Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015



André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven. 
Pestmuren

Pestmuren

Genom att fortsätta skriva, oförskräckta och utan kompromisser, kan vi alltjämt hålla liv i tron på en större frihet än vi känner för närvarande.
André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink var född 1935 i den sydafrikanska Oranjefristaten, och studerade engelska och afrikaans i hemlandet, och franska vid Sorbonne. Han blev universitetslärare i Grahamstown och Kapstaden, och var i sina romaner och på andra sätt en skarp kritiker av apartheidsystemet, men också av styret efter Mandela. Han stiftade, tillsammans med Breyten Breytenbach, den afrikaans-språkiga Die Sestigers, en grupp sextiotalsmodernister som tänjde gränser både politiskt och litterärt.

När han framträdde vid en PEN-kongress i Stockholm 1978, sexton år före den sydafrikanska frigörelsen, talade han över ämnet ”författaren som kartritare, några tankar om författarens lojalitet mot frihet och sanning”, och sade då bland annat detta:

”Vi har kanske förlorat något av den tro på en bättre värld som besjälade Anton Tjechov och Thomas Mann – mellan dem och oss ligger världar och världskrig och skeppsbrott för vissheter – men genom att fortsätta skriva, oförskräckta och utan kompromisser, kan vi alltjämt hålla liv i tron på en större frihet än vi känner för närvarande, på större rättvisa, på större moral.”

Han skrev oftast på boerspråket afrikaans och översatte sedan gärna själv sina romaner till engelska. Hans första bok förbjöds av den sydafrikanska censuren, och den andra nådde därför läsarna direkt genom subskriptionslistor utan att förlag blandades in. Brink hade kunnat välja en landsflykt i Europa men valde att stanna i hemlandet, han ansåg att han inte kunde kritisera det om han inte bodde där.

Ut ur mörkret, som är en av hans tidiga romaner, handlar om en färgad skådespelares förbindelse med en vit kvinna, om hans exil i Europa och obehagligheterna mot honom då han återvänder till hemlandet. En självmordspakt dem emellan slutar med hennes död. Han blir som överlevande anklagad för mord och hängd. Men de verkligt skyldiga är stiftarna av de sydafrikanska raslagarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en annan roman, Ett ögonblick i vinden, är handlingen förlagd till mitten av 1870-talet. En engelska drar med sin forskningsresande make, som råkar vara svensk, ut till Kaplandet. Mannen dör, och hon räddas när hon har turen att träffa på en slav som är på flykt. Till en början är de förtryckare och förtryckt, men alla umbäranden nöter ner det mönster. De blir jämbördiga och kan uppleva en kärlekshistoria, tills civilisationens korrupta maktförhållanden hinner ifatt dem på nytt.

I en tredje roman, Rykten om regn, kommer en ung vit man till insikt om det slaveri som hans familjs egendom grundar sig på. Boken slutar apokalyptiskt med katastrofen i Soweto och med en vision av en framtid då nationen rämnar av raskrig (samma tema finns i Nadine Gordimers Julys folk som kom ungefär samtidigt).

När en av André Brinks följande romaner gav ut av Forum 1983 (försvenskningarna blev efter hand många) sammanfattade jag den så här i en recension:

"En kedja av röster som utspelar sig i början av 1800-talet inleds med en mordanklagelse. En grupp slavar figurerar i ett rättegångsprotokoll där deras bestialiska dåd verkar klart och entydigt. Femhundra sidor senare, i romanens epilog, får vi domslutet som innebar hängning för många av de inblandade. Också där är synvinkeln den vita överhetens: ”Begäret att kasta av sig slaveriets ok, vilket aldrig tidigare lett till sådana ytterligheter i denna Koloni, kan inte betraktas i något annat ljus än som en önskan att undandra sig landets lagar och lydnaden mot Regeringen, en längtan efter blod, krig och förvirring som leder till den mest förödande anarki.”

Men så enkel och entydig som brottshistorien framställs i dessa fiktiva dokument är den inte. Kedjan av röster, en lång växelsång för skilda stämmor, frilägger och förklarar bakgrunden till brottet men också till den dåvarande apartheidpolitiken, med avslöjande inblickar i maktmänniskans och den självrättfärdiges psyke. När den egenmäktige holländske invandraren föraktar främmande raser har han bibelns gammaltestamentliga auktoritet att stödja sig på, också då han betraktar slaveriet och kolonisationen som självklara institutioner.

En av dessa hårdföra kolonister har två söner. Den ene fortsätter i faderns fotspår och behandlar slavarna med samma brutalitet, den andre försöker fara fram på samma vis men med sämre framgång. Deras hustrur behandlar sina slavar olika. Den ena hämnas sitt misslyckade äktenskap genom att sadistiskt plåga livet ur den färgade flicka som hennes make utnyttjar sexuellt. Den andra är bättre på att genomskåda mönstret av förtryck, både mellan vit och svart och mellan man och kvinna.

Också slavarna har olika sätt att hantera tillvaron på, från de unga upproriska till de äldre som underkastar sig och knäcks. Förtrycket innebär förnedring både för offret och för bödeln. Såväl för individen som för slavsamhället i stort blir systemet en fälla som man inte kommer ur. En av slavarna har vuxit upp tillsammans med de båda boerbröderna. Barndomens lojalitet dem emellan förbyts senare i en brutalitet som är ofattbar till och med för dem som tar den som en självklar sak och oreflekterat utövar den.

När sedan Pestmuren kom på svenska året därpå skrev jag detta:

”Skall alla våra ansträngningar att avvärja våra pester, att låtsas att de inte existerar, en dag bara ha värde som turistattraktioner?” Det frågar sig Paul, den skrivande huvudpersonen när han äntligen kommit fram till målet för en lång och irrande resa, den mur som på 1700-talet byggdes i Sydfrankrike för att utestänga pesten, förstås förgäves. Paul är en drygt femtioårig sydafrikansk författare med ett par framgångsrika böcker bakom sig och några filmatiseringar som gjort honom känd som systemkritiker. Han har bott arton år i Frankrike och är sedan länge sysselsatt med den stora roman om pestens härjningar som ska bli krönet på hans författarskap.

Därför har han forskat hos klassiker som Daniel Defoe och James Boswell, och hos moderna historiker som Barbara Tuchman och andra. Citat från pestskildringar dyker då och då upp i texten. Men hans ihärdiga sysslande med detta makabra ämne har ett djupare syfte, som märks av den retoriska frågan om pesten numera är mer än en turistattraktion, den som han ställer sig mot slutet av den långa roman som faktiskt blir skriven.

Paul säger sig hjälpa andra att se vad som händer, antingen han skriver en bok eller gör en film. Riktigt lika säkra på genomslagskraften i det han gör är inte de andra huvudpersonerna i romanen. De är båda färgade: den drygt trettioåriga Andrea Malgas som blir Pauls älskarinna, och den landsflyktige sydafrikanen Mandla. Han har varit mera militant än Paul, och han kommer att möta en våldsam död. Romanen är full av krumbukter både till innehåll och form. Till största delen är den Andreas uppteckningar, i en lång monolog, men med partier inskjutna där berättandet är objektivt och personerna skildras utifrån.

Mot slutet biter sig boken i svansen, när Paul skriver ett långt brev sedan Andrea lämnat honom. De allra sista raderna är samtidigt början på den stora roman som han ska skriva om pesten i det förflutna men också om våra dagars pest, det vill säga den roman som vi just läst. Det är ett mystifierande och inte alldeles lyckat berättargrepp. Inte heller är skildringen av en författare på jakt efter de historiska spåren efter 1400-talets och 1700-talets digerdöd särskilt väl infogade i texten.

Konstruktionen i denna femhundrasidiga roman knakar alltså ofta i fogarna och man läser den ibland med viss förströddhet. Den hör inte till Brinks bästa böcker, mest för att de olika turerna mellan de tre parterna i triangelförhållandet aldrig riktigt förmår engagera, och kärlekshistorien ligger ibland hotande nära en missroman. Det som räddar boken är de förfärliga interiörerna från dagens Sydafrika, erfarenheter som Andrea har av sedlighetspolisens våld mot dem som inte förmår leva vidare under ett grymt och omänskligt samhällssystem utan att protestera mot det, och Mandlas ännu värre exempel på förföljelse. Det blir till en svåruthärdlig katalog över den sydafrikanska pesten, den moderna ondskans utslag.

Där förs också en diskussion om olika förhållningssätt i den politiska kampen. Paul tror alltså att han kan göra en insats genom sin delvis historiska skildring av pestens härjningar. Mera direkt har Mandla ingripit, och Andrea blir den som väljer väg. Mot slutet bryter hon upp, kanske för att fortsätta Mandlas kamp när hon lämnar den någorlunda trygga europeiska exilen, för Sydafrika får man anta.

Ambassadören försvenskades 1986. Jag skrev så här om den i Hufvudstadsbladet i Helsingfors, under rubriken Livet är en saga, berättad av en dåre:

André Brinks namn förekommer på många sidor i författarkollegan Breyten Breytenbachs självbiografiska böcker: som vän och hjälpare i nöden, som lärare och inspiratör. De har åtskilligt gemensamt, framför allt oppositionen mot den förhatliga sydafrikanska regimen som i Breytenbachs fall medförde mångårig isolering i fängelse och slutgiltig landsflykt till Frankrike, i Brinks ideliga trakasserier, anklagelser för pornografi och publiceringsförbud. Men de tror att skrivandet trots allt kan förändra världen, att litteraturen är ett verksamt vapen. Båda använder sig av afrikaans som avstamp för ett stridbart engagemang som inte känner några gränser, eller erkänner dem.

Frankrike har betytt mycket också för Brink. Han har påstått att han föddes på nytt på en bänk i Luxembourgparken i Paris en vårdag 1960, när han var tjugofem år gammal, och intrycken från den gången har dröjt sig kvar. De förstärktes åtta år senare när han drogs med i studentrevolten, förändringens vind från 1968 blåser genom hans böcker. Så är det också i Ambassadören, en roman skriven redan 1963  och utgiven sex år senare. Nu har den kommit i en omarbetad upplaga.

Brink är en mera konventionell författare än Breytenbach eller Coetzee. Ibland kan hans stil verka utslätande, ibland melodramatisk i överkant, och han håller sig till mera traditionella genrer. Han är romanförfattare där Breytenbach friskt blandar allt i en vildsint självutlämnande dagboksstil. Därmed är inte den ene dömd och den andre upphöjd, de är läsvärda var och en i sin egenart. Men i Brinks fall får man alltså läsa mellan raderna om hans eventuella egna upplevelser i sextiotalets Paris. Förälskelsen i staden från pånyttfödelsens stund är hursomhelst tydlig, och även författarens förtjusning i den kvinnliga huvudperson han denna gång låter två män kretsa kring.

Nicolette är en undanglidande varelse, lockande men oåtkomlig åtminstone för den yngre av de två tillbedjarna, en tjugotreårig tredjesekreterare vid sydafrikanska ambassaden. Han är nitisk och uppfylld av sig själv och av Nietzsche-läsning, och inte helt sympatisk även om han alltmer vinner läsarens sympatier ju längre fram i boken man kommer. Han är inte framgångsrik när det gäller henne utan förvandlas i stället till ett illvilligt vittne när han tror sig veta att ambassadören har inlett ett förhållande med henne, och han börjar spionera på dem.

 

 

Läsaren förstår de egoistiska motiven som driver honom, själv låter han dem aldrig komma upp till ytan. Han sänder iväg sin rapport om ambassadörens affär till utrikesministeriet i Pretoria men har förstås missuppfattat det allra mesta. Fast när ambassadören väl får kännedom om skrivelsen inleder han den förbindelse med Nicollette som dittills bara fanns i tredjesekreterarens upphettade inbillning. Hon förkroppsligar allt parisiskt för honom.

De båda männens berättarblock följs så av Nicolettes egen version som är mindre högtsvävande och mera realistisk. Men ibland är hon ett så pass lyriskt språkrör för författaren att man misstänker en påverkan från James Joyce. Då och då påminner hennes nästan ändlösa och andlösa tankeströmmar om Molly Blooms berömda slutsidor i Ulysses även om floden som flyter fram här Seine och inte den dublinska Liffey med sitt guinesssvarta vatten. Triangelförhållandet har sina många tilltrasslade psykologiska härvor. Ambassadören blir en ställföreträdande far för Nicolette, han i sin tur känner sig pånyttfödd genom hennes ungdom.

Den stackars sekreteraren får utlopp för sin modersfixering genom en tillfällig affär med ambassadrisen, också vidare. Det är vanliga förvecklingar i den psykologiska romanskola som Brink tillhör. Här är det elegant och skickligt genomfört, de olika partierna är sammanvävda med beundransvärt romantekniskt kunnande.

Men bakom alla gängse romaningredienser finns den sydafrikanska verkligheten. Regeringen i Pretoria kastar sin långa skugga, växlingen mellan då och nu finns hela tiden med, den illavarslande framtiden väntar vid horisonten. André Brink är självmedveten om de konventioner som är regel i den genre han valt. Han ger sitt svar i en retorisk fråga i boken: ”Är verkligheten annat än en melodramatisk berättelse, full av klichéer?” Han hade också kunnat anföra några rader ur Shakespeares Stormen till sitt försvar, om det nu skulle behövas: livet är en saga, berättad av en dåre, ”full of sound and fury”.

Det är ord som passar märkligt väl på dagens sydafrikanska situation. André Brink hjälper oss att förstå hur komplicerad 1980-talets verklighet är.

Ivo Holmqvist   

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.