En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Hilda Doolittle

H. D. i analys hos Freud



Bo Gustavsson om Hilda Doolittles psykoanalytiska möte med Sigmund Freud. 

I dikten "The Master", som H. D. skrev några år efter analyssessionerna med Freud på Berggasse 19 i Wien, ges en kompletterande bild av deras relation. Dikten publicerades först efter hennes död. Det är som om hon genom att skriva en dikt om analysen med Freud lyckas ge uttryck åt dess verkliga betydelse för henne som poet och människa. Hyllning till Freud befinner sig för nära upplevelsen för att hon ska kunna formulera den djupare innebörden i analysen. Därför består boken mest av spekulationer och antydningar. Dikten går rätt på sak i sin värdering av Freud och analysperioderna 1933 och 1934.
Sigmund Freud

Sigmund Freud

Hilda Doolittle

I mars 1933 började den amerikanska poeten Hilda Doolittle, mer känd under initialerna H. D., gå i analys hos Sigmund Freud på Berggasse 19 i Wien. Hon var 47 och kände ett behov av demonutdrivning hos psykoanalysens fader. Han var 77 och hade några år tidigare publicerat sin viktiga studie Vi vantrivs i kulturen. Det uppstod genast en speciell relation mellan dem som kunde liknas vid relationen mellan far och dotter eller två personer med speciella ockulta insikter. Analysperioden varade cirka fyra månader. I oktober 1934 återvände hon till Wien för en andra period som pågick fram till 1 december. Fyra år senare gick Freud i exil via Paris till London.

H. D. förde dagbok om sina sessioner hos Freud som hon redigerade hösten 1944 i London. Boken publicerades först 1956 med titeln Tribute to Freud. Nu kommer Hyllning till Freud ut på Ellerströms förlag i svensk översättning av Stewe Claeson och med efterord av Moa Matthis. Tidigare har minnesboken om Ezra Pound Slutet på pinan publicerats på Ellerströms. Vi får hoppas att även poesi av H. D. kommer att ges ut. Det är ju som poet som hon är mest känd. Men i Sverige är hon helt okänd. Jag säger bara: översätt henne! Varför inte börja med debutboken Sea Garden från 1916 och sedan ta Helen in Egypt utgiven 1961. Det är en kulturell skandal att poesi av H. D. inte finns översatt till svenska! Hon är en av de största 1900-talspoeterna.

1

I början av 1930-talet befann sig H. D. i en både kreativ och personlig kris. Hon kände sig förbrukad som poet och led av skrivkramp. Hon bar på psykiska problem som hon inte kunde hantera. Hon led av återkommande depressioner. Därför var hon i stort behov av hjälp och sökte sig till Berggasse 19 i Wien.

H. D. ansågs vara den främste imagistpoeten men själv ville hon inte längre förknippas med detta sätt att skriva. 1913 hade Ezra Pound laserat en ny poetisk skola som han kallade imagisterna. Han skrev dess manifest där han förespråkade en poesi baserad på ett spontant bildskapande. Den nya skolan lockade till sig många unga poeter, däribland H. D. och hennes blivande man Richard Aldington. Under några år gav de ut en årlig antologi med imagistpoesi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men nu var det mars 1933 och H. D. befann sig i Wien. Efter Hitlers maktövertagande fruktade hon att ett nytt storkrig skulle bryta ut. Hon bar på oläkta sår från första världskriget då hennes bror stupade i strid och hon själv drabbades av ett missfall. Det fanns många problem för "Professorn", som hon kallade Freud, att reda ut. De träffades fyra dagar i veckan mellan klockan fem och sex och en dag mellan tolv och ett. Det var med andra ord en intensiv psykoanalytisk behandling som H. D. fick.

Hyllning till Freud ger en nästan dokumentär inblick i terapisessionerna med Professorn. H. D. skrev ner sina egna tankar och känslor samtidigt som hon med vaken blick återgav mottagningsrummet på Berggasse 19 och Freuds person. Han satt ofta tyst eller också började han plötsligt prata om något som inte alls verkade vara relaterat till dröminnehållet. Ibland tände han en cigarr och blossade förnöjt på den.

Om sommaren flyttade Freud med familjen till ett hus utanför Wien då han tog med sig det berömda skrivbordet med grekiska, egyptiska och hinduiska gudaskulpturer i halvcirkel.

När H. D. senare besökte honom i London, fanns skrivbordet där med sina statyetter. Samma dag skickade hon en bukett gardenior till Freud, hans älsklingsblommor. På ett kort skrev hon: "Hälsning till gudarnas återkomst." Ingen avsändare. Freud svarade med ett tackbrev där han tog för givet att hon var avsändaren. Kommunikationen mellan dem var intuitiv och respektfull. H. D. betraktade Freud som en Asklepiosfigur som botade människors psykiska sjukdomar och som återupprättade kontakten med gudarna, det vill säga det omedvetna. H. D. tog speciellt fasta på uttalandet att individens barndom var rasens barndom. Hela mänsklighetens förflutna fanns lagrat i det individuella psyket.

Vilsna och nöjeslystna

H. D. hade känslan att hon och hennes samtida sakande riktning i tillvaron. Att de bara drev omkring, vilsna och nöjeslystna. Därför sökte hon upp Freud för att finna något slags mening i sin tillvaro. Men analysanden och analytikern kunde också bråka med varandra. Vid ett tillfälle slog han näven i terapisoffan i mottagningsrummet och utbrast: "Problemet är – jag är en gammal man – att ni inte anser det mödan värt att älska mig" (H. D.:s kursiv) Hon blev både förvirrad och förvånad, vilket troligtvis var den effekt Freud ville uppnå för att bryta ner barriärer i psyket. H. D. ger sedan en målande beskrivning av hur hon låg tigande på terapisoffan med pläden över sig. Soffan var hal och huvudstödet hårt medan hennes fötter nästan rörde vid kaminen av porslin som stod i hörnet. Upplevelsen väckte till liv minnet av porslinskaminen i hennes fars arbetsrum och hur han brukade ligga på sin soffa och sova eftersom han arbetade om natten. Fadern var matematiker och astronom. Det ena minnet ledde till det andra och hon mindes lekar med den döde brodern och huset i Bethlehem, Pennsylvania, där hon växte upp.

Hyllning till Freud kan läsas som en spännande roman där huvudpersonerna är H. D. och Freud. Men huvudpersonerna är även brodern, fadern och modern. Den egentliga huvudpersonen är psyket med dess hemligheter och faror. Den psykoanalytiska nedstigningen i det undermedvetna blir en nedstigning i dödsriket för att vinna ny kunskap. Fadern dog i en stroke vid nyheten om den äldste sonens död i strid 1915. Modern dog 1927. Den oåtkomliga modern, den gåtfulle fadern. Själv fruktade H. D. sin egen död 1919 då hon med dubbelsidig lunginflammation födde sitt andra barn, en dotter. Hon dog på sätt och vis i spanska sjukan det året och återföddes under en resa till Grekland våren 1920 i sällskap med sin livspartner Bryher. H. D. hade en bisexuell läggning och hon betraktade sig själv som flera personer med flera livsöden.

Det H. D. gör i Hyllning till Freud är en sorts självanalys med Professorn som samtalspartner. Henens metod utgår framför allt från grekisk och egyptisk mytologi. Senare skulle hon få en nystart som poet genom de båda episka verken Trilogy och Helen in Egypt där hon använder sig av grekiska och egyptiska myter. Dessa verk bildar kulmen på hennes författarskap.

Skriften-på-väggen

6a00d8345167db69e201156f82ce65970c 500wi

 

Ett viktigt moment i självanalysen inträffar när H. D. återkallar minnet av vad hon kallar "skriften-på-väggen". 1920 befann hon sig tillsammans med Bryher på Korfu då hon fick en vision. Plötsligt såg hon en bildserie på hotellväggen som inte kunde orsakas av solljuset eftersom deras rum låg på skuggsidan. Först såg hon ljussilhuetten av en soldat och en bägare. Sedan två cirklar, en större och en mindre som bildade formen av en trebent tripod. Därefter framträdde linjer som tecknade en stege på vars högsta pinne det stod en bortvänd kvinna. Denna kvinna, Nike, rörde sig raskt ut i rymden eller in i väggen. Trianglar, som H. D. tolkade som tält, framträdde runt Nike. Här orkade inte H. D. hålla kvar sin koncentration utan måste vända bort blicken. Då såg Bryher, som tidigare bara sett en tom vägg, den sista delen av bildserien: en solskiva där en figur tecknade bilden av en kvinna vid sin sida.

Freud fäste stor vikt vid denna hallucination som han kallade hennes vision. Han menade att H. D. hade en omedveten önskan om att grunda en ny religion. H. D. å sin sida tolkar den symbolladdade skriften-på-väggen som ett budskap från en andlig verklighet. Det handlar om nödvändigheten att födas på nytt genom en inre och yttre kamp. Figuren i solskivan är Freud, kvinnan hon själv. Genom analysen skapar Freud en ny ljusversion av henne.

Medan sessionerna fortsatte hos Professorn förändrades gatubilden i Wien. En dag när H. D. var på väg till Berggasse 19, såg hon hakkors tecknade med krita på trottoaren. De ledde fram till Freuds bostad. Soldater syntes allt oftare på gatorna och gevär stod i gathörnen. Då och då regnade det hakkorsformade meddelanden från himlen med påskrifter som "Hitler ger oss bröd" eller "Hitler ger oss arbete". Stämningen blev allt hotfullare också för judar i Wien. I maj hade Freuds Drömtydning bränts på bål i Berlin.

Så småningom blir Hyllning till Freud det som titeln anger. H. D. hyllar Freud för upptäckten av det omedvetna, "livets flod", och för utarbetandet av metoder att hålla denna flod ren och strömmande. Men för henne rör det sig inte så mycket om en djuppsykologisk upptäckt som en metafysisk. Det blir ett sätt att återknyta kontakten med de försvunna gudarna, med det absoluta. Hon tar på sig detta kall som poet och människa. Problemet är att människor i hennes samtid varken bryr sig om metafysik eller de försvunna gudarna. Därför uppstår en inre konflikt hos henne eftersom hon både tror på sitt kall och avfärdar det som en patetisk illusion. Det var den egentliga orsaken till att H. D. på våren 1933 reste till Wien för att sökta upp den berömde psykoanalytikern. På hans arbetsbord stod de odödliga gudarna i halvcirkel likt "ett altare i det allra heligaste".

Död, evighet och pånyttfödelse

HD Plaque

 

Det är fascinerande att följa H. D. i hennes resonemang om död, evighet och pånyttfödelse utifrån terapisessionerna med Freud. Men ännu mer fascinerande är det att läsa hennes psykoanalys av psykoanalysens fader. Som sekulär jude tillhör han denna världen och anser det vara hybris att göra anspråk på odödlighet eller evighet. Realitetsprincipen måste styra människors liv om de ska kunna bli psykiskt och moraliskt friska. Religionen utgör inget annat än en farlig illusion som det gäller att befria sig från. Därför förnekar Freud det metafysiska samtidigt som han gör det omedvetna till en sorts metafysisk kraft som dominerar människor. Han projicerar det metafysiska ner i det undermedvetna. H. D. lyckas genomskåda Professorns neuros som den sekulära judens neurotiska relation till den frånvarande Guden.

När H. D. redigerade dagboken om sina terapisessioner med Freud, var det hösten 1944 och ett nytt krig hade brutit ut. Blitzen hade lagt London i aska och ruiner. Hon höll på att skriva tredje delen av Trilogy, hennes krigsepos där hon lät sig inspireras av antika myter som ett sätt att förhålla sig till krigets fasor. I sina nya dikter fördömde hon den destruktiva rationalitet som präglade moderniteten. Räddningen såg hon i ett återvändande till ett äldre medvetande antytt i antika myter som dramatiserade själens väg till det absoluta.

I andra delen av Hyllning till Freud blir H. D. mer personlig då hon berättar om sin barndom och relationen till föräldrar och syskon. Freud är "själens barnmorska" som hjälper henne pussla ihop minnen och drömmar. Minnet eller fantasin om en fjärilslarv återkommer ofta. Som liten flicka hade hon hittat larven på en tobaksplanta och lagt den i en pappask där den spann en kokong och kläcktes som en stor spinnare. Hon minns att på väggen i Professorns mottagningsrum på Berggasse 19 hängde en tavla med titeln "Levande begravd". Vi är alla levande begravda konstaterar hon. En fjärilslarv som ligger i en pappask och spinner sin kokong. En levande begravd själ som aldrig hör ropet: "Kom fram!" En liten flicka i en vuxen kvinna som ligger på analyssoffan i Freuds mottagningsrum våren 1933.

Vi är alla levande begravda. Det är ett sätt att hälsa gudarnas återkomst. Jag läser Hyllning till Freud av H. D. Det är väldigt kvavt i rummet. Dagen är en kvävning. Jag är levande begravd. Vad jag än gör, vart jag än går är jag levande begravd. Jag bär en mask över ansiktet som stramar och kväver. Jag fortsätter att läsa boken. Det är ett sätt att hälsa gudarnas återkomst. Det är en galenskap eftersom gudarna inte finns. Men kvävningen finns – detta att vara levande begravd.

I sin bok analyserar H. D. inte bara sig själv och sin samtid utan också framtiden. Det är en framtid som präglas av konflikter, krig och kriser. Det är vår värld 2015. Vi är alla LEVANDE BEGRAVDA.

Vid ett tillfälle sa Freud till H. D. : "I en analys är personen död efter analysen – lika död som er far." Att lämna analysen innebär att lämna neurotiska bindningar och föreställningar bakom sig. Det är att vara död bland de döda och sedan stiga upp ur underjorden med ett nytt medvetande. Sådan är enligt H. D. konstens och poesins uppgift såväl på det individuella som det kulturella planet.
Att hälsa gudarnas återkomst med en flammande röd rhododendron i handen.

2

I dikten "The Master", som H. D. skrev några år efter analyssessionerna med Freud på Berggasse 19 i Wien, ges en kompletterande bild av deras relation. Dikten publicerades först efter hennes död. Det är som om hon genom att skriva en dikt om analysen med Freud lyckas ge uttryck åt dess verkliga betydelse för henne som poet och människa. Hyllning till Freud befinner sig för nära upplevelsen för att hon ska kunna formulera den djupare innebörden i analysen. Därför består boken mest av spekulationer och antydningar. Dikten går rätt på sak i sin värdering av Freud och analysperioderna 1933 och 1934.

"Mästaren" i dikten avser naturligtvis Freud och H. D. ser analysen som en initiation i esoterisk kunskap eller visdom. Mästaren är en magiker eller präst. Hon blir initierad i en sorts mysteriekult, det vill säga psykoanalysen. Referenserna i dikten är till det antika Greklands mysteriereligioner. Diktjaget uttrycker sina skiftande känslor mot mästaren – kärlek, ilska, trots, förundran. Hon har rest till Miletos, den antika vishetens stad, för att förvandlas och bli ett sannare jag. För att vinna vishet.

nothing was lost
for God is all
and the dream is God;

Att hälsa gudarnas återkomst

Gud eller det heliga finns närvarande överallt och drömmen är Guds röst. Den som stiger ner i drömmen hör det heligas röst. Mästaren är förmedlare av kunskap om det heligas närvaro i människan och i världen. För H. D. är drömarbetet, analysen av de egna drömmarna, inte så mycket individuell som metafysisk – ett medel att komma i kontakt med det heliga, att hälsa gudarnas återkomst. Det heliga är på en och samma många och en, en idé som förekommer i de flesta esoteriska läror. Poesi innebär ett drömarbete och en utforskning av den metafysiska och andliga verkligheten.

Psykoanalysen ger H . D. friheten "to prophesy", att bli en visionär poet. Det första steget i initiationens dans innebär att erkänna att "woman is perfect" (H. D.:s kursiv). Detta är inte något radikalt feministiskt stridsrop, även om många feminister tolkat det så. Snarare syftar uttalandet på att den kvinnliga poeten måste acceptera sin egen kvinnlighet och sina egna sinnen och sitt psyke för att vinna vishet. Det är en kunskap som inte har himlen som mål utan denna värld, denna jord där de döda begravs. "Den gamle mannen", det vill säga Freud, tillhör jorden dit han snart ska återvända eftersom han är gammal: "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda."

Men H. D. är kritisk mot freudianer och spridningen av den psykoanalytiska metoden. Deras tolkning är en ytlig och kommersiellt urvattnad version av mästarens lära. Hans lära har oanade och skrämmande konsekvenser eftersom det oändligt möjliga skrämmer människor. Att bära på den inre Guden är outhärdligt, en plåga. Och Freud gör detta omedvetna tillgängligt.

But one does not forget him
who makes all tings feasible,
one does not forgive him
who makes God-in-all
possible,
for that is unbearable.

Ändå finns det en annan andlig väg – att följa "a woman's laughter" som förutspår lycka. Att bli livsbejakare och soldyrkare är den fulländade kvinnans livsväg. Här polemiserar H. D. mot Freuds teori om den eviga kampen mellan eros, livsdriften, och thanatos, dödsdriften. Den fulländade kvinnan inkarnerar gudarnas återkomst. Hon är "that Lord become woman." Så lyder de sista orden i "The Master".

Detta är väl om något ett uttryck för radikalfeministisk hybris. Herren bliven kvinna. Men det andliga målet för varje kvinna är just att bli lik Herren. I alla mystiska och esoteriska läror har alltsedan urminnes tider målet för varje manlig andlig sökare varit att bli lik Herren, det vill säga den fulländade mannen. Nu vänder H. D. på detta resonemang och hävdar att den kvinnliga andliga sökaren också har sin speciella fulländning: Herren bliven kvinna. Mästaren, alltså Freud, visar vägen till denna fulländning genom den psykoanalytiska metoden.

Dikten "The Master" är inte bara en hyllning till det kvinnliga ödets oändliga andliga potential utan även en hyllning till en man, Sigmund Freud. Han gjorde poeten H. D. medveten om kallet att förverkliga detta öde genom skrivandet, genom skapandet av ett nytt slags visionär poesi. Det blev starpunkten för en ny fas i hennes karriär. Analysen med Freud befriade inte H. D. från hennes psykiska problem och fobier men däremot befriade den henne på det kreativa planet.

Det är därför fullt begripligt varför H. D. aldrig publicerade "The Master" under sin livstid. Hon vägrade kategoriskt att trycka dikten då hon fick en förfrågan i mitten av 1930-talet. Den publicerades postumt 1981 tjugo år efter hennes död. Dikten avslöjar helt enkelt för mycket av hennes kreativa beroende av analysen med Freud samtidigt som den är lite väl överspänd och provokativ i tonen. Feminismen låg långt fram i tiden och att låta trycka en sådan utmanande text på 1930-talet skulle bara ha lett till fördömande och förlöjligande kommentarer. Hon fördrog därför att gömma undan "The Master" på samma sätt som hon gömde undan sin nya profetiska röst fram till dess att blitzen över London förlöste den 1940-41. Resultatet blev Trilogy, hennes visionära krigsepos.

I slutsektionen av "The Master" ges "Herren bliven kvinna" namnet Rhodocleia, en mytisk personifikation av rhododendron. Hon står nära solen och hon åkallas av poeten och andra livs- och soldyrkare med ropet "O heart of the sun / rhododendron, / Rhodocleia, ..." De ropar inte ha medlidande med oss eller se på oss till Herren bliven kvinna utan deras åkallan riktar sig till själva livsprincipen: solens hjärta. De som tillhör solens hjärta har överskridit sina jag och sina liv.

Att hälsa gudarnas återkomst är att gå i ljuset med en flammande röd rhododendron i handen.

Källa:

H.D.
Hyllning till Freud
ellerströms

Bo Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.