet, bränt och vanhelgat
av tiden i de kära ansiktena
---
Och tappa aldrig bort någonting, ty alla saker varar
i existensens minne, och brinner
utan synlig eller dödlig låga:

Maura Del Serra har en stark humanistisk livshållning och engagerar sig bland annat i människorättsfrågor genom Amnesty International men hennes omsorg om livet och jorden har också fått henne att bli praktiserande vegan. Hennes eget liv har i perioder har varit både smärtsamt och tungt vilket även avspeglar sig i dikterna. Som kvinna i Italien måste man ofta dubbelarbeta om man ska ha ett yrkesliv och vara mor samtidigt. Och Maura Del Serra har dessutom lyckats med en framstående litterär karriär. Kanske kan det rent av vara hennes mödosamma livsvandring som givit henne den livsvisdom och ödmjukhet som hon omvandlar till ord och dikter:

"Det finns ingen väg: vi är den enda vägen."

Bilderna av Staffan Nihléns stenskulpturer har naturligtvis också en viktig plats. Olle Granath har skrivit ett omfattande förord om både skulpturerna och Nihlén som konstnär och Sånger och stenar gavs för övrigt ut i samband med Nihléns stora utställning på Waldemarsudde våren 2014. Skulpturerna är nonfigurativa och kontrasterar med Maura Del Serras dikter med sina massiva, organiska och till synes fria former men är också dikternas syskon genom att även stenar är sprungna ur jorden, det ursprungliga, och de är samtidigt både intet och allt, precis som ord och kan omvandlas till konst precis som de. Som konstnärer äger de båda också en speciell lyhördhet för såväl det sublima som det subtila vilket gör dem till visionära syskonsjälar i sitt skapande, trots så olika uttryck.

Boken förtjänar även att nämnas för sitt vackra utseende. Julian Birbrajer är inte enbart skicklig översättare av dessa komplexa dikter utan har även som fotograf känsligt fångat Staffan Nihléns skulpturer på bild samt formgett boken. Runt pärmarna finns ett halvtransparent omslag som låter ana detaljer av Nihléns stenhuggeri och tillsammans med nedsänkta bokstäver i guld som förkunnar titel och upphovsmän ger det en fin bild av symbiosen mellan ord och materia – mellan sångerna och stenarna.

Ida Andersen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts