Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad



I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med sig från arbetarstaden tillika ett av arbetarlitteraturens centra, något som bidragit till att göra henne till den litteratur- och kulturälskande person hon sedermera blivit.

Och hennes liv tog en ny vändning. Foto: Anna Nyman

Och hennes liv tog en ny vändning. Foto: Anna Nyman

Det finns en gata i Malmö som heter Rådmansgatan.
Innanför dessa dörrar knöt Harriet Svensson sina första band med litteraturen. Foto: Anna Nyman

Innanför dessa dörrar knöt Harriet Svensson sina första band med litteraturen. Foto: Anna Nyman

Rådmansgatan

Det finns en gata i Malmö som heter Rådmansgatan. Den ligger vid Johanneskyrkan, i höjd med Pildammsparken och Stadsteatern. Gatan är ganska tråkig. Där finns nästan inga butiker. Det är inte en gata man flanerar på. Men där finns flera skolor. Jag gick på två av dem: realskolan och Källängens gymnasium, som på min tid hette Statens. När skolbarnen gått hem för dagen, ligger gatan öde och tom.

Husen på gatan byggdes på 40-talet. Då var det nytt, modernt. Inte som husen på Öster eller de små låga husen på smågatorna vid Nobelvägen. Nej, på Rådmansgatan var allting nytt och modernt. I lägenheterna fanns det badrum med vattenklosett, visserligen var de pyttesmå men i alla fall. I källaren fanns tvättstugor och de flesta lägenheterna hade en liten balkong. Det var viktigt, för många som bodde på Rådmansgatan kom från fattig arbetarklass och hade växt upp i mörka lägenheter utan ljus och med en bakgård, dit solens strålar aldrig nådde. En balkong stod för modernism. Man kunde sitta där och ta en eftermiddagskopp, sola eller njuta av grönskan utanför. Att göra ingenting en liten stund var lyx.

Jag växte upp på Rådmansgatan 15 F. F som i Fredrik fick jag lära mig av min far. Det skulle jag säga i telefon, för F kunde lätt uppfattas som S. Jag växte upp under Andra världskriget. Det var då det svenska folkhemmet så sakta började byggas upp. Det var då man kunde klättra upp på den sociala samhällsstegen. Det gjorde mina föräldrar. Det fanns en optimism. Aldrig mer krig. Aldrig mer fattigdom. Aldrig mer sill och potatis. Jag minns inte att någon talade om kriget men jag minns mörkläggningen nattetid.

Mina föräldrar kom från den fattigaste delen av Malmö. Båda hade sina rötter på Öster, Kirsebergsstaden eller Backarna som man sa. Att komma från Öster var en skam. Något man aldrig talade om. Området ligger ett litet stycke utanför stan, vid gamla Lundavägen. Det byggdes i slutet av 1800-talet, då många människor från landsbygden i Skåne flyttade in till Malmö för att få ett drägligare liv. Malmö genomgick en stor industrialiseringsperiod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det blev många arbetstillfällen för lantarbetarna från angränsade byar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många textilfabriker byggdes, som gav tiotusentals arbetstillfällen. Min mors båda systrar arbetade 20 år på Malmö Yllefabrik. En mastodontfabrik som låg mitt i stan, där Hansacompagniet nu ligger. Man tillverkade enkla underkläder och arbetskläder. Det var där de fattiga arbetarflickorna hamnade efter sex års skolgång. Mina mostrar berättade aldrig någonting om de åren i fabriken. De ville bara snabbt komma därifrån och de gifte sig med första bästa.

3a Johanneskyrkan2

Den ståtliga Johanneskyrkan möter det nya Malmö. Foto: Anna Nyman

Fabriker

På vägen mot Skanör och Falsterbo låg textilfabriken Mab och Mya och Malmö Strumpfabrik. Någon gång när jag gick i realskolan gjorde vi ett studiebesök på en av de fabrikerna. Hundratals kvinnor satt i en jättestor sal. Ljudet var öronbedövande. Ingen tittade upp när vi besökare kom in. Arbetstempot var högt. Antagligen arbetade de på ackord. Besöket var avskräckande. Aldrig ville jag hamna där.

Det fanns också fabriker där man gjorde fina och eleganta kläder. Fougstedts, till exempel, som tillverkade dräkter och kappor, och Gyllene Gripen, som gjorde skor, inte så vackra som italienska men snygga och betydligt billigare.

Trots att båda mina föräldrar kom från Backarna berättade de aldrig någonting om sin uppväxt där, visade aldrig gatorna där de växte upp. Jag tror de gjorde allt för att utplåna området ur minnet. När vi passerade gatan som ledde in till Kirseberg, vände de ofta bort huvudet.

I slutet av 90-talet bestämde jag mig för att göra ett besök på Öster. Då hade jag inte varit där på nästan 60 år. Idag är Kirseberg en liten idyllisk förstad till Malmö. Många av de gamla husen med sina lummiga trädgårdar är bevarade. Några kvartersbutiker med invandrarägare kontrasterar mot den stora Konsumbutiken som dominerar torget. Området har stor charm och blivit populärt bland Malmös unga intellektuella men visst finns där även sociala problem som i många andra Malmöområden. Det är roligt att området inte helt jämnats med marken. Mycket av gamla Malmös historia finns där.

Min farmor kom från Södra Åby nära Trelleborg. Hon flyttade till Malmö vid förra seklets början och började arbeta i en textilfabrik. Men eftersom hon tidigt blev änka med två små söner, blev hon hemsömmerska. I sin enrumslägenhet på Ehrensvärdsgatan försörjde hon sina pojkar med sin lilla symaskin. Hon var ingen finsömmerska men kunde laga och lappa till grannfruarna. Det kan inte ha varit fett.

Min far hade näringsbrist när han var barn och han var mager som en sticka. Han åt nästan aldrig kött, frukt eller grönsaker under sin uppväxt. Han tog igen det senare i livet. Mat blev en viktig del i hans liv. Han samlade recept i en pärm och när det kom gäster, älskade han att experimentera med exotiska rätter.

Han lärde sig mycket nytt, när han var utomlands. Han tyckte om att bjuda på en drink före maten. Det var okänt för de flesta på fyrtio- och femtiotalen. När jag växte upp skulle alltid en skål med frukter stå framme. När man ville kunde man ta en frukt under dagen. Det var viktigt för honom. Fruktskålen dignade under min skoltid. "Du får ta en frukt när du vill, när du vill."

Min farfar blev som så många andra hamnarbetare i Malmö hamn. Det var inte ett yrke som passade honom. Blek, smal, intellektuell ville han något annat. Han föll i vattnet en gång och fick lunginflammation. Att gå till läkare eller besöka ett sjukhus var det knappast tal om för en fattig arbetare 1916. Han var bara i trettioårsåldern när han dog. Han efterlämnade två minderåriga söner. En av dem var min far. En del av hans efterlämnade bibliotek finns idag i min ägo. Att ha litterära intressen måste ha varit mycket ovanligt för en arbetare vid den här tiden. Det fanns engelska och franska klassiker bland hans böcker: Dickens, Zola, Dumas.

När jag växte upp fanns de böckerna i vår bokhylla. Jag upptäckte dem tidigt och de blev inkörsporten i litteraturens värld för mig. "Det vita biblioteket" utgivet 1928 med de svenska författarna som Strindberg, Lagerlöf, Fröding hittade jag i vår bokhylla så snart jag lärde mig läsa. Min far måste ha köpt dem i sin ungdom. Särskilt Frödings poesi fångade mig tidigt. Det rytmiska, det taktfasta, det humoristiska. Jan Ersa Per Persa läste jag upp inför min klass när vi hade avslutning efter första klass. När jag fyllde tolv önskade jag mig en diktantologi av min far. Jag har den kvar idag och den har varit en följeslagare under mitt liv.

4 Möllevången2

Det arbetande folket intar en central plats i staden. I bakgrunden Möllevångens karaktäristiska torghandel. Foto: Anna Nyman

Ofta tänker jag på min farfar som jag aldrig träffade. Om han levt i en annan tid, om han sluppit arbeta i hamnen, som han säkert hatade. Vad skulle han då ha gjort? Han hette Edvard. Min far hette Harry. Engelska namn.

Min farmor levde tills hon blev 86. Hennes lägenhet på Ehrensvärdsgatan var typisk för Fattigsverige. För att komma till lägenheten måste man gå genom en bakgård. Den var mörk. Stanken från alla utedassen som stod på rad var kväljande. Gården var ganska stor, men där fanns ingen grönska, ingen lekplats, bara den långa raden av utedass. Min farmor hade ett rum och kök. Det fanns inget varmvatten, inget kylskåp. Hon hade säkert en potta. Jag såg aldrig att hon gick ner på dasset. Köket var nästan lika stort som rummet. Det måste ha varit där min far sov när han växte upp. Jag frågade honom aldrig. I rummet hade hon en stor bibel med Dorés bilder. Den hade en central plats på ett bord i rummet. Ändå tror jag aldrig hon gick i kyrkan. Ibland när jag kom på besök visade hon mig det finaste hon hade. Det var en brosch gjord av hår. Det var tydligen modernt när hon var ung att göra smycken av hår. Jag tyckte broschen var äcklig och ville inte titta.

Ehrensvärdsgatan

Jag besökte inte min farmor så ofta. Men det hände att jag tog spårvagnen från Triangeln, som gick genom Föreningsgatan till Ehrensvärdsgatan efter skolan. Jag tror inte min farmor kunde laga mat. Hon bjöd aldrig på något och det luktade aldrig mat hos henne. Besöken hos henne var tråkiga. Jag förstod inte vad hon gjorde hela dagarna. Hon var passiv, tog inga initiativ. Hon visste ingenting om, hur man sysselsatte ett barn. Visst var hon snäll men hon hade stelnat som människa och blivit bitter efter alla år av nöd och umbäranden. Hon hade inga som helst krav på några ägodelar för sin egen del. Det enda hon önskade sig i julklapp var en flaska eau de cologne 4711. En sådan fick hon av mig varje år.

Triangeln ligger där Rådmansgatan börjar eller mynnar ut, vilket man vill. För att komma till centrum av Malmö måste man passera Triangeln. Det var en spännande plats för ett litet barn. Ringlinjen hade hållplats där. Vid den hållplatsen fanns en pappershandel på en hörna. Det var inte vilken pappershandel som helst. Den var paradiset med bokmärken, eller stycken som vi sa i Malmö, av alla slag. Vackrast var bokmärken som föreställde änglar efter Rafaels målningar. De var värdefulla, när man skulle byta med klasskamrater. Affären var mörk, hemlighetsfull. Disken var längst in i butiken. Det var inte bara bokmärken som lockade. Där fanns också pennor, suddgummin och underbara pennskrin.

Bredvid pappershandeln in på Rådmansgatan fanns en affär med färdiglagad mat och bredvid den ett bageri, där man kunde köpa våffelstrutar med grädde och sylt. Det var räddningen många gånger, när jag var hungrig och inte ätit riktig mat på flera dagar.

När jag väntade på spårvagnen för att åka till farmor drömde jag mig alltid bort en stund i en juvelerarbutiks skyltfönster. Där fanns enklare smycken inte minst örhängen. Det var där jag köpte mitt första par, när jag fått hål i öronen.

När jag var mycket liten, kanske två år, hade min farmor hand om mig. Hon var "barnflicka" helt enkelt. Jag minns ingenting från den tiden, men jag förstod senare att min far inte tyckte hon var lämplig och en annan kvinna anställdes.

En gång i livet gjorde hon en resa. Min far tog henne med bil till Stockholm. Det var någon gång på 40-talet. Många gånger berättade hon om den resan. Hennes dröm hade nämligen gått i uppfyllelse. När de besökte Hagaparken fick de se ett par av prinsessorna leka på gräsmattan. Hennes favoritsamtalsämne var nämligen just Hagaprinsessorna. Hon återkom ofta till den resan.

Min farmor bodde kvar i sin lägenhet hela livet. Vattenklosett installerades till slut. Jag tror det var 1960. Men hon fick aldrig uppleva denna förändring. Hon blev sjuk och tillbringade de sista åren av sitt liv på Malmö Sjukhem i en stor sal med femton andra åldringar.

Pildammsparken

 

5 Pildammsparken2

Den vidsträckta Pildammsparken är en dröm för flanören. Foto: Anna Nyman

 

När jag idag ser filmen Kvarteret Korpen av Bo Widerberg känner jag igen miljön hos min farmor och även andra släktingar. För mig är det vemodigt och smärtsamt att se filmen. Det var trots allt inte så längesen. De flesta av mina släktingar accepterade sin uppväxtmiljö och ifrågasatte aldrig de sociala orättvisorna, men min far var som Anders i filmen. Han bröt upp. Han ville ut i världen. Han ville få kunskap. När han var 12 år 1914 besökte han Baltiska utställningen i Pildammsparken, där alla Östersjöländerna var representerade. Där föddes antagligen första fröet till ett internationellt engagemang.

Han blev tidigt en mycket engagerad esperantist. Han menade att ett gemensamt språk i världen skulle överbrygga olikheter och främja fred och samhörighet. Alla esperantister hade ett litet grönt märke på sitt ytterplagg och på så sätt kunde man lätt bli igenkänd. När min far var utomlands tog han nästan alltid kontakt med någon esperantoförening. Där kunde få hjälp i det främmande landet. Han knöt också många kontakter och brevväxlade med människor från olika länder. Detta var på trettio- och fyrtiotalen, långt innan engelskan blev ett världsspråk och slog ut esperanto.

Tidigt åkte han till Östeuropa, där många talade esperanto. Esperantos skapare var ju polack. Han brevväxlade med en kvinna i Polen hela livet och skickade hjälpsändningar till henne under efterkrigstiden, då livet var svårt för de flesta polacker.

Jag hade en morbror och moster som bodde på Rostorp. En stor del av min barndom bodde jag hos dem. Jag kallade dem för mina fosterföräldrar. Gatan som de bodde på har jag letat efter, men den finns inte kvar idag.

Rostorp var på fyrtiotalet och kanske en stor del av femtiotalet ett lugnt stillsamt egnahemsområde för arbetarfamiljer i utkanten av Malmö. Jag brukade ta spårvagnen från Triangeln och stiga av vid ändhållplatsen för att gå den lilla sträckan till mina släktingar. Området var på fyrtiotalet fortfarande en del av landsbygd med åkrar och fält.

När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om de sociala skillnaderna i Malmö. Att de rika bodde i Limhamn och de fattiga i Rostorp och Kirseberg var ingenting jag funderade över. Mina föräldrar sa aldrig att ett område skulle vara bättre än ett annat. Inte förrän jag tog studenten 1962 eller kort dessförrinnan förstod jag hur segregerad staden var. Jag tror att det var Bo Widerbergs bok Hösttermin, som handlar om skolan, där jag tog realen, som väckte mina tankar åt det hållet. Mina släktingar på Rostorp var mäkta stolta, när Anita Ekberg blev berömd på 50-talet. Tänk, hon som kom från Östra Fäladsgatan! Tänk att någon som kom från den fattiga stadsdelen kunde bli filmstjärna!

Min far hade näringsbrist när han var barn och han var mager som en sticka. Han åt nästan aldrig kött, frukt eller grönsaker under sin uppväxt. Han tog igen det senare i livet. Mat blev en viktig del i hans liv. Han samlade recept i en pärm och när det kom gäster, älskade han att experimentera med exotiska rätter.

Min morbror och moster bodde i ett litet tvåvåningshus i Rostorp. Jag tror att fyra familjer bodde i huset. Min moster hade en liten fruktaffär på bottenvåningen. Idag skulle man snarare kalla butiken för en kiosk. Där fanns inte mycket att köpa, mest godis. För 50 öre kunde man få en stor gottepåse... En tablettask kostade 25 öre. För resten tog man smågodis. Förutom godis kunde man köpa kaffe, frukt, konserver, tvättmedel, sockerdricka och pilsner. Människorna i kvarteret köpte det som de glömt köpa på Solidar. Det var den stora Konsumbutiken som låg en bit därifrån. Det var långt mellan kunderna. Då satt min moster i sitt kök bakom affären och rökte och läste veckotidningar. Min moster och morbror läste många veckotidningar, Allers, Familjens veckotidning, Hemmets journal för att nämna några. Idag har tevens såpor ersatt dessa tidningar. Min moster rökte billiga cigaretter, Boy. Hon hade alltid en fimp hängande i mungipan.

Huset hade en gemensam toalett ute i trappan. Ett askfat där var alltid fyllt av fimpar. Längst ner i källaren stod i ett rum ett badkar på fötter. Det var kusligt att gå ner i källaren. Det var mörkt och fuktigt. Jag tror att jag var där nere bara en gång. Hur man fyllde karet med vatten och hur man tömde det har jag ingen aning om.

Min morbror körde ut mjölk för ett stort mejeri. Han började vid fyratiden på morgonen. Det var stora tunga kärl som skulle fraktas till olika butiker. Klockan nio på morgonen brukade han vara klar med utkörningen. Då satte han sig vid köksbordet och sorterade kvitton och räkningar. Han drack kaffe på fat, som man sa. Först en sockerbit i munnen. Sen hälldes kaffet upp på ett fat. Den varma drycken sörplade han långsamt i sig. Det var en ritual varje förmiddag. Ibland kunde det bli en kaffegök. Då hälldes någon form av sprit i kaffet.

 

6 MalmöOpera

Bakom Pildammsparken finner man Malmö Opera med dess karaktäristiska arkitektur och fontän. Foto: Anna Nyman

Bredvid mina släktingars hus fanns ett så kallat barnrikehus. Jag vågade aldrig gå förbi det huset. Det kryllade av barn. Det påminde mest om en by i Indien. Polisen var ofta där. Det förekom en hel del våld och misshandel. Hur man kommit på en sådan idé att fösa ihop familjer med tio till tolv barn under samma tak är helt obegripligt. Det var väl ett av Alva Myrdals påhitt. Själv behövde hon ju inte bo där.

Lite längre bort kunde man skymta det stora vattentornet i Kirseberg. Det avtecknade sig som en kuslig vålnad i horisonten. Tornet hade gjorts om till lägenheter under den stora bostadsbristens tid. Ryktet sa att tjuvar och "farliga gubbar" bodde där. Jag vet inte om det var sant.

En bit från Rostorp finns Beijers park. Parken ansågs farlig, så dit vågade jag mig inte heller. Men en bit från parken bredvid järnvägsspåret låg ett koloniområde, där min morbror hade en lott med ett litet hus. Han hade en jordkällare med öl och sockerdricka som han sålde till de andra koloniägarna.

Det var roligt att komma ut till koloniområdet och se tågen passera. En gång fick jag några frön som jag skulle sätta i jorden. Jag tror det var sallad. Att se de små gröna bladen komma fram ur jorden var en upplevelse. Min morbror hade ett duvslag i sin stuga. På söndagarna var det tävlingar. Duvorna fick en ring runt benet och skickades iväg. Vad tävlingen gick ut på kommer jag inte ihåg. Men det var väldigt spännande. Koloniområdet finns kvar idag. Man kan se det när man åker tåg från Lund.

Rostorp

Mina släktingar på Rostorp var snälla människor. Jag hade det bra där. De var förnöjsamma människor, klagade aldrig. De hade aldrig något behov av att förkovra sig, lära sig nya saker och utveckla sig själva. Något som var så starkt hos min far. De var inte politiskt intresserade. Antagligen röstade de på socialdemokraterna. Jag vet inte.

Hos många andra Malmöbor som levde vid den tiden fanns ett stort socialt och politiskt engagemang som Olle Svenning skriver om i boken om sin far. Ett sådant engagemang fanns inte hos mina släktingar, trots att de tillhörde samhällets allra fattigaste.

Min morbror och moster lämnade nästan aldrig Rostorp. Det verkade inte heller som de hade någon längtan efter det. De var nästan aldrig i centrum. Någon enstaka gång tog min mor med dem för att se en Edvard Persson-film på en biograf inne i Malmö.

Min moster var bara i fyrtioårsåldern när jag växte upp men hon såg gammal och sliten ut. Hon var alltid klädd i en halvsmutsig städrock. En gång köpte hon plagg att vara fin i. Min mor hjälpte henne. Det var en svart dräkt med en silverknapp som satt på sidan på jackan. Dräkten kom från BK. Den låg i en kartong med silkepapper. Jag och min morbror placerades på var sin stol i vardagsrummet, när min moster öppnade kartongen. Silkepappret prasslade. Vi väntade i andakt på vad som komma skulle. Dräkten visades upp. Min morbror tappade andan. Aldrig hade han sett ett så vackert plagg. Jag är inte säker på att min moster någonsin använde dräkten.

Jag trivdes bra i Rostorp. Det var tryggt hos mina släktingar. Ofta åkte jag till dem efter skolan. Många gånger låg jag över. Jag slapp den totala ensamheten i min egen lägenhet på Rådmansgatan. Men när jag började i realskolan, lämnade jag Rostorp och träffade därefter bara min morbror och moster vid enstaka tillfällen. Jag hade utvecklats och förändrats. Jag behövde inte längre familjen på Rostorp. Jag började läsa och skönlitteraturen blev min nya trygghet.

Jag har upplevt Fattigsverige. Mina föräldrar var den första generationen som lämnade det. De gjorde en klassresa. Jag själv har gjort en ännu större klassresa. Jag tog studenten. Det var det inte många som gjorde på femtiotalet. Jag var en av de sista som tog en "riktig" student, innan skolan gjordes om.

Mina föräldrar var naturligtvis stolta att jag studerade men det blev också smärtsamt. Det blev ett avstånd mellan oss, när jag började i gymnasiet. Förut hade jag beundrat min far. Jag tyckte han visste så mycket. Jag kunde fråga honom om allt. Han kunde berätta om historiska händelser, om andra länder, om författare. Men i gymnasiet kände jag att jag hade gått om honom i kunskap på många områden. Han uttalade ord fel. Han böjde ord fel. Jag tyckte det var pinsamt och jag blev irriterad. Jag gick på latinlinjen och mycket av det jag gjorde i gymnasiet var främmande för mina föräldrar. De kunde ju inte heller hjälpa mig med läxor, som en del av mina klasskamraters föräldrar kunde. När jag sedan började läsa i Lund, blev avståndet ännu större. Det var svårt för dem senare att förstå, att jag som hade studerat så många år aldrig fick hög lön. Jag blev varken chef eller kändis.

Välfärdssverige skapade också splittring i familjer. När alla var fattiga och hade gått sex år i folkskolan, satt alla i samma båt. Mina föräldrar fick en högre standard än sina släktingar på femtiotalet. Min far hade öppnat en affär och tjänade periodvis mycket pengar. Vi började tidigt åka på charterresor. Jag gick i realskolan och sedan i gymnasiet. Andra släktingar var kvar i fattigdom. Jag kände i hela min barndom en del släktingars avundsamma blickar. Jag förstod inte då orsaken men idag är jag ledsen att jag inte har kontakt med till exempel mina kusiner.

Malmö Stadsbibliotek

På Fersens väg inte långt från Rådmansgatan ligger Malmö Stadsbibliotek. Idag är det en modern inglasad byggnad, som byggts intill det gamla "slottet". Det har blivit ett underbart bibliotek. Kanske det bästa i Sverige. När jag var barn hade biblioteket en central betydelse för mig. Det var inte så ljust och vackert som i dag. Det var mörkt och gammalt men jag älskade den platsen. Jag var ofta där. Jag gick dit efter skolan. Satt och läste. Upptäckte hela tiden nya författare. Kände mig intellektuell. Där fanns läsrum och en våning upp fanns ett forskarrum som jag upptäckte i slutet av gymnasietiden. I ett litet rum vid entrén fanns ett litet musikrum. I hörlurar kunde man lyssna på klassisk musik. Där satt Tommy Berggren och Inger Åhman och lyssnade på musik i Bo Widerbergs film Barnvagnen. Tommy Berggren försöker göra arbetarflickan, som Inger Åhman spelade, kulturell. Hon är gravid och kappan stramar om magen.

Det var min far som lärde mig att gå på bibliotek. "Man ska läsa bra böcker, inte struntlitteratur. Förstår man inte ett ord, går man till en ordbok." Det blev en ledstjärna för mig.

Ett av mina första besök på biblioteket var när jag gick i första klass. Jag gick till barnavdelningen med några klasskamrater. Innan man fick gå in i läsesalen måste man visa upp båda händerna för en bibliotekarie. Vi barn stod på en lång rad med händerna utsträckta. Händerna granskades noggrant. Alla mina klasskamrater fick gå in men inte jag. Mina händer var smutsiga. Jag måste gå och tvätta mig. Det var en skam som för mig var oerhörd. Mina kamrater vände sig alla om och såg att jag måste gå till toaletten. I det ögonblicket kände jag ett totalt utanförskap. Jag var inte som de andra. Alla mina klasskamrater växte upp med en hemmamamma eller hemmamormor. Det gjorde inte jag. När jag kom hem från skolan var jag alltid ensam i många timmar. Med hygienen var det si och så. Man skulle bada en gång i veckan. Mycket mer av hygien fick jag inte lära mig.

Biblioteket blev mötesplatsen för mig och min bästa kompis under alla år vi gick i realskolan. Biblioteket och ibland någon av Malmös parker. Kärleken till böcker och litteratur hade vi gemensamt.

Så fort jag kunde läsa, slukade jag alla barnböcker. Pippi Långstrump var en tidig favorit. Jag kunde identifiera mig med henne. Hon bodde ensam. Hos henne var det inte så noga med städning och disk och varför måste man ligga med huvudet på kudden? Det förstår jag fortfarande inte.

Pelle Svanslös älskade jag och H.C. Andersen. Särskilt Den lilla sjöjungfrun, Flickan med svavelstickorna. Men den berättelsen som gjorde störst intryck var Snödrottningen, sorgen att få en glasskiva i ögat. Kampen mellan det onda och det goda.

När jag var tio år berättade min far om Sherlock Holmes och De fem apelsinkärnorna. Jag läste sedan allt om denne specielle detektiv och i realskolan berättade jag för klassen om min favoritbok. Det höjde mitt betyg i svenska. I gymnasiet berättade jag om Dostojevskij. Då höjdes mitt betyg igen.

Varje dag när jag kom hem från skolan, kastade jag mig i soffan med en bok. Tiden försvann och jag glömde allt runt omkring mig. Det var på många sätt en underbar tid, att glömma allt och totalt gå in i fantasins värld. Den dagen då livet runt omkring mig började göra sig gällande, blev mycket smärtsam för mig.

Jag inte bara läste utan gjorde också små teaterpjäser. Mina föräldrar hade en liten sommarstuga på Brorslundsvägen i Höllviken utanför Malmö. På vinden där brukade jag och min kompis Birgitta spela teater.

En av oss spelade upp en föreställning och den andre tittade på. Jag blandade egen fantasi med vad jag läst i böcker. Vi kunde hålla på i timmar. Det var underbart. Även när solen sken och andra i Höllviken åkte till stranden, spelade vi teater för varandra. Vi höll på med detta tills jag blev elva år och började i realskolan. Då vågade jag inte längre ge mig hän i fantasins värld som tidigare. Jag hade börjat tänka på om det jag gjorde var bra eller inte. Teaterspelandet upphörde. Jag kan fortfarande idag längta efter dessa stunder.

Tidigt upptäckte jag fransk litteratur. Zola och Maupassant blev favoriterna. Jag tror att jag fastnade för just dem, därför att det finns mycket sorg och smärta i deras böcker. Jag kunde identifiera mig med olyckliga människor. Ibland ville jag inte läsa för att jag var så rädd att boken skulle ta slut.

Efter skoltiden blev mitt läsande inte det samma. Världen utanför dök upp. Det blev ett smärtsamt uppvaknande från fantasins värld.

Malmö Stadsteater

Malmö Stadsteater byggdes 1944. Byggnaden är storslagen. Det skulle bli folkets teater. Den skulle inte vara som en hovteater som Dramaten, som bara spelade för överklassen utan här skulle demokrati förverkligas. Teatersalongen är byggd som en amfiteater i en stil som Max Reinhardt skapade i Tyskland på trettiotalet. Alla kan se bra. Teatern initierades av socialdemokraterna och den drivande kraften var Erik Svenning. Alla socialgrupper skulle nu få tillgång till kultur.

Mest känd blev teatern under min barndom för de stora påkostade operetterna. Evy Tibell var primadonna. Åke Askner spelade ofta en stormagad överste och han var högt älskad av Malmöborna. När det var operettdags gick folk man ur huse och det var nästan omöjligt att få biljetter.

Mina föräldrar började tidigt gå på stadsteatern och jag fick följa med. Foajén i teatern är magnifik. Marmortrappor där man kunde visa upp sin nya klänning. Pauserna var ofta som en mannekänguppvisning. Alla kvinnor rusade ut för att så många gånger som möjligt gå upp och ner för trapporna för att visa upp den nya kreationen, kanske köpt hos Ohlssons eller BK.

När det var premiär på någon operett, var elegansen stor. Då var det pukor och trumpeter. Smoking och lång klänning var vanligt och dagen därpå var det inte bara recension i Sydsvenskan av föreställningen av den stränge Sten Broman utan också Sonja Thulins galapetterreportage om vad Malmös kändisar burit för kläder.

Besöken på Malmö Stadsteater var höjdpunkter för mig. När jag var barn fanns det inte några barnpjäser på teatern och det är jag tacksam för. Jag blev tidigt introducerad i den stora världsdramatiken. Det är inte operetterna, jag minns bäst utan de dramatiska pjäserna ofta spelade på Intiman, teaterns lilla annexscen inspirerad av Strindbergs Intima teater i Stockholm. Ingmar Bergman var konstärlig ledare för Stadsteatern på femtiotalet och Lars-Levi Laestadius teaterchef.

En av de föreställningar som gjorde störst intryck på mig var Sex roller söker en författare av Pirandello i regi av Ingmar Bergman. Den gavs på Intiman 1953. Då var jag elva år.

En familj på sex personer uppsöker en liten nedgången teater för att de vill spela upp sina liv. Familjen har genomlevt många sorger och alla är djupt olyckliga. Teaterdirektören och skådespelarna förstår inte familjen utan skrattar år dem och familjen får ge sig iväg. Teaterdirektören spelades av Bengt-Åke Bengtsson. Fadern i familjen spelades av Åke Fridell och styvdottern var Gertrud Fridh. Det var väl temat att omgivningen inte alltid förstår en människas sorg, som grep mig så starkt. Harriet Andersson var ny på teatern och hade en liten biroll. Jag kommer fortfarande ihåg en av hennes repliker: "Kom ihåg att det är våra hattar."

Föreställningen sitter starkt kvar i mitt minne. Jag kan se den framför mig när jag vill. Mer än femtio år senare fick jag själv möjlighet att få en roll i den pjäsen i en amatörteatergrupp. Jag spelade då moderns roll.

En annan stor upplevelse var Ibsens Vildanden i regi av Lars-Levi Laestadius. Harriet Andersson var Hedvig. Hon var verkligen det lilla oskyldiga barnet. Hennes absoluta förtvivlan, när fadern överger henne grep mig oerhört. Jag har sett den pjäsen spelad flera gånger i Stockholm men de föreställningarna har inte engagerad mig på samma sätt som den jag såg i Malmö.

Stadsteatern var inte den enda teatern i Malmö. I det nya Folkets hus vid Nobelvägen spelades också teater. Varje annandag jul var det nyårsrevy. Jag och mina föräldrar gick varje år på premiären. Det var alltid samma skådespelare och artister: Harry Persson, Kai Gullmar och Maritta Marke. Man skojade med olika Malmöföreteelser. Särskilt minns jag Maritta Markes monologer från Möllevången.

Folkets Hus

7 FolketsPark

Porten till det historiska och publika rekreationsområdet Folkets Park. Foto: Anna Nyman

Folkets Hus var nybyggt, när jag var barn. Huset rymde inte bara en teater utan också festvåningar. Det var där människor från arbetarklassen firade sina femtioårsdagar. Menyn var alltid densamma. Först tre sandwichar. Sedan kalvstek med gräddsås och sist glass. Den enda drycken som serverades var snaps. Man fick varken vatten eller öl att dricka sig otörstig på. Det var alltid svårt för min far som var nykterist.

Jag har inte varit på Folkets hus på många år. Men varje sommar, när jag besöker Malmö, kör jag förbi och konstaterar varje gång hur tråkigt området vid Nobelvägen är. Inte mycket har hänt sedan fyrtiotalet. Man skulle ju ha kunnat ha gjort huset till ett kulturhus som man gjort med Mazettihuset på Bergsgatan. Arbetarkvarteren kring Nobelvägen har offrats för kommersen i city.

En av mina mostrar bodde i många år på Björkgatan inte långt från Dalaplan. Hon och hennes man hade ett rum och kök och med dass på gården. Jag tror att de stod i bostadskö i nästan 20 år, innan de fick en modern lägenhet, antagligen i miljonprogrammet. Jag bodde långa perioder på Björkgatan. Mina föräldrar arbetade jämt och åkte ofta utomlands och jag fick inte följa med dem förrän jag var tio år.

Trots att alla var fattiga fanns det i alla fall mellan kvinnorna en gemenskap och värme. De träffades ute på gården. De hjälpte varandra. De lånade av varandra. En sak fanns alltid att tala om. Männen söp. Det fanns alltid en oro, när männen var borta. Hur fulla skulle de vara, när de kom hem? Vem skulle skura trapporna, när de hade spytt? Något man ofta talade om var hälsovårdsnämnden. Man var alltid rädd att det skulle bli inspektion. Kanske de skulle hitta loppor och löss och då måste man kanske flytta. Denna kvinnogemenskap försvann i välfärdssveriges höghus.

Det var inte bara teaterbesöken som var viktiga för mig i min barndom. Minst lika viktiga var biobesöken. Jag tyckte bäst om att gå ensam på bio. Då kunde jag totalt leva mig in i filmen och gråta utan att någon såg det. Min favoritbiograf var Crab, som låg i en galleria vid Södergatan. Granne med biografen var Detters eleganta juvelerarbutik. I väntan på bli insläppt på biografen brukade jag beundra deras vackra pärlcollierer. Crab var ett slags cinematek, som visade äldre filmer, ofta franska. Salongen var liten. Den var möblerad som ett vardagsrum med tavlor, lampetter och mattor. Jag valde ofta franska filmer. Särskilt kommer jag ihåg roliga komedier med Francoise Arnoult och Daniel Gelin. Besöken på Crab var magiska.

Jag gick på bio minst tre gånger i veckan. Premiärbiograferna var Rio, Palladium, Scania. Filmintresset har jag bevarat hela livet. Som gymnasielärare har jag undervisat i filmkunskap. Jag har kämpat för att ungdomar idag ska få upp ögonen för äldre filmer, inte bara nya och amerikanska.

fransk haute couture

8 GraffitiväggiMalmö

: En av Malmös officiella och öppna graffitiväggar håller ordet levande i staden. Foto: Anna Nyman

På fyrtiotalet kom två nymodigheter till Malmö. Båda var amerikanska. Mjölkbaren och konservburken. Båda var en frälsning för arbetarkvinnorna. En av de första mjölkbarerna var Epa på Södra Förstadsgatan vid Möllevångstorget. Mina föräldrar bestämde att jag skulle äta lunch varje dag efter skolan, eftersom de inte lagade mat hemma på vardagarna. Det var hemskt att äta där bland ölgubbarna.

I stället för att äta där behöll jag ofta pengarna och köpte godis eller en leksak. På Solidar kunde man köpa dagsgammalt bröd för tio öre. Det blev många gånger räddningen, när hungern blev för stor.

En annan mjölkbar fanns på Epa på Södergatan, Där fanns också Malmös första rulltrappa till glädje för alla Malmöbarn. Rulltrappan är roligt skildrat i Kvarteret Korpen. Barnen springer upp och ner i trappan i det oändliga.

Många arbetarkvinnor var inte intresserade av matlagning, i alla fall inte i min släkt. Räddningen blev att gå ut och äta på en mjölkbar eller köpa en konservburk med färdiglagad mat. Att äta var något nödvändigt ont som snabbt skulle klaras av. Framför allt var det ingenting man pratade om. Min far var ett undantag. De flesta av mina släktingar var överviktiga. Mina mostrar var olyckliga men de förstod inte hur de skulle gå ner i vikt. De trodde att de kunde ske genom något mirakel. Filmstjärnorna i Hollywood drack någon slags saft som gjorde dem smala. Min mor köpte hem den saften och samlade sina väninnor för att berätta om mirakeldrycken. Del Monte hade också saft på burk som sades förbättra midjemåttet.

Min far kom ifrån Fattigsverige genom att skaffa sig kunskap och resa utomlands. Min mor gjorde det genom att köpa dyra och eleganta kläder. Franska mannekänger blev föredömen. Vogue var en mycket läst tidskrift hos oss. Det var viktigt att följa med modet i Paris. Ibland skämdes jag för min mor, när hon kom på besök i Johannesskolan iförd stor hatt med flor, blåtonat hår och skyhöga klackar i mocka. Jag bönade och bad att hon åtminstone inte skulle ha hatt. Men hatten var hennes signum och att ta av den var uteslutet. Barn vill ju gärna att deras föräldrar ska se ut som andra föräldrar.

Min mor ägnade mycket tid hos frisörer, manikyrister och sömmerskor. Tyvärr blev tiden hon ägnade sig åt mig mycket liten och hon kunde aldrig förstå att inte min högsta önskan var att bli fotomodell. Hela livet drömde hon om att se mig fotograferad i en skvallertidning.

Malmös elegantaste affär var E.Ohlsson. De hade två affärer. En vid Södra Förstadsgatan. Där såldes konfektion. Vid Stortorget låg den andra. Där såldes fransk haute couture. In i den affären vågade jag mig aldrig men till deras skyltfönster vallfärdade jag varje vecka. Konstnären Åke Arenhill var ansvarig för skyltningen och varje fönster var så underbart vackert skyltat att jag kunde stå och titta hur länge som helst. Enligt Sydsvenskan fanns det inte så vackra skyltfönster någonstans i Sverige, inte ens i Stockholm.

Varje fredagseftermiddag efter skolan promenerade jag hemifrån Rådmansgatan genom Södra Förstadsgatan upp till Stortorget för att beundra vad Åke Arenhill skapat den veckan. Det var som att gå till ett museum.

Min värld var, när jag tagit studenten, inte längre Rostorp eller Björkgatan eller Ehrensvärdsgatan. Inte heller Rådmansgatan. Jag längtade därifrån. Jag började läsa i Lund och mina tankar gick mot Stockholm, dit jag flyttade 1963.

Sammantaget kan jag säga att mina föräldrar gjorde en klassresa. De gick från en enrummare till en tvårummare. Och det var ett stort steg under ett skede av uppbyggandet av den svenska välfärdsstaten. Själv gjorde jag en större resa genom mina studier.

Jag fick aldrig höra att det var "finare" att bo i Limhamn än i Kirseberg. Denna inställning har jag tagit med mig och det är jag tacksam för. Mina släktingar var inte politiskt engagerade trots sin fattigdom. Deras brist på politiskt intresse har också blivit mitt.

Min barndoms teaterintresse har följt mig genom livet. Tidigt förde jag in mina barn i teaterns värld. Min son har gått på teaterhögskolan och spelat på Malmö Dramatiska teater. Min dotter har studerat teater i New York. Jag har undervisat i kulturvetenskap på gymnasiet och fått elever, som aldrig varit på en teater, att gå på Dramaten och Operan. Det är jag stolt över. Nu introducerar jag mina barnbarn i teaterns värld.

Mina föräldrar arbetade jämt för att förbättra sin levnadsstandard. Det gjorde, att jag lämnades mycket ensam. Det var priset jag fick betala. När jag själv fick barn, valde jag i stället att vara hemma mycket och att arbeta deltid. Det är inte något som ligger i tiden, men det blev mitt val.

Så har jag upplevt hur barndomens upplevelser följt med mig genom livet.

Harriet Svensson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.