Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)



Magrittes slottInför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst.

Vem är Klamm i Slottet? Vem är K.? Och varför läser jag ständigt om denna roman utan att den förlorar greppet om mig som läsare? Joyce och Beckett har gjort det. Dostojevskij och Bernhard likaså, alltså skruvat fast mig i ett järngrepp, precis som Kafkas andras texter, men Slottet glider liksom ovanpå.

Ett slott vars symboliska bild omsluter hela boken men som väl egentligen är något annat (en liten stad, en by, några hus, kanske bara ett ämbetsverk?): ett ”slott” som under berättelsens gång krymper i omfång, ändrar form och alltmer förlorar sin glans. Finns det över huvud taget? Ser vi inte bara det vi vill se (skräms att se)? Huvudpersonen K. ser det först, just för att det ska finnas, men vid närmre betraktande, som en utifrån, faller bilden isär. K. som förstår att han ändå behöver slottet för sin existens dit han kommit, finner sig snabbt, och slottet existerar återigen.

Vid varje omläsning av Slottet så öppnas fortfarande nya dörrar i mitt medvetna trots att jag kliver in i en handling där jag hemtamt, i kapitel för kapitel, kan återberätta ramhandlingen. Men lyckas ändå aldrig värja mig för den spöklika känslan, i Slottet, den att något osynligt (utan egenskaper) har företräde i boken och trycker på (utan att ingripa), ett något som omärkligt förändrar rummet allt mindre, som får andningen att blir tyngre under läsningens gång så att det tillslut känns som om luften står stilla och förlorar syre, både bokstavligt (hos läsare) och bildligt (i romanens mer och mer slutna). Rummet omsluter, dörren för att komma ut är låst och syret nästan slut, livet, snart till ända.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så kommer då de sista raderna i sista meningen av romanen: ”därefter stängdes dörren.”

Nu vet jag att Kafka påbörjade boken 1922 men gav upp försöken att färdigställa den redan samma år och att den slutar, i min upplaga, med orden jag nyss citerade.

Den första tryckta upplagan gavs ut postumt av Max Brod 1926 (på svenska 1946 och översatt av Tage Aurell), då Kafka varit död i två år. Kafka dog som sagt innan han avslutat romanen, men hann föreslå att den skulle sluta med att K. dör i byn; och på sin dödsbädd, av ämbetsherrarna, får höra att hans "lagliga anspråk på att leva i byn aldrig varit accepterat, men att han (K.) ändå under vissa beaktade omständigheter, tillgivits tillstånd att bo och arbeta där".

Efter Kafkas död redigerade Max Brod den ofullständiga romanen och färdigställde den för publicering (1951). Vissa menar att hans avsikt var att själv få acceptans som författare för arbetet han lagt ner och att han på så sätt ”författat” författaren, genom att förändra strukturen i Kafkas skrivande. Detta skulle väga tungt längre fram i tiden för andra översättningar och har fortsatt att vara i centrum för diskussioner ang. texten ännu i dag

Några år efter Brods översättningar av Kafkas romaner, och i synnerhet Slottet, menar förläggaren Malcolm Pasley att de var direkt "dåliga" och öppnade för en "helt annan inställning" just till Slottet. År 1961 fick så Malcolm Pasley tillgång till alla Kafkas verk utom Processen.

KafkaPasley och ett team av forskare (Gerhard Neumann, Jost Schillemeit, och Jürgen Born) kunde till slut publicera en nyöversättning av Slottet, detta 1982 genom S. Fischer Verlag. Denna gång uppdelad i två volymer. Själva romanen i den första volymen, och fragmenten, strykningarna och redaktörens anteckningar i den andra volymen. Man hade så återställt romanen till Kafkas ursprungliga text, däribland Kafkas unika interpunktion, som ansågs avgörande för stilen.

Kafkas romantitel i original är Das Schloss och kan på tyska betyda både slottet och låset (i semantisk betydelse). Denna dubbla betydelse är som upplagd för olika tolkningar, som alienation, absurd byråkrati och vårt mänskliga sökande; den till synes ändlösa frustrationen av människans försök att stå emot systemet, och den fruktlösa och hopplösa strävan efter ett ouppnåeligt mål. Men tolkningsföreträdet är, för mig i detta fall, fullständigt betydelselöst. Det är bokens känsla jag vill åt, vad bokens text, med nyckelord som snöfall och skymning, gör med mig, som läsare. Snön som i sig synliggör konturer, på håll, men upplöser desamma vid närmre betraktelse, och som under snöfall och skymning förändrar synen på de tidigare sedda konturerna vilket gör att man istället överför sina egna inre bilder, på det man tycker sig uppfatta, beroende på vilket tonläge (känsloläge) man blivit stämd till.

Här ett hopplock av återkommande stämningslägen ur romanen. Visst, kontext saknas, men jag söker bara en röd tråd av länkade känslor, från romanens början och framåt. Följ med!

”igenisade fönsterytor och snö och människotomhet […]” /

”Ett stort rum i skymning.” /

”Ur ett annat hörn vällde imma fram och förvandlade skymningen till mörker.” /

”Och K. var ensam med snön som slöt sig kring honom.” /

”Det redan underligt mörka slottet där uppe, dit K. hade hoppats han skulle nå fram i dag, fjärmade sig på nytt.” /

”När de nästan var framme vid värdshuset – K. kände igen sig på en vägkrök – var det till hans förundran redan fullkomligt mörkt.” /

”[…] hon såg nästan skugglik ut i skymningsljuset från de små fönstren vars förhängen gjorde rummet än dunklare.” /

”Det var alldeles mörkt, hans ansikte såg K. ingenting av, hans gestalt bara otydligt […] där K. om förmiddagen hade sjunkit ned i snön och kommit loss blott med Barnabas’ hjälp.” /

”Men istället begynte det naturligtvis redan skymma.” /

”Detta intryck blev i dag än starkare med den tidiga skymningen, ju längre han blickade dit upp, dess mindre urskilde han, dess djupare sjönk allt i dunkel.” /

”Så när som på kusken, som K. nu på avstånd och i skymningen mer anade än urskilde, syntes inte en människa till.” 

”[…] av skymningen hade det redan blivit totalt mörker.” /

”K. steg ut på den vinpiskade yttertrappan och såg ut i mörkret.” /

”Han kom hem alldeles genomfrusen, det var mörkt överallt.” /

”Äntligen – det var skumt redan, sent på eftermiddagen – hade K. trädgårdsgången färdig, hade skottat snön högt upp på båda sidor […].” /

[…] och runt om fanns intet annat än snöns och dimmans grå, och runt om dagen i ända ingen människa […]” /

”När han sedan befann sig på gatan såg han, så länge nattmörkret tillät det, hur medhjälparen gick fram och åter […]” 

”Framför det mörka Herrenhof stod några män i en grupp, två eller tre hade lyktor med sig så flera av ansiktena syntes.”

Han visste att vägen inte fannsNär Kafka i inledningsfasen av Slottet skrivs in i handlingen utger han sig för att vara slottets ditförskaffade lantmätare (typ av stadsplanerare), något som borde vara positivt för slottet/byn och ligga i flertalets intresse, möts K. istället av misstänksamhet hos både folket i byn och av ämbetsherrarna på slottet. Det är som om folket och ämbetsherrarna först inte vet vad en lantmätare är eller vad en sådan gör. Implicit: Vi har inte skickat efter någon lantmätare, vad gör en sådan? Samtal, någon vet, men vänta, om vi har ett slott så måste vi också ha en lantmätare.

”K. hörde spänt på. Slottet hade alltså utnämnt honom till lantmätare. Å ena sidan var det inte riktigt bra, ty det visade att man på slottet kände till allt som behövdes om honom, att man vägt krafterna mot varann och att man med glatt mod tog upp kampen. Å andra sidan var det bra, ty därav framgick enligt hans mening att man underskattade honom och att han skulle få mera frihet än han på förhand vågat hoppas.” (s.8)

Klamm

Byborna håller anseendet till tjänstemännen på slottet högt, även om de inte verkar veta vad tjänstemännen gör. Insatserna tjänstemännen gör (om de gör några) förklaras aldrig. Byborna gör ändå antaganden och motiv för tjänstemännens åtgärder genom långa monologer. Alla verkar ha en förklaring till varför tjänstemännen gör som dom gör, men motsäger ofta sig själva i sina resonemang och det finns inga försök i romanen att dölja denna tvetydighet, tvärtom. K. själv tillbringar en stor del av romanen med att försöka säkra ett möte med den viktige tjänstemannen Klamm. K., verkar vara säker på att Klamm både har svaret och lösningen på varför ämbetsherrarna tvivlar och ifrågasätter K.s ställning som lantmätare. Svaret finns inom räckhåll, tänker K., bara han får till ett samtal med den så högt ansedde Klamm, han som så fint har två sekreterare till sitt förfogande.

Som en av nyckelkaraktärerna i Slottet har Klamm, genom Kafkas sinne för ordlekar, namngetts just som en sådan. Klamm liknar det tyska ordet "klempnern" som betyder klämma, bult eller nit och får genom detta en dubbel betydelse. Klamm som K. ser som sin öppning är i egentligen den som låser dörrarna för K. och håller slottet stängt för hans ärenden dit. Det tyska substantivet Klamm betyder klyfta, alltså en ravin som är särskilt smal och som förr kunde fungera som broar och tunnlar, tillgängliga för dem som ville besöka nya platser. För K. fungerar båda gällande Klamm; i realitet klyftan som K. inte kan komma över (vägen stängd), men för K., som han ser det, är Klamm bron (tunneln) och vägen in till slottet.

En annan vanlig användning av adjektivet Klamm som betyder klibbig ofta i kombination med en känsla av kyla.

Kafka kunde så skapa, med ett enkelt namn, en ruggig känsla av obehag, samstämmigt med de återkommande beskrivningarna av kyla, imma och skymning i romanen. Det finns något oförenligt hos karaktären Klamm: en dubbelhet som inte går att ta på, vars ena del är personen Klamm, den andra; kanske det ”osynliga” som jag skrev om i textens inledning och uppfattade så här: ” den att något osynligt (utan egenskaper) har företräde i boken och trycker på (utan att ingripa), ett något som omärkligt förändrar rummet allt mindre, som får andningen att blir tyngre under läsningens gång så att det tillslut känns som om luften står stilla och förlorar syre, både bokstavligt (hos läsare) och bildligt (i romanens mer och mer slutna).”

Intressant då att i det tjeckiska språket, som Kafka både kunde tala och skriva, betyder ordet Klam "illusion". Vilket faktiskt är så jag läser honom (Klamm alltså), en någon som inte finns men som ändå alla ser. Ja, någon ser de men är det den, av slottet upphöjde Klamm? Ingen vågar ifrågasätta. känslan av rädsla, osäkerheten att säga fel, och hörsägen av dem som har makt, de betydelsefulla som ”vet” gör att ingen tvivlar.

Jag följer bara min instinkt här, hyllmeter efter hyllmeter har skrivits om Slottet och de skilda tolkningarna är lika många. Rummet omsluter, dörren för att komma ut är låst och syret nästan slut, livet, snart till ända.

Kafka låter K. ge läsaren en oroskänsla av att inte komma fram och en osäkerhetskänsla av att inte se klart. Vi ser och förstår snart att Klamm aldrig kommer att hjälpa K. medan K. själv tror och hoppas på en lösning. Det som borde vara hans oro blir vår som läsare. Ok., från slottet är K. utestängd genom Klamm. Ett misstag K. gjorde var att ”stjäla” Klamms påstådda älskarinna Frieda och de dras omedelbart in en erotisk relation, men som bara håller i en kort period. Frieda känner sig snart sviken och inser att hon, bland flera andra, bara är ett medel för att K. ska nå sitt mål. Hon lämnar honom för att gå tillbaka till Klamm, men utan framgång.

Men folket i byn, stänger de rummet för K.? Ja. När K. väl har insett att Klamm inte är hans man söker han sig till folket och enkelheten byn med de litar inte på honom, vill få iväg honom. K. försöker åter att charma Frieda men hon avböjer. Friedas tillgivenhet ligger nu hos Jeremias (medhjälpare till K. under tiden han fortfarande sågs som lantmätare)

utopiaÅter så till känslan, den goda; den som öppnar och ger rymd, och som, om än i korta ordalag och beskrivs under de dagar Frieda och K. var lyckliga och såg en gemensam framtid i romanen. Hoppet fanns där kort och ljuset.

Vad ljuset betyder för K., i positiv känsla, Kan vi läsa vi i dessa citerade rader:

”Knappt hade han tagit ett par steg på landsvägen när han på långt håll blev varse två vaggande ljus; detta tecken på mänskligt liv gladde honom och han skyndade mot det och ljusen å sin sida svävade honom i möte.”

Även det ljuset släcks, och även Frida ska stänga dörren för K. och hålla honom utanför.

”Du förföljer mig K., å varför förföljer du mig. Aldrig, aldrig, kommer jag tillbaka till dig.”

Romanens avslut

”Men Frieda som inte längre såg sig om efter K, drev honom utan prut med sig. Man skönjde en liten dörr därnere, ännu lägre än dörrarna här i gången, inte bara Jeremias utan Frieda likaså måste böja sig när de steg in […] man hörde ännu en smula viskande, tydligtvis kärleksfulla övertalningar att få Jeremias i säng, därefter stängdes dörren.”

Appendix

Kafkas författarskap har tolkats på en mängd olika sätt. Hans vän Max Brody hävdade att Kafka var en religiös diktare. Existentialistiskt orienterade författare som Camus såg en själsfrände som fångade det absurda i tillvaron. Psykoanalytiker menade att Kafka var en utforskare av det omedvetna. Marxister som Erns Ficher ansåg att han skildrar den alienerade människan i det kapitalistiska samhället. Hermeneutiska forskare har pekat på möjligheten att Kafka skriver om sig själv och sitt författarskap. Enligt Max Brod talade Kafka aldrig själv om hur hans berättelser skulle tolkas.

”mein Ehrgeiz geht nicht dahin, große mich betreffende Aktensäulen entstehen und zusammenkrachen zu lassen, sondern als kleiner Landvermesser bei einem kleinen Zeichentisch ruhig zu arbeiten.

Ob es Kontrollbehörden gibt? Es gibt nur Kontrollbehörden. Freilich sie sind nicht dazu bestimmt, Fehler im groben Wortsinn herauszufinden, denn Fehler kommen ja nicht vor, und selbst, wenn einmal ein Fehler vorkommt, wer darf denn endgültig sagen, dass es ein Fehler ist.” / Kafka 

Göran af Gröning

 

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.