Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Zenta Mauriņa (1930). Foto: Okänd/Wikipedia

Zenta Maurina



Slog upp första sidan i ännu en bok om Dostojevskijs liv, denna gång skriven av en kvinna som helt gått mig förbi; nämligen översättaren, filologen och författaren Zenta Maurina. Sorgligt nog var mina första tankar fyllda av låga fördomar. Men nu (efter) när jag, med allt större intresse, läst hennes betraktelse så känns vinsten stor, därför att min läsarhorisont belönats med en uppsjö av nya och skiftande perspektiv till kvinnornas avgörande betydelse för Dostojevskij. Det behövdes en Kvinna! 

”Varje epok har en kärlekens filosofi” (Tankar om Dostojevskij)


Fjodor Michajlovitj Dostojevskij 1876. Foto: Okänd/Wikipedia

Fjodor Michajlovitj Dostojevskij 1876. Foto: Okänd/Wikipedia

Det unika med Dostojevskij är att han ställer tes och antites i växelverkan, inte genom formulering av begrepp utan i levande bilder: han ägde gåvan att i bild och symbol åskådliggöra sina upplevelser som tänkare. Att på en och samma gång vara diktare och tänkare är att företräda en andlig syntes. Med andra ord, en intensiv sammansmältning av de två för människan kännetecknande urkrafter, som ger upphov till så hemlighetsfullt sköna ting att även den värste pessimist blir gripen av denna världens under
Zenta Mauriņa (1930). Foto: Okänd/Wikipedia

Zenta Mauriņa (1930). Foto: Okänd/Wikipedia

Kort bibliografi

Zenta Maurina (1897-1978) föddes i Lettland. Redan vid fem-års ålder drabbades Maurina av svår polio som gjorde henne rullstolsbunden för resten av livet och all hennes kraft kom att läggas på studier; med början på flickgymnasiet i Liepaja (1913-1915). Därefter studerade hon filosofi vid Lettlands universitet i Riga (1921-1923), och fortsatte med filologi i baltiska språk (1923-1927).

Senare kom Maurina att undervisa på det lettiska lärarinstitutet och på Lettlands universitet i Riga. Murmuiza uppnådde sin doktorsexamen i språkvetenskap 1938; detta på en avhandling om verk av den lettiska poeten och filosofen, Fricis Barda (1880-1919) – som för övrigt bara publicerade en diktsamling under sin korta levnadsbana, i engelsk översättning Son of the land (1911) och den postumt utgivna Songs and Prayers for the Tree of Life (1919).

Bland Maurinas utmärkelser märks: Gustaf VI Adolfs resestipendium 1960, Schongauerpriset och hedersmedaljen från Académie d´Alsace Colmar 1965, lettiska folkets pris i exil 1969 och Konrad Adenauerpriset 1971.

Zenta Maurina kom att bli trespråkig med lettiska, ryska och tyska jämsides vilka senare, i takt med hennes studier, kunde kopplas ihop med latinet. Ovan på detta odlade hon en stark fördjupning i den slaviska litteraturen och hennes första bok om Dostojevskij publicerades i Riga 1932 som efter en kort tid blev översatt till ryska, även en engelsk utgåva publicerades 1939.

Det var dock efter andra världskriget då Maurina flytt till Sverige som hon kunde samla material och underlag till en mer omfattande biografi om Dostojevskij. En biografi sedd ur ett starkt kvinnligt perspektiv vilket ger den en ovanligt klar samtidskänsla, trots en något statisk världsbild.

Denna oväntade, lyckliga slump av icke-slump (som jag tog upp i textens inledning), möjliggjorde att jag på ett sätt fick det stora nöjet att allmänt närma mig Zenta Maurina som författare och i synnerhet hennes bok om Dostojevskij med den tyska titeln Dostojevskij, Menschengestalter und Gottsucher.

Så, med Zenta Maurinas biografi om Dostojevskij i min ryggsäck och med fantasins hjälp tar jag Zenta i hand och vi börjar vår tankevandring. Det är jag som skriver medan hon återger sin levande bild av Dostojevskij, vars skugga, med något avvaktande rörelser, följer en bit bakom och vi båda anar hans milda överseende över våra försök till tolkningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja, vi låter oss helt enkelt att fortsätta genom hennes tolkningsvärld men först en kort egen skisserad bild av Dostojevskijs utveckling i det dialektiska tänkande som, till viss del, bestod av en dualitet mellan Gudsmänniskan och Övermänniskan, Kristus och Antikrist.

Det är konflikten mellan dessa element, som Dostojevskij menar att människans öde förverkligas. Idén om människan som upphöjer sig till Gud, kommer och därigenom ställs människans yttersta villkor på sin spets.

Dostojevskij finner att Gud är den smärta, som kommer av vår rädsla för döden men genom att besegra denna rädsla eller ångest kan människan förvandlas till sin egen Gud. Detta resonemang är essensen av "Storinkvisitorn" i Bröderna Karamazov. Ändå, menar Dostojevskij, att det bara är en människa som stått över dödens triumf över den gudomliggjorda människan, och det var Gudsmänniskan, Kristus. Den gudomliggjorda människan blir Kristus negation och motsatts, samtidigt som hon strävar efter att likna honom och det är denna inre splittringens väg som leder till Övermänniskan. Dostojevskijs dualism eller påvisande av den nya nihilismen ligger låst i sin tid och känns avlägsna i vår samtid men trots detta har Dostojevskij visat på en väsentlig sanningsdel hos människan gällande den mänskliga friheten och människans öde i ontologisk mening. Ofriheten är synonym med maktviljan, både hos den som utövar makt och den som är föremål för densamma. Kristus hos Dostojevskij avstod från all timlig och världslig makt till förmån för kärleken till sin nästa, vilken är den enda som är förenlig med friheten.

Här en paradox med den tanke som i Onda andar, med Krilovs röst, öppnar för väg tillbaka för dem som avvikit:

"Ty de som frigjort sig från kristendomen och opponerat sig mot den, är icke desto mindre till sitt väsen personifikationer av Kristus, och sådana kommer de att förbli."

 

Människan - Dostojevskij

"Människan – det är hemligheten. Det är med denna hemlighet jag arbetar,
därför att jag själv vill vara människa." - F. Dostojevskij

Zenta Maurinas biografi om Dostojevskij är skriven med stor kärlek både till person och romanvärld, där de båda tillåts flyta ihop och växelverka på ett insiktsfullt sätt.
Maurina skrev också initierat om Dantes Divina Commedia men den texten är tyvärr oläst och därför en blind fläck för mig, ändå kan en läsare av hennes Dostojevskijbiografi, utan att vara helt insatt i Divina Commedia, upptäcka att den till formen är uppbyggd efter Divina Commedia och att Dostojevskijs första och andra fru kan assimileras till en idealiserad Beatrice.

I en konstnärs eller diktares världsåskådning, såsom Dante eller Dostojevskij, återstår alltid en irrationell rest, och det är just den resten som gömmer på det individuellt unika, den konstens och diktens innersta hemlighet som uppenbaras endast för den vad endast ett fantasibegåvat öga förmår uppfatta och som inte kan uttryckas i någon annan form. Detta var Beethoven medveten om, när han yttrade, att konsten var "ett förmedlande av det gudomliga, en högre uppenbarelse än all vishet och all filosofi."

Zenta Maurina på frimärke i Lättland

 

Maurinas biografi är även starkt idealiserande gällande Dostojevskij men det förtar inget av hennes teser om kvinnornas stora betydelse för Dostojevskijs romanvärld. Så här beskrivs Dostojevskij med Maurina som hans levnadstecknare:

"Det unika med Dostojevskij är att han ställer tes och antites i växelverkan, inte genom formulering av begrepp utan i levande bilder: han ägde gåvan att i bild och symbol åskådliggöra sina upplevelser som tänkare. Att på en och samma gång vara diktare och tänkare är att företräda en andlig syntes.

Med andra ord, en intensiv sammansmältning av de två för människan kännetecknande urkrafter, som ger upphov till så hemlighetsfullt sköna ting att även den värste pessimist blir gripen av denna världens under.

Diktare var Dostojevskij i den mån detta betyder att skapa liv.

Även bland de stora filosoferna finns diktare sådana som Schopenhauer och Nietzsche. De största diktarna är samtidigt filosofer – se Goethe och Dostojevskij."

Dostojevskij ägnade, nästan uteslutande hela sitt intellekt som författare, åt människans existentiella drama och i samtliga, av hans fyra sista romaner, existerar ingenting utanför människan och Dostojevskijs gode vän Strakov skrev dessa rader om hans väsen:

"Hela hans uppmärksamhet var vänd mot människorna, och han sökte uteslutande att förstå deras natur och karaktär. Människor, endast människor med deras själsstruktur, deras livssätt, deras känslor och tankar intresserade honom."

Ett exempel är att vi i Dostojevskijs romaner sällan blir på det klara med vilken årstid som gäller. Maurina skriver:

"var trädens blad på väg att vissna eller höll de på att spricka ut den dag då lilla Lisa Hochlakova förklarade Aljosja sin kärlek? Och vem angår det, om det var vinter eller sommar när Nastasia Filippovna kastade sina tusenrubelsedlar i den brinnande brasan."

 

Diktarens nedstigning

I Dostojevskijs litterära samtidsepok tillhör inte längre människan den objektivt överskådliga och kosmiska världsordning, som exempelvis Dante gestaltar i sin gudomliga komedi. Den förste dock att blottlägga det oöverskådligas dynamik var Shakespeare som genom sina verk uttryckte det komplexa och psykiska inre som tynger människan i en lidelsernas värld.

Maurina målar, i sin bok om Dostojevskij, med subtila penseldrag denna hans inre värld fylld av lidelser, medan hennes skiss till den yttre formen påminner om Dantes Divina Commedia, och som tillsammans med ett urval av Dostojevskijs romaner påbörjar en moralisk färd genom människans eget skapade helvete fram till hennes möjlighet att skapa sin egen himmel.

Precis som Dante landsförvisas Dostojevskij, han ska till Sibirien på straffarbete under fyra år. Men Dostojevskij är inte en betraktare på avstånd, ett objekt, som på håll följer sina karaktärers öden. Hos Dante är det mytologiska figurer som straffas och får stå som rättesnören för det mänskliga livet. Hos Dostojevskij är det människan själv och helvetet såsom himlen existerar inom oss.

Likheten med Dante kan vi se i Maurinas kapitelindelningar:

Uppvaknande
Lidandets väg
Nedstigningen till helvetet
Skärselden och Maria Dmitrijevna
Människan centrum i kosmos
Diktaren och filosofen
Det sköna
Det goda

 

Några exempel – Lidandets väg

Den 22 december 1949 klockan 7 på morgonen fördes Dostojevskij till Semjonovplatsen där han i andanom fick lida martyrdöden genom en skenavrättning. Samma dag, tillbaka i cellen skriver han till sin bror:

"Sedan blev de tre första bundna vid pålarna och väntade på exekutionen. Efter dem var det min tur. Jag hade inte mer än några minuter kvar att leva. Jag tänkte på dig, bror, och dina kära. Du, bara du levde inom mig detta sista ögonblick, och först då kände jag, hur högt jag håller av dig, du min älskade bror ... [...] Och jag ska förnya mig, bli en bättre människa, Se detta är mitt enda hopp, min enda tröst. Fattigdom kan inte längre förskräcka mig. Var inte orolig! Materiell ruin kan inte längre förinta mig. [...] Jag måste slita mig loss från allt som jag håller kärt. Hur fruktansvärt är det inte att lämna allt, hur fruktansvärt att brytas itu – att slita sitt hjärta i stycken ...!
På julafton samma år påbörjades Dostojevskijs färd till fångenskap i Sibirien ...

Det helvete som följer på Dostojevskijs fångenskap om återfinns i den självupplevda boken Döda huset om hans fyra år i sibiriskt fångläger som följdes av en lika lång skärseld, då som menig soldat i en sibirisk by utan chans att resa eller arbeta, eller tala fritt ur hjärtat. Det som räddar honom till stor del, menar Maurina är kvinnorna.

Anna Grigorjevna Dostojevskijs andra hustru skriver om hans första fru, Maria Dmitrijevna:

"Fjodor Michajlovitj hade hållit innerligt av sin första fru. Det var hans första upplevelse av kärleken. Sin ungdom hade han uteslutande ägnat det litterära arbetet ... Där lärde han för första gången känna den äkta kärlekens hela lust och kval."

I Dostojevskijs första bok, Fattiga stackare (1846), som är en brevroman skriver den manliga huvudkaraktären till den kvinnliga huvudkaraktären som är hans stora kärlek: "jag äger bara ingenting som lyser och glänser, och jag saknar förfining och stil. Men trots allt detta: jag är en människa!"

 

Kvinnorna och kärleken

Maria Fjodorovna – "Dostojevskijs moder var en av de kvinnor som Dostojevskij längre fram i sina romaner ofta skildrade", skriver Maurina och nämner exempel både ur Ynglingen och Bröderna Karamazov. Vidare att han fick sin första undervisning av henne gällande läsa och skriva. Maria Fjodorovna gick bort i lungsot då Dostojevskij nyss var 16 år fyllda. Hon hade då fött 7 barn.

Maria Dmitrijevna (Dostojevskijs första fru) känner vi igen som Katarina Ivanova Marmeladova i Brott och straff.

Fjodor och Maria lät viga sig 1857 men redan efter två år skiljdes de från varandra. Precis som Fjodors moder tynade Maria bort i lungsot och dog 1864. Dostojevskij skriver efter hennes bortgång till sin vän Wrangel:

"Å, min vän, hon älskade mig gränslöst, även min kärlek till henne var gränslös, men vi blev inte lyckliga ... hon hade en lidelsefull, misstänksam, sjuklig karaktär och böjd för fantasier, men vi kunde inte skiljas från varandra: ju olyckligare vi blev, desto fastare klamrade vi fast oss vid varandra. Det kan låta egendomligt, men det var så. Hon var den mest ärliga och storsinta kvinna jag någonsin i mitt liv har mött."

Dostojevskij var plågad av tanken av att inte ha älskat henne tillräckligt och Maurina menar i sin biografi att han led otroligt av att inte kunna älska, som vi alla, sin nästa som oss själva. Det som Dostojevskij menar bara Kristus kunnat. Och så som ett tidlöst ideal måste människan försöka efterlikna Kristustanken; menat att förinta det själviska jaget och eftersträva en total hängivelse för alla bröder och systrar, utan förbehåll och hämningar. Här finner vi så genom Maurinas bild av Dostojevskijs vandring det hinsides paradiset genom budet – "älska din nästa så som dig själv"

Bokomslag

Apolliniara Prokofjevna är ett annat exempel på en stark kvinna som kom att påverka Dostojevskij privata liv och leta sig in i hans romaner. Denne Apolliniara Prokofjevna, tjugo år yngre än Dostojevskij och bara tjugo år då de träffades1861. Deras romans var kort men intensiv och byggde på ett utnyttjande av känslor som de spelade ut mot varandra. Lidelsen för Apolliniara går hand i hand med Dostojevskijs nyupptäckta lidelse för hasardspel. Här menar Maurina att Dostojevskij hade under sin tid som fånge i Sibirien blivit så underminerad i sin fasta karaktär att den luckrat upp hans inre och hon visar med en fin bild: "När en båge som har spänts till det yttersta åter ges fri, skälver den länge efteråt." Vidare skriver hon: "Den som har vandrat genom dödens portar och genom ett under har vänt tillbaka, han är förbränd i sitt inre. Även om han till det yttre har inordnat sig i samhället, förmår han först efter långa år föra ett lugnt och stadgat liv."

Alltså, den nervösa, febriga stämningen i Dostojevskijs sätt att skriva följer ett mönster av hans undermedvetna oro inför sina epileptiska anfall. Oron ökar och följer som kommer när Dostojevskij och den temperamentsfulla Apolliniara reser genom städer som London, Berlin, Köln, Florens, Venedig och Paris. I Paris spelar Dostojevskij roulett för första gången, vinner till en början men spelar sedan bort allt.
Vi spolar fram lite i tiden för att nämna Dostojevskijs dotter Lyubov (Aimée) vilken föddes 1869 och som senare skrev en bok om sina minnen av fadern.

Här Lyubov om faderns epilepsi som förvärrades kraftigt under tiden med Apolliniara:

"Hans epilepsi hade avsevärt förvärrats och anfallen upprepades numera en gång i veckan. Han var orolig för sin intellektuella förmåga"

I Dostojevskijs romaner finner vi den beklagansvärda Nelly, halvbrodern Smerjdakov och furst Mysjkin som alla delar Dostojevskijs sjukdomstillstånd.

Den stormiga hat-kärleken mellan Dostojevskij och Apolliniara Prokofjevna pågick under några år och de båda visste att hon inte skulle bli någon livsledsagarinna vid hans sida och åter med Maurinas ord: "En genial människa är inte enbart prisgiven åt de gigantiska, av hans egen storhet betingade demonerna, utan också åt vardagslivets allestädes närvarande små kryp. Ännu har ingen människa fullbordat jordevandringen med bibehållen helgongloria. Den blir hållbar först efter döden. Apolliniara såg i fantasin denna gloria kring Dostojevskijs hjässa, kände sig starkt dragen till honom, men blev förfärad när verkligheten inte motsvarade fantasibilden."

Apolliniara med hennes diaboliska, backantiska natur finner vi i Polina (Spelaren), Aglaja (Idioten) och givetvis Nastasja Filipovna (Idioten).

Anna Vasiljevna som skickade två historier till Dostojevskijs tidskrift Epok under pseudonymen Juris Orbelov. En utarbetad Dostojevskij gladde sig mycket åt två så bra bidrag från en okänd skribent, han publicerade båda och såg en medarbetare framför sig. Året var 1865 och Dostojevskij skulle bli förälskad igen, denna gång var känslorna inte besvarade. Längre fram i sitt liv ser Dostojevskij tillbaka på tiden då Vasiljevna var föremål för hans lidelse: "Anna Vasiljevna hör till de bästa kvinnor som jag har träffat i mitt liv. Hon var utomordentligt intelligent och väl utvecklad i intellektuellt avseende, litterärt bildad och ägde en underbar hjärtats godhet. Hon var en flicka med höga moraliska egenskaper, men hennes världsåskådning var diametralt motsatt min."

Anna Vasiljevna möter oss som Katerina Ivanovna i Bröderna Karamazov.

Maurina skriver om Katerina: "Katerina Ivanovna och Versilov brinner på sinnlighetens kättarbål. [...] Även om Dostojevskij aldrig tar parti för de besatta, är han icke desto mindre lika väl förtrogen med sinnlighetens alla utvecklingsfaser och särarter som Dante själv. Det skulle inte vålla några svårigheter att fylla ett graderat inferno med de offer för sinnligheten som han har skildrat."

 

Anna Grigorjevna – Beatrice

Fram till mötet, år 1866, med Anna hade Dostojevskij verkligen gjort en helvetesvandring och blivit märkt av densamma men uppstigandet är i föregående och Anna kan med all rätt stå som hans Beatrice. Dock, deras första möte var ingen direkt förälskelse utan bestod i att han dikterade sin kommande roman för henne. Ändå gifte de sig året därpå och levde de tolv år som Dostojevskij hade kvar att leva.

Anna skapar med sin viljestyrka sakta ordning i Dostojevskijs kaotiska liv – det som började med arresteringen, fängelsetiden, oron för ekonomin, känslosvallen i desperata förälskelser, spelmanin, alla sammantagna för att förvärra epilepsin – hon fick hans ekonomiska bekymmer att förbättras och med trygghet även få hans anfall att komma alltmer sällan. Detta skapade också en bättre miljö för hans skrivande och nu kommer Idioten och Onda andar till. Senare skulle han tillägna sitt magnum opus Bröderna Karamazov till henna. Att spåra Anna i Dostojevskijs senare romaner tycks svårt men Maurina skriver:

"Dasja i Onda andar har många drag gemensamma med henne och förefaller med sin okonstlade offervillighet besläktad med henne."

Många av Dostojevskijs levnadstecknare menar att Dostojevskij av beräkning gifte sig med sin "sekreterare" Anna Grigorjevna som också var mycket yngre än honom. Men det sammanfaller inte med en person som var så lidelsefull, omedelbar och eruptiv som Dostojevskij. I ett brev till Anna avslutar han:

"Jag älskar dig oändligt, jag tror på dig, in i det sista. Din F. M. – Du är hela min framtid – mitt hela hopp, min tro, min lycka, min frälsning – allt."

 
Anna i sin minnesbok

"Det finns här på jorden inget dyrbarare än kärleken, och det gäller att en gång för alla åt sig utse sin Gud, som man sedan ska tjäna i hela sitt liv. Jag valde Dostojevskij när jag var aderton år gammal. I dag är jag sjuttio, och fortfarande tillhör varje tanke jag tänker, varje handling jag utför, honom ensam."

Sammanfattningen av dessa två sista citat blir bilden av den Dante som tillslut återfunnit sin Beatrice.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.