Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk



Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska och nordiska lyriken/prosan. Penseldragen blir svepande men färgerna är valda med kärlek, då modernismen blev mitt akademiska val och är den period som gett och ger mig mest i min egen läsning. 

Skapandet av den litterära metateorin


Louis Comfort Tiffany. Education Foto:  Ragesoss

Louis Comfort Tiffany. Education Foto: Ragesoss

Det dunkla i modernismen är inte ett uttryck för språkkriser. Dunklet kan på ett säreget vis framkalla sin motsats – alltför mycket ljus. För stor vilja till klarhet kan förvandla tillvaron till en kolsäck.
Termen är dels om poesi som uttrycker en "modern", känner desillusionerad, söka och ängslig inställning till livet, och omfamna det gärna från Charles Baudelaire från mitten av 1800-talet till vår svenska 1920 och 30-tals modernism.
Alfons Mucha. Frukter. Foto: Martin H.

Alfons Mucha. Frukter. Foto: Martin H.

Modernismens lyriska tomhet

"Ibland kunde det till och med hända att denna för tidiga timme slog två slag mer än den närmast föregående – det måste alltså ha varit ett timslag som undgått mig: något som hade ägt rum hade inte ägt rum för mig; intresset för läsningen hade lika magisk verkan som en djup sömn; det hade bedragit och förvillat min hörsel och utplånat den gyllene klockan från tystnadens azurblå yta"
/ Marcel Proust

Förhållandet i litteraturen och poesin med utgång i romantiken och vidare in i modernismen, tänker jag, gör historien till utestängd, samtidigt som den där ändå verkar som tydligast; alltså är det möjligt att spåra det litterära språkets historia som varken är historien om språket i sig eller om de olika stilarterna utan bara historien om litteraturens tecken och som med all önskvärdhet tydligt manifesterar sitt samband med den historia som går på djupet.
Tänker, tänker jag, att historien träder fram inför författaren som ett nödvändigt val mellan språkets flerfaldiga sedeläror; den tvingar så författaren att ge innebörd enligt möjligheter som den skrivande inte är i kontroll över.
Att inte kunna uttrycka sig men ändå vara tvungen att uttrycka sig, fångar den motsägelse som ligger till grund för så mycket inom modernismen. Vi kan se, under denna period, att poetens allt mer genomgående belägenhet är den att inte ha något att skriva, att inte ha något medel för sitt diktande. Men att av nödvändighet fortsätta skriva det. Oavsett vad diktaren skulle vilja säga så finns det ingenting ty tingens vetande är för diktaren bara hägringar på andra sidan tomheten. Här ligger Vilhelm Ekelunds koncentrerade sammanfattning nära:
"Hemligheten med att skriva godt ligger till stor del i konsten att – tiga."

Modernismen uppmanade en omvärdering av varje aspekt inom existensen, från handel till filosofi, med målet att hitta det som "höll tillbaka" social utveckling och att ersätta detta med nya, progressiva och därför bättre, sätt att uppnå hög grad av självmedvetenhet i upplevelsen.
Perioden omfamnar i detta en förändring, det nuvarande och framtiden, och modernismen inkluderar personer som var medvetna och kritiska mot 1800-talets akademiska styrning och den påföljande historicismens tradition genom att anse att "traditionella" typer av konst, arkitektur, litteratur, religion, sociala organisationer och vardagsliv var på väg att föråldras; de konfronterade de nya ekonomiska, sociala och politiska förhållanden som växte fram i en fullt industrialiserad värld.

 

4 Antoni Gaudi Barcellona Esculapio

Antoni Gaudi Barcellona  Esculapio

Den modernistiska passagen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur skall vi förstå själva modernismens fria flöde av tankebilder inom lyriken?
När vi försöker beskriva vad vi gör använder vi ofta den paradoxala och gåtfulla textformen som kritiker eller kritiken kommit att innefatta: vi läser det oläsbara. Tar här med T. S. Eliot ord:
"Poesin kan kommunicera, också innan man förstår den".
Så den italienska lyriken Eugenio Montales:
"Ingen skulle skriva vers, om diktens problem bestod i att göra sig begriplig."

Den modernistiska passagen lyder: Det förefaller vara så att poeterna i vår civilisation, som existerar för tillfället, måste vara svåra. Vår civilisation omfattar stor komplexitet och mångfald, och i sin verkan på ett förfinat sinne.
Poeten måste därför bli mer allomfattande, mer antydande, mer indirekt, i syfte att tvinga och om nödvändigt förvrida, språket till sin utsaga.
Alltså Eliot:
"Så otrevligt att träffa herr Eliot!
Med anletsdrag av kyrkligt mått
och en panna så hård
och en mun som en bård
och en konversation väsentligen
begränsad till Vad egentligen
och Om och Kanske och Blott.
Så otrevligt att träffa herr Eliot!
Med en stubbig svans
i sin päls nånstans
och en trasseluddskatt
och en flaskrattshatt.
Så otrevligt att träffa herr Eliot!
(Vare sig han är tyst eller säger nåt.)"

Därför har modernismens diktare också makten att gestalta diktens verklighet på ett nytt sätt, och detta genom att inte förebrå diktaren sin brist på klarhet, då det är den bristen som diktarna under den modernistiska perioden bekänner sig till.
Och de retoriska tropernas uppgift ligger i att försköna, inte i att förmedla något budskap; just för att ornamentet är det som går utöver det klara och osannolika.

Tankens symboliska historia

Om tankens historia, tänker jag, kunde förbli de oavbrutna kontinuiteternas, om den ständigt länkade samman kedjor som ingen annan analys kunde upplösa utan att göra sig skyldig till abstraktioner, om den omkring det människorna säger och företar sig knöt samman dunkla synteser som gick det i förväg, förberedde det och i det oändliga ledde det mot dess framtid – då skulle den utgöra ett privilegierat skydd för medvetandets suveränitet. Ändå glömmer vi lätt att tankens historia bakom denna process, och hur den uppenbarar skilda sätt att se den skrivna tanken i dess fragment av historia. Ett exempel är hur Elfriede Jelinek med klar medvetenhet saxar in Paul Celans enda publicerade prosatext Gespräch im Gebirg, eller hur William Burroughs Novatriologi använder en teknik som följer Tristans Tzaras anda.

Vi låter Paul Celans lyrik vända begreppen:
"Vilken av stenarna du än lyfter –
blottar du,
den som behöver stenarnas skydd:
nakna
förnyar de nu sammansmältningen.
Vilket av träden du än fäller –
timrar du vilostaden,
på vilken själarna ånyo skockas,
som darrade inte också denna
eon.
Vilket av orden du än uttalar –
tackar du
undergången."

Symbolismen, som en av modernismens grenar, var en proteströrelse emot naturalismen och menade att den verklighet vi uppfattar med våra sinnen i själva verket är en symbol för något annat.

Tydligaste exemplet torde vara Strindbergs Ett drömspel där inte den vakna världens logik råder utan den som vi känner igen från drömmen. Där sedan futurismen (Filippo Tommaso Marinetti) litterärt ägnade sig åt språkliga normbrott och som försökte befria språket från den litterära traditionen med att framhålla vardagsspråkets konvention för att på så sätt kunna göra det autonomt (självständigt och befriat från det traditionella sättet att skriva).

Modernismen genom expressionismen: expressionismen strävar efter så stor uttrycksfullhet som möjligt när det gäller att beskriva känslor eller översätta själen.

Diktonius skrev:

"Var det dikt jag skrev? -
jag tyckte jag exploderade
och slungade min järnsplint
i världen."

Paradoxalt nog handlar modernismen trots sin formlöshet mycket om form, just för att lyriken söker nya vägar genom en rad ismer, eller nya former. Det gemensamma för dessa ismer är att försöka beskriva det inre landskapet, eller att översätta själen (Espmark), där en av den modernistiska poesins portalfigurer T S Eliot talar om bilden som det objektiva korrelatet som skall översätta poetens känsla så att läsaren genom att uppfatta bilden upplever samma känsla: lika omedelbart som doften av en ros.

Möjligtvis ännu mer prevalent för modernismen är idén att alla människor tolkar verkligheten olika.

Parollen för många modernister under den första delen av 1920-talet var att "bryta mot reglerna och göra det nya!"

Verkligheten är färgad av hur just du är som en person; vad du gillar och ogillar, vad du tycker är rätt och fel och så vidare. Detta innebär att verkligheten på sätt och vis inte existerar, då den bara ser ut som den gör för en specifik individ. Det innebär också att en oändlig mängd verkligheter kommer att existera, då den är olika för alla, och att den ändras konstant då människor också utvecklas konstant.

Modernismen skriver in ett spår av ofullgångenhet i sin egen form (arvet från romantiken). Vi kan se att modernismen utesluter snabba tankegångar i förmån för omvandlingen i tänkandets natur till upptäckter av ögonblick. Den som bemästrade det som ingen annan poet under den franska modernismen, var givetvis Paul Valéry och här några rader:

"Vilket rent arbete av utsökta blixtar förtär inte mången diamant av omärkligt skum,
och vilken frid tycks inte avlas! När en sol vilar över avgrunden,
rena verk av en evig orsak, gnistrar Tiden och Drömmen som insikt. [...]

Såsom frukten smälter i njutning, såsom den förvandlar sin frånvaro
till välbehag i en mun där dess form dör, inandas jag här min kommande rök,
och himlen sjunger för den förtärda själen om förvandlingen hos sorlande stränder."

Det dunkla i modernismen är inte ett uttryck för språkkriser. Dunklet kan på ett säreget vis framkalla sin motsats – alltför mycket ljus. För stor vilja till klarhet kan förvandla tillvaron till en kolsäck.

Termen är dels om poesi som uttrycker en "modern", känner desillusionerad, söka och ängslig inställning till livet, och omfamna det gärna från Charles Baudelaire från mitten av 1800-talet till vår svenska 1920 och 30-tals modernism. En sammanfattning så av Fredrik Hertzberg:
"ordet förnims som ord där orden och deras komposition /.../ erhåller vikt och värde i sig själva."

Modernism kontra modern

Många modernister var, i tidens anda, antiborgerliga, men ofta på högst olikartade sätt. Medan Brecht företräder en revolutionär socialistisk antiborgerlighet, är till exempel T.S. Eliots antiborgerlighet närmast att betrakta som aristokratisk, och dessa båda inställningar har egentligen inte mycket gemensamt. Dessutom finns det faktiskt också proborgerliga inslag i den kontinentala modernismen. (En del italienska futurister klädde sig till exempel under en period gärna i tweedkostym och plommonstop för att markera samhörighet med den moderna borgerligheten i Londons finanskvarter.)
Vad gäller modernismens modernitetsfientlighet kan man bland annat peka på att många modernister – däribland såväl Baudelaire som de flesta av futuristerna – inte enbart beklagade sig över det moderna samhället, utan även uttryckte tydlig begeistring.

Modernismen kan också användas för poesi som har en modern val av ämnen och skildrar stadslivet, industrialism, teknik, kommunikation och andra särskilt "moderna" fenomen.
Denna terminologi kan vara en bra utgångspunkt för en förståelse av modernismen. Vad är samtida är vad som händer just nu. Nuvarande och nuvarande medel bara ungefär samma. Själva ordet 'modern' behöver en motsvarighet till vara meningsfull; om något är modern, är det nya jämfört med något som följaktligen är inte moderna. Och det finns också en liten skillnad mellan adjektiven modern och modernistiska, eftersom modern helt enkelt kan betyda vad som är nytt (i motsats till gammaldags), men det modernistiska innebär ett konstnärligt uttryck som hör till det vi kallar den modernistiska perioden. Därför är något modernt inte nödvändigtvis detsamma som modernism.

 

5 Joseph Sattler Pan foto Mutter Erde

Joseph Sattler-Pan Foto: Mutter Erde

 

Parollen för många modernister under den första delen av 1920-talet var att "bryta mot reglerna och göra det nya!". De ville att återuppfinna konst, till förmån för konsten själv. Naturligtvis var det ett krävande företag, för både konstnärer och inte minst för sin publik. De många former av modernistisk konst var gåtfullt och dunkelt och skulle till vissa delar verka ganska meningslöst.

Konsten blev abstrakt, subjektiv och svår att förstå, men konstnärer, både målare och författare verkade inte bry sig om en publik skulle "förstå" deras arbete. Den konstnärliga processen och dess resultat var inte att räknas som hyllad eller uppskattat. Dessutom var mycket av konsten provocerande

i sitt försök att konfrontera etablerade och traditionella utryck och värderingar.
Utvecklingens signum är det att den alltid upplevs gå fortare ju närmre vår egen tid vi kommer. Det beror kanske på att vi fäster större vikt vid det närliggande och har svårare att urskilja vad som är riktigt betydande. Inom lyriken pratar man om en lång rad ismer decennierna före och efter sekelskiftet, symbolismen, futurismen, dadaismen och surrealismen. Men de riktigt stora poeterna står oftast över alla riktningar.

Modernismens utveckling av nya ismer

Vi kan ta några exempel och börjar med Dadaismen (Tristan Tzara) – Imagismen (Ezra Pound) – Surrealismen (Franz Kafka, James Joyce) – Absurdismen (Samuel Becket) – Existentialismen (Jean Paul Sartre, Albert Camus) och över till den sovjetryske poeten Vladimir Majakovskij samt amerikanen Carl Sandburg som skrev realistisk utopi och slagkraftig poesi, medan polskfranske lyrikern Guillaume Apollinaire och fransmannen André Breton skrev mer "litterärt" och symboliskt.

Två av 1900-talets mest ansedda poeter var Thomas Stearns Eliot och amerikanen Ezra Pound, Pound mest känd för sitt stora verk Cantos. Eliot var också ursprungligen amerikan men bodde mest i England. Hans viktigaste verk är Det öde landet från 1922.
Under denna period följde även Pound med stor inlevelse poesins utveckling på den andra sidan av Atlanten. Speciellt Eliot efter han bosatt sig i till England. Walt Whitman var den som blev kvar i Amerika, men övade ändå ett starkt inflytande över Ezra Pound.
Pound skrev:

"Jag sluter ett fördrag med dig, Walt Whitman – jag har avskytt dig länge nog. Jag kommer till dig som ett fullvuxet barn som har haft en förstockad far; jag är gammal nog att skaffa mig vänner. Det var du som högg den nya skogen, nu är det dags att snida. Vi har samma sav och samma rot – låt det bli ett utbyte mellan oss." ur Lustra (1916)

Modernismen i Finland och Sverige

Pär Lagerkvist skrev både lyrik och prosa. Lyrik med samlingen Motiv och Ångest som exempel, och några prosaverk Gäst hos verkligheten, Barabas och var en av de första svenska modernistiska lyrikerna, tillsammans med den finlandssvenska poeten Edith Södergran. Man bör även nämna Elmer Diktonius och Birger Sjöberg med Fridas visor och Kriser och kransar.

Fyller i med att hämta några rader ur den outsinliga avhandlingen Det groteska skriven av Ingemar Haag, och det är Birger Sjöbergs diktande som lyfts. Ingemar Haag skriver:
"Med en sådan lyrik vräks vi ut ur all ordning och vägen öppnas för en språklig nyorientering, där 'gömda intrycks villervallor' nu äntligen blir till uttryck och bilderna vecklas ut i ett samspel mellan konkret fysisk saklighet och abstrakta element:

I skog jag tumlade ...
där skuffade varandra dogmer,
och veka lärosatser fingo näsblod
vid knytnävsslag från sträva lärosatser,
och kräklor och gevär tillsammanstöttes
i klirr och skrammel – röster blandades
som i en sprängd och tokig jätteorgel,
där alla stämmor sluppit loss och skräna
i munnen på varandra."   / ur Det groteska (dikt Birger Sjöberg ur Kriser och kransar)

Föregångarna till den svenska och finländska modernismen är i mångt och mycket Nietzsche – inte som förkunnare av "övermänniskan" utan för det visionära i tanken om en Dionysisk livskänsla som följer både Edith Södergran, Henry Parland och Elmer Diktonius, senare även Artur Lundkvist.
Någon tid senare under Lundkvists och Ekelöfs Karavan-period färgar en annan fransk tradition av sig som börjar med Baudelaire och fortsätter med Rimbaud, speciellt hans oöverträffade samling Illuminations och Mallarmé med sin stilistisk klara vision om diktandets "nya" villkor.

"Det strålande eviga geniet har ingen skugga.
Jag, mån om er önskan, jag vill se,
honom som försvann [...]
som den genomskinliga blicken, regn och diamant,
fästad där på dessa blommor av vilka ingen vissnar,
avskiljer bland timmen och dagens strimma!" / Mallarmé ur Toast funèbre

I Sverige infann sig modernismen under 1920 och 40-talet och kanske främst med Artur Lundkvists dikt "Agadir". Förtruppen bestod av de fem unga bestående av Lundkvist själv, Harry Martinson, Erik Asklund, Joseph Kjellgren och Gustav Sandgren. Ändå är det de två; Elmer Diktonius och Edith Södergran som är förelöparna, med efterföljarna, till den svenska modernismen. Nu får Elmer Diktonius sammanfatta:

"Varför skriva om det outsägliga, om konsten?
Kanske just för att bevisa att den outsäglig."

För Gunnar Ekelöfs del som hade sin vistelse i Paris under 1929-30 fick intrycken där en stor betydelse för hans debutsamling Sent på jorden (1932), utgiven av Spektrum. Trots dåtidens svala kritik mot samlingen så har den med tiden visat på ett fint samspel mellan känsla och konstnärlig medvetenhet, och som i sin underström av förtvivlan komponeras av abstrakta helheter.
Vidare så skrev även Artur Lundkvist både prosa och poesi, att nämna den tidigare Agadir och Nattens broar, samma med Harry Martinson, och att nämna den skönlitterära Nässlorna blomma och det monumentala dikteposet Aniara.

"Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer synerna liksom under lätta, plötsliga korsande vinddrag ... [...] Hur svårt det är att vakna till liv igen, hur lätt det är att bara färdas i drömmar och på nytt uppleva sådant som man redan upplevt förut efter sådant man aldrig varit med om ..."
/ Artur Lundkvist

Så framme vid avgränsningens avslut med de för mig alltid levande diktarna vilka då självklart, i mitt val, blir Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren som jag ser som två av 1900-talets mest betydande svenska diktare (tillsammans med Vilhelm Ekelund). Även den "folkkära" Hjalmar Gullberg och vår omistlige, fortfarande klart lysande poet Karin Boye.
Detta gäller även Erik Lindegren som låg så fint nära T. S. Eliot, i form och bildkänsla men fri i sin personligt utvecklade stil och den kommande dikten är hämtad ur Lindegrens geniala samling mannen utan väg:

"Än en gång.
Ja, än en gång
skulle allt förvandlas.

Mitt bröst skulle hävas som havet häves,
mitt hjärta sprängas som alltet spränges,
när gudarna andas sin kraft till fullkomning.

På denna estrad.
I denna förnedring,
där åren gråtit sin aska.

Gnistorna flyga till handen och stråken,
min blick söker molnen, de brusande molnen,
elementernas stolta, trasade fanor.

Jag prövar en skala
i gnistrande jubel.
Ja, tiden är mogen.

Ty stormen jag känner, och nöden och kravet.
Mitt öde förklaras och jag får ej finnas.
Och tonande börjar mitt väsen strömma ----"

Appendix

Så här skriver Salvatore Quasimodo (1901-1968) år 1949 om tidens lyrik:

"Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han 'förändrar' världen [...] en diktare är en diktare endast när han inte avstår från att framträda i ett givet land vid en viss, politiskt dominerad tidpunkt. Och dikt är frihet och sanning från en sådan tid och inte abstrakta modulationer av känslan."

Och filosofen och idé-historikern Michel Foucault:

"Tja, ni inbillar er väl inte att jag skulle göra mig en sådan möda och finna en sådan tillfredställelse i att skriva ... om jag inte – något febrilt – förberedde en labyrint där jag kan bege mig på upptäcktsfärd, ... så att jag kan tappa bort mig och slutligen dyka upp inför blickar jag aldrig mer behöver möta."

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.