Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.”



Gabi GleichmannVägar går genom gräset och orter ligger här och där.

Till vad nytta är dessa uppbyggda?

Och liknar aldrig varandra?

Och är oräkneligt många?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varför växlar skratt, gråt och bleknande?

Vad gagnar allt oss detta och dessa lekar,

vi som dock är stora och evigt ensamma

och som aldrig söker några mål när vi vandrar?

Vad tjänar det till att ha sett mycket sådant?

Och ändå säger den mycket, som säger afton.

Ett ord som det rinner djupsinne och sorg ur

liksom tung honung ur ihåliga vaxkakor. / Hofmannsthal

Har under morgontimmarna som oftast mitt syre, men något måste fram, något är på väg att sprängas eller implodera i mitt inre.

Det flyter på bra för mig nu när det gäller mitt skrivande: publicerar essäer nästan varje vecka, får ständigt nya läsare och en del beröm. Men något fattas, känner ingen glädje, inte heller någon sorg, bara vemod och en känsla av misslyckande. Här finns ingen gråt, inget skratt, inga känslor över huvudlaget, bara en tanke: måste överleva dagen. Hur kom jag hit? När försvann livsglädjens styrka? Hur blev jag sådan?

För filosofen Spinoza (1632-1677) bestod vår grunddrift i att bibehålla sig själv i sitt bestämda vara. Härifrån uppstår de båda grundaffekterna, lust- och olustkänsla eller glädje och sorg. Den förra erfar vi, när något ökar själens makt, den senare vid minskning av denna.

I dessa tankebanor gör Spinoza en mängd analyser, som vittnar om stor människokännedom och en ovanlig förmåga att analysera själslivet. Men för en fri vilja fann han ingen plats.

Har i stunden av mitt mående en egen strategi som utesluter tanken på en fri vilja, söker inga svar, tar bara dagen … dagen … dagen …

Försöker överleva kvällen … kvällen … kvällen …

Drömmer om det stora tomrummet under natten … natten … natten …

Lever dock upp några timmar under de tidiga morgontimmarna … morgonen … morgonen … läsandes Gleichmanns roman Odödlighetens elixir (Tenenbaum publishing, 2014).

Så för tillfället läser jag Gleichmanns roman, inget annat, avslutat romanen, inget annat, skriver om romanen, inget annat, håller få tankar i huvudet, endast romanen, inget annat (skulle vilja dra paralleller till Mika Waltari och Peter Nádas men orkar inte). Klarar heller inte några promenader med min älskade hund, visa ömhet mot min käresta och högt älskade son.

Tänker, tänker jag, nu när jag lånar Gleichmanns ord:

”När jag läste gömde jag mig oftast i sängen och befann mig i en drömvärld som var gränslös, äventyrlig. Jag fick gåshud när jag följde Jules Vernes beskrivning av den strapatsfyllda resan ner genom den isländska vulkanen Sneffels mot jordens medelpunkt och jag dreglade över de generösa måltider Francois Rabelais serverar sin romanfigur Gargantua.”

Och …

Hjärtat slår tungt och helt utan rytm. Morgonens sköra och varma mörker har övergått till enbart mörker, bävar även för den annalkande gryningen. Ordets makt är stor, ibland för alltför genomträngande, speciellt om de är de enda vännerna man har; när böckerna bortom sina titlar till och med fått egna smeknamn, och kärleksfullt ordnas och ordnas om. Där nya travar växlar plats varje dag bredvid mig i soffan, som att liknas vid ett kärt sällskap som man gärna diskuterar med – nonsens eller allvar, kanske båda. Som att pussla Baudelaire med Morgenstern och föra in ett citat av Danilo Kis, som första aforism i Odödlighetens elixir.

”Ja, det är i denna atmosfär som det skulle vara skönt att leva, - där borta, där de långsamma timmarna rymmer flera tankar, där klockornas slag med en djupare och mera betydelsefull högtidlighet utmäter lyckan […] Ett egendomligt land som är förmer än andra, liksom konsten är förmer än naturen, i vilket denna (dvs. naturen) återskapas av drömmen, där den korrigeras, förskönas, omformas.”

Och …

”Palmström står vid en damm och vecklar helt och hållet ut en röd näsduk: en ek är avbidad på näsduken och därtill en människa med en bok. Palmström vågar inte snyta sig i den. Han tillhör dessa underliga figurer, som ofta oförmedlat – naket grips av det sköna”

Och…

”ingenting upprepas någonsin i människors historia,

allt som vid första anblicken verkar lika

är på sin höjd snarlikt;

varje människa är en stjärna för sig,

allt händer alltid och aldrig,

allt upprepas obegränsat och aldrig mer” / Danilo Kis – Gleichmanns vän och litterära mentor.

Gleichmann skriver:

”En vildvuxen jugoslav, okynnigt munter och skarpsinnig, ständigt drällande aska omkring sig i sitt parisiska hem. Han skrev makalösa berättelser om 1900-talets största olyckor: fascismen och kommunismen. Genom dessa verk förstod jag hur diktaren, genom en suggestiv blandning av fiktion och fakta, kan skapa en egendomlig, självklar objektivitet i allt som skrivs.”

Detta skapande av två skilda delar som kan bli till en självklar objektivitet för över tanken till Spinozas filosofi som vilar på två huvudprinciper, rationalismen och idén om att all materia är delar av Gud. Och om all materia är delar av Gud så måste även odödlighetens elixir kunna återskapas.

Hm, skrivandet lättar, kanske kan jag fortsätta med min påbörjade text med namnet som bara för någon månad sedan enbart (för mig) var förknippat med en vass kulturskribent, vars texter jag alltid läst med stor behållning. Hans namn, som jag tidigare nämnt, Gabi Gleichmann.

Det var av en ren slump så kom jag i kontakt med Gleichmann, detta genom en essä som jag skrivit, och fick då veta att hans skönlitterära-roman Odödlighetens elixir var under anstormande i en svensk översättning.

Jag är inte den första som skriver detta men att denna roman är en ”debut” i Sverige är en litterär skandal. När jag nu läst den, så är jag totalt förbryllad, En debut! Det är en ”världsroman” en ”klassisk roman” som rör sig fritt mellan de stora händelserna och den lilla människan i hennes vardag, fylld av komplexa karaktärsskildringar, en samtid som vävs ihop med vår reella historia (från Spinoza och framåt), och lägger sig både på ett filosofiskt och idémässigt plan, samt vår nutida vardagsrealism.

I romanens prolog får romanens berättarröst Ari oväntat höra en sista fråga från hans döende mor. ”Hur kunde Gud låta det hända? Du måste berätta det för alla.” För Ari blir hennes sista ord och teodicefråga en katalysator för romanens tillkommande rörelse och genom hennes död embryot till romanens utveckling och existens, där hennes avslutade existens upplevs mer värd än alla rationella försök till receptet för kroppens odödlighet. Kanske finns Spinoza här, den unga rationella tänkaren och hans inre utveckling genom romanens rörelse: Spinoza omfattade en långtgående determinism och förnekade med emfas människans fria vilja. Eller sett ur en annan synvinkel betonade Spinoza snarare riktigheten i att allt inom Kosmos är styrt av lagar, likaså människan och därmed även hennes ”fria vilja”.

Enligt Spinoza består inte religionen av vissa dogmer, utan i kärlek, rättrådighet och hängivenhet åt Gud

Hans ståndpunkt blev därför en ensidig rationalism, för vilken den sinnliga erfarenheten saknar allt kunskapsvärde och de ideala livsvärdena förflyktigas inför en determinism, som betraktar allt som uttryck för en logisk nödvändighet, men på djupet av hans tänkande existerar en undergiven religiositet, som till slut mynnar ut i en mystisk intellektuell kärlek till Gud (amor Dei intellectualis).

Gleichmann själv ser sina referenser i Danilo Kis, Bruno Schulz, Marcel Proust, Robert Musil, Gabriel Garcia Marquez, Mario Vargas Llosa, Jorge Luis Borges, Italo Calvino och Péter Esterházy. Inga namn som direkt lägger ribban lågt för en kommande författare men som kan ge en sanslös anspänning och utmaning; en utmaning som Gleichmann antagit med den ära, vilket också går att spåra i romanen.

Gabi Gleichmann, född 1954 i Budapest, lämnade vårt land, hans hemland under 34 år för att 1998 bosätta sig i Oslo, och romandebuterar i Norge med Udødlighetens elixir (2012) som redan innan den gått i tryck sålts till tolv språk – och det lär växa.

Med denna minst sagt ambitiösa skildring av Europas historia, med allt vad det innebär av politik, kultur, vetenskap, krig och grymheter, har Gleichmann har lagt ribban beundransvärt högt, både vad gäller underhållningsvärde och angelägenhetsgrad.

Har dock en känsla av att hans roman kommer att nå en större publik utomlands än här hemma. Precis som med Guillou, fast tvärtom, inga andra jämförelser i övrigt.

När jag läser Gleichmann kan jag inte få Isac Singer ur mitt huvud, trots att det var många år sedan jag läste honom, även den magiska realism som ligger under ytans text – som Borges lek med heteronymer och försvunna lexikon med delar av världen som aldrig existerat, eller?

Även Musils betraktande blick genom Mannen utan egenskaper utmärker romanen, och

de flesta debutromaner överstiger inte 700 sidor eller försöker innefatta tusen år av historia händelser. Gabi Gleichmanns Odödlighetens elixir bryter med båda dessa normer. Detta i en idé-historisk betraktelse där det europeiska historieförloppet spänner genom Spanien, Frankrike, Amsterdam, Österrike, och Ungern, och följer så linjerna mellan den spanska inkvisitionen, och den kommande franska upplysningen, över till det habsburgska rikets upplösning som resulterar det första världskriget, mellankrigstiden och det andra världskriget.

Kanske ser Gleichman en litterär fortsättning med Marcel Prousts Swann-karaktär från På spaning efter den tid som flytt framför sig (en av hans söner är döpt Marcel, efter Proust), eller en Ulrich som betraktar sin egenskapslösa samtid med tillbakablickar

Skildringarna av detta sker, i romanen ur ett judiskt perspektiv (som vi alla har en förträngd del i), där Gleichmann, genom romanen urskiljer de perioder då Europa under flera århundraden försökt att eliminera den judiska minoriteten och släcka deras existentiella låga (där både det andra världskrigets befriare England och Frankrike bär på en tidigare skuld).

Gleichmanns andra stormande litterära upplevelse (den första var Tusen och en natt) kom i övre tonåren, när han – redan då bosatt i Stockholm – läste Kafkas Processen. Han insåg bara efter några sidor att Kafka var författaren för honom speciellt för (för min del blev det Slottet, också där en Joseph K), spänningen mellan det strålande ljuset och det yttersta mörker som präglar Kafkas prosa.

I en text som jag fått läsa av Gleihcmann, så beskriver han att han älskade det sätt på vilket Kafka fångar paradoxerna i den moderna världen. Mest imponerades Gleichmann av hans språkliga stil, som kännetecknas av enkelhet och kristallklar genomskinlighet, och som ung, gjorde han Kafkas motto till sitt eget: ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte helt varandra.”

När vi kommer in på Kafka måste vi i samma andetag nämna Robert Musil (1880-1942), född tre år tidigare än Kafka (1883-1924) båda i dåvarande Habsburskariket och Elias Canetti (1905-1994) född i Bulgarien – Kafka hann träffa Musil 1916 i Prag, och en overifierad anekdot berättar att Kafka besökte en av Canettis uppläsningar, då Canetti långt innan han publicerade sina verk, läste upp valda delar ur dem

Betänk nu att dessa tre litterära giganter skrev på Tyska, den moderna filosofin bär på ett stort tyskt arv, konsten, den klassiska musiken, en Einstein, en Freud – de flesta av judisk börd, exemplen otaliga. Kan man som icke-jude ta in den fruktansvärda förintelsen? Försöker med Kertez och Arendt, och tänker att det inte bara var ett folk som mördades utan även ett kunskapsarv, som gjort oss fattigare, inom alla områden.

Musil lämnade Tyskland redan 1933 för Österrike, då hans böcker brändes på bål, även Canettis böcker brändes, likaså Kafkas, Freuds, Roths, Prousts och många av Einsteins skrifter.

Under annekteringen av Österrike 1938 begav sig till Musil till Schweiz. Även Canetti bodde under ett antal år i Wien och men efter nazismens övertagande av Österrike 1938 begav sig Canetti till London. Canetti tilldelades även nobelpriset 1981 mycket tack vare boken Die Blendung (1935), Förbländningen på svenska (den engelska titeln blev Auto-da-Féµ).

Etymologi:

från portugisiska auto-da-fé ”rättslig mening eller handling av tron”, särskilt offentlig bränning av kättare eller obekväma böcker, och frånlatinets actus de fide, ”agera av tro.”

Den första registrerade formen auto-da-fé hölls i Paris i 1242, enligt Ludvig IX, och ett flertal författare har skildrat detta under de värsta perioderna.

Tar upp detta av flera skäl: ett av dem är att både fascismens och det nazistiska tankegodset återigen ökar i Europa, vilket också gör Gabis roman än mer viktigt och upplysande.

Temat att blanda fakta med fiktion är, hos Gabi, genomgående precis som hos Borges, och mest lustfylld blir romanen då den hänvisar till fiktiva karaktärer mixat med historiska personer.

Några exempel:

En ur släkten Spinoza sitter fängslad i ett sibiriskt fångläger med Mikhail Bakunin, anarkismens fader.

Herman Göring beslagtar en målning, som så småningom blir stulen av en fiktiv rysk armébefälhavare.

En person ur Spinoza-klanen bevisar den allmänna relativitetsteorin över hundra år innan Einstein gör detsamma, men avfärdas av tidens fysiker enbart för att hon är kvinna.

Denna form av berättarteknik, att bevara tidigare generationer och i minnet vidmakthålla sina historier, blir en akt av altruistisk kärlek; en kärlek som, under romanens gång blir nyckeln till det odödliga – vilken Faust genom rationell kunskap sökte men inte förstod – dock inte för det enskilda jaget utan arvet vi bär på.

En stor del av Spinozas släkthistoria, i romanen, bygger på människor som utför handlingar till deras definition av kärlek, för traditionen, och, att genom livet, våga ta livsavgörande risker.

”När allt faller bort, torkar upp och försvinner, när man misshandlas och slutligen övervinns genom den skoningslösa frammarschens tid, lågorna av kärlek fortsätter att brinna i ens hjärta tills dagen man dör”.

Att älska är inte att veta, utan att känslomässigt komma ihåg. Liksom minnet är ofullkomligt så måste kärleken vara detsamma; båda är existensens elixir trots brist på ofullkomlighet.

Citerar så Kjell Espmark:

”Men minnet tycks mena något mer. Med hjälp av intrycken från Leukas vill det kanske också ge en inövning i konsten att dö. Så här är det, viskar det, i all enkelhet. Man gör sig varsamt lös ur det man inte kan tänkas utan, frigör handen som är en del av den andres värkande axel, sliter sina sita förvirrade tankar ur den andras förtvivlade huvud, lämnar åter de lånade ögon man sett igenom och ger tillbaka de glimmande minnen man en tid fått hantera som sina egna. Sedan hukar man sig och stiger ner i det mörker som inte ens är mörker. […] Främmande är det i varje fall inte. Jag har ju varit här förr. Jag har bara hunnit upp mina spår” / Minnena ljuger (s.167)

Gleichmann: ”Som privatperson är jag tribalistisk - gör allt för mina närmaste, familj och vänner. Som intellektuell är jag universalist - en trolös och hemlös jude, främmande för allt som är klavbindande, trångbröstat, självsmekande, förkrympande nationalistiskt.”

Och …

Gunnar Ekelöf – en trolös och själsligt hemlös, med judiskt påbrå, hade även han ett motto – Non serviam

Göran af Gröning  

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.