Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Hon drar pennan över världens kropp



fagel_3.jpg

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till
fåglar för att vi skall bli poetiska.
llustration: Kristina T helin

Att läsa dig - Helene Cixous

Så många ord på väg, som inte står still, och jag ser att det är dina ord som inte kan stå still. Så när jag möter dem måste jag gå och vandra med blicken i två riktningar. För så förstår jag att världen vill visa sig för dem. Jag vidöppnar båda fönstren, sätter mig mitt emellan där korsdraget drar med sig två vindars riktning mot dit där det känns som mest, hur två vindar möts. Så småningom skall de bli trötta och med den sista andningens suck smälla igen en dörr. Stillhet igen.

När jag möter dina ord, Helene Cixous, är jag åtta år med vetskapen om ditt namn. Namnet som jag alltid har glömt när jag skall tala ut det, och minns på nytt när någon uttalar det nära.

Du är tio öppna böcker samtidigt av tio olika författare och på ett stort skrivbord skissar du världens karta. En värld som vill gå hand i hand med det ovärldsliga, det i sinom tid och det omedelbara. I luften, mellan böckerna som talar med varandra genom luften, springer dina ord, för att nå förståelsens korsning, i den stad där historiens röster talar livligt med varandra, vilar på varandras armar, sover - blandar sina drömmar med varandra, kostar i färg och betalar med blommor.

På en plats bortom tvivel, kan jag börja läsa. Men hur kan jag läsa när du talar till oss? Jag läser dem inte, jag lyssnar. Orden bär röst och blir inte ensamma, blir att falla igenom, utanför meningarna. Samtidigt bekantar de sig, bekantar de mig, med sig själva när de utsägs och det blir så öppet för dem, för orden, att hitta sin rörelse, att beröra. Himlen är guldfoliets färg som de klipper små blixtar ur, som kan dundra igång jordens inre, andas som Clarise Lispector.

Jag ser att en timme har gått, men de har nyss kommit. Tar blicken från sidorna, som blir en läsepassage, ett mellanslag i kyrkklockans torn, som jag måste gäspa till för att tonen vilar, och spelar för dem som vilar, under-jorden.

Över jorden, ett tåg med sandsäckar far förbi stationen där du sitter (och det stannar ju aldrig) och hur du känner den där lusten att hoppa på en av vagnarna i bara farten, hur du känner att det blir ett äventyr som för dig vart som helst, men till något nytt. Och hur det känns precis så att läsa dina ord.

När Helene Cixous söker med pennan över världens kropp och drar en linje mot frågan om vad skrivandet är, och vad det innebär att vara en läsande skrivande, sätter hon oss på det tredje trappsteget nedifrån. Men låt dig inte förledas och tro att du befinner dig nära marken, avstånden mellan trappstegen är livstider och drömtider, poettider. Där uppe står vi och linkar fram och tillbaka och blir fåglar på en telefontråd som leder ner i underjorden. Redan där, i sin boks huvudtitel, Three steps on the ladder of writing, har hon gjort oss till fåglar för att vi skall kunna hinna med i hennes takt, för att vi skall bli poetiska.

Hon går igenom, genomgår, med oss Clarise Lispector, Ingeborg Bachmann, Thomas Bernhard, Marina Tsvetaeva, Franz Kafka, Ossip Mandelstam, Jean Genet, fler därtill, och genom att låta oss möta dem inom en autentisk kraft ger hon oss åtta nya författare, hon den sista eller första, svårt att säga. På sidan trettiosex lär jag känna henne på riktigt. Det är när Helene skall förklara hur Clarise skrev driven mot sanningen, och snubblar på ordet sanning (som vi gör idag). Hon sjunger: "I hope you will forgive me if I use the word "truth". The moment I say "truth" I expect people to ask: "What is truth?" "Does truth exist?" Let us imagine that it exists. The word exists, therefore the feeling exists." Sista meningen, hur ordet öppnar sig för känslan och de båda hittar tillbaka till varandra, ger ord, det är där jag måste göra blicken klar, för att kunna följa med i hennes långsynthet för ordets möjligheter. Atmosfären blir allvarlig, nära, personlig nu när Marina Tsvetaevas rader drar sig fram i ljuset, de som skall visa vad ord menar med möjligheter: "...the miracle into which the child and the poet walk without thinking as if walking home, the one and only walk homeward that we have, for which we give up - all our family homes!" Vi befinner oss i Dödens Skola där, och endast där, vi kan skriva det som inte får skrivas, det oskrivbara. Som raserar med handen som skriver och med den andra öppnar ett fönster där vi tidigare inte fann ett fönster, som öppnar det otalbara. De svåra, svåra orden vi inte kan säga när vi står här mitt i livet, då vi skulle såra alltför djupt dem vi älskar. De som gör att Helene förstår hur lögnen och kärleken är så nära varandra, som pendlingar. Vi förstår, vi är där, mitt i livet, när de båda blåser små vindpustar på varandra för att skydda våra älskades hjärtan, mot oss själva, mot vår sanning. Det är därför, berättar hon, som vi behöver göra den ansträngande vandringen till Dödens Skola, till Clarice, Ingeborgs och Franz texter, för att få lyssna till de ord vi själva inte kan uttala. Varför, för att bekännelsen frigör oss och får oss att landa, för att den läker oss, gör de osanningssår vi bär på verkliga och världsliga och möjliga att leva med. Helene vill gå dit, hon säger att det är hennes begär, att hon skall vandra tills hon når den plats i sig själv där lögnen inte längre talar. Hon ber oss att följa med till Drömmarnas Skola.

O Lustro, boken skriven av Clarice, öppnar porten till drömvärlden. Helene har läst i den, men hon har inte läst ut den, den är fortfarande kvar där på skrivbordet i väntan på henne. Och hur denna väntan, denna sammanbundenhet med en bok som är att låta den vara, och att låta den vänta, skapar och är gjord av att ge tid, att växa i mellanrummen. Där väntan är längtan och boken och läsaren får växa sig större, rymligare, mer uttrycksfulla, med minnet som länk och näringsväg. Det är vår relation med boken hon talar om, att den är extraordinär. Att boken är den där genvägen från vår omedelbara verklighet, precis som drömmen. Den som väntar oss, som boken väntar oss, i samma intensiva paus. Här väcker Kafka oss från Dödens Skola med en rad ur ett av sina brev: "If the book we are reading doesn't wake us up with a blow on the head, what are we reading it for?" som Helene fortsätter: "The blow on the head that Kafka describes is the blow on the head of the deadman/deadwoman we are. And that is the awakening from the dead." Vi blir uppväckta av drömmen, hur trodde du att du skulle bli uppväckt av en dröm, och inte ur? Kafka har ställt oss i skeendet där vi möter elementet av kärna, den lilla i mitten som vi ofta spottar ut för att den smakar annat än resten av frukten, något mer. Det är att uppväckas av texten, den stora texten säger Helene, som gör att våra vanor fram tills nu börjar skaka. Var är Drömmarnas Skola? Under sängen, säger Helene.

I transporten, rörelsens element, där vår kropp är transportmedlet. I drömvärlden är vi alltid på väg, fast vi till synes ligger alldeles stilla och andas i sängen, att det har att göra med en förflyttning. Att: "In order to go the School of Dreams, something must be displaced, starting with the bed. One has to get going. This is what writing is, starting off." När vi är barn är vi ofta rädda för vad vi i den mörka kvällen skall finna under sängen, kanske är drömmen då så fysisk för oss att vi både letar efter, och fruktar, den som vi snart skall falla in i. Helene menar att drömmen är upphörandet av motståndet mellan det inre och det yttre och att det inte finns någon förklaring, att en förklaring på detta skulle förstöra det magiska. Och plötsligt ligger du där och från tid utan tid har du hamnat i drömvärlden, utan passage, introduktion eller entré, säger hon. Att det är som verkligheten i skrivandet av en dikt, att det är att hamna i det snabba. Hon ser att drömmen har en speciell vänskap med verkligheten: "We must pass through dreams in order to perceive the supernatural dimension of the natural", och frågar hur det är möjligt att avsluta en bok, en dröm. Hur en text kan börja utan oss, före oss, kanske som en fråga som smäller upp luckan till en helt ny horisont, en vi inte tidigare intresserat oss för, inte vetat om, men som nu magnetiskt för oss mot sig, låter ikläda oss frågan.

Helene berättar att en text som gjort sitt slut omöjligt för oss, gör sig omöjlig att avslutas, är på samma vis som drömmen som överger oss med det hastiga uppvaknandet ur den. Och får oss att med alla möjliga viljekrafter söka oss tillbaka in i den, få fortsätta vara i den. Att skrivandet som ger helt efter för sig själv också är vad drömmen lär oss: "...not to be afraid of not being the driver, since it is frightening, when we write, to find ourselves riding a crazy book." Och vad Helene vill säga är att hon känner att de flesta människor idag har förlorat drömmens källa, drömmens kraft, att vi måste börja skriva med drömkraften och arbeta för att ha kvar samma styrka och intensitet i verkligheten som i drömmarna. Hon skriver dessa ord som ett alarmerande skrik, hon vill uppväcka, och bekymras över hur drömmarna knappt längre finns kvar som drömmar, i dagens texter. Som drömtydningar, element för tolkning finns de, men mycket sällan som sig själva. På samma vis menar hon att vi idag finner mindre och mindre poesi, mindre och mindre änglar, mindre och mindre fåglar, mindre och mindre kvinnor och mindre och mindre mod därinom texterna. Därför ber hon oss att lägga oss ner, falla i sömn, så att drömstegen kan växa, den växer nedåt, mot djupen. Nedåt mot Rötternas Skola.

Vi blev ställda på det tredje trappsteget nedifrån för att kunna ha en avsats att sjunka ned igenom, djupare och djupare in i jordens ödmjuka element. Något som är fysiskt utmattande då, som hon förstår, själen är kroppen, och det är tungt att dra sig igenom lager på lager av alla tankar och beteenden vi har fogat ihop för att kunna hålla ihop våran tillvaro. Vi ser vart hon är på väg nu, hon är på väg bortom klichén och till tänkandet av det otänkbara. Hon drar sig mot landet exil. På vägen dit får vi höra Clarise både varnande och uppfordrande ord: "...but we have lost the taste of bread, since we have eaten lobster in the meantime." som Helene fortsätter med att: "We have lost the taste of hands, of the touching of hands. We have lost all the small and great secrets of joy." Och det är den, det är glädjens kärnor som är rötterna vi där skall finna, återlänkas till. Att dra sig ner, genomgå lager på lager, låta oss minnas vårat arv, var vi kommer ifrån. "The primitive civilizations that preceded us, our mothers, believed in trance, in transformation, in transition, in transfer: one species passed into another, one realm became another: from the human to the mineral to the vegetal, in a generalized, infinite, magnificent, and unbounded way." Är det vad hon vill, att vi förstår det på nytt, ett ord som Natur? Vi behöver korsa, gå igenom, våra gränser, säger hon. Att gå igenom våra ramar, hemlandets gräns kanske inte alls är min gräns, vart går gränsen egentligen? Helene vill att ordet Uncountry skall finnas, nu finns det, och säger: "People like Genet or Clarise are inhabitants of the uncountry, of the incountry, of the country hidden in the country, or lost in the country, of the other country in the country below, the country underneath." Jag anar att det är i detta land, detta oland, först nu som Helene kan ställa frågan om en manlig och en kvinnlig författare. De flesta författare vill inte att frågan kommer dem nära men några få låter konstigheten i denna fråga följa, stämpla och markera dem, säger hon. Vi beger oss till Kvinnans Värld. Clarise text är ett flöde i centrum, och ingen del av hennes text kan Helene klippa bort, eller klippa ut, ur sitt sammanhang. Centrum är alltid närvarande, är alltid i skrivandets centrum. I Mannens Värld hägrar Genets text, den är klippt i bitar av honom själv, och den är färdig, färdigklippt, då den är färdigskriven. Här är det i de färdigklippta bitarna vi får träffa den feminina kontinuitetens ordning, berättar Helene. I frågan som är dragandet ned mot roten, och med jord i munnen, stenar mellan tårna, når vi slutligen fram till blommans och människans relation, blomman som människans sista stadie i världen, som levande. Det är här jag vill stanna upp lite, det blir svårare att gå nu, jag vill inte riktigt längre följa med, vill stanna vid sidan av, blir tvekande och tror att vi går för långt. Helene blir också tvekande men hon fortsätter ändå: "In the text biographies of Kafka, Genet, and Clarise Lispector, everything ends with flowers. In my oppinion it is not an accident." Hur i det sista, de sista skrivna andetagen på jorden, de tre lät sina ord handla om omsorgen för blommorna omkring sig. Om hur blommorna var med dem och färdades sida vid sida med dem. Hon har tagit oss hit för att berätta att vi behöver: "...experience a kind of dying, that drops the self, the speculating self, the speculating clever "I"." För att vi i Rötternas Skola ska, som hon säger, bli mer jord, mer ödmjuka i vårt arbete, utan ärelystnad. Men med glädje. Jag känner hur tiden böjer sig ner och putsar jorden med sång, drar sina händer över den, jorden, och på dem fastnar ord, meningar, rymd, en glad karta som söker sig till skapandets stigar, där Helene vandrande avslutar med att kalla på Den Levande Boken: "With the hand running."

Natten efter att jag skrivit klart denna text, drömmer jag en dröm som inte liknar någon annan som kommit till mig. Jag drömmer att jag behöver vara hemma, i hemmet, för att ta hand om nyss födda barn. De är flera. Det är så lätt, jag bara vilar, känslan är så lätt. En väninna sitter mitt i köket, vi talar med varandra och medan vi talar flyger stora fåglar med nästan mänskliga ansikten in i köket. Och de slänger sig entusiastiskt mot en vägg och förvandlas då, samtidigt som de nuddar väggen, till rosenblad i alla möjliga färger och glittrande, och bladen formar hjärtan där på väggen, som rör sig som rosors blad i vinden. Och jag tittar på dessa hjärtan, ett efter ett när fågel efter fågel slänger sig mot väggen, och så hör jag en röst som kommer från sovrummet, som säger att hon, kvinnan, födde tre barn, hon födde trillingar (Three steps on...)

Jag vaknar.

Eleonora Bru

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2013

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts