Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | 23 november, 2015
Gästkrönikör

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | 24 februari, 2014
Utopiska geografier

Regn och eldkonst på Urkult 2012

Resan till festivalen börjar för många på Urkultståget, som är en plats där människor möts i en atmosfär fylld av förväntningar och värme. När man går igenom tågets alla vagnar ...

Av: Liv Nordgren | 14 augusti, 2012
Kulturreportage

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | 15 juni, 2014
Musikens porträtt

Behöver vi en ny genesis?



Är det Vetenskapen eller Dikten som ska ge oss vår nya världsuppfattning? Behöver vi en ny genesis? Bibelns Genesis känner vi till. Ormen frestar Eva, som plockar en frukt från kunskapens träd trots att det är förbjudet. Hon äter av frukten och ger den sedan till Adam som också äter av denna frukt. Båda blir seende, men inte allseende. De kan nu skilja mellan gott och ont och skyler sin nyupptäckta nakenhet med fikonlöv. Men vad är gott och vad är ont? Gud, som i eftermiddagens svalka vandrade omkring i sin lustgård, upptäckte vad som hade skett och ”gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem”. (1 Mos. 3:21). På grund av sin överträdelse drivs de ut ur lustgården, och mänsklighetens historia med dess strider och kamp för överlevnad tar sin början.

Vår tids stora pseudoreligion, Vetenskapen, som säkerligen även innefattar en viss vetskap, talar om Big Bang, den stora explosionen, som en sorts urbegynnelse till vårt universum. Men vårt universum är inte det enda. Det existerar, anser nutidens rymdforskare, ett oändligt antal universum (universa). Ja, det visste redan den nytänkande 1500-talsfilosofen Giordano Bruno, som den 17 februari år 1600 brändes på bål i Rom för sin universella medvetenhet. Giordano Bruno fick inte tala fritt. Under vandringen till bålet tystade man honom med en munkavle (munlås). Ändå påstås det att han kunde le mot sina bödlar.

Nej, det finns således ingen ände på någonting. Ingen begränsning existerar. Allt är utan gränser, utom människan själv som skapar sina egna gränser. Man kan måhända inbilla sig att det vi kallar universum dör i det oändliga. Det dör och föds på nytt. Mänsklighetens historia har väl i detta sammanhang ingen större betydelse, om vi nu inte ser oss som deltagare i denna oändliga skapelseakt.

Religioner och en mängd ideologier stänger in oss i fållor och hagar. Myndigheter och myndiga tjänsteandar vaktar oss som om vi tillhörde en fårskock. Den som bryter sig ut brukar betraktas som en brottsling som måste straffas. Genom maktmedel försöker man få den mest revolutionäre livsförsvarare att lyda. Den konst och den konstnär som är alltför obekväm och olydig har det inte lätt. Ja, läs till exempel Antonin Artauds bok Van Gogh självmördad av samhället. Eller kulturantropologen Bengt Danielssons biografi över konstnären Paul Gauguin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Målning av Henri RousseauDen poetiska och visionära människan som vågar ifrågasätta maktspråk, smakdomare och etnocentrism och som inte är lönsam, kan mediernas makthavare på ett behändigt sätt tysta ner eller förbigå. En sådan människa hör inte hemma i vår artificiella lustgård, om nu vår civilisation kan kallas en lustgård. Hur mycket lust finns kvar? Och vad är det för laster och lustar man skryter med och brottas med? Om du lyder får du kanske en klapp på axeln eller eventuellt ett litet pris. Ja, är du tillräckligt ofarlig och helt befriad från omstörtande inre syner, kan du till och med få mottaga ett nobelpris.

Nåja, det finns undantag. Poeten Saint-John Perse mottog, i Poesins namn, nobelpriset i litteratur år 1960. I sitt episka diktverk Vents (Vindar), som översatts av Erik Lindegren, skriver han bland annat följande: ”Låt i gränsområdena uppsöka män av resning, genom overksamhet nödda till Besvärjarens värv./ Det oförutseddas män. Män anfäktade av guden. Män närda av nytt vin och som stungna av blixtar./ Vi kunna göra bättre bruk av deras styrka och deras siaröga.” Originalets hommes kan lika väl översättas med människor som med män. Perse skriver också: ”… Men det är människan det gäller! Och när blir det tal om människan själv?”

Nu har vi godkänt existensen av minst tre kön. Men vem ser människan bakom alla dessa kön? Vem hoppas på att människan en gång skall kunna återvända till lustgården för att där få en möjlighet att äta frukten från livets träd och bli odödlig?

Saint-John PerseI den oändliga virveln som är den pågående skapelsevirveln är vi förmodligen alla odödliga, eftersom tiden inte existerar i oändligheten och inte heller den skapelseberättelse vi vant oss vid. Korsfästelse och uppståndelse är, liksom liv och död, indragna i denna virvel som aldrig upphör. Är inte van Goghs solrosmålningar, som Artaud framhåller, ett bevis på detta? Det finns många som har skapat evighetskonstverk. Paul Gauguin inspirerades av den egyptiska och den javanesiska evighetskonsten och fann på de Söderhavsöar där han bodde en obegränsad naturkänsla som den civiliserade människan glömt bort.

Vår tillväxtmani och vårt ekonomitänkande bombarderar oss dagligen med krav som gör oss blinda för verkligheten. Att meditera och andas på ett naturligt sätt, som utövats i många ursprungskulturer, ses ibland som ett hot i en kultur som fastnat i ett ekorrhjul.

Kan man i detta sammanhang förstå Samuel Becketts gärning som en diktning utanför de gängse normerna? Under slutet av sitt liv skrev han små prosaverk som kritiker ofta har förbigått eller inte har kunnat tolka på djupet. Jag tänker då i första hand på sådana böcker som The Lost Ones, Company, Ill Seen Ill Said, Lessness och Worstward Ho. En av Becketts mest betydande förläggare, John Calder, har under 2000-talet skrivit och gett ut The Philosophy of Samuel Beckett och The Theology of Samuel Beckett. Calder påstår att manikeismen kan spåras i flera av Becketts verk, inte minst i pjäsen Krapps sista band. I denna pjäs talas det om motsatserna svart och vitt. Och det är tänkbart att det finns en manikeisk tanke bakom det hela, om man nu får tro Beckett själv. Kan inte en skapelseakt, i teatermänniskan Antonin Artauds mening, ”äta upp” det svarta och förvandla det till vitt? I ett brev daterat i Paris den 14 november 1932 skriver Artaud: ”Grymheten är inte något som lagts till min tanke, den har alltid levat; men det var nödvändigt att bli medveten om den. Jag använder ordet grymhet i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och oblidkelig nödvändighet, i den gnostiska betydelsen av livsvirvel som uppslukar mörkret.”

 Artaud som munken Massieu i Dreyers film om Jeanne d'Arc 1928Man kan, om man är en filosofisk poet, se Demiurgen som en skaparkraft som tagit hand om jorden och misslyckats. Men detta misslyckande är inte någonting som alltid pågår. Det kan också upphöra mitt i det poetiska skapandet, exempelvis i den franske poeten Arthur Rimbauds diktning när han skriver: ”Låt oss ta emot alla strömmar av verklig styrka och verklig ömhet. Och låt oss, beväpnade med ett brinnande tålamod, vid soluppgången gå in i de strålande städerna.” (övers. Gunnar Ekelöf). Och dikten ”Morgon”, som avslutar Rimbauds diktbok En tid i helvetet, står det: ”När skall vi gå över stränder och berg för att hälsa det nya arbetets födelse, den nya visheten, tyrannernas och de onda andarnas flykt, vidskepelsens slut, för att – först av alla! – tillbedja Julen på jorden!”

Detta skulle betyda att vi hela tiden kan upphäva den onda maktens inverkan genom att använda energierna på rätt sätt. Universum är ingen regelbok och ingen manual. Det är ett fritt skapande. Religioner och alla möjliga trosåskådningar (kommers, politik etc.) kan behövas som kryckor. Men i längden är de otillräckliga. De kan till och med vara förödande. Vi mäter ofta efter våra rutmått. Den som avviker från normerna får kanske höra en inkvisitor som utropar ”Anatema!”

Vad är i själva verket ont och vad är i själva verket gott i den oändliga tillvaron?

I Becketts bok Ill Seen Ill Said (Mal vu mal dit) kan man i en gåtfull passage, som beskriver ett kosmiskt möte, läsa: ”Under hela den tid denna konfrontation varar står solen stilla. Det vill säga jorden. Vars kullerbytta inte återtas förrän i upplösningens ögonblick.”

 Samuel BeckettJohn Calder menar att Beckett delvis ägnar sig åt både en förintelse och en pånyttfödelse, en sorts ny genesis. Kanske har han i viss mån rätt. Lessness ger prov på rester av något som kanhända har varit en levande planet. Och i Worstward Ho är det frågan om att misslyckas bättre. ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” (Alltid försökt. Alltid misslyckats. Sak samma. Försöka igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.)

Enligt Calder är Beckett genomgående en mer eller mindre pessimistisk författare. Redan i början av sin författarbana, då han skrev en dikt tillägnad filosofen Descartes och gärna läste Schopenhauer, Dante och Miltons Paradise Lost, betraktade han människolivet som ett ofrånkomligt misslyckande. I Worstward Ho talas det om att ”misslyckas bättre”. Man kan tydligen misslyckas bättre men aldrig helt lyckas. Om det finns människor som mitt i sitt misslyckande ändå känner sig lyckade, kan man måhända påstå att de har missuppfattat sin situation och den verklighet de lever i. Den yttre s.k. lyckan kan f.ö. vara ett misslyckande. Någon rättar sig efter den gängse smaken och vinner ett pris men är trots detta djupt olycklig.

I det universella oändlighetsperspektivet är det ingen som misslyckas. Hela tiden pågår ständiga förvandlingar. Detta märks också i Becketts romaner, där individernas yttre konturer löses upp och genom detta all den ynkedom som den psykologiska stämpelmanin låter mänskligheten tro på.

Om det är Gud som har igångsatt det hela i oändlighet, måste Han eller Hon vara ett oändligt väsen som även är ogripbart för diktaren/konstnären som deltar i eller bidrar till den oändliga skapelseakten i det oändliga rummet i all oändlighet. Vilket rum förresten?

Något rum existerar inte. Inte heller någon tid. Det vill säga i det oändliga sammanhanget som överskrider all logik. Den rike maktägaren åstadkommer ofta överfyllda rum för att visa sin rikedom och för att känna sig trygg i en otrygg oändlighet. Den fattige konstnären/diktaren och tiggaren på gatan försöker så gott det går att överleva på de smulor som faller från den rike mannens bord. Dagens inbrott närmar sig. (Se t.ex. pjäsen ”Dagens inbrott” i min bok Människan X.) Världen är på väg in i en ny genesis. Moder Naturs försvarare har börjat vakna.

I början av Lessness kan man läsa: ”All sides endlessness earth sky as one no sound no stir” (På alla sidor oändlighet jord himmel förenade inget ljud ingen rörelse). Och i mitten av Worstward Ho står det: ”Scene and seer of all.” (Scen och den allseende.)

Scenen är oändlig. Det finns ingenstans något slut: ”Nohow on.” (Nejhur fortsätta.) Man kan avstå från att fortsätta, men en diktare och konstnär måste alltid fortsätta. Oändligheten är en oändlig påminnelse om det ändligas omöjlighet. Världen finns inte. Men den har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

 

Percival

http://www.percival.nu

 

 

FOTNOT

Demiurgen, som nämns i ovanstående artikel, är i gnostiska sammanhang en skaparkraft som fått jorden på sin lott. Poeterna Erik Johan Stagnelius, Gustaf Fröding och Håkan Sandell har intresserat sig för denna storhet som trots våra vetenskapliga landvinningar inte går att förbise.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2009

Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival

- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama ...

Av: Lena Lidén | Essäer om film | 07 februari, 2012

Världen gick inte under, om man säger så

Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 06 februari, 2011

Isadora Duncan, en levande skulptur

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter ...

Av: Cecilia Carlander | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2010

Sagan om Emma

Den vingklippta lyxpoeten och textrådet, kärleksvraket Stefan Hammarén är också serenadör, skriver här på sin fasta spalt öppna brev och amorieller till sin Emma Grammatica (skrivd skönhet, livsbruksanvisningens, känslig varje ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 augusti, 2008

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

En illustration av den Andra

Jag går förbi en hög med dagstidningar som ligger kvarglömda eller kastade på marken. Jag blir stående något ögonblick inför framsidans bild av ett par groteskt undernärda och underviktiga barn ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 23 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts