Cecilia Bartoli. Foto: Uli Weber/ Decco

Rösten som får allt att stämma - Cecilia Bartoli och Polarpriset

”Hon är en barockvision. En skamlös dröm om den rena njutningen.” Vem säger detta och om vem? Det är inte, som man i förstone kanske tror, någon upptänd man. Det ...

Av: Ulf Stenberg | 14 februari, 2016
Musikens porträtt

11. Söder

 Sprutande, porlande, kluckande, drippande och droppande är stadens park för den som går förbi Högevallsbadet, står en stund framför någon av fontänerna, promenerar kring dammen eller råkar hamna där siste ...

Av: Söder | 24 februari, 2012
Lund har allt utom vatten

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Parmenides från Elea

Mellan det VI:e och det V:e seklet f.Kr. levde en man som hette Parmenides, i en stad som hette Elea (eller Yele), det nuvarande Velia (nära Ascea), söder om Neapel. Han ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2009
Övriga porträtt

Hjalmar Bergmans hemsökelser



Hjalmar Bergman

I ”Författaren” berättar Ivar Lo-Johansson hur han på Stockholmsutställningen 1930, själva den nya tidens manifestation, fick syn på en apart uppenbarelse mitt bland framtidsvisionerna. Det var Hjalmar Bergman. Lo-Johansson betraktar honom med förakt, eftersom han ”var litteraturhistoriskt placerad och tömd, medan vi unga hade alla våra böcker oskrivna.”

Det måste ha varit med en viss självövervinnelse som Bergman beträdde utställningsområdet. Han hade fått i uppdrag att skriva ett festspel till utställningens öppnande. Hans synopsis refuserades och riktig upprättelse var det väl knappast, att stycket i något omarbetat skick sändes i radio i april 1930.

Utställningssommaren 1930 hade han ett halvår kvar leva. Ovanligt nog vistades han hela året i Sverige. Annars var han i praktiken utlandssvensk med framför allt Florens och Berlin som fasta punkter. Han hade erfarenheter från ett desperat och krisdrabbat Europa, som onekligen skilde sig från Lo-Johanssons naiva och burdusa optimism. Hans radiokomedi ”Tankar om funktionalismen” sammanföll lika lite som det refuserade festspelet med Stockholmsutställningens utopier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I motsats till ordningen hos Dante kommer helvetet sist hos Bergman. Hans fyra sista år är en nästan oavbruten förfalls- och sjukdomstid. Han säger sig ”förblöda”. Han lämnar, som han tror slutgiltigt, hustrun och söker sig till det undergångsmärkta Berlin. Vid två tillfällen drabbas han av ”ett fullständigt neurasteniskt sammanbrott”.

Det handlar också om den konstanta ”nervhets”, som det innebar att leva som fri författare, det vill säga tvånget att för uppehällets skull oupphörligen effektuera romaner, noveller och filmmanuskript. Han säger sig vara ”fastkedjad” vid skrivmaskinen och kallar sig ”hjärnfabrikats-arbetaren, kamrat Bergman”. Balzac blev 51 år, Bergman 47. Den förres kaffekonsumtion motsvarades i Bergmans fall av en liter cognac om dagen.

Utgivaren av den fjärde och sista delen av Bergmans brev ger en drastisk sammanfattning av hans hemsökelser: ”alkohol, droger, magkatarrer, skabb, självförakt”. Till dem kan fogas överansträngning. Under dessa villkor tillkom elva böcker och ett sextiotal noveller samt alla filmmanuskript. Bland romanerna finns ”Jonas och Helen”, ”Kerrmans i paradiset” och, särskilt mirakulöst, ”Clownen Jac”.

Då han läst ”clownkatekesen” i radio reste Bergman till Berlin, där han dog den förste januari 1931. Döden inträffade inte, som det brukar uppges, på ett hotellrum utan på Nordsanatorium. Några dagar tidigare avsände han sitt sista meddelande, ett telegram till Gösta Ekman, som hade lydelsen: ”Mycket kan de taga ifrån Dig, men Ditt höga konstnärskap icke.”

Hjalmar Bergman

Som det påpekas i utgivarens kommentar alluderar Bergman på sina egna ord i ”Swedenhielms”: ”Allt togo de ifrån honom. . . men hedern icke.” Det tycks nästan som om Bergman med dessa sista ord också ville rättfärdiga sig själv. Nihilist var han aldrig och mitt i allt tumult och sönderfall vill han försvara begrepp som sanning, heder och godhet – inte minst mot den smartnessideologi, som han mött i USA och som han gisslar i ”Clownen Jac”.

I polemik mot Sven Delblanc framhåller utgivaren, att Bergman också under de sista åren pläderade för värden. Dikten förklarade han vara ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt”.

Samtidigt berättar han för Tor Bonnier om sitt liv i Berlin: ”Sista tiden har ju varit svår för mig men det har gått medelst cognac om dagarna och cox om nätterna. Hemkomst mellan åtta och tio morgens efter oavbruten vandring från förbrytarkneip till dito. Likvisst har jag ännu ej blitt bestulen fast väl en gång häktad och förhörd i en mordsak men fick gå efter en timme eftersom jag dels ingenting visste, dels såg beskedlig ut och dels hade bjudit en herr kriminalkommissar på otaliga groggar.”

Också fortsättningen är karakteristisk: ”Jag har i dag börjat arbeta och det är ju enda räddningen”. Även arbetet är ett absolut värde. Dess betydelse hade en gång inskärpts hos den unge Bergman av nobelpristagaren Svante Arrhenius, förebilden till Swedenhielm.

I breven, ofta präglade av galghumor, bemödar sig Bergman om att vara underhållande och konversant och anpassar sig till adressaten. Han är ömsint mot modern, chevaleresk och kurtisant mot Alma Söderhjelm, raljant och lekfull mot Victor Sjöström.

Tor Bonnier skriver i ett brev 1929: ”Du skriver brev lika förtjusande som du skriver romaner och jag tackar för ditt sista. Men tyvärr kunna vi ännu ej publicera dina brev i stället för den uteblivna romanen. Det är bedrövligt, för din skull, för vår skull, för folkets skull.”

Nu behöver folket inte längre vara bedrövat och drygt 1600 brev föreligger. De är sorgfälligt kommenterade. Om ”vår vän Finn” heter det, att det är ”oklart vem som avses”. Det måste dock vara kåsören Finn, på trettiotalet verksam i Stockholms-Tidningen, och en gång gruvligen hudflängd av Stig Ahlgren.

Göran Lundstedt

Källa

Hjalmar Bergman
Brev IV, 1925-1930
Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck
Bonniers

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad vill nazisten berätta?

Jag undrar vad en nazist vill berätta för mig? Nationalsocialism attraherar dig, du klär dig i en politisk ideologi från trettiotalet, ett ideal från ett annat land. Nynazism, vad ska ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 14 januari, 2014

Att vara skugga. En förlängning av ljus. Om Maurice Blanchot

Verkets – konstverkets, det litterära verkets – ensamhet avslöjar för oss en mera väsentlig ensamhet. … den eftersträvar inte skillnaden;… Den som skriver verket, avskiljes, den som skrivit det, är entledigad. Där ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 13 november, 2013

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Grignan mycket närvarande i poetens verk. Foto Public Domaine Wikipedia

Lövglittrets ord

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-) bör betraktas som en av de författare som orättvist kommit i skymundan här i Sverige. Det är egentligen förvånansvärt eftersom han kan beskrivas som i fas ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 02 mars, 2016

Det föds en kokbok om dagen

”Äta bör man, annars dör man” borde bytas mot ”Njuta bör man, annars dör man”. Som en av de leende kändiskockarna så riktigt påpekar. Det finns många väldigt bra kokböcker ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 10 januari, 2013

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Philip K Dick

De androida drömmarna av Philip K. Dick

Året är 2021 och invånarna på jorden lever i svallvågorna efter det tredje världskriget. Som en följd av kriget och människans industriella utveckling i allmänhet har jorden gjorts mer eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 24 november, 2017

Ladies Night på studenthaket Mohr

Väckarklockan ringde kl 04.15 en torsdagsmorgon; snabb dusch, frukost vid diskbänken och redan kl 04.45 rullade Hedda Jansson och jag i vår bil, som heter Lucy, till Linköpings flygplats. Väl ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.