Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Familjeförvecklingar kring en hund



 Margaret Drabble och Michael HolroydFör många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två av gästföreläsarna som var gifta med varandra kom med tänkvärda synpunkter på konsten att skriva böcker, ett ämne som de hade stor erfarenhet av. Margaret Drabble vars romaner jag hade läst en hel del av mot slutet av sextiotalet var lite torr och allvarsam. Hennes man Michael Holroyd, författare till biografier om bland andra dramatikern George Bernhard Shaw, litteraturhistorikern Lytton Strachey i Bloomsburygruppen, och målaren Augustus John, var desto uppsluppnare.

Holroyd kände sig säkert extra hemma inför vår grupp av adjunkter från Sverige. Hans mor var svenska, och för det mesta levnadslustig. Så fort tillfälle gavs brukade hon dansa på bord, påstod han, det gjorde hon redan i matsalen på färjan från Göteborg till Harwich. Hans familjebakgrund var tilltrasslad, kan man läsa sig till, föräldrarna skildes och gifte om sig flera gånger. I tjugo års tid bodde han hos farfar och farmor i ett hus i Maidenhead. Om det och mycket annat handlar hans båda självbiografier Basin Street Blues och Mosaic, men också i lätt förklädd form en kort roman som först nu kommit ut i England fast den skrevs på femtiotalet: A Dog´Life (Maclehose Press, Quercus, London 2014).

Holroyd var en brådmogen tonåring (han är född 1935) när han skrev berättelsen om hundens och andras liv. Den fann en förläggare både i London och i New York och gavs ut i USA men alltså inte i England förrän nu. I en lång och läsvärd efterskrift förklarar han vad som hände. Hans far fick läsa boken i manuskript och blev tvärarg över hur närgånget familjen var skildrad. Han läste boken som en illvillig nyckelroman - så var det inte tänkt. Sedan den amerikanske förläggaren låtit den gå ett varv till advokater specialiserade på förtalsfrågor kom den ut på andra sidan Atlanten. Det var tämligen riskfritt: så känd var familjen inte i USA att någon skulle få för sig att spana efter de faktiska förebilderna till de fiktiva figurerna.

Det var Holroyds kanske inte heller i England, men när fadern hotade med att dra boken och författaren inför rätta gav sonen efter. Så fick den ligga till sig i drygt sextio år, denna korta krönika om tjugofyra timmar i en familjs och deras hunds liv. Farfar i boken är gammal och spattig, den retlige sonen har gjort sig pengar på köttkonserver i Kanada, sonsonen (som nog kan uppfattas som författarens alter ego) är inkallad men hemma på kortpermission. Farmor är hispig, en faster är nervig, ett åldrigt hembiträde är en hustyrann, och så vidare. Och hunden som alla månar om och som är gammal och orkeslös hinner dö innan dygnet är slut. Stämningen är ofta lätt negativ, man gormar och gastar, gnäller och grälar. Det tycks inte ha varit så kul att vara tonåring i Maidenhead, omgiven av äldre och åldriga släktingar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men ofta glimtar det till, i en satir som om den varit snäppet säkrare hade kunnat vara skriven av Evelyn Waugh. Jag kan tänka mig att Michael Holroyd hittade några litterära förebilder för figurerna i sin lätt instängda roman hos de mycket äldre Ivy Compton-Burnett och Henry Green, eller de något äldre Kingsley Amis (Lucky Jim) och Philip Larkin (poeten som skrev bara två romaner, men båda mycket bra - Jill och A Girl in Winter). Men det var framför allt William Gerhardie som var den unge Michael Holroyds förebild, den kosmopolitiske författaren till udda romaner (han hade varit diplomat i Sankt Petersburg) vars författarskap Holroyd sett till inte glömts bort. Gerhardie skrev ett företal som fanns i den amerikanska upplagan, men som inte trycks om nu.

Det märks att den här romanen är skriven av en ung arg man utan mycken livserfarenhet. Tiden har inte gått alldeles varsamt fram med den, det ligger en viss patina över ord, uttryck och jargong. Så skrev man gärna på femtiotalet men inte längre, erkänner Michael Holroyd i sin efterskrift där han kommer in på kontroverser som han vecklats in i när släktingar till de biograferade tyckt att han avslöjat sådant som kunde förtigits. Han berör de många tabun som nu inte längre finns men som vållade problem när han i biografierna var frispråkig, bland annat om de sexuella preferenser i kretsen kring Lytton Strachey.Och så avslutar han med att bekänna att tiden nu efter sextio år hunnit ifatt honom : ”Many of the traits in my family that I so keenly observed in my teens and fitted here and there on my characters, are my traits now.”

 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.