En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | 30 oktober, 2014
Kulturreportage

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | 31 juli, 2013
Essäer om konst

Den Andre som mer än funktion av ett hot

Vart drar man gränsen för hur olika vi får vara? Och kanske ännu mer intressant, vem är det som drar gränsen? Vi pratar så öppet och med stora lovord om ...

Av: Linda Bönström | 21 januari, 2010
Essäer

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 07 mars, 2011
Utopiska geografier

Kvinnorna och litteraturen



Christine de Pizan i sin skrivkammareDen nordiska kvinnolitteraturhistorian, fem digra volymer som började publiceras under 90-talet, har väckt berättigad uppmärksamhet utomlands. En nederländsk motsvarighet är Met en zonder lauwerkrans (”Med och utan lagerkrans”), en litteraturhistoria om kvinnliga författare under perioden 1550-1850, som redigerats av Riet Schenkenveld van der Dussen och som publicerades i slutet av 1990-talet. Detta arbete vidareutvecklas nu under ledning av den nederländska forskaren Suzan van Dijk som i en nätverksstudie, baserad på en omfattande databas, kartlägger de internationella kontakterna mellan skrivande holländska kvinnor och deras europeiska kolleger under samma period. I en grundläggande genomgång av tidskrifter, bok-och bibliotekskataloger och brevväxlingar, studerar forskarna även mottagandet av utländska, kvinnliga författare i Nederländerna. 

För litteraturintresserade av olika nationaliteter är de resultat som redovisas i den rikt illustrerade volymen ’I have heard about you’. Foreign Womens writing crossing the Dutch border, publicerad för några år sedan,mycket intresseväckande och ger uppslag till fördjupad forskning. Arbetet inbjuder till internationella jämförelser och ställer viktiga frågor: I vilken utsträckning ger receptionen av utländska kvinnliga författare inblickar i landets kulturklimat? Kan dessa ha påverkat den litterära utvecklingen genom att tjäna som modeller för de inhemska författarna? (I litteraturhistoriska sammanhang har det hittills ofta varit manliga författare som uppfattats som förebilder).

Nederländerna visade tidigt en stor öppenhet för omvärldens litterära skapande. Diktaren Christine de Pisan (1364-1430?) uppmärksammades i hovkretsar i Europa redan under sin livstid och hennes Cité des Dames som översattes till engelska 1521 hade översatts till nederländska redan 1475. I fransk litteraturhistorieskrivning har Christine de Pisan länge varit känd enbart i kraft av det litterära storgräl som hon framkallade genom att kritisera kvinnosynen i Jean de Meungs Le Roman de la Rose från slutet av 1200-talet. Under 1900-talets sista decennier har främst amerikanska forskare uppmärksammat hennes gärning både som opinionsbildare och som nydanande författare. I sin inträngande analys av Christine de Pisans roll i Nederländerna frågar sig Anne-Marie De Gendt av vilken anledning det var en man, adelsmannen Jan de Baenst, som tog initiativ till att ett verk, skrivet i försvar för kvinnor, blev översatt till nederländska. Genom att jämföra original och översättning kan hon fastslå att det inte var någon feministisk övertygelse som låg bakom initiativet: texten tvättades grundligt innan den kunde uppfattas som en handbok i vett och etikett för adelskvinnor.

En av denna forskningsgrens stora förtjänster är att den också lyfter fram utländska författare vars existens numera är totalt okänd även i deras ursprungsland. Få känner till att 1600-talets stora franska dramatiker - Corneille, Racine och Molière - hade en rad kvinnliga kolleger som gjorde anspråk på teaterscenen. Som de mest överraskande framstår Madame de Villedieu som i mitten av 1600-talet i sina pjäser oförfärat underströk den fysiska attraktionens betydelse i en kärleksrelation och Marie-Anne Barbier, som under samma period utöver dramatik även skrev operalibretton och vars verk uppfördes på prestigefyllda scener i Frankrike. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Madame de VilledieuBåda författarnas verk föll snabbt i glömska i Frankrike. I Nederländerna uppfördes och lästes de däremot i översättning under 1700-talet. I Marie-Anne Barbiers fall ger Alicia C. Montoya i sitt bidrag en förklaring till detta markanta intresse: hennes pjäser kunde tolkas politiskt och tjänade på så sätt till att förstärka publikens nationella medvetenhet.

Svenska kvinnliga författare uppmärksammades i Nederländerna så tidigt som i början av 1800-talet, då bl a Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén introducerades genom översättningar. Som Petra Broomans påpekar var det dock det moderna genombrottets kvinnliga svenska författare, exempelvis Victoria Benedictsson och Anne-Charlotte Leffler, som uppfattades som viktiga representanter för en ny och annorlunda litteratur. Verk av dem båda översattes tidigt och de presenterades som föredömen även av manliga nederländska kritiker, som i början av 1890-talet frapperades av den framträdande roll kvinnliga författare spelade i periodens nordiska litteratur. 

Den slutsats kritikern J.E. Sachse drog av detta faktum är att kvinnor bereddes rikare möjligheter att få utveckla sina talanger i Skandinavien än i Nederländerna. Han är helt omedveten om att den danske kritikern Georg Brandes, som begagnade uttrycket det moderna genombrottet i sin studie av periodens manliga författare, mer eller mindre konsekvent förteg eller nedvärderade kvinnliga författarskap.

Hur uppfattades samma svenska författare i Frankrike? Litterära verk av Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén översattes tidigt till franska, vilket underlättar för franska studenter som är intresserade av kvinnors skapande att ta del av deras författarskap. VarkenVictoria Benedictson eller Anne-Charlotte Leffler blev översatta till franska, däremot översattes den sistnämndas biografi om Sonya Kovaleskij i mitten av 1890-talet. Den väckte rabalder. 

Anarkisten Georges Deherme, grundare av de folkuniversitet som växte upp som svampar ur jorden i Frankrike kring sekelskiftet 1900, såg i den första matematikprofessorns tragiska öde som ändade i Stockholm ett varnande exempel på det urval naturen tvingas göra: genom att insistera på att ge sig in på ett manligt område – vetenskapens - uppträdde Kovaleskij naturvidrigt och måste i enlighet med Charles Darwins naturlagar sållas bort. Även om Victoria Benedictssons verk inte blev översatt, var hennes levnadsöde känt i Frankrike. En fransk skribent, Maurice Bigeon, som i början av seklet gjort en resa till Skandinavien, frapperades liksom Deherme av att intellektuella kvinnors ansträngningar ofta ledde till ond bråd död: både Victoria Benedictsson och en kvinnlig författare med pseudonymen Ernst Ahlgren tog sig av daga nästan samtidigt, konstaterar han, lyckligt omedveten om att det är fråga om en och samma person.

Fredrika BremerDeherme och Bigeon exponerar i en rad publikationer den misogyni som oavsett den politiska tillhörigheten präglade vida kretsar i förra sekelskiftets Frankrike. Gustave Lanson, som under 1890-talet publicerade den första utgåvan av den genom tiderna mest lästa franska litteraturhistorian dröjer ett ögonblick vid Christine de Pisan, prisar först hennes egenskaper som lydig dotter, god maka och mor, för att sedan ta henne i örat för hennes illgärningar på litteraturens område. 

Hon är en av de mest ”autentiska blåstrumpor” som uppenbarat sig på den litterära scenen och har förberett terrängen för det ”outhärdliga led av kvinnliga författare som ger sig på vilket ämne som helst och som i sina hastigt hopkomna alster oförtrutet mångfaldigar bevisen på sin egen medelmåttighet”, konstaterar han. Det ligger också Christine de Pisan i fatet att hon var av italienskt ursprung och kom till Frankrike först vid fem års ålder som dotter till Karl V:s livmedikus. I Sverige aktualiserades hon nyligen genom översättningen av hennes Cité des Dames och Carin Franzéns analys i arbetet Jag gav honom inte min kärlek: om hövisk kärlek som kvinnlig strategi.

Lansons aggressiva utbrott framkallades sannolikt av att kvinnliga franska författare formligen invaderade den litterära scenen under 1890-talet, något som av deras manliga kolleger betraktades inte bara som en förödmjukelse, utan som ett hot. De beskrivs av förfärade kritiker i termer som används i krigssammanhang: likt en ”bataljon” intog de nationen och fick den att skaka i sina fogar genom att ifrågasätta rådande ordning. Författaren Alexandre Dumas d y myntade på 1870-talet uttrycket ”feminist” som en beteckning på kvinnor som uppvisade sjukdomssymptom. Att kräva rätten att skilja sig var ett exempel på dessa symptom. 

Att på scenen demonstrera innebörden i kejsar Napoleons familjelagstiftning, som tillät en äkta man att utan straffpåföljd ta livet av sin maka om denna beslagits med otrohet, var ett annat exempel på ett sjukligt beteende. I det överhettade klimat, där korruptionen på juridikens område i samband med Dreyfusaffären blivit synliggjord för alla och envar, såg kvinnliga författare en möjlighet att ifrågasätta familjelagstiftningen som kraftigt beskar deras möjligheter att röra sig fritt, ta egna initiativ till yrkesutövning och bryta upp ur ett förnedrande äktenskap. Hatutbrotten mot utländska kvinnliga intellektuella som inte bara ville en förändring, utan som faktiskt genomförde den i det verkliga livet, måste ses i ljuset av denna laddade atmosfär, där en alltmer högljudd kritik från kvinnliga skribenter ledde till repressiva åtgärder även från kulturetablissemangets sida. Lanson lyckades med konststycket att fullkomligt tiga ihjäl de bortåt 5000 kvinnliga författare, verksamma kring förra sekelskiftet, vilka har uppmärksammats först drygt 100 år senare.

Elin Wägner

Även i fråga om sekelskiftet 1900 är det amerikanska forskare som bidragit till att tydliggöra bilden av kvinnliga skribenter. Jennifer Waelti-Walters har ägnat dem flera arbeten, men har olyckligtvis läst dem med samtida, manliga kritikers glasögon: i sina försök att nedvärdera deras texter och sopa deras samhällskritiska budskap under mattan hävdar exempelvis en kritiker som Jules Bertaut att periodens kvinnliga författare bara skrev om kärlek, något som okritiskt anammas av Jennifer Waelti-Walters. Hon förefaller inte heller ha noterat sekelskiftesförfattaren Colette Yvers raffinerade antifeminism: i Princesses de science, en roman som blev en stor försäljningssuccé under 1900-talet och som under 40-talet gavs ut i sin fyrtionde utgåva, demonstrerar Yver vådan av att som kvinna gå alltför mycket upp i vetenskapen. Hjältinnan Thérèse framstår i romanens början som ett föredöme för unga kvinnor. 

Bländade vacker och blixtrande intelligent väcker hon allas uppmärksamhet och beundran och hennes tillbedjare tvingas gå med på att hon fortsätter utöva läkaryrket även som gift. Så småningom börjar dock bilden att krackelera. Thérèse är i grund och botten mer intresserad av sjukdomen än av den sjuke och hennes favoritsysselsättning består i att obducera sina avlidna patienter. En graviditet som gör hennes make hänförd blir en svår missräkning för den blivande modern, som vägrar att själv amma sitt barn, varpå det dör. Först när den förtvivlade maken söker tröst hos en förstående änka inser Thérèse att hon måste ge upp sitt kall. Ordningen är återställd. I en uppskattande recension av romanen förklarar Lanson försäljningssuccén med dess personliga stil.

Att det även hos kvinnor fanns ett motstånd mot kvinnors krav på likställighet är inte något specifikt franskt fenomen. Elin Wägner stötte på samma attityd och redovisade den bl a i romanen Pennskaftet, som handlar om kampen för kvinnlig rösträtt. Men för många kvinnor med sitt ursprung i ett annat land än Frankrike framstod de franska feministerna som alltför beroende av manligt beskydd i sina försök att påverka samhällsutvecklingen. Marya Chéliga, en polsk författare som tvingades lämna sitt land efter opposition mot regimen, grundade Frankrikes första feministiska teater under 1890-talet, ett kortlivat försök som enligt hennes egen utsago stupade på motståndet från de franska medsystrarna. 

Margaretha Meyboom

Hon sökte etablera internationella kontakter, gärna skandinaviska, och bidrog till att feminismen blev ett internationellt projekt. Chéliga förtog den pejorativa klangen i epitetet feminist genom att använda den som en beteckning på sina egna aktiviter. Hennes verksamhet uppfattades som samhällsomstörtande och bevakades noga av polisprefekturens utsända ombud. Utomlands uppmärksammades hennes försök att skapa en feministisk teater och i Nederländerna försökte man sig i slutet av 1890-talet på ett likartat experiment med hennes teateridé som modell. Inblandad i denna verksamhet var Margaretha Meyboom, som introducerade Selma Lagerlöf i Nederländerna och som var en portalgestalt i kulturutbytet mellan Nederländerna och de nordiska länderna. Även här blir en jämförelse mellan franska och nederländska kulturpersonligheter fruktbar. Också i Frankrike fanns det kring sekelskiftet kvinnliga skribenter, exempelvis Louise Cruppi, som bidrog till att intensifiera kulturutbytet mellan sitt eget land och de nordiska länderna. Men att som Margaretha Meyboom själv öppna ett bibliotek och starta ett kooperativ förefaller ha varit en omöjlighet i Frankrike. 

När Maria Deraismes, en av landets tidiga feminister, på 1870-talet fick idén att grunda en tidskrift, där kvinnors rättigheter skulle ventileras, vände hon sig till Léon Richer som officiellt blev dess grundare. När författaren Dick May ville grunda Frankrikes första sociologiska institut som en motvikt mot en stelnad universitetsundervisning och med feminism som ett viktigt inslag insåg hon, att hon måste vända sig till en manlig historiker för att göra sin idé trovärdig. Feminismen försvann som programpunkt och många av föreläsarna hade redan en lärdomsstol vid Sorbonne.

Det vore en grov förenkling att uppfatta hela den manliga franska kritikerkåren som fientlig mot kvinnligt skrivande och kvinnors ambitioner att förändra. Under en av de många kvinnokongresser som ägde rum i Paris under seklets två sista decennier utbröt tumult då manliga studenter försökte sabotera hela tillställningen. Den unge författaren Romain Rolland som satt i publiken noterar med vämjelse deras uppträdande i sin dagbok och kom några år senare att ge den franska proletärförfattaren Simone Bodève sitt fulla stöd i hennes skrivande.

Hélène CixousFrankrike har också en direkt motsvarighet till Nederländernas Sachse i Lucien Maury, grundaren av det skandinaviska biblioteket vid Stockförlaget, som i sin översättning av Henrik Schücks litteraturhistoria 1923 noterade att denne råkat utelämna viktiga författarskap som Anne-Charlotte Leffler, Ernst Ahlgren, Elin Wägner och Marika Stjernstedt. Däremot förkastar han, förmodligen utan att ha läst dem, de kvinnliga franska författare som gestaltar samma problematik som de svenska. Ytterligare en slutsats kan dras av en jämförelse mellan franska och nederländska kritikers positiva mottagande av kvinnliga utländska författare: i båda länderna tenderar man att idealisera det kulturklimat som man ansåg befrämjade kvinnors skrivande i Norden. Inte alla nordiska kvinnor skulle förmodligen ha känt igen sig i beskrivningen av en miljö, där var man enligt utländska krititiker uppträdde som en ivrig jämlikhetskämpe.

Trots stöd även från manliga kritiker blev det för de franska samhällskritiska kvinnliga författarna inte något genombrott – snarare ett sammanbrott. Den negativa attityden till kvinnligt skrivande som i den franska litteraturtradition initierats av Lanson har dröjt kvar i senare litteraturhistoriska arbeten och har även färgat den litteraturvetenskapliga forskningen i Frankrike. Att anlysera kvinnliga författare som inte fått Lansons godkännande kan äventyra karriären. Hélène Cixous som leder litteraturforskning med ett genusperspektiv fick för några år sedan se sin verksamhet hotad. När Julia Kristeva valde att skriva om en fransk kvinnlig författare blev det Colette, trots att det redan finns över hundra biografier om denna av Lanson lovordade författare. Om man som forskare uppriktigt vidgår att man ägnar åt forskning/undervisning med ett genusperspektiv får man kallt räkna med att bemötas med en raljant attityd. Den franska kvinnolitteraturhistorian kommer sannolikt inte att skrivas av franska litteraturvetare utan av forskare som står utanför det franska universitetsetablissemanget.

Eva-Karin Josefson

Ur arkivet

view_module reorder

Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | Musikens porträtt | 06 november, 2012

Jag bor på ett berg Essä i fragment

1 En timmes intensiv studiesamvaro andakt – som kan ge energi och tålamod att leva, arbeta, studera i vakenlätthets och sköldpaddans tempo; ”sköldpaddan”: att lämna sitt studium, i ryggmärgen återsjunka till ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 13 juni, 2013

Veckan från Sommerlath

Den rojalistiska hysterin över att kronprinsessan är på smällen har fått de flesta att förtränga drottningens pinsamma äreräddningsförsök av sin nazistiska farsa. Silvia har gjort en egen ”utredning” som visar att ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 augusti, 2011

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 30 november, 2009

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Samernas nationaldag firas den 6. februari 2014

”Bättre det magra i handen, än det feta i skogen.”/ Gammalt samiskt ordspråk Samerna, som är ett folk utan land, lever i de fyra länderna Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Sameland omfattar ...

Av: Nina Michael | Allmänna reportage | 06 februari, 2014

Jackson tar upp den kastade handsken

Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om film | 13 oktober, 2012

Tommy Olsson: Sex är den bästa konstnärliga disciplinen

En av Sveriges mest intressanta curators är Tommy Olsson. Han började sin bana som konstnär och kritiker (och fortsätter alltjämt med det) men insåg efter att han flyttat till Norge ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.