Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Caravaggio, Den helige Franciskus extas 1595. Foto: Paladio

Att leva litteratur eller författaren – ett försök



Kommit att tillhöra den skara som alltid skriver, alltid läser och som, normsammanhang, alltid bär litteraturen/poesin i tankarna. Litteraturen innesluten hela livscykeln, ingen social varelse, med ett förhållningssätt som oftast ligger utanför och sällan eller aldrig blir delaktig i sammankomster med påföljande samtal, vare sig det litterära eller i det vardagligt sociala. Jag fullständigt genomsyras av litteratur, i synnerhet poesi, som andning, som syre. Väl mött! 
Käre läsare, jag har varit borta en tid ... en tid ... men tryggheten ligger i att du som alltid och aldrig svarar på min text; den som speglar genom andras tankar och länkar till redan knutna banor i vars ordrika riktningar jag enbart följer efter. Ja, du har fått ta emot otaliga exempel och kommer att få otaliga till.
Polifonie futuriste. Bild: Wikipedia

Polifonie futuriste. Bild: Wikipedia

Natt-filosofi

Tankar om filosofins svårighet, inte vetenskapens intellektuella svårighet, utan den att ändra inställning. Svårigheten som gäller för att övervinna viljans motstånd – "vad rör mig motstånd."

Som jag ofta tänker, leder filosofin mig inte till någon avsägelse eftersom jag inte avstår från att säga någonting, utan ger bara upp en viss ordsammanställning som meningslös. Och vem kan väl bättre uttrycka det mer exakt än metafilosofins starkast lysande karaktär, Wittgenstein.

Wittgenstein menar att det är svårt att använda ett uttryck liksom det kan vara svårt att hålla tillbaka tårar eller ett i stunden vredesutbrott:

"Vad som gör ett ämne svårt att förstå – när det är betydelsefullt, viktigt – är inte att det krävs en särskild anvisning om dunkla saker för att man skall förstå det, utan det är snarare motsättningen mellan förståelsen och vad de flesta människor vill se. Därför kan det mest uppenbara bli allra svårast att förstå. Den svårighet det gäller att övervinna är inte en svårighet för förståndet utanför viljan."

Det ligger, tror jag, en sanning här och jag tänker att jag i mitt tänkande egentligen bara är reproduktiv Jag anar att jag aldrig har uppfunnit en enda tankerörelse, utan den har alltid getts mig av någon annan. Jag har bara genast lidelsefullt gripit an den i mitt klarläggningsverk. Den "sanningen" gäller i allra högsta grad mitt skrivande vars citat och textblock tillhör tankegångar vilka redan är tänkta, men det handlar inte om ett uppvisande i intellektuell ärelystnad utan det lidelsefulla i att komma bortom det genomskinliga tänkandet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Är då något verk befriat från fåfänga i stil och form, frågar jag mig, förutom den filosofiska strävan som ser det omöjliga i detta och just därför blir en möjlig sanning i sig själv?

Är bara

Den närheten
som flyr
är bara avståndet
som gått dig till mötes.
Och oerhörd är bara oberörd
som stjärneljus är ultraljud
ett översatt eko
en nattlig bro
födselns övergång från kaos till ro.

 

l'anomalie de Dieu av Hebriana Alainentalo

l'anomalie de Dieu av Hebriana Alainentalo

Natt-religion

Käre läsare, vad talar jag om? Vad talar texten om? Knappast om de känslor och drömmar vi borde ha för varandra, ändå är den mest hänförande drömmen i mitt liv något jag har religionen att tacka för: drömmen om Guds död och den inre religiösa längtan.

Det religiösa grunddraget i våra naturer är gemensamt för hela vår värld (oavsett monoteism, panteism med flera), och kanske har det fått ett så starkt uttryck hos oss eftersom vi är grubblare eller fritänkare i den mest självkritiska och ifrågasättande mening. Bara här kan religionen uppkomma, tänker jag, för att så återkasta det religiösa behovet och bli en verkligt speglande kraft till sitt väsen.

Jag vet, jag lånar av Nietzsche igen och jag måste nog erkänna att mitt tänkande nattetid ofta brottas med hans skrifter. Och Nietzsche själv:

"min själ saknade så att säga hud och alla naturliga skyddsåtgärder."

Jag upplever här samma diskrepans som jag tror Nietzsche iscensätter med Zarathustras överjordiska förhoppningar:

"Ej till folket, utan till följeslagare."

Nietzsche talar till alla och ingen, till systrar och bröder, just för att samtalet inte skall bli ett inre samtal och om vi bläddrar i Otidsenliga betraktelser:

"Man måste, ledd av en förebild, träda ur sig själv för att nå höjden av sina möjligheter. Det sanna jaget finner man inte inom sig själv utan ovan sig själv."

Religionen då? Fritänkarens sammanfattade lära? Zarathustra förkunnar:

"Jag älskar den som är fri i hjärtat och fri i anden." [...] "Den övergivna människan den som till sist tar sig an, inte den alienerande; och den övergivna människan är fortfarande den eviga människan."

Nymåne

Så skarp är nymånens skiva
att den genast ensam börjar driva.
Den visar sig så kort
som om skamsen i att försvinna bort
även skymmer människors lott.
Ett axiom:
ett bedrägeri som höjer oss
är dyrare en simpel sannings idiom?

Författar-röst

Kristendomen har inte givit människorna välgång och lycka, därför att den inte velat göra våld på människoandens frihet, därför att den har hävdat den mänskliga friheten och genom denna velat förverkliga och fullborda Kristi ord.

Det är inte kristendomens fel, om mänskligheten velat svika och förråda detta ord. Det är människan och inte guds människas fel.

Om Dostojevskijs Versilov:

"Denne är en utomordentligt stolt man, och många av dessa stolta människor, särskilt de minst aktningsvärda av dem tror på Gud. Orsaken är förvånansvärts enkel. De väljer Gud för att slippa underkasta sig människorna, då det är mycket mindre påkostande att böja sig inför Gud.

Nu den tolkning som Dostojevskij gör av kärleken i Ynglingen hos Versilov, och detta genom Versilovs kärlek till Katarina Nikolajevna. Kärleken för Versilov blir inte ett sätt eller medel att komma utanför sitt jag för att vända sig till ett annat jag och på så sätt förena dem Versilov ordar i Ynglingen.

– [...] Man kan inte förstöra mig med något, inte förgöra mig med något och inte förvåna mig med något. Jag är seglivad som en bandhund. Jag kan helt bekvämt uppleva två motsatta känslor på en och samma gång – naturligtvis inte av egen vilja. Men icke desto mindre vet jag att det är ohederligt, framför allt redan därför att det är alltför insiktsfullt. Jag har levt i nästan femtio år och vet fortfarande inte: är det bra att jag har levt så länge eller är det illa? Naturligtvis älskar jag livet och det framgår direkt av faktum, men att älska livet är simpelt för en sådan som jag. [...] Och skulle jorden verkligen finnas till för sådana som vi? Troligast av allt – ja; men denna tanke är ju alltför tröstlös. Och förresten ... och förresten kvarstår ändå frågan öppen.
Han talade sorgset, men jag visste i alla fall inte om det var uppriktigt eller inte. Det fanns alltid ett skrymsle inom honom som han inte till något pris ville lämna.

Karamazov-tanken

Verkligheten är sedd
inte genomskådad:
bekräftad
inte reducerad
och att inte vilja se sin nästa
är att leva i fallet
(centrum för allt lidande)
med upprättelsen oåtkomlig
gömd i Karamazov-tanken:
"alla är skyldiga inför alla
och till allt.
Att vilja förlåta alla, be om förlåtelse för allt;
inte för sig själv men alla, för allt och alla
och genom detta, ber någon även för mig."

 

ernst

Författar-röster

Idén om odödligheten är livet självt, den är den slutgiltiga formeln för och det första ursprunget till sanningen och samvetets rättfärdighet. Endast försåvitt människan är en odödlig varelse har hon också ett absolut värde och måste låta sig att vägra förvandlas till ett medel och ett verktyg för andras intressen.

Förnekandet av människans odödlighet är liktydigt med förnekandet av människan själv. Antingen är människan en odödlig ande och bärare av ett evigt öde, eller också är hon ett empiriskt och tillfälligt fenomen och en passiv produkt av sin naturliga och sociala miljö.

Förnekandet av människans odödlighet är liktydigt med förnekandet av människan själv.

Ligger här spänd och vrider mig, gnider mig mot soffan. Stirrar utan att se, bedjandes förändring, ledandes av leda som jag in orkar fördela, ofokuserat tänkande som egentligen vill, vill, vill vara i vardande. Läser åter Camus Pesten, tycker mycket om den, den får mig att beröra de frågor som ligger nära i mitt förhållande till vad som föregår den goda handlingen jämte det vi ser som ett ont handlande, den ifrågasätter även min inställning till underkastelse, feghet, makt och moral, och världens tillsynes stora meningslöshet. Tänker främst på de utmejslade karaktärerna Rieux, Cottard och Rambert men framförallt på Tarrou. Låter här Tarrou tala med egen röst under ett samtal med doktorn (Rieux):

I min tidigaste ungdom levde jag i tanken på min oskuld, det vill säga utan några tankar alls. Jag hör inte till grubblarna, min start i tillvaron var som det stora flertalets. Allt gick mig väl i händer, jag trivdes bland intelligentsian, hade framgång hos kvinnor, och plågades jag någon gång av oro, försvann den lika fort som den kommit. En dag började jag reflektera. Nu... [...].

Länge har jag skämts, skämts till döds över att jag om än på avstånd, om än i god tro, i min tur varit en mördare. Med tiden har jag bara helt enkelt märkt att även de människor som var bättre än andra, i dag inte kunde låta bli att döda eller att låta döda, emedan detta ingick i den logik de levde efter, och att vi inte kunde företa oss någonting i världen utan att riskera att döda. Ja, jag skämdes fortfarande, jag lärde mig inse att vi alla var pestsmittade, och jag förlorade samvetsfriden. Ännu i dag försöker jag återvinna den, försöker förstå alla människor och icke vara någons dödsfiende. Jag vet bara att man måste göra det som måste göras, om man inte vill förbli pestsmittad och att detta är det enda som kan låta oss hoppas på fred, på frid, eller åtminstone på en fridfull död. Det är detta som kan skänka människorna lindring och även om det inte kan rädda dem, åtminstone tillfoga dem minsta möjliga ont, kanske stundom till och med göra dem lite gott. Det är därför jag är fast besluten att vägra godta något som nära eller fjärran, av goda eller dåliga skäl, tillstädjer dräpandet eller rättfärdigar att man dräper."

Eget korrektiv

Var är det mänskliga vi förlorat i att leva?
Var är det hjärta som förlorats genom att veta?
Sålunda blir pessimisten sitt eget korrektiv
och sålunda rymmer uppfattningen
inte bara desillusion utan även hopp;
trösten som inbegriper det enda möjliga hoppet:
kretsgångens,
återställelsens.
Precis som en utandning
kan väga tung att bära
just då livet ligger tätt,
ligger nära:
mot djupet av ett inre hav
med underströmmar bortom tidens nav;
som ljusfälten i den kroppsliga natten
levande genom inandningens tunna vatten.

 

escher

Egen-röst

Käre läsare, "vilken av oss har inte i äro sjuka stunder drömt om underverket av en prosa, poetisk och musikalisk utan rytm och rim, lagom mjuk och lagom motspänstig,
ör att forma sig efter själens lyriska strömdrag, drömmens vågrörelser, medvetandets
ryckvisa språng."

Denna min vakna dröm – som klar tanke – "blev än starkare då jag nyligen under läsningen av en nyskriven debattartikel märkte hur plumpt och aningslöst man förväxlade två mästare i prosakonst med varandra, detta trots att den ena med tvekande och kalla ord, som droppande ner från taket i en fuktig grotta - räknar med det dova ljudet och textens eko - medan den andra istället använder språket som en smidig värja och från armen ända ut i tåspetsarna förnimmer den farliga lyckan i den darrande, rakbladsvassa klingan som vinande genom luften, vill hugga och skära."

Tro inte

Tro inte att du kan
omvända världen
genom val av axiom
i olika stilarter.
Liknar du så
i bokstävernas konfliktsorti
liknar en annan
dikten som ett infanteri.

Låt oss istället utforska världen
du syster och bror vid fönsterhärden
ty vilken språksaltomortal
seglar som albatrossen i världen?
– Du min vän i nöden.

Lyrik


Så tidigt att det fortfarande är natt, det går ännu inte kalla mörkret utanför mitt fönster för morgon, här där skuggorna samlats under den sammetsgröna lampans sken. Är det till dem eller texten jag skall tala? De är ju ändå mina nattliga vänner och i dagen mina livgivande drömmar, men nu här under några få nattliga timmar som mina lyssnande och stillsamma vänner. Just vetskapen om att de flesta i min närhet sover vid denna tid inger en skön känsla, en lugn andning och möjligheten till långa samtal med mig själv. Så har även ännu en ny dikt blivit klar och kommer här:

Arvssynden

All skuld - av bekänt
lägrar skuggor
från en tusenhövdad delinkvent.
Väntan åter väntan
ett straffets brott!
Väntar de ännu ej förrådda
de dömda, de försmådda

Allt bränt – är frånvänt
skuggorna som återvänt
ovetande om sitt ljus
likt ökenvind -
i sandens virvlar –
som törstar efter havets brus.
Ständigt delinkvent
anpassad ovisshetens komponent.

Detta kall
känslokall!
Detta hopp
hopplöshet!
En inre storm i känslosvall
ett yttre lugn av trolöshet
straffets egna motsatsmål
där skärningspunkt punkterar
kroppens galler
kring slutet hål
vars skuldkrets
våra liv summerar.

Natt-litteratur

Käre läsare, jag har varit borta en tid ... en tid ... men tryggheten ligger i att du som alltid och aldrig svarar på min text; den som speglar genom andras tankar och länkar till redan knutna banor i vars ordrika riktningar jag enbart följer efter. Ja, du har fått ta emot otaliga exempel och kommer att få otaliga till. Precis som denna inlevda harang: Det kan tas som en flykt, även av dig själv, som både hårdhet och feghet; och du har känt dig frestad förr, flera gånger har du försökt tillsluta din verklighet och lyfta in den i enskilt rum, du har lutat den över dig, blickat, lyssnat, känt dig för, sagt:
"äntligen är tiden mogen, nu måste det bli av, stunden är inne då du kan släppa alla dessa yttre förbindelser och tillfälliga engagemang och dra dig undan; du vet – så har jag fortsatt – att du är död, och du vet när det hände, du vet också på vad sätt du aldrig kan bli levande igen, bedra dig inte, låt ingen blåsa resterna som inte ens är glöd eller varm aska; allt som hänt de senaste åren inträffade därför att du skulle bli det du en gång beslutade dig för: ett instrument, ett verktyg, en vilja."

Djup eller yta? Jag vet inte. Det spelar heller ingen roll. Allt som räknas är känslan och viljan till känsla.

Handla innan du blir utspydd! (Om litteraturen inte är allt är den inte värd en timmes arbete och är det jag menar med "engagemang". Den vissnar direkt om den så bara skrapar på ytan ... En epoks litteratur är epoken bearbetad av dess litteratur)

Djup eller yta? Jag vet inte. Det spelar heller ingen roll. Allt som räknas är känslan och viljan till känsla. Textens omedelbara lust att äga just genom känslan. En vilja som hos mig föder den på nytt blad, till ett annat liv där den bunden kan stå fri. Det jag utför är ett dop på blankt papper.

Hos Dostojevskij är kärleken uteslutande Dionysisk. Den sönderslitande människan av ödet vigd åt lidandet. Kärleken för Dostojevskij är en vulkanisk eruption, vars utbrott står för människans natur och den dolda kraft som är vår lidelse. Vi kan likna den vid en flammande förtärande eld som snabbt övergår i isande kyla; hur en älskande människa, som uttömt hela sin glöd, avstannar i en svalnande okänslighet som en slocknad vulkan.

Delaktiga

De
aldrig delaktiga
De
alltid i roll
(som låser drömmar)
De
alltid präktiga
De
som aldrig släpper kontroll
(som öppnar dörrar)
De
av viljans gräns för liv
De
som sluter andras minne
De
utan hörselns rytmiska sinne
De
som i känslan inte förstod
De
som hyllar smaken av blod
De
som bär förruttnelsens bruna lans
Är
knivarna som karvar vår själsliga distans.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.