Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna



– Tre kvinnor, tre stipendiater!

Sakina Ntibanyitesha har skrivit OrmbarnUtdelningen av Stiftelsen Klas de Vylders Stipendiefond för Invandrarförfattare avslutas med att stiftelsens ordförande Karl Lindqvist med glad stämma understryker könet på de författare till vilka fonden beslutat utdela 50 000 kronor vardera: Sakina Ntibanyitesha, Athena Farrokhzad och Lucija Stupica. Nog är det roligt att kvinnor får stipendier. Men kanske hade hurraropen klingat något mer triumfatoriskt med: tre författare, tre stipendiater!

Genom att i denna betraktelse fokusera på författare och romanfigurer under Bokmässan som är kvinnor löper jag risk att anklagas för att kasta sten i glashus: varför ska kvinnor buntas ihop som i bulletin? Det ska de (vi) förstås inte. Trots detta: Göteborgs mässhall fullkomligt dignar av programpunkter med författare som undersöker, gestaltar och blottlägger könstillhörigheten. Följande text kretsar därför kring en så vansklig och strukturmässigt ickebeständig ansamlingspunkt som kön.

Tre blomsterkvastar och några applådstormar senare läser Klas de Vylders-stipendiaterna högt ur sina böcker. Först ut är Sakina Ntibanyitesha, författare till Ormbarn och Farligare än djur, båda utgivna 2012. Böckerna tar avstamp i Ntibanyiteshas egenuppleva barndom i Burundi och återberättar hur hon som trettonåring såldes av sin styvmor. Efter att ha flytt till Kongo kom hon till Sverige 2003. Sättet på vilket författaren berättar om ”barnets och den unga kvinnans utsatthet under konflikter och krig” motiverar juryn och när Ntibanyitesha får frågan om bakgrunden till boken svarar hon:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Det var så många varför. Varför fick andra barn det bra? Jag visste inte var jag skulle göra av mina frågor. Så jag började skriva, på svenska. Det är mitt sätt. Det bästa vapnet är ordet.

Athena Farrokhzad Foto WikipediaAthena Farrokhzad, kritiker, lärare och författare, skriver möjligen under Ntibanyiteshas sista mening. Diktsamlingen Vitsvit som publicerades i fjol fick ett lysande mottagande. Efter årets sommarprogram i P1 råder ingen tvekan om Farrokhzads politiska patos och på Bokmässan medverkar hon i flera evenemang som knyter samman konst med sociala spörsmål.

Lucija Stupica är arkitekt och lyriker och kommer från Slovenien. Hon översattes till svenska 2009 i urvalssamlingen När avtrycken vaknar. Till Sverige flyttade hon för två år sedan. Vid stipendieutdelningen läser hon sina dikter på modersmålet. Juryn beskriver henne i sin motivering som en författare med knivskarpt vemod, en insikt, ”i att vi människor ändå rör oss framåt, är på väg.

Ett seminarium med författarna Josefine Klougart och Negar Naseh och kritikern Ingrid Elam på lördagen handlar om mor-dotter-relationer i litteraturen. Huvudpersonen i Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter tampas med just det: att vara på väg. Ständigt tolkar hon verkligheten på ett oroat sätt. Alltings rörelse är för henne fyllt av hot:

– Mamman utmanar henne bara genom att finnas till, säger Negar Naseh.

I litteraturen verkar mor-dotter-problematiken vara efterlängtad, efter en våg av litterära fadersporträtt. I en artikel i SvD 22/9 nämner Karolina Andersson en hel rad författare och skribenter som de senaste åren skrivit framgångsrikt om fäder: Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, Alex Schulman, Åsa Linderborg, Hanna Hellqvist. Modersporträtten, skriver Andersson, har haft en annan karaktär. Hos Felicia Feldt och Mustafa Can har mödrarna visserligen spelat huvudrollen, men då enligt vad Andersson kallar ”det typiska modersmönstret: dysfunktionell svikare eller kärleksfull Muminmamma, monster eller helgon”.

Lucija Stupicas Nar avtrycken vaknar ges ut av Ramus forlagNegar Naseh är en författare som vill komplicera modersbilden. Hon berättar att hon under skrivandet av sin debut varit inspirerad av myter, antika tragedier som Orestien och medeltida Mariagestalter. Dessa kvinnoporträtt har haft viktig inverkan när hon försökt loda i detta med modersrollen. Skillnaderna mellan Aischylos kallhamrade Klytaimnestra och den medeltida fromma Marian kan tyckas uppenbara, men kritikern Ingrid Elam sätter fingret på den förenande punkten: båda förlorar de sina barn.

”Mor och dotter – en galen relation?” heter ett annat seminarium. Här medverkar samma Naseh tillsammans med författaren Lotta Lundberg, aktuell med romanen Timme noll. Lundbergs roman utspelar sig under andra världskriget och handlar om en författare som söker sitt en gång bortlämnade barn. Under en stor del av skrivperioden befann sig Lundberg i ett kloster. Där, visade det sig, hade en annan författare skrivit för längesedan. Hon hette Elisabeth Langässer.

– Och för de här inne som inte vet vem Elisabeth Langässer är, så var hon mor till journalisten Cordelia Edvardson, säger Lundberg.

I konstruktionen av huvudkaraktären Hedwig Lohmann kom Lundberg att inspireras av Cordelias mors livsval: att lämna bort sitt barn till förmån för konsten. Lundberg fiktionaliserade den skrivande kvinna som en gång suttit och arbetat i samma kloster som hon, och det är ett faktum, säger Lundberg:

– Straffet för att välja skapandet före barnet drabbar kvinnliga konstnärer på ett helt annat sätt än manliga.

Alma på Marbacka ges ut av Votum forlagSom utgångspunkt för att undersöka Hedwigs återvändande till en bruten mor-dotter-relation använder Lundberg den romerska Proserpina-myten, kanske mer känd som den antika myten om Persefone. I grova drag går den ut på att flickan Persefone rövas bort av Hades, som förälskat sig i henne. Persefones mor Demeter letar efter sin dotter i djup sorg. När hon inte lyckas finna Persefone straffar hon världen genom att försätta den i svält. Fadern Zeus försöker få Hades att låta dottern komma åter till jorden, men lyckas inte helt, utan måste gå med på att Persefone resten av sitt liv varje år ska tillbringa tre månader i dödsriket och nio månader på jorden. Enligt mytologin är det Persefones upp- respektive nedstigning som ger jorden dess årstider. Den kalla, mörka tiden på året beror på Demeters djupa saknad efter sin dotter. I Lundbergs roman är myten en fråga om den mänskliga ödeläggelsen. Hur kommer man tillbaka efter ett avsked?

Samtalet mellan Naseh och Lundberg kommer att behandla myter ur ett könsperspektiv. Att undersöka de orättvisa förutsättningarna mellan skapande män och kvinnor räcker inte för Lundberg, som ser ett behov av att fortsätta berätta:

– Jag tror att vi måste mytologisera våra liv i större utsträckning än män. Männen, de är i myterna ute på långa resor eller i krig, och när de kommer tillbaka får de halva kungariket och prinsessan. Vad får kvinnorna, när de kommer tillbaka? Hur utmärker sig kvinnornas kungarike och halva prinsessa?

– De berättelserna, säger Lundberg, har ännu aldrig skrivits.

Att litteraturens uppritade karta har vita fläckar är ingen nyhet, men en programpunkt anordnad av Selma Lagerlöf-sällskapet utgör ett efterlängtat undantag. Med sin bok Alma på Mårbacka skriver Matts Nilsson två historier. En är ett porträtt av sin egen mamma, som var husjungfru hos Selma Lagerlöf på hennes Mårbacka åren 1925 till 1931. Den andra är, ur vad Nilsson kallar sin mors ”underifrånperspektiv”, historien om Lagerlöfs vardag. Det är inte helt klart vilken typ av bok det rör sig om – idéhistoria, litteraturhistoria, kanske mentalitetshistoria? – men Nilsson har helt rätt när han säger att litteraturhistorien inte är intresserad av att skriva om kvinnors vardag.

Ett hopp i tiden och ett möjligt svar på Lundbergs fråga: kanske förestår en tid av andra berättelser, ett annat slags berättande?

Så tillbaka till samtalet mellan Josefine Klougart och Negar Naseh. Båda dessa åttiotalister är ense om att de inte känner sig hemma i en klassisk, episk berättartradition. Klougart, aktuell med En av oss sover, har aldrig, som hon säger, förstått sig på att skriva som Dostojevskij. Hennes inspiratörer heter Virginia Woolf, Marguerite Duras, Herta Müller.

Varken Klougart eller Naseh tillhör heller den samtida klunga författare som skriver tjockare och tjockare böcker. Som Elam påpekar rör det sig oftast historiska romaner, oftast skrivna av män. För Naseh finns något oärligt med det traditionella berättandet. Det bedrägliga i språket blir uppenbart när det visar sig att orden bara står tryckta för att föra fram en berättelse.

– Då slutar jag lita på orden, säger Naseh.

Negar Naseh debuterar med Under all denna vinterKlougart håller med, beskriver hur hon själv till en början försökte skriva episkt så som man bör, så som De Stora gjorde, men att orden blev falska.

– Så som jag upplevde livet framstod som romanaktigt. Och det är det värsta en roman kan vara.

– Jag upplever mig som del av en författargeneration som rymmer ett poetiskt berättarjag – ett autentiskt jag. Så som jaget tillåts vara i poesin.

Kanske kan det vara dags för ett nytt slags berättartradition som inte könsligt konnoterad?

Med den frågan i huvudet lyssnar jag på söndagen till ett seminarium med författaren Siri Hustvedt, som tillsammans med redan nämnda Ingrid Elam talar om sin bok The blazing world; ”ett feministiskt verk i samma tradition som Simone de Beauvoirs Det andra könet och Virginia Woolfs Ett eget rum”. Huvudpersonen i romanen är konstnär. Eftersom hon upplever sig förbisedd av New Yorks manliga konstnärskollektiv prövar hon att ikläda sig tre manliga alias. Ingrid Elam beskriver henne ”som den kvinna som Frankenstein aldrig skapade till sitt monster” och Hustvedt responderar direkt:

– Ja, Harriet, eller Harry, är en oerhört kvinnlig kvinna, en större version av kvinnor är vad som är vanligt.

I romanen undersöker Hustvedt det faktum att huvudpersonen på grund av sin stora kropp ser sig som 

En langtan bortom dikotomier

ett monster. En intention är att bryta med den inom västerländsk filosofi ständigt reproducerade dikotomin mellan mannen som förnuft och kvinnan som kropp. Hustvedt drömmer om en ny utgångspunkt där dualismen är utraderas. Det skulle kunna bereda plats för vad hon kallar ett dubbelt skapande, där också kroppen är en del i skaparakten. Den västerländska filosofin har på alla vis försökt förtränga människans relation till den kvinnliga kroppen. Sättet på vilket texter skrivna av Simone de Beauvoir publicerades under Jean-Paul Sartres namn kallar Hustvedt med en välvald kroppsterm för ”intellectual rape”.

– Vi är alla födda ur en kvinnas kropp, vilken vi är fullkomligt bundna till.

Hustvedts ord får mig att tänka på lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva som i sin teori om abjektionen utvecklar en tanke om språket som både brygga och brott: barnets första skrik markerar att en kroppslig förbindelse brutits övergått i en potentiellt språklig. Det första mötet är i samma stund som barnet lämnar moderskroppen ett relationellt avsked. Så stå vi ensamma med språket. Ty med språket är vi, som Vertigo förlags ständige Carl-Michael Edenborg säger till mig i mässvimlet på sena söndagseftermiddagen, alltid enslingar. Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna.

 

Hedvig Ljungar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.