Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Behöver vi en ny genesis?



Är det Vetenskapen eller Dikten som ska ge oss vår nya världsuppfattning? Behöver vi en ny genesis? Bibelns Genesis känner vi till. Ormen frestar Eva, som plockar en frukt från kunskapens träd trots att det är förbjudet. Hon äter av frukten och ger den sedan till Adam som också äter av denna frukt. Båda blir seende, men inte allseende. De kan nu skilja mellan gott och ont och skyler sin nyupptäckta nakenhet med fikonlöv. Men vad är gott och vad är ont? Gud, som i eftermiddagens svalka vandrade omkring i sin lustgård, upptäckte vad som hade skett och ”gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem”. (1 Mos. 3:21). På grund av sin överträdelse drivs de ut ur lustgården, och mänsklighetens historia med dess strider och kamp för överlevnad tar sin början.

Vår tids stora pseudoreligion, Vetenskapen, som säkerligen även innefattar en viss vetskap, talar om Big Bang, den stora explosionen, som en sorts urbegynnelse till vårt universum. Men vårt universum är inte det enda. Det existerar, anser nutidens rymdforskare, ett oändligt antal universum (universa). Ja, det visste redan den nytänkande 1500-talsfilosofen Giordano Bruno, som den 17 februari år 1600 brändes på bål i Rom för sin universella medvetenhet. Giordano Bruno fick inte tala fritt. Under vandringen till bålet tystade man honom med en munkavle (munlås). Ändå påstås det att han kunde le mot sina bödlar.

Nej, det finns således ingen ände på någonting. Ingen begränsning existerar. Allt är utan gränser, utom människan själv som skapar sina egna gränser. Man kan måhända inbilla sig att det vi kallar universum dör i det oändliga. Det dör och föds på nytt. Mänsklighetens historia har väl i detta sammanhang ingen större betydelse, om vi nu inte ser oss som deltagare i denna oändliga skapelseakt.

Religioner och en mängd ideologier stänger in oss i fållor och hagar. Myndigheter och myndiga tjänsteandar vaktar oss som om vi tillhörde en fårskock. Den som bryter sig ut brukar betraktas som en brottsling som måste straffas. Genom maktmedel försöker man få den mest revolutionäre livsförsvarare att lyda. Den konst och den konstnär som är alltför obekväm och olydig har det inte lätt. Ja, läs till exempel Antonin Artauds bok Van Gogh självmördad av samhället. Eller kulturantropologen Bengt Danielssons biografi över konstnären Paul Gauguin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Målning av Henri RousseauDen poetiska och visionära människan som vågar ifrågasätta maktspråk, smakdomare och etnocentrism och som inte är lönsam, kan mediernas makthavare på ett behändigt sätt tysta ner eller förbigå. En sådan människa hör inte hemma i vår artificiella lustgård, om nu vår civilisation kan kallas en lustgård. Hur mycket lust finns kvar? Och vad är det för laster och lustar man skryter med och brottas med? Om du lyder får du kanske en klapp på axeln eller eventuellt ett litet pris. Ja, är du tillräckligt ofarlig och helt befriad från omstörtande inre syner, kan du till och med få mottaga ett nobelpris.

Nåja, det finns undantag. Poeten Saint-John Perse mottog, i Poesins namn, nobelpriset i litteratur år 1960. I sitt episka diktverk Vents (Vindar), som översatts av Erik Lindegren, skriver han bland annat följande: ”Låt i gränsområdena uppsöka män av resning, genom overksamhet nödda till Besvärjarens värv./ Det oförutseddas män. Män anfäktade av guden. Män närda av nytt vin och som stungna av blixtar./ Vi kunna göra bättre bruk av deras styrka och deras siaröga.” Originalets hommes kan lika väl översättas med människor som med män. Perse skriver också: ”… Men det är människan det gäller! Och när blir det tal om människan själv?”

Nu har vi godkänt existensen av minst tre kön. Men vem ser människan bakom alla dessa kön? Vem hoppas på att människan en gång skall kunna återvända till lustgården för att där få en möjlighet att äta frukten från livets träd och bli odödlig?

Saint-John PerseI den oändliga virveln som är den pågående skapelsevirveln är vi förmodligen alla odödliga, eftersom tiden inte existerar i oändligheten och inte heller den skapelseberättelse vi vant oss vid. Korsfästelse och uppståndelse är, liksom liv och död, indragna i denna virvel som aldrig upphör. Är inte van Goghs solrosmålningar, som Artaud framhåller, ett bevis på detta? Det finns många som har skapat evighetskonstverk. Paul Gauguin inspirerades av den egyptiska och den javanesiska evighetskonsten och fann på de Söderhavsöar där han bodde en obegränsad naturkänsla som den civiliserade människan glömt bort.

Vår tillväxtmani och vårt ekonomitänkande bombarderar oss dagligen med krav som gör oss blinda för verkligheten. Att meditera och andas på ett naturligt sätt, som utövats i många ursprungskulturer, ses ibland som ett hot i en kultur som fastnat i ett ekorrhjul.

Kan man i detta sammanhang förstå Samuel Becketts gärning som en diktning utanför de gängse normerna? Under slutet av sitt liv skrev han små prosaverk som kritiker ofta har förbigått eller inte har kunnat tolka på djupet. Jag tänker då i första hand på sådana böcker som The Lost Ones, Company, Ill Seen Ill Said, Lessness och Worstward Ho. En av Becketts mest betydande förläggare, John Calder, har under 2000-talet skrivit och gett ut The Philosophy of Samuel Beckett och The Theology of Samuel Beckett. Calder påstår att manikeismen kan spåras i flera av Becketts verk, inte minst i pjäsen Krapps sista band. I denna pjäs talas det om motsatserna svart och vitt. Och det är tänkbart att det finns en manikeisk tanke bakom det hela, om man nu får tro Beckett själv. Kan inte en skapelseakt, i teatermänniskan Antonin Artauds mening, ”äta upp” det svarta och förvandla det till vitt? I ett brev daterat i Paris den 14 november 1932 skriver Artaud: ”Grymheten är inte något som lagts till min tanke, den har alltid levat; men det var nödvändigt att bli medveten om den. Jag använder ordet grymhet i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och oblidkelig nödvändighet, i den gnostiska betydelsen av livsvirvel som uppslukar mörkret.”

 Artaud som munken Massieu i Dreyers film om Jeanne d'Arc 1928Man kan, om man är en filosofisk poet, se Demiurgen som en skaparkraft som tagit hand om jorden och misslyckats. Men detta misslyckande är inte någonting som alltid pågår. Det kan också upphöra mitt i det poetiska skapandet, exempelvis i den franske poeten Arthur Rimbauds diktning när han skriver: ”Låt oss ta emot alla strömmar av verklig styrka och verklig ömhet. Och låt oss, beväpnade med ett brinnande tålamod, vid soluppgången gå in i de strålande städerna.” (övers. Gunnar Ekelöf). Och dikten ”Morgon”, som avslutar Rimbauds diktbok En tid i helvetet, står det: ”När skall vi gå över stränder och berg för att hälsa det nya arbetets födelse, den nya visheten, tyrannernas och de onda andarnas flykt, vidskepelsens slut, för att – först av alla! – tillbedja Julen på jorden!”

Detta skulle betyda att vi hela tiden kan upphäva den onda maktens inverkan genom att använda energierna på rätt sätt. Universum är ingen regelbok och ingen manual. Det är ett fritt skapande. Religioner och alla möjliga trosåskådningar (kommers, politik etc.) kan behövas som kryckor. Men i längden är de otillräckliga. De kan till och med vara förödande. Vi mäter ofta efter våra rutmått. Den som avviker från normerna får kanske höra en inkvisitor som utropar ”Anatema!”

Vad är i själva verket ont och vad är i själva verket gott i den oändliga tillvaron?

I Becketts bok Ill Seen Ill Said (Mal vu mal dit) kan man i en gåtfull passage, som beskriver ett kosmiskt möte, läsa: ”Under hela den tid denna konfrontation varar står solen stilla. Det vill säga jorden. Vars kullerbytta inte återtas förrän i upplösningens ögonblick.”

 Samuel BeckettJohn Calder menar att Beckett delvis ägnar sig åt både en förintelse och en pånyttfödelse, en sorts ny genesis. Kanske har han i viss mån rätt. Lessness ger prov på rester av något som kanhända har varit en levande planet. Och i Worstward Ho är det frågan om att misslyckas bättre. ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” (Alltid försökt. Alltid misslyckats. Sak samma. Försöka igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.)

Enligt Calder är Beckett genomgående en mer eller mindre pessimistisk författare. Redan i början av sin författarbana, då han skrev en dikt tillägnad filosofen Descartes och gärna läste Schopenhauer, Dante och Miltons Paradise Lost, betraktade han människolivet som ett ofrånkomligt misslyckande. I Worstward Ho talas det om att ”misslyckas bättre”. Man kan tydligen misslyckas bättre men aldrig helt lyckas. Om det finns människor som mitt i sitt misslyckande ändå känner sig lyckade, kan man måhända påstå att de har missuppfattat sin situation och den verklighet de lever i. Den yttre s.k. lyckan kan f.ö. vara ett misslyckande. Någon rättar sig efter den gängse smaken och vinner ett pris men är trots detta djupt olycklig.

I det universella oändlighetsperspektivet är det ingen som misslyckas. Hela tiden pågår ständiga förvandlingar. Detta märks också i Becketts romaner, där individernas yttre konturer löses upp och genom detta all den ynkedom som den psykologiska stämpelmanin låter mänskligheten tro på.

Om det är Gud som har igångsatt det hela i oändlighet, måste Han eller Hon vara ett oändligt väsen som även är ogripbart för diktaren/konstnären som deltar i eller bidrar till den oändliga skapelseakten i det oändliga rummet i all oändlighet. Vilket rum förresten?

Något rum existerar inte. Inte heller någon tid. Det vill säga i det oändliga sammanhanget som överskrider all logik. Den rike maktägaren åstadkommer ofta överfyllda rum för att visa sin rikedom och för att känna sig trygg i en otrygg oändlighet. Den fattige konstnären/diktaren och tiggaren på gatan försöker så gott det går att överleva på de smulor som faller från den rike mannens bord. Dagens inbrott närmar sig. (Se t.ex. pjäsen ”Dagens inbrott” i min bok Människan X.) Världen är på väg in i en ny genesis. Moder Naturs försvarare har börjat vakna.

I början av Lessness kan man läsa: ”All sides endlessness earth sky as one no sound no stir” (På alla sidor oändlighet jord himmel förenade inget ljud ingen rörelse). Och i mitten av Worstward Ho står det: ”Scene and seer of all.” (Scen och den allseende.)

Scenen är oändlig. Det finns ingenstans något slut: ”Nohow on.” (Nejhur fortsätta.) Man kan avstå från att fortsätta, men en diktare och konstnär måste alltid fortsätta. Oändligheten är en oändlig påminnelse om det ändligas omöjlighet. Världen finns inte. Men den har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

 

Percival

http://www.percival.nu

 

 

FOTNOT

Demiurgen, som nämns i ovanstående artikel, är i gnostiska sammanhang en skaparkraft som fått jorden på sin lott. Poeterna Erik Johan Stagnelius, Gustaf Fröding och Håkan Sandell har intresserat sig för denna storhet som trots våra vetenskapliga landvinningar inte går att förbise.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.