Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra

Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och en framåtdriven språkmaterialistisk poetik vill hennes lyrik inte ledas i immanensens ledband. Hennes dikt vill ut, ut ur världen.

Vidd, yta, slätt och fält - figurer vilka tänjer diktens material i sidled dominerar Katarina Frostensons språkarbete. Själva diktarmotivationen tycks bottna i en grundmurad föresats att låta språket bli likt en hinna utan underlag. Författargärningen är sträng, nästintill programmatisk: förvägra att strofernas plack blott beskrivs som bakteriebeläggning på tänderna. Inte tandraderna utan den gula gifthinnan är lyrikens livskraftiga. Hinnan, det täckande lagret, är för Frostenson en form av det obeskrivligas och namnlösas trop. Ofta är det outsägliga en plats, närmare bestämt en outsäglig plats planhet.

Havets horisontella vågslag, Hägerstens öppna slätter, landskapens vidsträckta åkrar - allt kräver dikt men motstår fientligt varje försök till namngeende:

"Att tvätta bort namnen, låta det vara. Vara, en enda vid yta. Yta och djup. Bara just detta: det ofattbart andra." "Vem vinkar från den stora släta utsträcktheten - det är den där känslan som kommer när man reser längs slätter: det, någon, var, där!"

Den stora släta utsträcktheten är dock inte bara åkerjordens utan tillika diktens, den är mindre metafor än performativitet. Åkerns, havets och strandens ordbild är en och samma ytfigur som sprider ord och strofer likt gödsel över sidorna, sliter sönder diktens komposition medels radbrytningar och andra typografiska avbrott:

Världen är vad den är, var finns mysteriet.

Strandhinnan. Vattnets krusning.

Den utspända ytan.

Avståndet

Lyriken blir till en tvådimensionell topografi; där frågetecknet - detta skrivtecken som leder en text utanför sig själv och kräver, om inte anropar, mer än tolkning nämligen besvarande - är förbjudet. Versraden lyder inte: var finns mysteriet? utan: var finns mysteriet. Och ett mysterium är förundran via frågans frånvaro, för förundran är hos Frostenson ett imperativ att inte söka något bortom eller hinsides. Ty ordern är strikt: gör halt vid tillvaron. Stanna vid platsens immanens, dess utseende:

"jag är redan där/ jag ser bara inte/ hur ser man ut i det utvända/ allt är i världen utseende". Låt världen framställas som värld i dikten, låt det varande vara varande genom att skildra dess ytlighet. "Det är lugnt och det är inget mera. Det finns/ inget bortom, prästerskapet: hör det!" Frågetecknet blir därmed överflödigt emedan punkteringen är sin egen denotation. En tautologisk rörelse försöker behärska diktningen; allt är vad det är och lika lite som tecken mot något annat utomliggande är tillåtet får dikten tillskriva världen en främmande eller transcendent meningshalt: "när skall allt en gång för alla sluta att 'tala', att tvingas till 'uttal', att slippa bli tecken och bara ligga där, utan ansats till innebörd - ". Än en gång lyser frågetecknet med sin frånvaro då frågan är sitt eget svar. Det är när spörsmålets ovisshet ersätts med påståendets förundran allt kommer sluta tala och endast vara sig självt; otroligt - identiskt: "Människan är ingen 'gruva'. Själarna är ingen gruva. Allt är underligt men ingen gruva. Ingenting är starkare än marken."


Det är tydligt att Martin Heideggers tänkande har gensvar i Frostensons poetik. Bägge premierar platsen och tystnaden. Bägge utvecklar tankar om varandets vara och vill stanna upp medvetandets dissekerande av tillvaron. Detta betyder emellertid inte att de lånar ut sig själva till irrationalismen eller mystiken. Snarare söker de sig mot det faktiska och en form av Anwesen lassen, det låta vara Frostenson återkommer till i sin diktning. Ibland explicit, exempelvis genom uppmaningen i Stränderna att låta havet bara vara, ofta implicit som formulerandet av tankarna om alltings underlighet i Vägen till öarna. Det underliga klingar likt den pietistiska förundran inför det faktiska som Heidegger och före honom Aristoteles och Thomas av Aquino ansåg vara tänkandets adelsmärke.

Men Frostensons förundran är urban inte tillbakalutat kontemplativ:

"Gör mig grå. Grå, som det tillstånd där allting blandas, alla färger samlas, lös - upp - mig ... Asfalten är ett land, ett enda. Rösten, rösten där är en enda".

Det finns trots allt mycket lite sedlighet i Frostensons diktning, dock finns det desto mer krass brutalitet. Brutalitet framsprungen ur diktens materialitet och skapad av ett skrivande bokstavligen utfört med kroppen, för varje dikt är mun. Mun med egen om än anonym röst:


skria, skria, vriden trasa strupen ut och in

och låt duken färgas djupt av ljuden

kan jag inte säga det må jag låta det höras

värld, tills benet styvnar och knäcks

det som bryter genom fingrarna är bokstäver

Skrivakten är kroppens eller världens skada och såret möjliggör att ordet kan drivas ut ur det hyliska. I dikten "Krans" från samlingen Tankarna heter det:

"gå sen mot strupe/ hjärta och mun/ sak och levnad/ tunga och rot// och driv ut/ ordet" och språket som vilar i rösten, möjligheten till de förborgade uttalen i poetens alla munnar, tycks ha eget liv då det står fritt från kroppen och världen: "även om tungan slitits ur sin vävnad/ var rösten kvar därinuti" eller vackrare: "Slutet tänker jag mig så. Det är ljudlösheten. (...)

Ett kungarike för det som sträcks, som ljuder, vad som helst ur världen."

Vid sidan av Frostensons beckmanska tilltro till det konkreta finns det så en rikare, mer djuplodad dimension - en antimonisk impuls att sätta ordet som en slags transcendental och med denna väldiga häxhammare slå språket ur världen och det konkreta. Trots den programmatiska tilltron till det varande, exemplifierad i en uttalat ateistisk hållning, som många kritiker och litteraturvetare, bland annat Anders Olson, Ebba-Witt Brattström och Martin Hägglund, tagit fasta på är Frostensons språk en tvetalan. En klyvnad råder och leder det frostensonska språket till att protestera mot författarens poetik och ideologi. När Frostenson skriver: "Som - ett dike. En grav. Som som, sudda ut likhetsledet (...) Vad är det/ som är så upprörande med en sovande människa. (...) Händer, vill röra. Lyfta på flikar, avtäcka, upptäcka" skildrar hon inte blott sitt förbud mot metaforer och sin ovilja att väcka den slumrande, väcka för att veta vad som finns där under, i drömmen och istället låta dikten stanna vid den drömmandes tysta tunga kropp. Nej, hon skildrar även språkets vilja att avtäcka, upptäcka, dess absoluta oförmögenhet och ovilja att låta något vara. Språket måste beteckna eftersom det utgörs av tecken och namn. Längre fram i Joner, som passagen ovan kommer ifrån, ger hon oss därför sina egna försåtliga kontrasteringar mot de i hennes dikt förhärskande ytfigurerna. Djupa nedbrytningar påminner att språket inte kan klara sig utan likhetsledet och samtidigt accentuerar de dualiteten allt språk vilar på. Varken ordet, tecknet eller namnet är tinget eller idén de betecknar och liknelsen liknar inte utan framskapar egen språklig värld - det fiktiva. Ord är inte världens konkreta utan språket själv, det med möjlighet att vika av från världen, sätta det konkreta under citationstecken och tillfälligt upphäva dess makt. Ord är bortom det hyliska och faktiska: "Man borde/ skugga världen, följa tätt i spåren Härma den/ tills den försvann". Och likt allt språk gör likhetsledet detta! - det släcker världen genom att skapa ny fiktiv sådan. Frostensons dikt, när den är som bäst, är därför en tydlig artikulation av dualiteten som råder mellan ord och värld. En dualitet hon ofta uttrycker sin poetik tilltrots, som i Skallarna där hon skriver att "[f]örfattare inte sällan [är] på två ställen, det är därför många är så trista att umgås med. Frånvaron, halvsömnen, sorglig men nödvändig." Denna halvsömn kommer från språkets fiktiva natur, dess flykt från det faktiska emedan orden är verklighetens, världens och varandets fiender. Poeten väljer att leva i denna andra värld, i detta tvetalets frostensonska halvslummer ämnat att söva världens vakna och artikulera den manikeistiska längtan som då och då flammar upp och smälter ytan, gör poetens munnar smäckra: "Du är ställd emot värld kallat/ en gång för alla".

Mårten Björk

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.