Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Albert Camus. Bildkälla: Wikimedia

Att bebo det absurda



Förmodligen var det romanen ”Fallet” som renderade Albert Camus nobelpriset i litteratur år 1957. 
"Fallet", Delfinutgåvan.

"Fallet", Delfinutgåvan.

Snart har det gått 60 år sedan romanen gavs ut. Men den är lika aktuell idag, skrämmande aktuell, då det finns något tidlöst i romanen.
Minnessten, Albert Camus i Tipaza

Minnessten, Albert Camus i Tipaza

I en dunkel obskyr hamnbar i Amsterdam sitter advokaten Jean-Baptiste Clamence. Där samtalar han med någon över några glas genever. Men ett samtal är det inte riktigt, utan mer en lång monolog. En förbehållslös självbekännelse. Och den förs av Jean-Baptiste själv, vars namn betyder Johannes döparen.

Man kan inte annat än känna avsky för denne vältalige advokat. Han är inbilsk, ironisk, cynisk och hyser ett gränslöst förakt mot sina medmänniskor. Likväl kan man inte låta bli att bländas av hans skarpa intellekt som obevekligt och skoningslöst granskar sin samtid. Man fortsätter att läsa vidare. Något i romanen håller en kvar, som om den innehöll något förföriskt farligt. Och kanske ligger det något i det. Den river ner ett skynke som döljer det vi inte vill se.

Vad handlar romanen egentligen om? Om en bikt fylld av civilisationskritik. Kritiken finns där både öppen och tätt i hoptryckt mellan raderna. Föremålet för kritiken är Människan – i första hand den västerländska Och nog fanns det anledningen att kritisera henne. Betänk att romanen är utgiven år 1956; fortfarande hade man andra världskriget i färskt minne och Vietnamkriget var i sin blodiga linda.

Snart har det gått 60 år sedan romanen gavs ut. Men den är lika aktuell idag, skrämmande aktuell, då det finns något tidlöst i romanen. I boken anförtror Jean-Baptiste oss att han förmodligen en dag kommer att giljotineras, och när den dagen kommer, då kommer man att lyfta hans "blodiga huvud högt över det församlade folket så att alla kan känna igen sig själva". Kort sagt: Camus håller fram en spegel. En spegel där vi kan skåda oss själva, men även – om vi har mod – genomskåda oss själva.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon menar här måhända att romanen inte alls har något att göra med allt hemskt som händer idag, och att man som laglydig samhällsmedborgare är oskyldig, fri från skuld. Det skulle inte vår advokat Jean-Baptiste hålla med om. Han skulle skratta rakt upp i ansiktet på den som påstod något sådant, och göra gällande att alla är medskyldiga – "varje människa bär vittne om alla andras skuld". Och att det sedan inte spelar någon roll om man har blundat för allt elände som finns i den värld vi alltför lättfärdigt kallar civiliserad.

Troligtvis bar Albert Camus en ilska inom sig som fick honom att skriva boken. En ilska över allt ont vi människor gör mot varandra; en ilska över vårt tvivelaktiga andliga tillstånd; en ilska över att den förment moderna människan väljer att leva med moraliska skygglappar för ögonen. Det torde vara uppenbart att för Camus var humanism bara ett hånfullt vackert ord.

Förmodligen var det romanen "Fallet" som renderade Albert Camus nobelpriset i litteratur år 1957. Så måste det ha varit, om man tar hänsyn till att litterära mästerverk inte sällan innehåller sanningar. Obehagliga, provocerande sanningar som man måste tvinga sig till att lyssna på, om man vill fortsätta tro på ett människosläkte som för länge sedan förlorat sin oskuld.

 

Melker Garay

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.