Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | 08 februari, 2010
Utopiska geografier

Musique Concrète - om hur ljudsamplingen uppfanns i efterkrigseuropa och om dess inverkan…

"I almost think that in the new great music, machines will also be necessary and will be assigned a share in it. Perhaps industry, too, will bring forth her share ...

Av: Nadja Erixon | 16 april, 2012
Essäer om musik

Hilma af Klint – konst och andlighet

På Moderna museet i Stockholm pågår under våren (16 februari - 26 maj 2013) en stor retrospektiv utställning, ”Hilma af Klint – abstrakt pionjär”. För ett tiotal år sedan var ...

Av: Lena Månsson | 12 mars, 2013
Essäer om konst

Kan litteraturen hjälpa?

Johanna Lindbäck. Foto: Tidens förlag. TEMA VÄSTERBOTTEN Varje barns erfarenhet är naturligtvis unik, men genom böcker och berättelser har man möjlighet att ta del av andras erfarenheter. Många barn och ungdomar ...

Av: Gunilla Brinck, Anna Lindberg | 07 februari, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Slut



Kring sekelvändan 1900 vimlade den europeiska litteraturen av uttråkade unga män och kvinnor, fulla av spleen (den melankoli som Tegnér kallade mjältsjuka). Parhästarna Hjalmar Söderberg och Bo Bergman gäspade sig i tjugoårsåldern fram genom tillvaron. Sedan blev de piggare, särskilt Bo Bergman som till sist hann bli mycket vital innan han avled knappt hundraårig. I den finlandssvenska litteraturen har man sorterat in dem i en särskild fålla och kallar dem dagdrivargenerationen. I Danmark retade den bornerat världströtte Herman Bang gallfeber på borgarna. Norrmannen Arne Garborg skrev om Trætte Mænd, hos Hamsun var man nedstämd, och Sigbjørn Obstfelder uttryckte i dikten Jeg ser sitt främlingsskap inför världen på ett sätt som blev bevingat: ”Jeg er vist kommet på en fejl klode!”

Allt det där hade sina paralleller utomlands och var väl i viss utsträckning läsefrukter från kontinentala dekadenter. I min mottagligaste ålder för sådant, åren innan jag tog studenten, läste jag med iver all denna sorgmodiga litteratur, från Oscar Wildes historia om Dorian Gray vars porträtt åldras, inte han, till Joris Karl Huysmans Mot strömmen (att han hade sin avlidna älskarinnas hårfläta framför sig på sin raffinerade doftorgel gjorde djupt intryck) och belgaren Georges Rodenbachs fördrömda roman om Det döda Brügge som hade inspirerat Oscar Levertin och andra av hans samtida nordiska medeltidssvärmare till pilgrimsfärder dit (dagens Brügge är inte riktigt lika stillastående).

Gustave Moreau. la chimérePå sextiotalet kom några böcker på svenska som var mig till nytta när jag försökte få styr på allt detta: först Gunnar Brandells essäsamling Vid seklets källor, sedan Ingvar Holms krönika om tiden från Baudelaire till första världskriget (sjätte delen av Bonniers allmänna litteraturhistoria, redigerad av den formidable Eugène Napoleon Tigerstedt), och så Reidar Ekners En sällsam gemenskap. Just de titlarna letar man förgäves efter i litteraturlistan i Kristoffer Leandoers nyutkomna Slut – symbolisterna vid tidens ände (Pequod Press), men den är annars imponerande utförlig och aktuell. De flesta av bibliografins huvudsakligen franska och engelska böcker är från de senaste tjugo-trettio åren. Ett undantag är Arthur Symons The Symbolist Movement in Literature från 1899, en klassiker som han slår följe med på många av sina sidor.

Inledningsvis skissar han litteraturens olika sätt att förhålla sig till verkligheten, drar upp en rågång mellan symbolister och dekadenter, och ger en snabb kronologi med start 1848 hos prerafaeliterna i England och med 1913 som sista årtal - då kom första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är mycket pedagogiskt och upplysande. Sedan följer ett drygt tjog essäer om skilda förgrundgestalter som Baudelaire, Mallarmé och Huysmans och den i samtiden beundrade och beryktade Pierre Loti, samt mängder av andra främst franska och inte riktigt lika välkända figurer, bland många andra Anna de Noialles, Remy de Gourmont och den märklige Saint Pol-Roux som Vercors dedicerade sin kända motståndsroman Havets tystnad till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Överensstämmelser och synestesier hos Baudelaire, Rimbaud och andra kommenteras, dvs. tanken på sinnenas korrespondens. Ord eller bokstäver förbinds med särskilda färger, instrument och sinnestillstånd, en teknik som drivs till ytterlighet hos René Ghil. Den danske symbolisten Sophus Claussens namn dyker upp som hastigast. Hans dikt till den vackra Ingeborg Stuckenberg (som gick ett olyckligt öde till mötes, utblottad och övergiven av sin älskare begick hon 1904 självmord i ett kyffigt pensionatsrum på Queen Street i Auckland på Nya Zeeland, knappt fyrtio år gammal) har en raffinerad synestesi redan i första raden: ”Til dine Øjnes Aandemusik/ i skumringstimen vi lytted sørgmodig...”

dragonfly by gustave moreauI Sluts slutkapitel går det raskt undan. I det drar Leandoer upp linjerna till den litteratur där symbolisternas världsbild fortfarande visar sin livskraft, dels barn- och ungdomslitteraturen, dels fantasy, områden som han är lika välbevandrad i som i det franska. Sista hälften av boken, knappt tvåhundra sidor, utgörs av en antologi symbolistiska texter i hans säkra nyöversättning (ofta är detta den första försvenskningen), från Baudelaires kända uppmaning att man ska berusa sig, till korta stycken av Valéry och Verlaine. Det är mycket bra även om det hade varit ännu bättre om antologin hade fått vara tvåspråkig, med originalen jämsides med tolkningarna. Och ett personregister hade inte heller skadat. Jag studsar dessutom inför det hönsiga nyordet hen, men det är väl för att jag är en gammal stöt som inte hängt med. Därmed slut med gnället.

Kristoffer Leandoer lät mig vänligt och välvilligt ta med den mycket läsvärda essä han skrivit om roller och masker hos Karen Blixen när jag i fjol redigerade antologin Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen. Bland notiserna om medverkande författare presenterade jag honom så här i den boken:

Head of Orpheus  Lyre by Gustave MoreauKristoffer Leandoer (f. 1962) diskuterar i Mask, litteraturen som gömställe (2010) olika författares lek med identiteter och behov av att gömma sig bakom andra författarnamn, som Karen Blixen, Romain Gary/Émile Ajar, J. D. Salinger och Gunnar Serner/Frank Heller som spegelvände mask genom att vara den ende svenske författare ”som av skam valt att skriva under pseudonym”. Huset som Proust byggde (2007) är en innehållsrik samling essäer om den franska modernismen under tvåhundra år, från Gérard de Nerval (vars Octavie han översatt) till Pierre Bayard. Han var huvudredaktör för Bonniers Litterära Magasin 2002-04 när man – dessvärre förgäves – försökte återuppliva den, har varit knuten till kulturredaktionen på Aftonbladet och är frilans i många tidningar och tidskrifter. Han började som lyriker med Dykarklocka (1987), en diktsamling följd av många fler där han rört sig från en fri till en mera formsträng vers. Han skriver romaner för vuxna och ungdomar, liksom skräcknoveller och Science Fiction (och har grundat SF-förlaget Onsdag), ”böcker som gläntar på dörren till andra, magiska världar. Jag vet inte riktigt varför det är så viktigt. Jag vet bara att jag aldrig har klarat mig utan att ha den dörrspringan öppen, jag har aldrig kunnat nöja mig med bara den vanliga världen, världen framför ögonen”.

Till det kan läggas att han hör till Sveriges allra bästa essäister, som nu återigen bevisas av Slut (titeln ska dock inte uttalas på engelska). Han är i samma mästarklass som Carl-Johan Malmberg eller Sara Danius, och i fråga om intresset för och sakkunskapen om fransk litteratur t.ex. Lena Kåreland, Jeana Jarlsbo och Eva-Karin Josefsson. Huset som Proust byggde och Slut kan dessutom ses som en pendang till Gunnar Hardings båda böcker om Lord Byron och hans samtida, och om Coleridge, Wordsworth och deras epok (Där döda murar står, samt Och drog likt drömmar bort) där essäerna varvas med nyöversättningar.

slutPå de avrundande raderna av sin alltigenom stimulerande, lärda, kloka, myllrande synpunktsrika och energiska genomgång av symbolisterna och deras epok tar Kristoffer Leandoer avstamp för jämnt hundra år sedan, innan han bollar över till läsaren:   

”Så många dörrar som lämnats på glänt i intellektets och konstens värld, när det gamla Europa släckte ljuset för alltid och gick ut på slagfälten i augusti 1914! Många vet vi fortfarande inte vart de kan leda. I all enkelhet har jag i den här boken försökt visa på några av dem. Resten av äventyret tillhör läsaren.”

Och så kan man sätta punkt genom att låta Gunnar Ekelöf (med ett bekant citat ur hans diktsamling Strountes som samtidigt är en vänlig förvrängning av Obstfelders storögda suck) ta ner på jorden symbolisternas luftigt drömska och världsfrånvända spekulationer: ”Jag är visst kommen på fel halvklot!”

 Ivo Holmqvist


 

Källa


 

Kristoffer Leandoer
Slut – symbolisterna vid tidens ände
Pequod
 

Ur arkivet

view_module reorder

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 april, 2013

Oravský hrad, Foto  CC BY SA 3.0

Man ska leva för varandra…

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 augusti, 2016

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 10 augusti, 2012

Ask

En essäserie om våra svenska träslag. Del 1 Asken

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 18 januari, 2017

Att tänka kring en idéhistorisk redogörelse för den hermeneutiska traditionen

Om en idéhistorisk redogörelse av den hermeneutiska traditionen Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 12 oktober, 2006

Om form, design, politiska ambitioner och egna reflexioner

Internationellt är Vicke Lindstrand (1904-1983) mest känd som glaskonstnär, för uppsalaborna troligen mest för sin keramik; hans produktion var dock betydligt bredare och mer omfattande än så. Uttryckt i keramik ...

Av: Marit Jonsson Formom | Essäer om konst | 29 juli, 2013

Innan dagen fortsätter

Jag skriver den 14 juli, min mors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 104 år i dag. Skulle ha fyllt? Hemma finns en viktig tingest, en vacker, stilren fåtölj, vacker som sagt ...

Av: jan-ewert strömbäck | Gästkrönikör | 25 juli, 2014

Sara Stridsberg och de progressiva ödesbilderna

En del karaktärer i litteraturen strider för att bli trodda och giltigförklarade. De slåss för att spränga sömmarna i sina trånga kvinnokläder, spränga väggarna i sina klaustrofobiska kvinnorum, spränga ramarna ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 17 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.