Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | 12 januari, 2011
Konstens porträtt

Bergman, Fellini och Liv Ullman

Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

Av: Silvano Console | 28 november, 2017
Essäer om film

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | 04 januari, 2010
Utopiska geografier

Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna



– Tre kvinnor, tre stipendiater!

Sakina Ntibanyitesha har skrivit OrmbarnUtdelningen av Stiftelsen Klas de Vylders Stipendiefond för Invandrarförfattare avslutas med att stiftelsens ordförande Karl Lindqvist med glad stämma understryker könet på de författare till vilka fonden beslutat utdela 50 000 kronor vardera: Sakina Ntibanyitesha, Athena Farrokhzad och Lucija Stupica. Nog är det roligt att kvinnor får stipendier. Men kanske hade hurraropen klingat något mer triumfatoriskt med: tre författare, tre stipendiater!

Genom att i denna betraktelse fokusera på författare och romanfigurer under Bokmässan som är kvinnor löper jag risk att anklagas för att kasta sten i glashus: varför ska kvinnor buntas ihop som i bulletin? Det ska de (vi) förstås inte. Trots detta: Göteborgs mässhall fullkomligt dignar av programpunkter med författare som undersöker, gestaltar och blottlägger könstillhörigheten. Följande text kretsar därför kring en så vansklig och strukturmässigt ickebeständig ansamlingspunkt som kön.

Tre blomsterkvastar och några applådstormar senare läser Klas de Vylders-stipendiaterna högt ur sina böcker. Först ut är Sakina Ntibanyitesha, författare till Ormbarn och Farligare än djur, båda utgivna 2012. Böckerna tar avstamp i Ntibanyiteshas egenuppleva barndom i Burundi och återberättar hur hon som trettonåring såldes av sin styvmor. Efter att ha flytt till Kongo kom hon till Sverige 2003. Sättet på vilket författaren berättar om ”barnets och den unga kvinnans utsatthet under konflikter och krig” motiverar juryn och när Ntibanyitesha får frågan om bakgrunden till boken svarar hon:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Det var så många varför. Varför fick andra barn det bra? Jag visste inte var jag skulle göra av mina frågor. Så jag började skriva, på svenska. Det är mitt sätt. Det bästa vapnet är ordet.

Athena Farrokhzad Foto WikipediaAthena Farrokhzad, kritiker, lärare och författare, skriver möjligen under Ntibanyiteshas sista mening. Diktsamlingen Vitsvit som publicerades i fjol fick ett lysande mottagande. Efter årets sommarprogram i P1 råder ingen tvekan om Farrokhzads politiska patos och på Bokmässan medverkar hon i flera evenemang som knyter samman konst med sociala spörsmål.

Lucija Stupica är arkitekt och lyriker och kommer från Slovenien. Hon översattes till svenska 2009 i urvalssamlingen När avtrycken vaknar. Till Sverige flyttade hon för två år sedan. Vid stipendieutdelningen läser hon sina dikter på modersmålet. Juryn beskriver henne i sin motivering som en författare med knivskarpt vemod, en insikt, ”i att vi människor ändå rör oss framåt, är på väg.

Ett seminarium med författarna Josefine Klougart och Negar Naseh och kritikern Ingrid Elam på lördagen handlar om mor-dotter-relationer i litteraturen. Huvudpersonen i Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter tampas med just det: att vara på väg. Ständigt tolkar hon verkligheten på ett oroat sätt. Alltings rörelse är för henne fyllt av hot:

– Mamman utmanar henne bara genom att finnas till, säger Negar Naseh.

I litteraturen verkar mor-dotter-problematiken vara efterlängtad, efter en våg av litterära fadersporträtt. I en artikel i SvD 22/9 nämner Karolina Andersson en hel rad författare och skribenter som de senaste åren skrivit framgångsrikt om fäder: Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, Alex Schulman, Åsa Linderborg, Hanna Hellqvist. Modersporträtten, skriver Andersson, har haft en annan karaktär. Hos Felicia Feldt och Mustafa Can har mödrarna visserligen spelat huvudrollen, men då enligt vad Andersson kallar ”det typiska modersmönstret: dysfunktionell svikare eller kärleksfull Muminmamma, monster eller helgon”.

Lucija Stupicas Nar avtrycken vaknar ges ut av Ramus forlagNegar Naseh är en författare som vill komplicera modersbilden. Hon berättar att hon under skrivandet av sin debut varit inspirerad av myter, antika tragedier som Orestien och medeltida Mariagestalter. Dessa kvinnoporträtt har haft viktig inverkan när hon försökt loda i detta med modersrollen. Skillnaderna mellan Aischylos kallhamrade Klytaimnestra och den medeltida fromma Marian kan tyckas uppenbara, men kritikern Ingrid Elam sätter fingret på den förenande punkten: båda förlorar de sina barn.

”Mor och dotter – en galen relation?” heter ett annat seminarium. Här medverkar samma Naseh tillsammans med författaren Lotta Lundberg, aktuell med romanen Timme noll. Lundbergs roman utspelar sig under andra världskriget och handlar om en författare som söker sitt en gång bortlämnade barn. Under en stor del av skrivperioden befann sig Lundberg i ett kloster. Där, visade det sig, hade en annan författare skrivit för längesedan. Hon hette Elisabeth Langässer.

– Och för de här inne som inte vet vem Elisabeth Langässer är, så var hon mor till journalisten Cordelia Edvardson, säger Lundberg.

I konstruktionen av huvudkaraktären Hedwig Lohmann kom Lundberg att inspireras av Cordelias mors livsval: att lämna bort sitt barn till förmån för konsten. Lundberg fiktionaliserade den skrivande kvinna som en gång suttit och arbetat i samma kloster som hon, och det är ett faktum, säger Lundberg:

– Straffet för att välja skapandet före barnet drabbar kvinnliga konstnärer på ett helt annat sätt än manliga.

Alma på Marbacka ges ut av Votum forlagSom utgångspunkt för att undersöka Hedwigs återvändande till en bruten mor-dotter-relation använder Lundberg den romerska Proserpina-myten, kanske mer känd som den antika myten om Persefone. I grova drag går den ut på att flickan Persefone rövas bort av Hades, som förälskat sig i henne. Persefones mor Demeter letar efter sin dotter i djup sorg. När hon inte lyckas finna Persefone straffar hon världen genom att försätta den i svält. Fadern Zeus försöker få Hades att låta dottern komma åter till jorden, men lyckas inte helt, utan måste gå med på att Persefone resten av sitt liv varje år ska tillbringa tre månader i dödsriket och nio månader på jorden. Enligt mytologin är det Persefones upp- respektive nedstigning som ger jorden dess årstider. Den kalla, mörka tiden på året beror på Demeters djupa saknad efter sin dotter. I Lundbergs roman är myten en fråga om den mänskliga ödeläggelsen. Hur kommer man tillbaka efter ett avsked?

Samtalet mellan Naseh och Lundberg kommer att behandla myter ur ett könsperspektiv. Att undersöka de orättvisa förutsättningarna mellan skapande män och kvinnor räcker inte för Lundberg, som ser ett behov av att fortsätta berätta:

– Jag tror att vi måste mytologisera våra liv i större utsträckning än män. Männen, de är i myterna ute på långa resor eller i krig, och när de kommer tillbaka får de halva kungariket och prinsessan. Vad får kvinnorna, när de kommer tillbaka? Hur utmärker sig kvinnornas kungarike och halva prinsessa?

– De berättelserna, säger Lundberg, har ännu aldrig skrivits.

Att litteraturens uppritade karta har vita fläckar är ingen nyhet, men en programpunkt anordnad av Selma Lagerlöf-sällskapet utgör ett efterlängtat undantag. Med sin bok Alma på Mårbacka skriver Matts Nilsson två historier. En är ett porträtt av sin egen mamma, som var husjungfru hos Selma Lagerlöf på hennes Mårbacka åren 1925 till 1931. Den andra är, ur vad Nilsson kallar sin mors ”underifrånperspektiv”, historien om Lagerlöfs vardag. Det är inte helt klart vilken typ av bok det rör sig om – idéhistoria, litteraturhistoria, kanske mentalitetshistoria? – men Nilsson har helt rätt när han säger att litteraturhistorien inte är intresserad av att skriva om kvinnors vardag.

Ett hopp i tiden och ett möjligt svar på Lundbergs fråga: kanske förestår en tid av andra berättelser, ett annat slags berättande?

Så tillbaka till samtalet mellan Josefine Klougart och Negar Naseh. Båda dessa åttiotalister är ense om att de inte känner sig hemma i en klassisk, episk berättartradition. Klougart, aktuell med En av oss sover, har aldrig, som hon säger, förstått sig på att skriva som Dostojevskij. Hennes inspiratörer heter Virginia Woolf, Marguerite Duras, Herta Müller.

Varken Klougart eller Naseh tillhör heller den samtida klunga författare som skriver tjockare och tjockare böcker. Som Elam påpekar rör det sig oftast historiska romaner, oftast skrivna av män. För Naseh finns något oärligt med det traditionella berättandet. Det bedrägliga i språket blir uppenbart när det visar sig att orden bara står tryckta för att föra fram en berättelse.

– Då slutar jag lita på orden, säger Naseh.

Negar Naseh debuterar med Under all denna vinterKlougart håller med, beskriver hur hon själv till en början försökte skriva episkt så som man bör, så som De Stora gjorde, men att orden blev falska.

– Så som jag upplevde livet framstod som romanaktigt. Och det är det värsta en roman kan vara.

– Jag upplever mig som del av en författargeneration som rymmer ett poetiskt berättarjag – ett autentiskt jag. Så som jaget tillåts vara i poesin.

Kanske kan det vara dags för ett nytt slags berättartradition som inte könsligt konnoterad?

Med den frågan i huvudet lyssnar jag på söndagen till ett seminarium med författaren Siri Hustvedt, som tillsammans med redan nämnda Ingrid Elam talar om sin bok The blazing world; ”ett feministiskt verk i samma tradition som Simone de Beauvoirs Det andra könet och Virginia Woolfs Ett eget rum”. Huvudpersonen i romanen är konstnär. Eftersom hon upplever sig förbisedd av New Yorks manliga konstnärskollektiv prövar hon att ikläda sig tre manliga alias. Ingrid Elam beskriver henne ”som den kvinna som Frankenstein aldrig skapade till sitt monster” och Hustvedt responderar direkt:

– Ja, Harriet, eller Harry, är en oerhört kvinnlig kvinna, en större version av kvinnor är vad som är vanligt.

I romanen undersöker Hustvedt det faktum att huvudpersonen på grund av sin stora kropp ser sig som 

En langtan bortom dikotomier

ett monster. En intention är att bryta med den inom västerländsk filosofi ständigt reproducerade dikotomin mellan mannen som förnuft och kvinnan som kropp. Hustvedt drömmer om en ny utgångspunkt där dualismen är utraderas. Det skulle kunna bereda plats för vad hon kallar ett dubbelt skapande, där också kroppen är en del i skaparakten. Den västerländska filosofin har på alla vis försökt förtränga människans relation till den kvinnliga kroppen. Sättet på vilket texter skrivna av Simone de Beauvoir publicerades under Jean-Paul Sartres namn kallar Hustvedt med en välvald kroppsterm för ”intellectual rape”.

– Vi är alla födda ur en kvinnas kropp, vilken vi är fullkomligt bundna till.

Hustvedts ord får mig att tänka på lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva som i sin teori om abjektionen utvecklar en tanke om språket som både brygga och brott: barnets första skrik markerar att en kroppslig förbindelse brutits övergått i en potentiellt språklig. Det första mötet är i samma stund som barnet lämnar moderskroppen ett relationellt avsked. Så stå vi ensamma med språket. Ty med språket är vi, som Vertigo förlags ständige Carl-Michael Edenborg säger till mig i mässvimlet på sena söndagseftermiddagen, alltid enslingar. Till och från modern och språket för evigt bundna och brustna.

 

Hedvig Ljungar

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Illustration Hebriana Alainentalo

Onåbar del 3 av Gabriella Olsson

Morgonen före förmiddagen då hon på pendeltåget sparkade ihjäl mannen som ofredade henne på Gare de Lyon hade hon på bussen till stationen sett en familj om tre personer. Mamma ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 20 juli, 2015

Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 10 februari, 2016

Bildkonst, scenkonst och film i samspel på Doc Lounge Varberg

Under torsdagskvällen den 11:e april strömmar opera, vald av kvällens DJ Sven Andersson, ur högtalarna innanför Teater Hallands väggar. Det är Doc Lounge Varberg som för tredje gången under året ...

Av: Simone Frankel | Essäer om konst | 16 april, 2013

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | Kulturreportage | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.