av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Albert Camus. Bildkälla: Wikimedia

Att bebo det absurda



Förmodligen var det romanen ”Fallet” som renderade Albert Camus nobelpriset i litteratur år 1957. 
"Fallet", Delfinutgåvan.

"Fallet", Delfinutgåvan.

Snart har det gått 60 år sedan romanen gavs ut. Men den är lika aktuell idag, skrämmande aktuell, då det finns något tidlöst i romanen.
Minnessten, Albert Camus i Tipaza

Minnessten, Albert Camus i Tipaza

I en dunkel obskyr hamnbar i Amsterdam sitter advokaten Jean-Baptiste Clamence. Där samtalar han med någon över några glas genever. Men ett samtal är det inte riktigt, utan mer en lång monolog. En förbehållslös självbekännelse. Och den förs av Jean-Baptiste själv, vars namn betyder Johannes döparen.

Man kan inte annat än känna avsky för denne vältalige advokat. Han är inbilsk, ironisk, cynisk och hyser ett gränslöst förakt mot sina medmänniskor. Likväl kan man inte låta bli att bländas av hans skarpa intellekt som obevekligt och skoningslöst granskar sin samtid. Man fortsätter att läsa vidare. Något i romanen håller en kvar, som om den innehöll något förföriskt farligt. Och kanske ligger det något i det. Den river ner ett skynke som döljer det vi inte vill se.

Vad handlar romanen egentligen om? Om en bikt fylld av civilisationskritik. Kritiken finns där både öppen och tätt i hoptryckt mellan raderna. Föremålet för kritiken är Människan – i första hand den västerländska Och nog fanns det anledningen att kritisera henne. Betänk att romanen är utgiven år 1956; fortfarande hade man andra världskriget i färskt minne och Vietnamkriget var i sin blodiga linda.

Snart har det gått 60 år sedan romanen gavs ut. Men den är lika aktuell idag, skrämmande aktuell, då det finns något tidlöst i romanen. I boken anförtror Jean-Baptiste oss att han förmodligen en dag kommer att giljotineras, och när den dagen kommer, då kommer man att lyfta hans "blodiga huvud högt över det församlade folket så att alla kan känna igen sig själva". Kort sagt: Camus håller fram en spegel. En spegel där vi kan skåda oss själva, men även – om vi har mod – genomskåda oss själva.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon menar här måhända att romanen inte alls har något att göra med allt hemskt som händer idag, och att man som laglydig samhällsmedborgare är oskyldig, fri från skuld. Det skulle inte vår advokat Jean-Baptiste hålla med om. Han skulle skratta rakt upp i ansiktet på den som påstod något sådant, och göra gällande att alla är medskyldiga – "varje människa bär vittne om alla andras skuld". Och att det sedan inte spelar någon roll om man har blundat för allt elände som finns i den värld vi alltför lättfärdigt kallar civiliserad.

Troligtvis bar Albert Camus en ilska inom sig som fick honom att skriva boken. En ilska över allt ont vi människor gör mot varandra; en ilska över vårt tvivelaktiga andliga tillstånd; en ilska över att den förment moderna människan väljer att leva med moraliska skygglappar för ögonen. Det torde vara uppenbart att för Camus var humanism bara ett hånfullt vackert ord.

Förmodligen var det romanen "Fallet" som renderade Albert Camus nobelpriset i litteratur år 1957. Så måste det ha varit, om man tar hänsyn till att litterära mästerverk inte sällan innehåller sanningar. Obehagliga, provocerande sanningar som man måste tvinga sig till att lyssna på, om man vill fortsätta tro på ett människosläkte som för länge sedan förlorat sin oskuld.

 

Melker Garay

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.