ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Familjeförvecklingar kring en hund



 Margaret Drabble och Michael HolroydFör många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två av gästföreläsarna som var gifta med varandra kom med tänkvärda synpunkter på konsten att skriva böcker, ett ämne som de hade stor erfarenhet av. Margaret Drabble vars romaner jag hade läst en hel del av mot slutet av sextiotalet var lite torr och allvarsam. Hennes man Michael Holroyd, författare till biografier om bland andra dramatikern George Bernhard Shaw, litteraturhistorikern Lytton Strachey i Bloomsburygruppen, och målaren Augustus John, var desto uppsluppnare.

Holroyd kände sig säkert extra hemma inför vår grupp av adjunkter från Sverige. Hans mor var svenska, och för det mesta levnadslustig. Så fort tillfälle gavs brukade hon dansa på bord, påstod han, det gjorde hon redan i matsalen på färjan från Göteborg till Harwich. Hans familjebakgrund var tilltrasslad, kan man läsa sig till, föräldrarna skildes och gifte om sig flera gånger. I tjugo års tid bodde han hos farfar och farmor i ett hus i Maidenhead. Om det och mycket annat handlar hans båda självbiografier Basin Street Blues och Mosaic, men också i lätt förklädd form en kort roman som först nu kommit ut i England fast den skrevs på femtiotalet: A Dog´Life (Maclehose Press, Quercus, London 2014).

Holroyd var en brådmogen tonåring (han är född 1935) när han skrev berättelsen om hundens och andras liv. Den fann en förläggare både i London och i New York och gavs ut i USA men alltså inte i England förrän nu. I en lång och läsvärd efterskrift förklarar han vad som hände. Hans far fick läsa boken i manuskript och blev tvärarg över hur närgånget familjen var skildrad. Han läste boken som en illvillig nyckelroman - så var det inte tänkt. Sedan den amerikanske förläggaren låtit den gå ett varv till advokater specialiserade på förtalsfrågor kom den ut på andra sidan Atlanten. Det var tämligen riskfritt: så känd var familjen inte i USA att någon skulle få för sig att spana efter de faktiska förebilderna till de fiktiva figurerna.

Det var Holroyds kanske inte heller i England, men när fadern hotade med att dra boken och författaren inför rätta gav sonen efter. Så fick den ligga till sig i drygt sextio år, denna korta krönika om tjugofyra timmar i en familjs och deras hunds liv. Farfar i boken är gammal och spattig, den retlige sonen har gjort sig pengar på köttkonserver i Kanada, sonsonen (som nog kan uppfattas som författarens alter ego) är inkallad men hemma på kortpermission. Farmor är hispig, en faster är nervig, ett åldrigt hembiträde är en hustyrann, och så vidare. Och hunden som alla månar om och som är gammal och orkeslös hinner dö innan dygnet är slut. Stämningen är ofta lätt negativ, man gormar och gastar, gnäller och grälar. Det tycks inte ha varit så kul att vara tonåring i Maidenhead, omgiven av äldre och åldriga släktingar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men ofta glimtar det till, i en satir som om den varit snäppet säkrare hade kunnat vara skriven av Evelyn Waugh. Jag kan tänka mig att Michael Holroyd hittade några litterära förebilder för figurerna i sin lätt instängda roman hos de mycket äldre Ivy Compton-Burnett och Henry Green, eller de något äldre Kingsley Amis (Lucky Jim) och Philip Larkin (poeten som skrev bara två romaner, men båda mycket bra - Jill och A Girl in Winter). Men det var framför allt William Gerhardie som var den unge Michael Holroyds förebild, den kosmopolitiske författaren till udda romaner (han hade varit diplomat i Sankt Petersburg) vars författarskap Holroyd sett till inte glömts bort. Gerhardie skrev ett företal som fanns i den amerikanska upplagan, men som inte trycks om nu.

Det märks att den här romanen är skriven av en ung arg man utan mycken livserfarenhet. Tiden har inte gått alldeles varsamt fram med den, det ligger en viss patina över ord, uttryck och jargong. Så skrev man gärna på femtiotalet men inte längre, erkänner Michael Holroyd i sin efterskrift där han kommer in på kontroverser som han vecklats in i när släktingar till de biograferade tyckt att han avslöjat sådant som kunde förtigits. Han berör de många tabun som nu inte längre finns men som vållade problem när han i biografierna var frispråkig, bland annat om de sexuella preferenser i kretsen kring Lytton Strachey.Och så avslutar han med att bekänna att tiden nu efter sextio år hunnit ifatt honom : ”Many of the traits in my family that I so keenly observed in my teens and fitted here and there on my characters, are my traits now.”

 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.