William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Old Von i Wellington



John Middleton Murry, Frieda Lawrence och  D H Lawrence ca 1914Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev han sin roman Women in Love, men knappast i lugn och ro. Patriotiskt sinnade ortsbor trodde sig märka att paret i nattens mörker signalerade ut mot havet för att underlätta landstigningen för tyska ubåtar. Det var falskt alarm och ont förtal, men stämningen var upprörd och misstänksamheten uppdriven. Onehundredpercentism kallas ibland den tidens tvångskonformism, att vara hundraprocentigt lojal mot fosterlandet. De invandrade tyskar som så kunde anglifierade sina efternamn, ända upp i de högsta kretsarna: Battenberg blev Mountbatten.

Andra brittiska författare drog sina strån till den patriotiska stacken. Ungefär samtidigt som lokalpolisen kollade Lawrences förehavanden längs kusten i sydväst skrev Conan Doyle ännu en historia om Sherlock Holmes, den sista av de femtiosex om man ser till kronologin i berättelserna. His Last Bow är en spionhistoria om den tyske militärattachén von Bork som samlat känslig information som han nu, de ödesdigra höstdagarna 1914 när kriget är på väg att bryta ut, ska ta med sig hem till det militära överkommandot i Berlin. Han väntar bara på en sista sändning, en chifferkod till nytta för det kommande ubåtskriget. Koden kommer i ett paket och förmedlaren får sin betalning. Men i paketet finns ingen kod, bara en handbok i biodling, och den som levererat det ser till att attachén sövs med kloroform och förpassas till Scotland Yard.

Den man som von Bork tror är spion visar sig vara Sherlock Holmes som samman med doktor Watson (han är chaufför) nu gör ett sista framträdande, denna gång i rikets tjänst. Annars ägnar han sig i sin pensionärstillvaro åt just biodling. Conan Doyle liksom kollegerna John Buchan och Erskine Childs bidrog verksamt till propagandakriget för vid pass hundra år sedan. Han blev spiritist sedan hans son stupat i första världskriget, drog på världsturnéer för den läran, och trodde sig tack vare den kunna få kontakt med sonen från andra sidan. Men det finns också mera försonliga tongångar gentemot fienden i litteraturen, som i James Hiltons slitstarka klassiker Good-Bye mr Chips, historien om en lärare på en pojkinternatskola som blir ett inventarium och som efter ett kort äktenskap (hustrun dör) lever sitt liv för skolan och dess pojkar.

George William von Zedlitz av Chris PerkinsEn gång i sin ungdom har han haft en nära tysk vän som han vandrat i de bayerska bergen med – det var där han träffade hustrun - och när han kort efter kriget bjuder hem honom förundrar sig skolynglingarna över det, nog är han egentligen en fiende? Men sådant sätter sig den tolerante Mr. Chips över. Den romanen kom visserligen några år in på trettiotalet när den värsta hätskheten hunnit lägga sig och innan nästa världskrig med förnyad fientlighet mot allt tyskt hade brutit ut. En roman långt senare ställer på intressant vis ett tvillingpar med varierande attityder gentemot kriget mot varandra, den ene drar ut i kriget, den andre stannar hemma som pacifist, på kullarna i Wales: Bruce Chatwins In The Black Mountains.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kom jag att tänka på när vi häromdagen stod framför en oljemålning i det nyzeeländska National Portrait Gallery, ett sevärt museum i sitt slag om än bara hundradelen så stort som det vid Trafalgar Square. Det ligger vid kajen i Wellington, inhyst i en vacker gammal tegelbyggnad. Där pågår just nu en utställning som koncentrerar sig kring första världskriget, med bilder på flygare, flottister och infanterister, på meniga och officerare, men också på pacifister. Tavlan är ett porträtt av en äldre man i en länstol, han har snuggan bredvid sig och välfyllda bokhyllor bakom sig. Det kunde mycket väl ha föreställt en tysk i tjugotalets Berlin, målat av någon nysaklig konstnär som Georg Grosz eller Otto Dix. Men det är från trettiotalet och målat av en nyazeeländsk konstnär. Mannen på bilden hade en engelsk mor, men hans far var en schlesisk baron, något som kom att ligga honom i fatet fast han såg fadern för sista gången det år han fyllde fyra, 1875.

Sir Arthur Conan DoyleHan bar ståtliga namn, George William Edward Ernest von Zedlitz. Men de många kungliga förnamnen hjälpte honom inte när han råkade ut för de antityska stämningarna under första världskriget. Han var inte ens trettio när han fick en språkprofessur på det nyinrättade Victoria University i Wellington just efter förrförra sekelskiftet. Han behärskade förutom engelska och tyska oclså franska och italienska även om hans bakgrund var grekiska och latin. Han blev snabbt populär bland studenterna men var på grund av sin frispråkighet kontroversiell bland politiker och makthavare. När han under sin studietid vid Trinity College i Oxford riskerade att tvingas göra sin värnplikt i Tyskland avstod han från att besöka det landet för gott. Men han saknade engelskt medborgarskap och råkade därför ut för the Alien Enemy Act 1915.

När kriget brutit ut visade han sin solidaritet med sitt nya hemland genom att säga upp sig från sin professur. Universitetsledningen som uppskattade honom satte sig över det och övertalade honom att fortsätta. Men det hjälpte inte, han tvangs bort av patriotiska politiker, uppsagd med ett års lön. Han fortsatte istället på The University Tutorial School och på annan vuxenutbildning, bland annat Workers´ Education Association. Det höll han på med till några år före sin död. Universitetet som inte velat få bort honom glömde honom inte. Han satt många år i senaten för nyzeeländska universitet och blev 1936 professor emeritus, en legendarisk figur som skötte sin trädgård och liksom Mr Chips var alpinist. Han blev så omtyckt att han fick sitt eget smeknamn vars tyska inslag inte längre var till hinders: Old Von.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XXXIV Slutet (rum)

In. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperationell aldrig om varse panik, hamnat där flerdörrstängt åförd ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 januari, 2010

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

Tre år efter självmordsattacken

Julen 2010, samtidigt som den så kallade arabiska våren begynte, hördes en smäll på Bryggaregatan i Stockholm. En ung man, Taimour Abdulwahab, hade sprängt sig själv i luften, den första ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 04 januari, 2014

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 23 maj, 2017

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 maj, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.