Malin Bergman Gardskär. Foto Privat

Mannens rätt att få utöva makt

Inget är så känsligt som att kritisera det manliga beteendet, både den enskilda individens samt de beteenden män i grupp har en tendens att nedlåta sig till. Inget är heller ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 13 juli, 2015
Malin Bergman Gardskär

Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | 30 december, 2017
Agora - filosofiska essäer

Moraliska ordningar

Allmänt Våra förfäder berättade och återberättade episka myter och fiktioner. Genom detta kunde de förklara den mystiska och farliga värld som de ingick i. Vi gör samma sak. Vi formar och ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 Maj, 2012
Agora - filosofiska essäer

George Eliot Ljuvlig kväll

Marian Evans (1819-1880) debuterade under den manliga pseudonymen George Eliot. Hon blev snart en känd romanförfattare och kritiker, men fortsatte att använda den. Skälet var, sade hon, att hon ville ...

Av: George Eliot | 21 juni, 2013
Utopiska geografier

Duellen pågår inom var och en.

Ställd mot väggen i duell



Det sägs att hjärnan är en stor ödemark där mycket litet har blivit uppodlat. Hur tänker vi? Med hjärnan eller med kroppen? Hur använder vi vår rörelseförmåga? Vi går runt, gestikulerar, marscherar, gör våra vanliga göromål och glömmer inte så sällan att tala med händer och fötter genom att dansa. 
<br />
"Demonernas härjningar uppfyller både dagens nyheter och våra mer eller mindre gloriösa vardagsliv."


"Demonernas härjningar uppfyller både dagens nyheter och våra mer eller mindre gloriösa vardagsliv."

'Duell' är närmast en psykologisk thriller som skildrar jagets problematik. De båda personerna, herr Leander och herr Neander, är egentligen en och samma person, den förre: människans yttre skal, den framgångrike affärsmannen och familjefadern, den andre hans innersta jag som pockar på att få komma till tals, konstnärsnaturen, protesten mot allt det självklara, samhällsnyttiga, som väl finns hos de flesta människor."

Bruno Ganz i "Himmel över Berlin" av Wim Wenders. Se poeten Odysseas Elytis ord i denna artikel.

Människan kan ses som en tvekluven varelse. Hon har ett inre jag som drömmer sig bort och ett yttre jag som staplar ägodelar på hög. Att dansa fritt och tänka fritt är en sällsynthet. Den fria skapande människan existerar knappast i en värld där fundamentalism och terrorism är dagliga nyheter.

Pjäsen "Duell" som ingår i min dramatikbok Människan X kan ses som en psykologisk thriller och har också uppfattats som sådan av recensenten Nils Berglund, som i början av år 1979 i en dagstidning skrev:

"En till övervägande delen ungdomlig publik fick på söndagskvällen uppleva urpremiären på engelsmannen Percivals enaktare "Duell" på Falköpings Stadsbibliotek. Pjäsen framfördes av medlemmar ur teatergruppen "Process 3" som redan tidigare framträtt i Falköping bl.a. med gatuteater. Medlemmarna är amatörskådespelare som framträder på frilansbasis.

Så har många kända teatergrupper kommit till inte bara i Sverige. Man spelar företrädesvis stycken utanför den vanliga teaterrepertoaren, experiment- och protestteater, absurd teater och liknande. 'Duell' är närmast en psykologisk thriller som skildrar jagets problematik. De båda personerna, herr Leander och herr Neander, är egentligen en och samma person, den förre: människans yttre skal, den framgångrike affärsmannen och familjefadern, den andre hans innersta jag som pockar på att få komma till tals, konstnärsnaturen, protesten mot allt det självklara, samhällsnyttiga, som väl finns hos de flesta människor."

I september 1997 kunde man uppleva en något förkortad version av "Duell" på den lilla Stockholmsteatern Påfågeln. Stockholms Kulturförvaltning och en stadsdelsnämnd bidrog till uppsättningsmöjligheterna. Men trots hjälp från bl.a. ArtDistribution, Dramatiska Institutet och Vår Teater höll hela projektet på att kantra. Jag var tvungen att överge mitt regiarbete på grund av tvister med skådespelarna som hade svårt att förstå mina uppsättningsidéer och "Duells" verkliga innebörd, där samhällsmakten med sitt skenbara ansvarspredikande kväver den inre människans skapande kraft. För övrigt behövs det en skådespelare (i rollen som herr Neander) som behärskar den japanska svärdsdansen för att motsatserna ska framstå tydligt mellan den burduse samhällskapitalisten och den frie livsförsvararen som inte låter sig stängas in i ett rum.

Herr Leander, som skryter med sina ägodelar utan att egentligen ha något eget jag, äger den våning där herr Neander bor med sitt svärd, sin musikutrustning och ett fåtal köksmöbler. Herr Neander (dansaren, musikskaparen, poeten ...) försöker initiera makthavaren genom att låta honom få lyssna på musik och röra sig till afrikanska rytmer. Han visar honom utsikten genom fönstret, där höghusen syns, maktens symboler. I en av sina repliker säger han:

"Titta ut genom fönstret, herr Leander, se på dom ... ståtliga byggnaderna, dom himmelska skyskraporna ... hela den sakliga strömmen av bilar ... hela det sakliga maskineriet. Kom och se! Var inte blyg! Alla dessa saker är prisvärda saker, herr Leander, sköna saker på vår jord ... (gest mot fönstret) ... Varsågod, stig på! Se ut ... Betrakta underverken! Betrakta er själv, herr Leander! ... (konstpaus)

... Mitt i det gudomliga maskineriet sitter två papegojor och pratar om ära och pengar. Och den ena papegojan, det är ni, herr Leander, och den andra papegojan, det är också ... ni!"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Herr Leander, som känner sig hotad, försöker ta sig ut, men utgångsdörren är stängd med dubbla lås. Det är bara Neander som kan vandra obehindrat genom rummet och tiden. När herr Leander, som också kallas Leanderson, ställs mot väggen och måste bekänna vem han är, säger han bland annat:

"Jag har ansvar. Plikter, herr Neander, plikter och ansvar ... (Sätter sig på nytt. Tittar på bordsskivan.) jag sitter här på min stol. (Slår näven i bordet.) Men jag springer inte omkring som en förbannad fjant ..."

Vi har alla ansvar. Inte minst för våra kroppar, våra ord, vår miljö, vår jord och det vi producerar. Men hur beter vi oss? Oljeborrning hotar Arktis, den svarta oljan, det svarta kapitalet, är en bov som vi mer eller mindre öppet dyrkar. Det finns också kärnkraftsfundamentalister och religiösa fanatiker som glömt att religion i bästa fall är poesi som har vingar.

Makthavaren och husägaren ställs mot väggen i "Duell" och tvingas av sin motståndare, måhända sitt inre bortglömda jag, att förklara sitt eget jag. Här duger inga undanflykter. Men vad får den som håller i svärdet höra? Jo, i stort sett endast undanflykter. Exempelvis:

"Då ska jag säga er, herr Neander, att jag är en rättskaffens man ... Mitt pund har jag förvaltat väl ... Jag har alltid varit social av mig. Jag har alltid gett ... (kommer av sig) ... jag menar, jag har alltid gett ... (kommer av sig) alltid tagit av mitt överflöd och gett till välgörande fonder. (Skarpare.) Men aldrig till såna askhögar som ni, det ska ni inte tro! Sakliga undersökningar har jag understött, sånt som tjänar samhällets bästa ... (Hämtar andan.) Tror ni kanske att jag har fått allting gratis? (Ser på sina händer.)

Jag började med två tomma händer ska jag säga ... (Skruvar på sig.) I det närmaste ... Visserligen ärvde jag en liten förmögenhet. Men det kom senare ... I det närmaste började jag som springpojke ... Men nu ... Nu har jag pengar, nu har jag mina söner, min villa, mina bilar och det ska jag säga er att jag till och med fått en riktigt trevlig fru."

Kapitalisten i "Duell" kan knappast jämföras med någon av dagens ledande bankchefer som ofta badar i sina vinster. Han är i stort sett vemsomhelst som har svårt för att formulera sitt eget jag. Vi känner oss ansvarsfulla och förstör samtidigt våra grundförutsättningar. Städernas luft försämras. Vattnet och marken förgiftas, och de skatter vi samlar på är för det mesta inte mycket att skryta med. Den skapande människans roll förminskas i ett samhälle där de döda begraver de döda utan att se den levande. Den medeltida sagan om Envar lever vidare.

Ställd mot väggen ser herr Leander endast utanpåskriften, bevisen på hans existens, som egentligen inte är någon verklig existens. I en ungdomsdikt kallad "Silverpopplarna" skriver poeten Federico García Lorca: "Allting har större värdighet än mänskligheten."

När herr Neander misslyckats med att förändra herr Leander, som han också kallar "Herr Samhälle", försvinner han ut ur rummet. Klingan blixtrar till och han är försvunnen. Nu är Leander ensam kvar i ett rum som han inte behärskar.

Rummet krymper, och Neanders röst ekar i fjärran. Kanhända har den musikskapande människan Neander försvunnit in i en annan värld, en parallell värld. Herr Leander, som har skrutit med sina lyckade sidoaffärer, gör ett desperat försök att ta sig ut genom fönstret, men skadar sig. När blodet rinner ut genom det sår som fönsterglaset åstadkommit, rinner musiken in. I det krympande rummet börjar den före detta musikföraktaren att höra musik och körer, uppifrån och från alla håll. Hans tid närmar sig sitt slut. Är hans öde beseglat? Han andas som om han vore döende, men plötsligt, mitt i hans dödsandning, händer något. Ljuset som visat hans ansikte träffar en vit gestalt som står bakom honom. Ängeln har uppenbarat sig.

Den grekiske poeten Odysseas Elytis, som fick nobelpriset i litteratur år 1979, skriver i sitt nobeltal:

"Skönheten, Ljuset – ibland har man bedömt dem som otidsenliga och alltför harmlösa. Och ändå! Det inre framåtskridande som krävs för att närma sig en Änglaväsendets existensform är, anser jag, oändligt mer smärtfyllt än det andra sökandet, som framföder alla sorters Demoner." (Översättning av Malou Höjer och Östen Sjöstrand.)

Demonernas härjningar uppfyller både dagens nyheter och våra mer eller mindre gloriösa vardagsliv. Vi går från smörgåsbord till smörgåsbord, från möte till möte. Vi är duktiga talare på våra konferenser och kongresser. Vi ber till Gud och hyllar alla möjliga profeter. Men i själva verket verkar vi vara oerhört hjälplösa. Förr eller senare är det ute med oss. Och då återstår Ängeln, om han eller hon nu kan framkallas eller skapas.

Ängeln i "Duell" var min ursprungliga regiidé. Tyvärr var Duellarbetet nära att kantra, som jag redan nämnt. En annan regissör tog vid, eftersom projektet inte kunde stoppas, och jag fick finna mig i att hjälpa till som assistent och tillfällig åskådare. Jag försökte få en norsk tidningsmagnat, som t.ex. ägde Aftonbladet, att sponsra annonser. Dock utan resultat. Under slutet av pjäsens speltid kunde jag inte låta bli att ta upp regiarbetet på nytt, och som genom en lidnersk knäpp insåg en dag en av skådespelarna (kanhända den jag minst trodde på) att min idé om Ängeln måste förverkligas. Denna idé blev också en verklighet under den sista spelkvällen, när publiken i den fullsatta salongen stod upp och jublade efter att ha sett Ängeln uppenbara sig i mörkret.
Detta är ingen saga. Eller kan vi säga att hela vårt liv är en saga? Ja, att hela mänsklighetens historia kan ses som en saga som spelas och spelar? Vi är mer fullkomliga än "den andre". Fördomar går före domar. Och domar och domare finns det gott om.

"Duell" kan betraktas som ett förspel till helaftonspjäsen "Dagens inbrott", som även den kan läsas i min pjäsbok Människan X (1968). Det finns i dessa pjäser både komik och allvar, och speciellt i "Dagens inbrott" anas en ännu inte upplevd verklighet. Vår verklighet balanserar mellan en tid och en annan. I mångas medvetanden finns en gryningsbild som ännu inte klarnat. Vår tid har varit som diktaren Saint-John Perse säger: "Ett nedgångsskede detta, utslocknande i blixtsken! / Så skynda, så skynda! de levandes lösenord!" Vi har gått ned oss, vi känner oss nedgångna, utgångna, förbrukade ... Rutinerna slukar upp oss, och vad blir det då av vårt skapande? Blir det ett kapande eller ett apande? Vi gapar efter mycket och mister ofta hela stycket. "Nej", säger någon, ett barn kanhända, "det här är inte ett slut utan en början, en början på Dagens inbrott."

För mer än 200 år sedan skrev den tyske poeten Novalis: "Inåt bär den hemlighetsfulla vägen." Men hur står det till med den vägen i vår tid, då vi kostymklädda och serviceleende minglar runt på den ofantliga loppmarknaden? Tror vi kanske att "universums beställningsservice" kan rädda oss medan vi gör våra vapenaffärer, prånglar ut onödiga produkter och förfasar oss över flyktingar, tiggare och terrorister? I själva verket är vi kanske alla ställda mot väggen. Neander (född ande), som inte är beroende av tiden och rummet, står bakom oss med sitt ljussvärd.
Mutor hjälper inte. "Fasadklättrare, den där herr Neander ... naturligtvis ... Brottsling förstås ... Ute efter min förmögenhet!" säger herr Leander och tänker förmodligen: "Och såna ska vi skattebetalare försörja!"

Maktutövaren har försökt muta sig ut, men Neander har inte reagerat på hans mutförsök, och dörren har förblivit stängd. När Neander försvunnit börjar rummet krympa. Är det den stora födelsen som närmar sig, den tid som mänsklighetens kostymkorrekta jasårepresentanter kanske läst om i någon poetisk skrift under en paus i det hektiska loppet?

Vi tävlar. Alla måste komma först. Alla måste bli rikast. Genom eurojackpot kan du vinna flera hundra miljoner. Vi har då råd med att ge en tiggare, som hamnat mellan två stolar i vårt socialvårdselände, några hundralappar så att han eller hon kan överleva. Eller åtminstone leva några dagar till i väntan på undret. Socialnämnderna räcker inte till. Kyrkorna räcker inte till.

Småtyckare och beskäftiga småpåvar sitter på sina medietroner och ventilerar och diskuterar som om hela världen vore en enda stor show, en mediecirkus till för de med eller mindre besuttna.
Duellen pågår. Och även bland de besuttna finns sådana som inte tror på ett blint slaveri. Det nya arbetets vishet, som Arthur Rimbaud skriver om i en dikt som heter "Morgon", är en möjlighet. Arbetet bör inte vara något som påtvingas, utan något som uppstår inifrån som en självklarhet. Det organiska tvångsfria självklara samhället är inte helt och hållet en utopi. Nya livsformer har uppstått i länder som Brasilien och Nya Zeeland, och den prisbelönta permakulturen har spritt sig över världen.

När herr Leander misslyckats med att förklara sitt jag krymper rummet, och Neander blir en röst som förvandlas till många röster. Ja, i det krympande rummet hörs musik från alla håll. Hela världen är fylld av musik, ja, en andens musik som, när den verkligen tränger in i alla sinnen, upplöser blodsbanden, tiden och rummet.

Än så länge är mänskligheten ställd mot väggen. Den gamla trötta och utslitna tiden har ännu inte sagt sitt. Duellen pågår. Den levandes rop kan höras: "och mitt den levandes rop på mänskornas stora väg" skriver Saint-John Perse i sitt diktepos Vindar, som Erik Lindegren översatt. Andens vind upphör inte att blåsa.

I pjäsen "Duell" har herr Neander följande öppningsreplik: "Nej, säger jag. Jag är inte död." Den levande finns mitt ibland oss, och en fråga uppstår: Kan vi nu i denna tid, om vi lyssnar inåt och följer den hemlighetsfulla vägen, uppfatta den andens vind som leder oss från en värld till en annan?

Fotnot

Den recensent som citeras i början av denna artikel och som kallar mig engelsman har varit felunderrättad. Om jag nu i dag fick frågan "Are you English?", skulle jag kanske svara på samma sätt som en gång Samuel Beckett gjorde: "No, on the contrary." Jag är ingen engelsman, men jag skriver på engelska. Min senaste bok heter Letters to Shanti och kan beställas på nätet och i bokhandeln. Se f.ö. www.percival.nu

Percival

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2015

"Så man har någonting i alla fall" - Om Bostad först och synen…

För en tid sedan visade teve ett inslag om "Bostad först", en strategisk modell för att motverka hemlöshet genom att fokusera på tak över huvudet som en grundläggande rättighet och ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 22 februari, 2011

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | Kulturreportage | 17 december, 2017

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | Utopiska geografier | 03 februari, 2014

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 25 februari, 2012

Vättern som ”dragare”

På Ödeshögs festvåning lyssnade Per-Inge Planefors vid ett lunchföredrag till Anna Österlund. Hon är entusiastisk sekreterare i projektet Destination Kräftriket. Det arbete som görs i projektet kan sammanfattas som destinationsutveckling ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 05 mars, 2013

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | Utopiska geografier | 24 februari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.