Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Hjalmar Bergmans hemsökelser



Hjalmar Bergman

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar honom med förakt, eftersom han ”var litteraturhistoriskt placerad och tömd, medan vi unga hade alla våra böcker oskrivna.”

Det måste ha varit med en viss självövervinnelse som Bergman beträdde utställningsområdet. Han hade fått i uppdrag att skriva ett festspel till utställningens öppnande. Hans synopsis refuserades och riktig upprättelse var det väl knappast, att stycket i något omarbetat skick sändes i radio i april 1930.

Utställningssommaren 1930 hade han ett halvår kvar leva. Ovanligt nog vistades han hela året i Sverige. Annars var han i praktiken utlandssvensk med framför allt Florens och Berlin som fasta punkter. Han hade erfarenheter från ett desperat och krisdrabbat Europa, som onekligen skilde sig från Lo-Johanssons naiva och burdusa optimism. Hans radiokomedi ”Tankar om funktionalismen” sammanföll lika lite som det refuserade festspelet med Stockholmsutställningens utopier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I motsats till ordningen hos Dante kommer helvetet sist hos Bergman. Hans fyra sista år är en nästan oavbruten förfalls- och sjukdomstid. Han säger sig ”förblöda”. Han lämnar, som han tror slutgiltigt, hustrun och söker sig till det undergångsmärkta Berlin. Vid två tillfällen drabbas han av ”ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott”.

Det handlar också om den konstanta ”nervhets”, som det innebar att leva som fri författare, det vill säga tvånget att för uppehällets skull oupphörligen effektuera romaner, noveller och filmmanuskript. Han säger sig vara ”fastkedjad” vid skrivmaskinen och kallar sig ”hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman”. Balzac blev 51 år, Bergman 47. Den förres kaffekonsumtion motsvarades i Bergmans fall av en liter cognac om dagen.

Utgivaren av den fjärde och sista delen av Bergmans brev ger en drastisk sammanfattning av hans hemsökelser: ”alkohol, droger, magkatarrer, skabb, självförakt”. Till dem kan fogas överansträngning. Under dessa villkor tillkom elva böcker och ett sextiotal noveller samt alla filmmanuskript. Bland romanerna finns ”Jonas och Helen”, ”Kerrmans i paradiset” och, särskilt mirakulöst, ”Clownen Jac”.

Då han läst ”clownkatekesen” i radio reste Bergman till Berlin, där han dog den förste januari 1931. Döden inträffade inte, som det brukar uppges, på ett hotellrum utan på Nordsanatorium. Några dagar tidigare avsände han sitt sista meddelande, ett telegram till Gösta Ekman, som hade lydelsen: ”Mycket kan de taga ifrån Dig, men Ditt höga konstnärskap icke.”

Hjalmar Bergman

Som det påpekas i utgivarens kommentar alluderar Bergman på sina egna ord i ”Swedenhielms”: ”Allt togo de ifrån honom. . . men hedern icke.” Det tycks nästan som om Bergman med dessa sista ord också ville rättfärdiga sig själv. Nihilist var han aldrig och mitt i allt tumult och sönderfall vill han försvara begrepp som sanning, heder och godhet – inte minst mot den smartnessideologi, som han mött i USA och som han gisslar i ”Clownen Jac”.

I polemik mot Sven Delblanc framhåller utgivaren, att Bergman också under de sista åren pläderade för värden. Dikten förklarade han vara ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt”.

Samtidigt berättar han för Tor Bonnier om sitt liv i Berlin: ”Sista tiden har ju varit svår för mig men det har gått medelst cognac om dagarna och cox om nätterna. Hemkomst mellan åtta och tio morgens efter oavbruten vandring från förbrytarkneip till dito. Likvisst har jag ännu ej blitt bestulen fast väl en gång häktad och förhörd i en mordsak men fick gå efter en timme eftersom jag dels ingenting visste, dels såg beskedlig ut och dels hade bjudit en herr kriminalkommissar på otaliga groggar.”

Också fortsättningen är karakteristisk: ”Jag har i dag börjat arbeta och det är ju enda räddningen”. Även arbetet är ett absolut värde. Dess betydelse hade en gång inskärpts hos den unge Bergman av nobelpristagaren Svante Arrhenius, förebilden till Swedenhielm.

I breven, ofta präglade av galghumor, bemödar sig Bergman om att vara underhållande och konversant och anpassar sig till adressaten. Han är ömsint mot modern, chevaleresk och kurtisant mot Alma Söderhjelm, raljant och lekfull mot Victor Sjöström.

Tor Bonnier skriver i ett brev 1929: ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner och jag tackar för ditt sista. Men tyvärr kunna vi ännu ej publicera dina brev i stället för den uteblivna romanen. Det är bedrövligt, för din skull, för vår skull, för folkets skull.”

Nu behöver folket inte längre vara bedrövat och drygt 1600 brev föreligger. De är sorgfälligt kommenterade. Om ”vår vän Finn” heter det, att det är ”oklart vem som avses”. Det måste dock vara kåsören Finn, på trettiotalet verksam i Stockholms-Tidningen, och en gång gruvligen hudflängd av Stig Ahlgren.

Göran Lundstedt

Källa

Hjalmar Bergman
Brev IV, 1925-1930
Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck
Bonniers

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts