Ur 1944 av Elmo Nüganen

Filmen 1944 och Estlands befrielsekamp

”1944” heter en estnisk film av Elmo Nüganen, som visades på Svt kvällen innan Estlands nationaldag, den 24 februari. Denna nationaldag instiftades 1918, när Estland utropade sin självständighet efter att ...

Av: Enel Melberg | 09 Maj, 2017
Essäer om film

Dagens kris hotar kapitalismen och imperialismen som system

Samir Amin, som nu är chef för Third World Forum i Dakar, Senegal, har ett drygt halvsekel bakom sig som samhällsforskare och är världsberömd. Han är marxolog men inte marxist ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 07 april, 2011
Essäer om politiken

Vanity week

Den här veckan är det Bokmässa i Göteborg. Krönikan ägnas därför Boken. Det finns visserligen en bok som heter ”Bok”, av det one and only Tage Danielsson. Den är som ...

Av: Gregor Flakierski | 24 september, 2011
Veckans titt i hyllan

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript



Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

 

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...
Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed


Vad som hände Hadley Hemingway i Paris 1922 är allom bekant. Hon tog tåget till Genève, eller kanske var det till Lausanne, dit Ernest hastat före. Som utrikeskorrespondent för Toronto Star skulle han bevaka någon storpolitisk konferens. Men olyckan var framme redan innan hon ångat ut från Gare de Lyon. Förtänksamt hade hon packat alla hans manuskript, och för säkerhets skull också alla karbonkopiorna, i samma lilla nätta resväska. Hon lade den och sitt övriga gepäck i nätet ovan sin sittplats, gick ut för att köpa en flaska vatten att ha med på resan, och kom tillbaka till kupén några minuter senare. Väskan var borta.

Hon, konduktören och medresenärerna liksom lite senare polisen letade överallt, men den var och förblev putz weg. Hon grät som aldrig förr eller senare. När hon var framme i Schweiz och de hade återförenats tog det tid för honom att få reda på vad som hänt. Långt efter hans död (han sköt ihjäl sig 1961, hon dog först 1979) blev hon intervjuad och var hela tiden pigg och meddelsam, men inte när hon kom in på detta. Då dämpades tonen, som man kan höra i ett ljudklipp utlagt på nätet. I sin lysande postuma minnesbok om åren i Paris, "A Moveable Feast", kommenterade Ernest Hemingway episoden så här:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"I had never seen anyone hurt by a thing other than death or unbearable suffering except Hadley when she told me about the things being gone. She had cried and cried and could not tell me. I told her that no matter what the dreadful thing was that had happened nothing could be that bad, and whatever it was, it was all right and not to worry. We could work it out. Then, finally, she told me. I was sure she could not have brought the carbons too and I hired someone to cover for me on my newspaper job. I was making good money then at journalism, and took the train for Paris. It was true alright and I remember what I did in the night after I let myself into the flat and found it was true."

Fast vad han gjorde den natten avslöjade han inte. Hadley och han var inte gamla den gången, han bara tjugotre (hon var åtta år äldre). Romanutkastet och novellerna han skrivit om sitt alter ego Nick Adams högt uppe i skogarna i norra Michigan kom aldrig tillrätta. Han fick skriva om dem på nytt och de blev kanske annorlunda – resultatet i "In Our Time" är hursomhelst mycket bra. Vad kan det ha stått i manuskripten i väskan som blev stulen och inte dök upp igen? Tanken ligger nära till hands att försöka rekonstruera dem.

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...

Ett annat försvunnet manuskript lockade på liknande vis till en kontrafaktisk konstruktion. Bruno Schulz, en teckningslärare i den polska småstaden Drohobycz i Galizien, var lika skicklig som författare och som konstnär. Hans "främsta verk skulle ha blivit den förlorade romanen 'Messias', i vilken myten om Messias tillkommelse skulle symbolisera ett återvändande till den lyckliga fullkomligheten som rådde i begynnelsen – i schulzka termer: återvändandet till barndomen", skriver Schulz-kännaren Jerzy Ficowski. Schulz sköts femtio år gammal ihjäl 1942 av en Gestapo-officer, och "Messias"-manuskriptet försvann och blev lika mytiskt som den aldrig återfunna fortsättning på "Döda själar" som Nikolaj Gogol kanske lämnade efter sig, kanske satte fyr på, ansatt av religiöst grubbel.

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Cynthia Ozicks spinner vidare på den tråden i sin roman "The Messiah of Stockholm" (på svenska i Panache-serien 1988) där länken till Schulz förlorade bok gäller mer än själva intrigen. På några surrealistiskt uppjagade sidor refereras (det tänkta) innehållet i det återfunna manuskriptet, i en förtätning som ligger nära många centraleuropeiska romaner.

Inte oväntat är hennes huvudperson väl bevandrad vad gäller Elias Canetti och det judiska. Han heter Lars Andemening och är kritiker på Morgontörn, den tredje dagstidningen i Stockholm efter Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Redaktionen huserar fallfärdigt i Gamla Stan, mitt emot Svenska Akademiens Börshus. Han har två mera framgångsrika kolleger på tidningen, båda med lika fantasifullt svenska namn som han: Gunnar Hemlig och Anders Fiskyngel. Man kan undra vem i den dåtida stockholmska kritikerkåren som kunde ta åt sig, och vem som försett Ozick med all insides information.

Alltigenom svensk är Lars nu inte, bakom namnet döljer sig det judiska Lazarus Baruch. Han tror sig vara son till just Bruno Schulz, och är på ständig jakt efter en förlorad fadersfigur. En kvinna som driver antikvariat blandas in, och dessutom Lars syster Adela – så heter ett påstridigt hembiträde hos Schulz. Adela släpar på en plastpåse full med lösa blad, det återfunna manuskriptet till "Messias". Redogörelsen för hur det överlevt är lång, tilltrasslad och vagt trovärdig.

Lars läser manuskriptet i ett rus, men drabbas så av eftertankens kranka blekhet. Han sätter eld på urnan där sidorna förvaras, övertygad om att det hela är ett smart falsarium, iscensatt av de båda kvinnorna. Så skicklig är Cynthia Ozick att episoden låter sig läsas gång på gång utan att ge ifrån sig sin gåtfullhet. Så blir det en roman om en författare vars verk lever ett långt postumt liv, men det handlar i lika hög grad om läsarens och kritikerns roll. För Lars går det bra, fast innerst inne dåligt. I det yttre når han snabba framgångar, men det sker till priset av en försvunnen vision. Identifikationen med den polsk-judiska världsbilden bleknar och ersätts med svensk alldaglighet, fantastiska centraleuropéer skriver han inte längre om.

Kvar finns dock bilden av Schulz och hans manuskript på väg mot förintelsen:
"När lukten – vilket händer alltmer sällan – slog upp ur morgonens skrevor, fick Lars, inuti sitt kraniums trånga vestibul, syn på mannen i den långa svarta rocken: han skyndade förbi med en strumpebandsask i metall fastklämd under armen, skyndade och skyndade mot skorstenarna. Och då, i Stockholms blåa ljus, bland zebraångorna, sörjde Lars."

Och så ett tredje försvunnet manuskript som till skillnad mot dem som skrevs av Hemingway, Gogol och Schulz mirakulöst dök upp igen. Georges Perec är en av 1900-talets allra största språkekvilibrister, en fransk James Joyce. Titeln på hans roman "La disparition" antyder att något försvunnit men det dröjer länge innan man märker vad, så skickligt hopkommen är den (Sture Pyks svenska version "Försvinna" är en mästerlig översättning som mer är en tolkning eller omdiktning). Vad är det då som försvunnit? Bokstaven E! Inte ett enda finns på bokens många sidor. Hans mest imponerande bok är den magnifika mastodontromanen "La Vie mode d´emploi" (också den på svenska av Sture Pyk, "Livet, en bruksanvisning").
Perec blev inte gammal, han var född 1936 och dog 1982. Innan han fick sitt genombrott med "Les Choses" 1965 (på svenska av Fredrik Rönnbäck 2010, "Tingen") hade han skrivit en roman om en konstförfalskare.

En tavla av italienaren Antonello da Messina från 1475, "Porträtt av en man känd som kondottiären", spelar en central roll, men det visste man bara av omtal under Perecs livstid. När hans ekonomiska betryck äntligen började lätta kunde han byta sin minimala lägenhet till en något större. Han passade på att röja upp före flytten. Han hade två identiskt likadana väskor i papp, fyllde den ena med skräp, och den andra med sina utkast och manuskript.

Och så gick det som man kunde befara, fel väska hamnade på soptippen. Historien berättas av Perecs engelske översättare David Bellos som också är hans levnadstecknare med den mycket utförliga "Georges Perec, A Life in Words" (1993). Bellos kände till vad som hänt med Perecs väska men sökte i alla fall under sina omfattande forskningar efter spår av det som kastats på tippen. Och si, av en slump fick han napp. En bekant till Perec hade en karbonkopia av alla 157 sidorna, och senare har ännu en kopia av manuskriptet hittats (Perec var klokare än Hemingway). Bellos engelska översättning av denna tidiga roman kommer nu på University of Chicago Press.

I senaste numret av New York Review of Books kan man läsa en kortare version av hans inledning där alla trassliga härvor i denna komplicerade historia om ett försvunnet och återfunnet manuskript reds ut. Han påstår att Perecs senare böcker är bättre, och det har han säkert rätt i. Men omständigheterna kring tillkomsten av "Portrait of a Man Known as Il Condottiere" och den slingriga vägen till slutlig tryckning efter mer än ett halvt sekel är hursomhelst fascinerande.

http://www.thehemingwayproject.com/hadley-talks-about-the-lost-manuscripts/


http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2015/apr/08/georges-perec-lost-novel/

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Byt ut betongen mot ett hårigt mansbröst

Varför ser all graffiti likadan ut och varför blir så många gråtarga över konst på gatan? Det är två av frågorna som väcks under Urban Arts Manifestation som i slutet ...

Av: Sofie Valfridsson | Kulturreportage | 13 juni, 2009

Slumpen byggde världens bästa konsertsalar

Eftersom jag själv har tjugofem års erfarenhet av orkesterspel och alltid blir lika förvånad över hur olika våra konsertuppföranden låter beroende på i vilka lokaler vi spelar, är jag intresserad ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 08 juli, 2009

Hans-Evert René. Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf     Jag har läst Mästaren.   Han ser den slutna stenen. Han ser den sköra tråden. Komprimerad vilar höstens sand i distans av okuvlig klarhet.   Som i en alltför sluten krets drar han uppmärksamheten till sig.   I en ...

Av: Hans-Evert René | Utopiska geografier | 19 Maj, 2014

Nordiska musikdagarna

Karin Hellqvist, Anna Lindal och Lene Grenager spelar Bandroom 5 av Öyvind Torvund. Medverkade gjorde också Håkon Stene basgitarr och Anders Förisdal gitarr. Nordiska musikdagarna i Norrköping "Vafför ...

Av: Sophie Malmros | Kulturreportage | 18 september, 2007

Screenshot från Pyongyang Racer (2012)

Nordkorea och dataspel

Grannlandet Sydkorea erbjuder sina medborgare en av världens snabbaste internetuppkopplingar och drygt 90 % har tillgång till internet. Den snabba infrastrukturen har gjort att Sydkorea tillhör de främsta i världen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 januari, 2016

Ambiencé – världens längsta film

Världens längsta film kallas den även om den inte kommer att vara klar förrän år 2020. Trailern till den svenska konstnären Anders Webergs nästa projekt Ambiancé är hela 72 minuter ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.