Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub



Michel Laub, Foto: Renato ParadaDet finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen.

Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta är orden från poeten Charles Reznikoff (1894-1976) De sista åren av sitt liv ägnade han åt att skriva om den europeiska judendomens öde, vilket blev diktboken Förintelsen (1975). Reznikoff sökte efter vittnets röst, och arbetade efter domstolsprotokoll från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna.

Imre Kertész, ungersk författare, inleder 1960, 15 år efter befrielsen, det viktigaste verket i hans liv, Mannen utan öde. Hanns egna reflektioner pekar på, att han kanske kommit för sent med detta tema. Men för honom existerade ingenting annat än att skriva om förintelsen, allting annat tycktes dumt, i jämförelse.

Primo Levi säger i sitt förord till Är detta en människa? ”Det föreligger mig överflödigt att tillägga att ingenting i boken är uppdiktat. Levi, tillsammans med Anne Frank och Boris Pahor och många andra, lämnar efter sig, sina ord. Smärtans ord.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Några trettonåriga pojkar står i en ring, och kastar upp en pojke i luften. Detta sker enligt traditionell Bar Mitzwa ritual. Det kastar upp honom ett flertal gånger i luften, men den sista gången, lyckas de inte ta emot honom, utan pojken faller, mot det hårda golvet. Pojken skadas allvarligt. Som vuxen, reflekterar en av de trettonåriga pojkarna över händelsen, och erkänner för sig själv, att det inte var en olyckshändelse. Minnen väcks till liv ifrån det förflutna, om den något destruktiva vänskap som uppstår mellan pojken och offret Jao, om pojkens svåra relation till sin far under sin uppväxt. Pojkens farfar överlevde Auschwitz, men fann aldrig frihet. Farfadern pratade aldrig om sina upplevelser, men han skrev en hemlig dagbok, under sitt fortsatta liv i Brasilien. När man träffar pojken, har han blivit vuxen, hans far har fått alzheimer och hans farfar har begått kallblodigt självmord. Sonsonen, en tredje generationens överlevare, är ensam med minnena, smärtan och en rad uppgörelser med sig själv. Är det möjligt att ärva en skuld? Och är handlingar i de förflutna, vägvisare över de val man gjort, och hur resten av ens liv kommer te sig?

Att Falla” är skriven av den brasilianska författaren Michel Laub. Michel var, tillsammans med en rad brasilianska författare, närvarande på årets bokmässa, där brasiliansk litteratur var huvudtema. Boken är en hjärtgripande och omskakande skildring, om en liten pojkes öde, sett ur en vuxen mans ögon, en tredje generationens överlevare, från förintelsen. Olyckan, som hände, långt tillbaka, var ingen olyckshändelse, som de andra kompisarna påvisade, utan avsiktlig. Smärtan lyser ut från pojkens lite tafatta sätt att bli vän med den skadade pojken, hur deras vänskap sedan växer sig stark, då pojken, från en lägre samhällsklass, inte judisk, får simma i pojkens pool och långsamt, långsamt blir bättre. Den destruktiva vänskapen utvecklas till en djupare, men där minnena alltid finns kvar, längst in i de mörka korridorerna. När pojkarna blir äldre skiftar ondskan, och pojken, blir istället ett offer, på den icke-judiska skolan, där Jao är en av förövarna. Samtidigt skildras den svåra relationen till fadern, och farfaderns osynliga anteckningar, som innehåller mycket, men samtidigt inte berättar hans upplevelser. Där ondskan, tagit bort hans reflektion. Där ondskan givit honom friheten, men där friheten ändå aldrig blir ljuv. Korta anteckningar från farfadern, blandat med horribel och skräckinjagande fakta från Auschwitz, rörs samman med pojkens desperata försök att närma sig själv och sin egen överlevnad och rentvå sin skuld. Men på många sätt, förstår han att ondskan och smärtan, är förlösaren, och att fly ifrån den, det kan han inte. Han har ärvt den, han är en överlevare men ändå inte. Laub har närmat sig förintelsen, på ett fiktivt plan, där han blandar in historiska fakta med en pojkes kamp om identitet och förklaringar. Och där mobbning, att frysa ut en människa blir huvudincidenten, och vad den ondskan gör med människor. Att ondskan, varierar sig, går från offer till förövare, och tillbaka, som en cykel och där ingen kommer den undan, i sitt alldeles egna, breda spektrum.

Michel Laub anses vara en av de mest framgångsrika författarna i Brasilien just nu. ”Att Falla” är den första av hans böcker som blivit översatt på svenska. Han hoppas även att hans senaste bok, om ett Kurt Cobain-fan skall få översättnignsrättigheter, en bok han skrivit, om ett av hans favoritämnen, musik. Michel spelar själv mycket, och tycker om att skriva om ännen, där han inte behöver göra alltför mycket research, där han är bekant med det han skriver och då meningarna bara flyter. Michel är bosatt i Sao Paolo, men har likt den andra brasilianska författaren Daniel Galera, spenderat tid i Porto Alegre, på den brasilianska sydkusten. Förutom att skriva romaner, arbetar även Michel som journalist, och har en återkommande kolumn i en av Sao Paolos tidningar. Han ör född 1973, i Porto Alegre och har innan romanen ”Att falla” givit ut fem romaner. Han har bland annat vunnit Erico Verissimo Revelation Prize, instiftat av brasilianska författarförbundet.

Att närma sig förintelsen

Jag har den stora äran att få intervjua Michel Laub, under detta års bokmässa. Och under lördagen, mässans näst sista dag, någon gång, runt 14 tiden, sitter vi på trettonde våningen, i ett av Gothia Towers många konferensrum och blickar ut över det litet, gråa och sterila Korsvägen. Där bussarna avlöser varandra en, efter en, och människorna går över övergångsställena med färgglada påsar i händerna. Michel verkar trött, jag har träffat honom, precis efter lunch, men med ett hektiskt schema, bestående av seminarier, författarläsningar, förlagsmiddagar och journalister som drar i honom vart han än går. Tidigare under dagen medverkade han i ett seminarium med författaren David Grossman, om minnets litteratur. Och innan det i ett seminarium om fiktionens betydelse i dagens samtida litteratur, där hans författarkollega Daniel Galera medverkade.

Michel häller långsamt upp det bubblande mineralvattnet, halvvägs i glaset. Han tar en klunk, tar av sig sin bruna manchesterkavaj och lutar sig framåt. Han döljer lite av sin mun med sina händer och under samtalet, märker jag att hans ord därav blir lite otydliga. Det är med eftertänksamhet och reflektion han svarar på mina frågor.

Han trivs att vara i Sverige, tycker att människorna är trevliga här och önskade att han hade mer tid att se staden. Det enda han hunnit se är flygplatsen och Korsvägen. Han hade gärna promenerat runt och utforskat och gått till vår fiskmarknad, dvs. ”Fiskekyrkan”, nere vid Rosenlund. Något han hoppas han hinner med. Kanske skriver han till och med en roman om ”Fiskekyrkan”, säger Michel och ler.

Vi börjar inledningsvis prata om romanen. Michel ville närma sig och skriva om förintelsen. Men det har gjorts av så många andra innan honom. Han ville omsluta den, och närma sig den på ett annorlunda sätt, därav det fiktiva planet, och farfaderns minnen och anteckningar, blandat med kall och hård fakta.

– Det som hände i Auschwitz var en horribel tragedi. Punkt. De var offren, de går inte att se det på något annat sätt. Men att närma sig detta, och beskriva det, kan göras på olika sätt och jag startade med en incident om mobbning. Själva ämnet mobbning, att frysa ut en människa, blev fröet till historien, och jag såg scenen framför mig, på Bar Mitzwan, där pojkarna kastade upp klasskamraten i luften, men inte tog emot honom, lät honom falla, mot golvet. Tankarna om skuld, minnen och förlusten, kommer efter du skapat denna händelse. Huvudincidenten. Som går tillbalka till det allra mörkaste. Laub hänvisar till den argentinska författaren Borges, som säger att huvudmeningen med din roman, kommer du att få av dina läsare och kritikerna. Jag vill inte förklara allting, jag vill inte skapa schematiska karaktärer, som inte blir individer. Litteratur är dess raka motsats. Som pratar om individen. Som pratar om det specifika, inte det generella, säger Michel.

Han ville skriva om förintelsen, och började skriva, sedan började han blanda en massa saker i berättelsen. Att skriva om förintelsen var det mest viktiga, och mer viktigt än han först trodde. Han har skrivit flertalet böcker innan men aldrig rört vid ämnet. Han trodde inte att det var en fråga för honom. Han uppfostrades inte traditionellt, med familjemiddagarna, som karaktäriseras i boken. Michel var långtifrån det. Han kunde leva hela sitt liv, och prata om förintelsen, men sedan inte tänka på den. Men när jag började skriva, började jag att minnas, min uppväxt, min skolgång, och att dessa minnen var mer viktiga för mig än jag trodde att de skulle vara. Efter att jag började skriva om huvudincidenten, märkte jag att saker behövde komma ut och dra mig till platser jag inte trodde jag skulle gå.

en ovanlig resa genom en mans minnenJag påpekar lidandet och smärtan, som strömmar ut ifrån boken. Och hur detta påverkar mig som läsare. Just den aggressiva smärtan, och att den skiftar från offret till förövaren, och sedan tillbaka. Det skiftar alltid, enligt Laub, från en generation till en annan. Sedan går han över till att prata om Israel/Palestina konflikten, du pratar alltid om ockupanterna, de aggressiva, de är de starkaste i ett krig. Sextio år tillbaka, var det motsatt. Det blir så i historien, för du har inget utvalt folk, som alltid kommer att vara de ockuperande eller offren, det skiftar hela tiden, beroende på omständigheterna.

Jag frågar även om Michel tror att det är viktigt att han skrivit denna bok? Just med tanke de överlevande och att det generellt, i brasilianska skolor, speciellt de kommunala, inte pratas så mycket om förintelsen. I jämförelse med judiska privatskolor, där Michel själv gick.

– Jag tror inte att jag har rätten att säga om det är viktigt eller inte för dessa människor. Varenda individ, är fri att känna och tycka vad de vill om min bok. Jag vill inte göra något särskilt uttalande gällande boken, när jag skriver, så tror jag inte att jag kan förändra någonting. Mina angelägenheter sträcker sig till att skriva en bra roman, och vad som händer efter det, är utom min kontroll. Såklart tycker jag om, ifall mina romaner gör succé, då kan jag resa och då får jag pengar. Men det är en konkret tillfredsställelse, inte en litterär tillfredsställelse. När jag sätter mig ner för att skriva, vet jag inte riktigt hur orden kommer till mig, det är som mystiska krafter, en väldigt individuell process.

Erfarenheter bygger nya berättelser

Många kritiker runtom i världen, har deklarerat tonen som självbiografisk. Som läsare, efter vad man förstått, är fiktion byggt på verkliga händelser, men sedan en historia i sig själv. I Michels fall visste jag inte, i liknelse med Galeras, men att vilda på sina egna erfarenheter och utveckla nya är känt hos de båda. Karaktären i boken, besitter många liknelser med Laub vilket ses som konfunderande. Men enligt honom var det avsiktligt. Det är ett lätt trick, att få läsaren att tro att de handlar om hans farfar, eftersom huvudberättaren har samma yrke och samma ålder. När han säger ”min farfar”, är det karaktären som säger det, inte han själv, det är bara två ord på ett papper. Men han blir glad, tar det som en komplimang, att man tror det handlar om honom, för då är ju hans text trovärdig. En författares huvudmål är att få sin text trovärdig mot läsaren.

– När du pratar om identitet, pratar du om minnen, de som summerar upp vår egen person, i det förflutna. Det är minnet och det är identitet. När du börjar skriva en roman, även ifall jag skulle skriva en roman om ”Fiskemarknaden” i Göteborg, skulle jag kunna researcha på Google, och få fram massa, om detta. Men någonstans i boken, kommer det att finnas en karaktär som kommer att bli älskad/hatad, vice versa och på det sättet personen handlar i kärlek och hat, bygger ju på mitt eget sätt att handla och se på det. Men det kan vara tvärtom, jag är en lugn person, och jag kunde beskriva en våldsam person, som är tvärtemot mig, och så fortsätter det och på det sättet är allting som är skrivits självbiografiskt. Men det är absolut inte det mest viktiga med boken. Det spelar ingen roll. Även ifall jag hade haft en farfar, som farfadern karaktäriserad i boken, skulle jag aldrig kunna överföra mina känslor på samma sätt som pojken i romanen känner. När du har en bok och gör om den till en film, förändrar du filmen, genom att omvandla orden till bild. Ord är en ask och känslor något annat. De är olika saker, de har olika karaktärer.

Mobbning är den centrala delen av boken. Den gav boken sin titel och är baserad på fakta från Michels uppväxt. Men inte exakta fakta, jag kastade inte upp en pojke i luften, tillsammans med mina klasskamrater, och lär honom falla till marken, men jag har upplevt mobbning nära mig. Det är omöjligt att inte uppleva under sin skolgång. Även om jag inte var förövare eller offer, så fanns det där, du såg någon som behandlade någon annan illa, du såg ett slagsmål och du hade kanske en vän som for illa. Det var omöjligt att inte se detta, i alla fall under min uppväxt i skola i Brasilien.

Litterärt klimat i Brasilien

Att vara författare i dagens Brasilien är nästan som att vara kriminell, skrattar Michel. Nej han skojade bara, men det har varit tufft. I likhet med många andra författare, jobbar han även som journalist, och många andra författare, jobbar med andra yrken vid sidan om. Men det har blivit bättre, Mycket på grund av internet, folk skriver och läser mera, och kanske skriver på bloggar och liknande. Han tycker att den litterära kulturen är viktig, då Brasilien kommer från en passiv ”tv-tittande” kultur, med såpoperor och liknande, där man inte reflekterar, bara tar in ett stort mediebrus. När du skriver någonting har du egentligen mer tid till att reflektera och analysera en åsikt, vilket gör den litterära kulturen intressantare och oändlig.

Romaner bör innefatta någon form av mystik enligt Laub. Att läsaren inte kan få ihop alla pusselbitarna. Ifall en läsare kanske inte förstår allting, kanske nästa gör det, och det skapar en diskussion som är nyttig, romanens syfte och funktion blir till av en kollektiv tanke. Det är det fina med litteratur. Det finns inga stängda dörrar, det finns alltid en öppning.

Läser barnen, unga människor litteratur i dagens Brasilien undrar jag? Nej inte så mycket, hävdar Laub, och det är mest i så fall lokaliserat till de södra delarna av Brasilien, den mest industrialiserade, där människor, unga, kanske läser. Men i den norra delen, eller nordöstra delen är det fattigt, och där har inte unga den lusten, eller kanske tiden, de kämpar varje dag med att överleva, och fokuserar på mer utomhusaktiviteter som surfing. Läsning är få förunnat bland de unga.

– Det är klart att du hellre surfar än läser, om du bor vid en strand, säger Michel.

Samhällsklyftorna är stora i Brasilien, och även ifall de flesta barnen går i skolan, cirka 90 % så är de kommunala skolorna inte bra. De med hög inkomst, sätter sina barn på privatskolor eller utomlands och vidgar glappet. Det finns ingen blandning. Allting privat är bättre, och de kommunala sjukhusen skulle behöva besök från förmögna människor, så att de kunde se, hävdar Laub. De utan utbildning, saknar media kontakter och kunskapen om att föra ut det i media, först då kanske en förändring kan ske, men inte annars. Man måste blanda olika människor från olika samhällsklasser i alla sammanhang. Problemet är inte heller egentligen nivån på skolorna, för den kommer att förbättras, måste förbättras, problemet är ju andra länder skolnivåer, och hur vi halkar efter. De andra länderna tar större marknadsandelar, med högre kunskap, och så fortsätter kriget. Ett slags kunskapskrig.

Och det blir ju stora skillnader. Se bara på Sverige och Brasilien. Här går vi i skola gratis, och har möjlighet till studielån, vilket öppnar upp möjligheter för högskola och universitet och utlandsstudier, i sex år. Den brasilianska medelklassen gör stora uppoffringar för att kunna sätta barnen i något sånär bra skolor och att de sedan skall kunna plugga vidare, kostar ännu mer pengar. Men vi är ju bara några miljoner här, ni är nästan tvåhundra, hävdar jag. Tänk vilken inkomstkälla det kan vara i stället, säger Laub. Ifall tvåhundramiljoner människor har en inkomst och kan spendera.

Glappet dit känns stort. Och vi kom båda fram till att livet är en enda stor plåga. Och fastän vi försökte lösa världspolitiken och bota allting, och trots att Michel fick dåligt samvete, för att han bara pratade politik, vilket för mig var mer intressant, då han gick igång, till skillnad från sin bok, som han kanske reda pratat om hundra gånger innan. Men de olika dimensionerna i boken, och de olika maktskiftena, och ondskan som bara sipprar ut, från Auschwitz horribla gaskammare till det enda fallet, som skulle förändra de båda pojkarnas liv, för evigt. ”Att falla” för mig är inte bara Jaos fall, utan fallet alla människor står inför, när ondska kommer tätt inpå. Vad ondskan gör med människor, hur den förvrider, hur den ändrar skepnad, men framförallt, hur den tar bort all form av reflektion. Att man inte längre reflekterade över att det var fel att gasa ihjäl människor, man gjorde det ändå, att ingenting är svart eller vitt och att det finns så många dimensioner av det mörka, och att det aldrig glömmer.

Allting blev tomt för pojkens farfar, han stod inte ut med smärtan, och i slutet, tog han sitt liv, även ifall han var i frihet. Ondskan har makten att göra vad den vill med människor, och oavsett om du är angripare eller offer, så är det offret du för över skulden till, offret som får lida, kanske i det tysta, kanske i ett öppet rum, offret som kanske inte överlever, men ondskan skapar konsekvenser för hans liv. För evigt. Punkt.

Linda Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.