Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript



Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

 

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Perec på Père-Lachaise Foto Pyb

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...
Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed


Vad som hände Hadley Hemingway i Paris 1922 är allom bekant. Hon tog tåget till Genève, eller kanske var det till Lausanne, dit Ernest hastat före. Som utrikeskorrespondent för Toronto Star skulle han bevaka någon storpolitisk konferens. Men olyckan var framme redan innan hon ångat ut från Gare de Lyon. Förtänksamt hade hon packat alla hans manuskript, och för säkerhets skull också alla karbonkopiorna, i samma lilla nätta resväska. Hon lade den och sitt övriga gepäck i nätet ovan sin sittplats, gick ut för att köpa en flaska vatten att ha med på resan, och kom tillbaka till kupén några minuter senare. Väskan var borta.

Hon, konduktören och medresenärerna liksom lite senare polisen letade överallt, men den var och förblev putz weg. Hon grät som aldrig förr eller senare. När hon var framme i Schweiz och de hade återförenats tog det tid för honom att få reda på vad som hänt. Långt efter hans död (han sköt ihjäl sig 1961, hon dog först 1979) blev hon intervjuad och var hela tiden pigg och meddelsam, men inte när hon kom in på detta. Då dämpades tonen, som man kan höra i ett ljudklipp utlagt på nätet. I sin lysande postuma minnesbok om åren i Paris, "A Moveable Feast", kommenterade Ernest Hemingway episoden så här:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"I had never seen anyone hurt by a thing other than death or unbearable suffering except Hadley when she told me about the things being gone. She had cried and cried and could not tell me. I told her that no matter what the dreadful thing was that had happened nothing could be that bad, and whatever it was, it was all right and not to worry. We could work it out. Then, finally, she told me. I was sure she could not have brought the carbons too and I hired someone to cover for me on my newspaper job. I was making good money then at journalism, and took the train for Paris. It was true alright and I remember what I did in the night after I let myself into the flat and found it was true."

Fast vad han gjorde den natten avslöjade han inte. Hadley och han var inte gamla den gången, han bara tjugotre (hon var åtta år äldre). Romanutkastet och novellerna han skrivit om sitt alter ego Nick Adams högt uppe i skogarna i norra Michigan kom aldrig tillrätta. Han fick skriva om dem på nytt och de blev kanske annorlunda – resultatet i "In Our Time" är hursomhelst mycket bra. Vad kan det ha stått i manuskripten i väskan som blev stulen och inte dök upp igen? Tanken ligger nära till hands att försöka rekonstruera dem.

Amerikanen McDonald Harris gjorde det 1990 i en finurligt hopkommen roman som förstås heter "Hemingway´s Suitcase" och vars huvudperson har ett nordiskt namn, Nils-Frederik Glas...

Ett annat försvunnet manuskript lockade på liknande vis till en kontrafaktisk konstruktion. Bruno Schulz, en teckningslärare i den polska småstaden Drohobycz i Galizien, var lika skicklig som författare och som konstnär. Hans "främsta verk skulle ha blivit den förlorade romanen 'Messias', i vilken myten om Messias tillkommelse skulle symbolisera ett återvändande till den lyckliga fullkomligheten som rådde i begynnelsen – i schulzka termer: återvändandet till barndomen", skriver Schulz-kännaren Jerzy Ficowski. Schulz sköts femtio år gammal ihjäl 1942 av en Gestapo-officer, och "Messias"-manuskriptet försvann och blev lika mytiskt som den aldrig återfunna fortsättning på "Döda själar" som Nikolaj Gogol kanske lämnade efter sig, kanske satte fyr på, ansatt av religiöst grubbel.

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Minnestavla över Bruno Schulz i Drohobycz Bild J. Naus

Cynthia Ozicks spinner vidare på den tråden i sin roman "The Messiah of Stockholm" (på svenska i Panache-serien 1988) där länken till Schulz förlorade bok gäller mer än själva intrigen. På några surrealistiskt uppjagade sidor refereras (det tänkta) innehållet i det återfunna manuskriptet, i en förtätning som ligger nära många centraleuropeiska romaner.

Inte oväntat är hennes huvudperson väl bevandrad vad gäller Elias Canetti och det judiska. Han heter Lars Andemening och är kritiker på Morgontörn, den tredje dagstidningen i Stockholm efter Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Redaktionen huserar fallfärdigt i Gamla Stan, mitt emot Svenska Akademiens Börshus. Han har två mera framgångsrika kolleger på tidningen, båda med lika fantasifullt svenska namn som han: Gunnar Hemlig och Anders Fiskyngel. Man kan undra vem i den dåtida stockholmska kritikerkåren som kunde ta åt sig, och vem som försett Ozick med all insides information.

Alltigenom svensk är Lars nu inte, bakom namnet döljer sig det judiska Lazarus Baruch. Han tror sig vara son till just Bruno Schulz, och är på ständig jakt efter en förlorad fadersfigur. En kvinna som driver antikvariat blandas in, och dessutom Lars syster Adela – så heter ett påstridigt hembiträde hos Schulz. Adela släpar på en plastpåse full med lösa blad, det återfunna manuskriptet till "Messias". Redogörelsen för hur det överlevt är lång, tilltrasslad och vagt trovärdig.

Lars läser manuskriptet i ett rus, men drabbas så av eftertankens kranka blekhet. Han sätter eld på urnan där sidorna förvaras, övertygad om att det hela är ett smart falsarium, iscensatt av de båda kvinnorna. Så skicklig är Cynthia Ozick att episoden låter sig läsas gång på gång utan att ge ifrån sig sin gåtfullhet. Så blir det en roman om en författare vars verk lever ett långt postumt liv, men det handlar i lika hög grad om läsarens och kritikerns roll. För Lars går det bra, fast innerst inne dåligt. I det yttre når han snabba framgångar, men det sker till priset av en försvunnen vision. Identifikationen med den polsk-judiska världsbilden bleknar och ersätts med svensk alldaglighet, fantastiska centraleuropéer skriver han inte längre om.

Kvar finns dock bilden av Schulz och hans manuskript på väg mot förintelsen:
"När lukten – vilket händer alltmer sällan – slog upp ur morgonens skrevor, fick Lars, inuti sitt kraniums trånga vestibul, syn på mannen i den långa svarta rocken: han skyndade förbi med en strumpebandsask i metall fastklämd under armen, skyndade och skyndade mot skorstenarna. Och då, i Stockholms blåa ljus, bland zebraångorna, sörjde Lars."

Och så ett tredje försvunnet manuskript som till skillnad mot dem som skrevs av Hemingway, Gogol och Schulz mirakulöst dök upp igen. Georges Perec är en av 1900-talets allra största språkekvilibrister, en fransk James Joyce. Titeln på hans roman "La disparition" antyder att något försvunnit men det dröjer länge innan man märker vad, så skickligt hopkommen är den (Sture Pyks svenska version "Försvinna" är en mästerlig översättning som mer är en tolkning eller omdiktning). Vad är det då som försvunnit? Bokstaven E! Inte ett enda finns på bokens många sidor. Hans mest imponerande bok är den magnifika mastodontromanen "La Vie mode d´emploi" (också den på svenska av Sture Pyk, "Livet, en bruksanvisning").
Perec blev inte gammal, han var född 1936 och dog 1982. Innan han fick sitt genombrott med "Les Choses" 1965 (på svenska av Fredrik Rönnbäck 2010, "Tingen") hade han skrivit en roman om en konstförfalskare.

En tavla av italienaren Antonello da Messina från 1475, "Porträtt av en man känd som kondottiären", spelar en central roll, men det visste man bara av omtal under Perecs livstid. När hans ekonomiska betryck äntligen började lätta kunde han byta sin minimala lägenhet till en något större. Han passade på att röja upp före flytten. Han hade två identiskt likadana väskor i papp, fyllde den ena med skräp, och den andra med sina utkast och manuskript.

Och så gick det som man kunde befara, fel väska hamnade på soptippen. Historien berättas av Perecs engelske översättare David Bellos som också är hans levnadstecknare med den mycket utförliga "Georges Perec, A Life in Words" (1993). Bellos kände till vad som hänt med Perecs väska men sökte i alla fall under sina omfattande forskningar efter spår av det som kastats på tippen. Och si, av en slump fick han napp. En bekant till Perec hade en karbonkopia av alla 157 sidorna, och senare har ännu en kopia av manuskriptet hittats (Perec var klokare än Hemingway). Bellos engelska översättning av denna tidiga roman kommer nu på University of Chicago Press.

I senaste numret av New York Review of Books kan man läsa en kortare version av hans inledning där alla trassliga härvor i denna komplicerade historia om ett försvunnet och återfunnet manuskript reds ut. Han påstår att Perecs senare böcker är bättre, och det har han säkert rätt i. Men omständigheterna kring tillkomsten av "Portrait of a Man Known as Il Condottiere" och den slingriga vägen till slutlig tryckning efter mer än ett halvt sekel är hursomhelst fascinerande.

http://www.thehemingwayproject.com/hadley-talks-about-the-lost-manuscripts/


http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2015/apr/08/georges-perec-lost-novel/

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.