Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Paul de Man och litteraturen som självbiografi



Den unge Paul de ManPaul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska tid blev en remarkabel akademisk karriär som kulminerade i hans sista år som uppburen litteraturprofessor vid Yale. Några av hans artiklar hörde under 1980-talet till de mest lästa, citerade och omdiskuterade i den internationella litteraturvetenskapen. Han var en legendarisk lärare men också omstridd: han förknippades med dekonstruktionen, var vän med Jacques Derrida, och som denne anklagad för allt från historielöshet till teoretisk anarkism och moralisk nihilism.

Idag tror jag knappt någon litteraturvetare refererar till Paul de Man. Även om Derrida höll stånd så försvann dekonstruktionen ur cirkulation på 90-talet. Text ersattes av kontext och media, närläsningen av ”distant reading”. En sådan konjunkturförändring är alls inte ovanlig i litteraturvetenskapen, där man alltid hållit minst ett finger i luften. Men i fallet de Man tillkom en sensationell faktor: upptäckten av att han i sin belgiska ungdom skrivit en lång rad artiklar i den nazi-samarbetande tidningen Le Soir. Det handlade om litterära artiklar, oftast oskyldiga, men inte sällan med ett nationellt sinnelag och en ideologisk orientering som verkade alldeles oförenliga med den amerikanske dekonstruktören, som snarare var kritisk till allt vad ideologi hette. Åtminstone en artikel kunde också uppfattas som antisemitisk. Upptäckten var en lika stor chock för de Mans många anhängare som det var ett glädjebesked till hans motståndare, som tyckte sig ha fått sina misstankar om den opålitliga och omoraliska dekonstruktionen bekräftade.

När upptäckten gjordes publicerade ett forskarlag, mest elever och anhängare, två stora volymer, en där de Mans ”krigstidsjournalistisk” samlades, en med ”reaktioner”. I den senare återfinns också det långa brev som de Man skrev när han som doktorand i Harvard på 50-talet försvarade sig mot anklagelser som hade med hans bakgrund att göra. Det lär vara den enda gången som de Man tog bladet från munnen i ett offentligt sammanhang. En av bidragsgivarna, Lindsay Waters, gav senare ut de Mans Critical Writings 1953-1978 försedd med en 60 täta sidor lång inledning, där Waters redogör för de Mans liv och lära, inklusive den belgiska perioden.

Paul de Man med  Renée och  Theodore Weiss 1948Han försöker inte bortförklara de Mans tidiga journalistik som ungdomlig förvillelse utan placerar den istället i sitt idéhistoriska och politiska sammanhang: flamländarens tyskorienterade nationalism tillsammans med inflytandet från den berömde farbrodern och gudfadern Hendrik de Man, belgisk socialistledare som i början av ockupationen prövade samarbete med tyskarna. Waters läser de Mans amerikanska författarskap i ljuset av denna bakgrund: som ett alltmer sofistikerat försök att utveckla ett sätt att läsa och förstå, som skulle vara resistent mot all slags ideologi och i synnerhet den ideologi som hade lockat honom i ungdomen. Waters urskiljer två faser: först den subjektkritiska lärotiden under 50-talet, då de Man tillägnade sig Hegel och Heidegger via franska läsare som Bataille, Blanchot och Jean Wahl. Så den retoriska vändningen, som gjorde att han till slut uppfattade sig som en ”filolog” och menade att ”blotta läsningen”, utan ideologiska och filosofiska och historiska hjälpmedel, var rätta sättet att ta sig an den litterära texten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Waters text är fortfarande den bästa introduktionen till de Mans författarskap. 2001 tillkom en monografi av Martin McQuillan och nu föreligger dessutom en omfångsrik biografi av Evelyn Barish: The Double Life of Paul de Man (Liveright). Varken Waters eller McQuillan är ens nämnda av Barish, som sätter punkt runt 1960, när de Mans amerikanska karriär börjar ta fart. Med de Mans ”dubbla liv” syftar Barish inte på att han gick från ett belgiskt liv till ett amerikanskt utan att han hela tiden hade ett hemligt liv som måste döljas: det handlar om sånt han gjorde under sin tid i Belgien men också under det amerikanska 50-talet: obetalda hyror, trassel med ex-fru och uppehållstillstånd och pass, examensbesvär. Barish ser ett mönster: de Man grundlade fifflande vanor under krigstiden i Belgien som han sen tar med sig till USA.

Barish har gått grundligt tillväga: intervjuat alla som kunnat intervjuas, gått igenom arkiven, också i Belgien. Hon har uppdagat en hel del av det som de Man ägnade sig åt efter att han slutade skriva i Le Soir 1942: tidskriftsplaner som inte blev något av samt ett förlag som gick i konkurs efter att de Man flyttat till USA – enligt Barish hade tillgångarna muddrats av de Man. Hon har hittat en dokumentation av den utfrågning som de Man underkastades efter kriget i den domstol som examinerade ”kollaboratörer” och dömde t.ex. Hendrik de Man och några av Le Soir-redaktörerna till stränga straff. Paul de Man friades vilket inte Barish är nöjd med: hon misstänker hemliga orsaker till den alltför ”milda behandlingen.”

Paul de Man med hans andra fru patricia och den trädje sonen i Paris 1955Barish håller genomgående en anklagande ton: hon är förvissad om de Mans opålitlighet. Men inte heller hon är pålitlig, vilket ändå borde vara det minsta kravet på en åklagare. Boken är belamrad av direkta fel: hon blandar ihop hans franska förebilder, gör Camus till nobelpristagare 1948, presenterar Heidegger som en avfallen präst, sätter de Man-familjen på en atlantångare som gick i kvav 15 år tidigare, stavar genomgående Stefan George fel, placerar Montaigne i fel århundrade. Ibland kan man använda hennes egen dokumentation till att korrigera några av hennes anklagelser. Hon kritiserar de Man för att han aldrig träffade sin äldste son, men inkluderar en bild från de Mans sista år i sällskap med sonen. Hon påstår flera gånger att de Man aldrig kunde återvända till Belgien men nämner ett återbesök 1962. Hon beskriver upprepade gånger den havererade tidsskriften som de Man var inblandad i runt 1943 som ett tilltänkt nazistiskt propagandaprojekt, samtidigt som den plattform, som hon har letat fram och citerar, tyder på motsatsen, nämligen att de Man och hans vänner ville starta en konsttidskrift för att slippa politiken. Hon vill att vi ska uppfatta de Man som minst en skåp-antisemit, samtidigt som hon i förbigående noterar att han gav husrum åt judiska flyktingar och spred motståndsrörelsens skrifter. Inte ens när det gäller de förlagsaffärer, som ledde till konkurs, verkar hon förlita sig på mycket mer än hörsägen och gissningar i sin iver att skuldbelägga de Man.

Det är beklagligt att Barishs biografi är så belamrad av insinuationer och förenklingar och missuppfattningar; dels för att hon har grävt fram ett omfattande material som hade förtjänat ett bättre öde, dels för att de Mans liv verkar erbjuda spännande biografiska berättelser. En sådan skulle kunna handla om livet under ockupationen: hur en briljant ung man försöker överleva i en situation som vi har svårt att föreställa oss, där alla institutioner och värden är krossade och där livet, bokstavligen och dagligen, står på spel. En annan skulle handla om det nya livet i USA, landet där myten om the self-made man säger att man kan skapa sig själv på nytt. I det ovan nämnda Harvard-brevet ger de Man själv en glimt av en sådan berättelse, när han skriver om anklagelserna som en ”plötslig återkomst av det förflutna” när han nu ”har ägnat de sista sju åren av mitt liv åt att bygga upp en existens som är fullständigt åtskild från tidigare smärtsamma erfarenheter.”

För Barish finns det inga komplikationer i förhållandet mellan de Mans liv och lära eller mellan hans liv i Belgien och i USA: hans kritiska granskningar av ordens förhållande till verkligheten handlar helt enkelt om att sopa igen spåren från den egna verkligheten. Det måste man kalla en enkelspårig framställning av förhållandet mellan liv och lära, inte minst om man jämför med den komplicerande bild som presenterades av Waters för 25 år sedan. När jag föredrar Waters-varianten beror det inte bara på Barishs insinuanta stil utan framför allt på att de Mans arbeten, som gjorde så starkt intryck på 1980-talet, därmed inte reduceras till biografi och undanflykt utan tillerkänns självständigt värde. Det är visserligen ett värde som inte har stått sig, om mitt intyck av de Mans aktuella frånvaro i litteraturdiskussionen stämmer. Men kanske han kan få ytterligare ett liv, ett tredje eller fjärde?

det dubbla livet av Paul De ManMan kan urskilja en tendens i hans författarskap. I ”The Rhetoric of Temporality” från 1960 handlar det om det litterära språkets strävan efter symbolisk förening med verkligheten och hur denna förening saboteras av de allegoriska tendenser som demonstrerar litteraturens och tillvarons sanna ”temporalitet”. En insikt i detta kan bara resultera i ironi, konstaterar de Man, en ironi som i sin ”absoluta” form saboterar all kommunikation och all meningsbildning och därför är lika med galenskap. I ”Excuses”, tio år senare, examinerar de Man en scen ur Rousseaus Bekännelser och konstaterar att det är omöjligt att avgöra om det är det ursäktande språket som producerat den händelse som ska ursäktas eller om det förhåller sig tvärtom. Sådana logiska kortslutningar, så kallade aporier, blev en period högsta mode i litteraturvetenskapen. När han i ”The Return to Philology”, som var en av hans sist fullbordade uppsater, hävdar att ”blotta läsningen” är den ”metod” han anbefaller, så menar han därmed den läsning som leder just in i språkets aporier. De Man hade därmed arbetat sig fram till en syn på språket som ett slags självgående maskin, som litteraturen i bästa fall kan dra nytta av, men som förr eller senare saboterar eftersträvad mening.

Jag tror man måste konstatera att de Man därmed var på god väg in i en återvändsgränd. Det hindrar inte att vi längs hans väg borde kunna hitta sådant som inspirerar till det som åtminstone jag upplever som en bristvara i dagens litteratursamtal: jag tänker på den kritiska skärpa, varmed de Man nagelfor den språkliga grunden till en rad av de föreställningar och meningar som vi helst tar för givna. Och som han själv, i sin ungdom, hade tagit för givna.

Arne Melberg
Professor emeritus i litteraturvetenskap, Universitetet i Oslo

 


v

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.