Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist



Pär Lagerkvist foto WikipediaResan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del, utspelar sig enbart i fantasin: alltings födelse. Det är det fina med den, speciellt när den sträcker sig från liv till död. Med andra ord är det ingen konst, det är bara att blunda. Allt finns ju där, på andra sidan livet. Så Pär, får jag möta dig där, som en pilgrim på havet?

”Jag hade trygghet och fullkomlig visshet om allt. Och jag var helt tillfreds med min värld, med den kärleksfulla famn som min moder överlämnat mig i, med min vila i gud.

Inte heller kände jag denna värld som någonting instängt och trångt – om någon sagt mig det skulle jag inte förstå vad han menade. Mig tvärtom tycktes den rik och stor, ja oändlig.” / Pär Lagerkvist Pilgrim på havet

Resan började med Eyvind Johnsons Strändernas svall eller mer korrekt, mitt inre vaknade med Strändernas svall. Vad hade jag inte missat? Och vart låg den värld jag hittills låtit passera? Sökandet gick vidare av egen kraft, utan ledande hand, och landade i Lagerkvists stilistiska och existentiella stigfinnande (den hand som började leda).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Är det detta som kallas ”att skapa sina egna minnen”? Var det inte med Hesse och en Östergren som skrev om Gentlemen där allt började? Och lyriken? Ja, där är svaret inte delat, det har alltid varit Ekelöf och kommer så att vara. Precis som när lusten att läsa bara är lust och blicken söker sig mot Lagerkvists romaner. Alltid tillgängliga, alltid redo att förföra, att söka sin botten i, precis som Tunströms böcker, en gång Slas – Henrietta ska du också glömma, Om vänskap funnes.

Så tillbaka till mig själv och försöket att vara gäst hos verkligheten (i verkligheten), försöket att få din/min rytm att flyta 

Sibyllan – Ahasverus död – Pilgrim på havet – Det heliga landet – den sekulariserade människans ofrånkomliga ångest inför en värld utan Gud, eller om man så vill en tro på en gud som inte längre finns.

Mellanrum, tystnad, poesi, prosa, och formen (närvaron) av Gud, inte i oss utan mellan oss, mellanrummet mellan oss. Och om det finns något att förstå så är det försöket att förstå, i mötet, möte, möt, mö, m, … Motiv (1914)

Kanske poesin var Lagerkvists livsrum, men till slut så vidgades hans val – blev sträckt, och poesin hamnade i skuggan, precis som när jag pratar och hör mig själv vara tyst. Det är om den tystnaden Lagerkvist talar när han skriver, skriver fram den …

Det kom ett brev om dröm och vakenhet. Tror handlingen var en drömd varaktighet. En text om det arketypiska tonvalet, seendet sett från sidan med ögon som inte valt plats – Valfrändskap – dårskap, och en fråga (åter): kan man döda en Gud? Vems händer, vems ansvar?

Min del, mitt bud!

Här drömmer jag mig bort och lämnar mina Onda sagor. Jag som alltid varit en son utan Far, ingen som bar, nu själv jag bär, ibland med svåra kval om vem som är, vem som var. Den raka vägen, de raka orden, den sanning som säger: ”du är kommen av jorden.” Och det som nalkas är ingen tröst, längtar till Goethe, till Lagerkvists Aftonland där färgerna bär höst!

Den knutna näven vars hand blir händer på mitt bröst

Domprostgården i Växjö Pär Lagerkvists födelsehemI fråga om mina händer har det omärkligt hänt något nytt, jag greppar pennan på ett annat sätt. Eller också är det pennan som låter sig greppas på ett nytt visst sätt. Och nyss när jag skulle skriva dessa rader så hejdade handen sig, och jag blev sittandes några minuter utan att förstå min tanke eller vad jag tänkt skriva – alltså detta att minnas Sibyllan

”Du vill jag skall se in i framtiden. Det kan jag inte. Men så mycket vet jag om människornas liv och så mycket skymtar jag den väg som väntar dem att jag kan se att de aldrig skall undslippa den förbannelse och den välsignelse som kommer till dem från gud. Vad de än tänker och gör, vad de än tror eller inte tror, så kommer deras öde alltid att vara förbundet med gud.

Hon slutade och vände sig ifrån honom. Satt och såg bort, varthän visste han inte. Kanske mot de avlägsna bergen som nu redan låg i sol medan de själva ännu var kvar i djup skugga. Kanske inte över något jordiskt landskap utan över ett som öppnade sig för hennes inre syn. Långt borta från honom tycktes hon i varje fall det var som om hon inte längre visste om, inte märkte hans närvaro.” / Sibyllan.

Jag tror att det är jag som förändrats och om inte det är jag, då är det detta rum, staden, naturen; jag måste välja – alltså inte detta att minnas, oraklets Gnothi Seauton

Mycket av skrivandet, som också är innan skrivandet, ligger i tidigt ljus eller sent mörker. Och här blev det alldeles mörkt. Tanken tog sig fram genom mörkret än snubblande, än krypande, med sjungande röst, Ty den hade ju sett något, den hade nu något att minnas – minnas.

Käre läsare, ni förstår, jag måste ha en officiell bekräftelse. Jag vet att ni måste säga ja tillslut och då är det lika bra att acceptera med detsamma. Lika bra att även acceptera att stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i foajen på en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför allt hämtar den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung, i en tigande tystnad. Älskande vet det mycket väl. Eller en Pilgrim på havet

Likaså bär oss tiden dagarna genom ett glanslöst liv. Med det kommer ett ögonblick, då vi själva måste bära tiden. Ty det fundamentala med tiden kommer en dag att nå oss alla och jag låter sista sidan i Barabbas tala:

”Barabbas lyssnade men försjunken i sina egna tankar. Också han tänkte på detta som förestod honom. Han mindes mannen på Oljeberget, han som delat bröd och salt med honom och som nu för länge sedan var död igen och låg och grinade med sin döskalle i det eviga mörkret.

Pär Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951 Foro SverigesradioEvigt liv …

Och fanns det ens någon mening i det liv som han hade levat? Inte ens det trodde han på. Men härom visste han i själva verket ingenting. Det var inte hans sak att döma om det.[…] Och så fördes ut för att korsfästas. De kedjades samman två och två, och då de inte blev jämna par kom Barabbas att gå sist i tåget och inte hopkedjad med någon. Det blev så av en tillfällighet. Han kom också på så sätt att hänga ensam längst ut i raden av kors.

Det var mycket folk samlat och det dröjde länge innan allt var slut. Men de korsfästa talte tröstande och hoppfullt till varandra hela tiden. Med Barabbas talade ingen.

När skymningen föll hade åskådarna redan gått sin väg, trötta på att stå där längre. Och förresten var då alla döda.

Bara Barabbas hängde ensam kvar, ännu vid liv. När han kände döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för, sade han ut i mörkret, som om han talade till det:

– Till dig överlämnar jag min själ.

Och sedan gav han upp andan.” Barabbas

Lagerkvists första betydande verk, diktsamlingen Ångest (1916), blev banbrytande för den lyriska modernismen i Sverige. Vem har inte hört strofen ”Ångest, ångest, är min arvedel / min strupes sår / mitt hjärtas skri i världen.”

Av Lagerkvists många lyriska verk brukar Aftonland (1953) ses som det främsta. Här behandlar Lagerkvist centrala livsfrågor som sökandet efter den osynlige guden och livets mening. Kring dessa temata kretsar större delen av författarskapet. Ett tidigt exempel är den expressionistiska enaktaren Himlens hemlighet (1919), Lagerkvists första betydande drama.

I föräldrahemmet var, som Lagerkvist själv uttryckt det, Bibeln och psalmboken de enda böckerna. I tonåren dock kom Lagerkvist i kontakt med darwinismen, socialismen och de nya idéer som i grunden ifrågasatte den trygga pietistiska världsbilden. Lagerkvist har själv beskrivit sin bakgrund, den tankemässiga utbrytningen i tonåren och den ångest och oro denna skapade i romanen Gäst hos verkligheten (1925) med starka självbiografiska drag och i novellsamlingen Onda sagor (1924) med novellen Far och jag, som även den har tydliga självbiografiska inslag.

Under 1910-talet kom Lagerkvist även att skriva konstkritik - han var den förste svenske kritiker som stiftade närmare bekantskap med Picassos kubistiska målningar, under en resa till Paris 1912, och skrev om de nya strömningarna i artiklar samt i Ordkonst och bildkonst. Lagerkvist skrev också en del artiklar med socialistiska teman vid denna tid, bland annat för tidningen Politiken.

Hitlers maktinträde fick Lagerkvist att mana till opposition med böcker som just Bödeln (1933), novellsamlingen I den tiden (1935), i synnerhet med Den knutna näven (1934) och senare Dvärgen (1944). Dvärgen som också var den första kontakten med Lagerkvists författarskap vars innebörd jag då inte förstod och som det tegs om i skolan där jag gick var Lagerkvists reaktion på nazismens framväxt och behandlar människans relation till det onda. Dvärgen väckte stor uppmärksamhet internationellt, då den utkom och trycktes i ett flertal upplagor, då ämnet var högaktuellt och inte många svenska författare skrev om den samtida dramatiska utvecklingen i Tyskland.

På LidingöLagerkvists moraliska författarstatus var enorm, och inte enbart genom författarkollegor och intellektuella. Och inte utan skäl. Med kortromanen Bödeln från 1933 förvandlades han – möjligen till sin egen förvåning – från inåtvänd grubblare till en folkförkunnare mot den framväxande nazismen av samma resning som Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Hans verk kom till användning och Lagerkvist gick – välförtjänt – till historien som en betydande svensk motståndsdiktare under andra världskriget.

Och det är nu100 år sedan första världskriget och Lagerkvists första diktsamling kom ut vilket förtjänar Brombergs utgivning av den prosabok Samlade dikter samt nyutgivningen av Bödeln som precis publicerats.

Fint är att Carl-Michael Edenborg uppmärksammar och förförs av Pär Lagerkvists tidlöshet (text i Aftonbladet 2014-04-16). Edenborg skriver:

”När jag huttrade i tonårsångest och skar mig i armarna var Pär Lagerkvist en av mina favoritförfattare.

Hans texter vittnade för mig om att en annan hade plågats lika mycket som jag. Det fanns något tröstande i att inte vara ensam i denna smärta, och att det dessutom var möjligt att skapa skönhet ur den.”

Att Lagerkvist blev ledamot av Svenska Akademien 1940 och mottog nobelpriset 1951 skapade inga stridigheter och protester, att jämföra med Eyvind Johnson och Harry Martinson då de erhöll detsamma 1974, även de ledamöter i Svenska Akademien och då kritiken blev massiv. Berörs av tanken att vissa människor dör inte förrän i sista sekund medan andra börjar dö tjugo år innan, ibland tidigare, och de är, vad jag vill kalla, jordens olycksbarn.

Ser reprisen om Lars Norén från 2004 och Primo Levi tar en given plats. Klumpen i magen växer, märker mina tårar. Jag måste sluta skriva, ont. Ont …

Texten kommer tillbaka …

  

Göran af Gröning

 

 

Aktuell

 

Pär Lagerkvist

Samlade dikter

Brombergs  

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.