Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Hjalmar Bergmans hemsökelser



Hjalmar Bergman

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar honom med förakt, eftersom han ”var litteraturhistoriskt placerad och tömd, medan vi unga hade alla våra böcker oskrivna.”

Det måste ha varit med en viss självövervinnelse som Bergman beträdde utställningsområdet. Han hade fått i uppdrag att skriva ett festspel till utställningens öppnande. Hans synopsis refuserades och riktig upprättelse var det väl knappast, att stycket i något omarbetat skick sändes i radio i april 1930.

Utställningssommaren 1930 hade han ett halvår kvar leva. Ovanligt nog vistades han hela året i Sverige. Annars var han i praktiken utlandssvensk med framför allt Florens och Berlin som fasta punkter. Han hade erfarenheter från ett desperat och krisdrabbat Europa, som onekligen skilde sig från Lo-Johanssons naiva och burdusa optimism. Hans radiokomedi ”Tankar om funktionalismen” sammanföll lika lite som det refuserade festspelet med Stockholmsutställningens utopier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I motsats till ordningen hos Dante kommer helvetet sist hos Bergman. Hans fyra sista år är en nästan oavbruten förfalls- och sjukdomstid. Han säger sig ”förblöda”. Han lämnar, som han tror slutgiltigt, hustrun och söker sig till det undergångsmärkta Berlin. Vid två tillfällen drabbas han av ”ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott”.

Det handlar också om den konstanta ”nervhets”, som det innebar att leva som fri författare, det vill säga tvånget att för uppehällets skull oupphörligen effektuera romaner, noveller och filmmanuskript. Han säger sig vara ”fastkedjad” vid skrivmaskinen och kallar sig ”hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman”. Balzac blev 51 år, Bergman 47. Den förres kaffekonsumtion motsvarades i Bergmans fall av en liter cognac om dagen.

Utgivaren av den fjärde och sista delen av Bergmans brev ger en drastisk sammanfattning av hans hemsökelser: ”alkohol, droger, magkatarrer, skabb, självförakt”. Till dem kan fogas överansträngning. Under dessa villkor tillkom elva böcker och ett sextiotal noveller samt alla filmmanuskript. Bland romanerna finns ”Jonas och Helen”, ”Kerrmans i paradiset” och, särskilt mirakulöst, ”Clownen Jac”.

Då han läst ”clownkatekesen” i radio reste Bergman till Berlin, där han dog den förste januari 1931. Döden inträffade inte, som det brukar uppges, på ett hotellrum utan på Nordsanatorium. Några dagar tidigare avsände han sitt sista meddelande, ett telegram till Gösta Ekman, som hade lydelsen: ”Mycket kan de taga ifrån Dig, men Ditt höga konstnärskap icke.”

Hjalmar Bergman

Som det påpekas i utgivarens kommentar alluderar Bergman på sina egna ord i ”Swedenhielms”: ”Allt togo de ifrån honom. . . men hedern icke.” Det tycks nästan som om Bergman med dessa sista ord också ville rättfärdiga sig själv. Nihilist var han aldrig och mitt i allt tumult och sönderfall vill han försvara begrepp som sanning, heder och godhet – inte minst mot den smartnessideologi, som han mött i USA och som han gisslar i ”Clownen Jac”.

I polemik mot Sven Delblanc framhåller utgivaren, att Bergman också under de sista åren pläderade för värden. Dikten förklarade han vara ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt”.

Samtidigt berättar han för Tor Bonnier om sitt liv i Berlin: ”Sista tiden har ju varit svår för mig men det har gått medelst cognac om dagarna och cox om nätterna. Hemkomst mellan åtta och tio morgens efter oavbruten vandring från förbrytarkneip till dito. Likvisst har jag ännu ej blitt bestulen fast väl en gång häktad och förhörd i en mordsak men fick gå efter en timme eftersom jag dels ingenting visste, dels såg beskedlig ut och dels hade bjudit en herr kriminalkommissar på otaliga groggar.”

Också fortsättningen är karakteristisk: ”Jag har i dag börjat arbeta och det är ju enda räddningen”. Även arbetet är ett absolut värde. Dess betydelse hade en gång inskärpts hos den unge Bergman av nobelpristagaren Svante Arrhenius, förebilden till Swedenhielm.

I breven, ofta präglade av galghumor, bemödar sig Bergman om att vara underhållande och konversant och anpassar sig till adressaten. Han är ömsint mot modern, chevaleresk och kurtisant mot Alma Söderhjelm, raljant och lekfull mot Victor Sjöström.

Tor Bonnier skriver i ett brev 1929: ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner och jag tackar för ditt sista. Men tyvärr kunna vi ännu ej publicera dina brev i stället för den uteblivna romanen. Det är bedrövligt, för din skull, för vår skull, för folkets skull.”

Nu behöver folket inte längre vara bedrövat och drygt 1600 brev föreligger. De är sorgfälligt kommenterade. Om ”vår vän Finn” heter det, att det är ”oklart vem som avses”. Det måste dock vara kåsören Finn, på trettiotalet verksam i Stockholms-Tidningen, och en gång gruvligen hudflängd av Stig Ahlgren.

Göran Lundstedt

Källa

Hjalmar Bergman
Brev IV, 1925-1930
Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck
Bonniers

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.