Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

”Mer motsättningar! Mer oförsonlighet! ”



Johan JönsonJohan Jönson är en torped i litteraturen, en verbal missil från underklassen, en ordvass författare som äger sin styrka i känslouttrycket och våldsamheten i angreppens väldiga omfattningen och hängivelse. Till detta lägger Jönson filosofiskt och poetisk finspel som fördjupar och stämmer av med god bäring mot de tunga svartmålningarna. Det är inte någon tillrättalagd tebjudning han lotsar oss in i. Det är allvar. Djup svärta. Jönson går i strid på egna villkor, skriver av livsnödvändighet, hämtar från avskalat läge. Hans klasshat emanerar ur den ursprungliga bestämningen, det helvete som innebär att aldrig kunna åskådliggöra ytan, skönja mål och mening utan risk att tappa sikte och fart på grund av trycket från denna specifika stämpel. Att alltid tvingas tillgripa största kraft för att komma upp i ett hanterbart läge. Att denna utsatthet härskar i kvävande totalitet. Att klassursprunget oavbrutet tämjer och reducerar den egna situationen genom sin underliggande destruktionsström rakt mot centrum där språket skall verka, åstadkomma återkoppling och tydliggörande förändring.

Med genial poesi och lyrisk skönhet luckrar jaget stundtals upp svärtan och den ständiga smärtan, därtill ansatt av filosofiska entréer i marginalerna i form av djuplodande reflektioner och intellektuella djupdykningar, utvikningar och propåer på avancerade nivåer. Allt bärs upp av det vardagliga, kampen för berättarjagets överlevnad, besvären med kroppsöppningarna, kåtheten som löper, verkligheten och skitjobben som angriper, samhällsutvecklingen som överfaller och hatas.

Och också:

”Jag ligger ner. Jag ligger på rygg. Jag befinner mig i en större rörelse. Det är ett oavbrutet på väg bort. Ett mönster på stranden. Jag rör mig i koloniserade territorier. I inordnade zoner. I namngivande kartritningar. Det är en oöverskådligt större rörelse. Det är en mjuk metabolisk omvandlingsmaskin. Det är en oavbrutenhet. Det är en kraft som vill bringa fiktionen till ett absolut noll. Som vill orörligheten. Som uppenbarar en vilja till död.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

kvällJönson erbjuder revanscher och ljuspunkter när han tar läsaren med genom klassmörkret ut i det egendomslösa fria. Hans stridsskepp är fullastat med självförakt drivet av en hatisk vind som bärs upp av en trombliknande urkraft vars epicentrum ändå blir till hoppets eter och livgivande eld. Farkosten är rank, rutten, surdränkt av våldsamma sjögångar i ogina väderlekar utan skepparkransar eller andra tillgängliga säkerheter men luftar ändå befriande politiska väderspänningar, förstår strategiska motiv och hittar produktiva farleder som siktljus i klassmörkret.

Trots Jönsons våldsamma ansats av översköljande svärta och självdestruktiva utgjutelser inger attackerna styrka. Allt härrör ur hans förtvivlade utgångsläge. Han är i ursprungligt nolläge, gräver från noll och äger noll men vinner i längden ökad respekt genom sitt ursinne. Den väldiga kraften kröner den burdusa ihärdigheten. Urämnet hans attacker utvinner är av subtil substans och blir till överlevnadsvisioner i de vildsinta utspelen.

I detta nya mastodontverk ”mot.vidare.mot.” fortsätter Johan Jönson sin kamp med sig själv, sin degenererade kropp, sin tygellösa lust, sina osunda vanor, sin furiösa kritik mot allt vad det borgerliga samhället uttrycker och består honom med.

Efter de tre senaste verken ”Efter arbetsschema” 2008, ”Livdikt” 2010 och ”med.bort.in”, 2012 ökar han nu kraften i anslaget ytterligare i en nästan don quijotsk bärsärkagång med sitt eget liv, sin slösande lust, sina motiv och inte minst sina attacker mot det borgerliga samhället.

Han är inte nådig i sin genomträngande rannsakan, skriver inte in sig i kollektiv, uppmanar inte till sammanhållning, delger ingen kamratskap, är ensamjägare i klassmörkret, skjuter på allt som rör sig, ifrågasätter allt och alla, inte minst sig själv och sina motiv.

Och det är illa ställt överlag. Jobbet är ett skitgöra:

”cheferna här är kompletta översittaridioter, och att jag bara är här för pengarna, som jag alltid har varit, på alla jävla jobb jag haft, på alla jävla skitjobb som suger hundkuk!”

Skitjobbets monotoni, är massiv:

”Det är gastuber. Det är bänkar. Det är dragskåp. Det är datorer. Det är lådor. Pallar. Det är olika apparater. Dragskåp. Lådor. Gastuber. Apparater. Datorer. Lådor. Lådor med provrör. Bänkar. Skrivbord. Apparater. Flyttkartonger. Med pärmar. Med papper. Det är skrivbord. Det är bänkar. Lådor med provrör. Gastuber. Upp på pirror. För hand. In i hissen. Upp för trappor. Ut genom dörrarna. Upp för landgången. Stuva. I lastbilen. Stuva. Efter packningsinstruktörens order.”

Ja. Ordningen är obruten makalös och produktivJohan Jönson föraktar det enformiga arbetet. Arbetets glädje hänrycker honom inte. Men han försöker i detta ingjuta mod med en konkret vardagspraktik för ögonen ofta till formen av dialoger med sig själv eller uttryckt i poetiska strofer, hemmaspikad rådgivning eller generösa aforismer:

”utveckla föraktet. Tigg inte om nåd som en jävla knähund. Var tyst. Skaffa nya vapen”

”Är du fet och svettig, utan pengar, med ett självförgörande självförtroende, men ändå fortsatt kåt? Träna på ensamhet, läs, svälj”

”Vi är ensamma

och åtskilda

Denna kamp

innefattar alla

andra kamper”

Det tunga perspektivet vidgas och överbryggar bortom det svarta:

”Det darrande självtvivlet tar aldrig slut. Det vitnande självhatet tar aldrig slut. Den åtskilda skriften tar aldrig slut. Den omgivande döden tar aldrig slut. Men den sena kapitalismen kommer att ta slut”

Och det handlar om döden:

”Jag känner att min död kommer inifrån. Den pågår oåtkomlig i kroppen. Det går hastigt och det är som om den vill komma ut, till intetmaterian. Jag försöker besvara denna utrusande dödsprocess med låneord. Ett efter ett förbrukas och förlorar sin omvandlande energi. Till sist blir jag ett med det ofrånkomliga”

Jönssons textmassor pendlar mellan högt och lågt, intellektuellt finstilt, djuplodande filosofi kontra rent råskäll, hejdlösa angrepp och våldsamma kåthetsattacker. Kvinnans sköte är alltings ursprung och centrum också lovligt byte, lustfylld grotta, vidöppet attackmål.

Oavbrutet påpekar Jönsson ordens och språkets betydelse, vådan av språklöshet, tomheten och tystnaden utan språk.

Kroppen, lusten, orden och döden står konstant i centrum som livsvillkorens genuina hörnpelare, och därtill det alltuppslukande arbetet, det dagliga göromålet, hjärtslagen och ångesten inför det borgerliga samhällets förtryck och förfall:

ett sceniskt poesimontage av poetenStyrkan hos Jönson är inte taktik eller strategi i någon ideologisk eller partitaktisk mening. Den våldsamma kraften kommer ur det upplevda. Det är den dallrande nerven i det uttröttade sinnet och den nedslitna moralen som motsägelsefullt nog ger kraft i budskapet. Som vore detta menat att bli till en förannonserad ursanning som kommer att sjösättas vad det lider. Det hela blir ett utslungat omen ur underklassmörkret som ett budskap utan nåd med en självpåtagen rätt om en framtid som är ovillkorlig. Det är helt enkelt ett vardagligt människoslitage i klassamhället som exponeras och per automatik pekar ut de möjliga konsekvenser denna människoförstörelse måste få i det framtida synfältet inte minst i politiska termer. Jag känner igen utgångspunkten hos Kristian Lundberg, Crister Enander, Jenny Wrangborg och bakåt hos Ivar Lo, som när den sistnämnde, dock mera undertryckt och tillbakahållet än de övriga nämnda, vilka alla varit mer expressiva och ultimata i sina uttryck om detta, men när Ivar Lo skriver om sin far vars reaktion mot de förtryckande orden från de blytunga myndighetspropåerna var att – knyta näven i byxfickan bärande en våldsam svartilska - och ändå bita ihop och gå ut och ta ett tag med grepen i inägan, att gräva sig ned i skiten. Den nedärvda klassvanan, att ta skiten fysiskt och tränga sig in i ödet och förlika sig med det.

Men det måste göras motstånd enligt Jönson!

Jönson skriver: ”Mer hatspråk! Mer motsättningar! Mer oförsonlighet! Mer död!” Han åkallar rörelse, uttryck, antagonism, attack. Men till detta har han ingen strategi att lägga, ingen taktik att erbjuda, bara det rena klasshatet, det märgfulla, aggressiva, potenta, utlevat och utsänt som en verbal missil mot skit- och kuksamhället, förlängt med det introvert personliga i det familjärt destruktiva, så tyngande plågsamt och sorgesamt att skåda i sitt hopplösa uttryck:

”och att farsan ibland slog morsan

Det är vad jag minns. Att

vi satt där,

i den kvava rökfyllda husvagnen

Jag såg på min farsas händer

som låg stora och upplagda”

Men Jönsson balanserar familjemörkret med bärande ord av djup insikt:

”Du nynnar

utan ord

din egna ödesång

den mycket tidigt fastlagda

för att det större ödet

ännu ska vara öppet

för det som inte

är som du”

Jönsson hittar ändå hopp och jubel om morgonen:

”Ja. Ordningen är obruten, makalös och produktiv. Liv är fantastiskt. Jag vill vara vid liv. Detta återkommande stilla jubel mornar och förmiddagar.”

Vi är ensamma  och åtskildaJohan Jönson sekvenserar de dagliga moraliska, fysiska och politiska ordningarna intellektuellt relaterat till det som han inhämtat i sin bildningsgång i sin läsiver konstaterat mot det raka röriga, avgrundsdjupa svartmörkret där rökiga askoppsfimpshelvetet exemplifierar den förtryckande sorgesången i den kvava husvagnen, där det förnedrande våldet, det försagda, talträngda, outtalade som barnen får äta till vardags och inympa till livselixir, lagras och legeras till nattmaror.

Boken, språket, döden. Jönsson talar om:

”Boken och döden. Döden och boken. Kan aldrig bli identiska.

Du skriver i dagens oändliga vithet. Ändå vecklar den ut sig, som en jordisk sol. Som ett oavbrutet landskap.

Till dödens sommar. Till den slutna lagen. Till den livslånga repetitionen.”

Språket, är Jönssons ultimata verktyg. Han vrider och vänder på det, ifrågasätter det, går i klinch med det:

”Språk som pågående aktivitet.som kamp i realtid.utan tid.som fortsätter.som alltid redan också har fortsatt.utan eget rum.utan plattform med utsikt och avstånd.utan framtid”

Han talar om att språket är det hölje som tillvaron ryms i, som rymmer med dig, låter, vädrar, ljuder som ett oupphörligt knaster, som skenskarvsdunk mot rälsen, som hjärtslag, avlyssnat av en pacemaker. Språket som pågående blodflöde utan avbrott utan mening, hjälplöst lealöst mållöst.

När Jönson talar om detta språk liknar det Lars Noréns utgjutelser då bägge brottas med språkets kvävande otillräcklighet, dess fängelsebyggnader, dess möjliga och omöjliga instanser, avsatser, otillräckligheter och extravaganser, men först och främst dess livgivande kraft. Både Norén och Jönson talar om språket som överlevnadselixir, som hjärtslag, lungor, liv.

Jag känner att min död kommer inifrånSamtidigt redovisar Jönson den nedärvda klassmässiga oviljan vid det skrivna, det analytiskt utredda, uppradade, uppräknade, offentligt serverade exponerade. Han vill krossa det bestående språktrycket, språkförtrycket i samhället, att mala sönder språket och hitta det rena utsökt välavvägda, riktiga ursprungliga. Han igenkänner sina klasslikars motvilja. Där finns inte en borgerlighetens språkägande med lycka i det språkintellektuella och självklarhet i språkexponering, inte ens förekomsten av ett bildningstillträde, inte någon självklar nivå av jämntjock, nykter språkbehärskning.

Där finns däremot ett avgrundsvrål från svartaste helvetesbotten. Ett primalskrik från cementkällaren.

”Min och C:s bonde- och arbetarklassläkter, familjerna. Och de många arbetskamraterna genom åren. Man vill inte bli avbildade, gestaltade eller återgivna. Man skyr det. Särskilt som ingående i en klass eller utförande låglönearbeten” 

Han hämtar åt de språkobenägna, han skriver åt dem, beskriver åt dem. De finns och är med i hans tåg. De tågar i honom. 

Jag sitter neddränkt i hans ranka klassbåt, översköljd av ordvågor, tillgodogörande mig och bemängd lapar jag hans omfångsrika åthävor. Han talar mycket intressant om det som måste upp till ytan, som måste bekännas. Han talar om att vara fånge i sina förutsättningar, i sin berättelse, att den måste formuleras, komma ut i det verkliga, kläckas som ägget, stiga ur sina trånga språkliga klaustrofobier.

”Bekännelsefångar. Sitt inspärrad tills du erkänner ditt innersta.”

Som sagt, som ovan, återigen: Jag har funnit det hos Kristian Lundberg, Crister Enander, Jenny Wrangborg, hos Ivar Lo, och flera. Dessa som auktoriserat sig som bekännelsefångar, att vara inspärrad i sin klassbestämning och sitt språk, och pressas till att man bekänner sina bevekelsegrunder. Jag måste bekänna vem jag är varför jag trycks ned och hur jag måste ta i och få ur mig för att avhända mig. Att befria mig genom min bekännelse, slå mig lös från denna mentala flimmerfilm över det intellektuella. Berätta vem jag är!

Som Crister Enanders konstaterande i essän 'Ränderna går aldrig ur' i Skiftande Speglar där han hyllade Anneli Jordahl för hennes raka osentimentala och tydliga hållning till sitt ursprung i arbetarklassen:

”Det är ett orubbligt faktum som det inte är lönt att försöka motsäga eller med ordrika dimridåer i jämlikhetens politiska namn försöka trolla bort. Det finns alltid en skillnad. Ränderna går aldrig ur. Din klasstillhörighet bär du med dig under hela livet. Den är en del av ditt innersta, ditt allra mörkaste jag- din identitet och självuppfattning. Det sitter som ett mörker i själen. Det är som inbränt i köttet med ett glödgat järn...” 

Och Jenny Wrangborg, som den unga nya tanken i den gamla stanken om att stiga ur och komma fram, tala och bli till i dagsljus och stå kvar:

”snön smälter och våldet eskalerar

vi måste göra oss hörda

lära oss älska i dagsljus

eller att låta bli

så visst behöver människan hjälp

hjälp att orka

hjälp att ställa sig upp

för en gångs skull

stå kvar”(Vad ska vi göra med varandra. Jenny Wrangborg) 

Det är valdigt liten skillnaden  mellan natt och dagAtt hur mycket man än läser och hämtar in så ligger själen kvar där nere i sin svarta botten med all sörja stinkande omkring sig omgiven av klassmörkret med sina sipprande skuggljusstrimmor.

Kristian Lundberg talar om skuggfigurer i sin självbiografiska ”En hemstad”, om de som han varit inuti som olika gestaltade skepnader genom de olika åren under hans liv och arbetet med att komma ut ur dessa historiska livsskuggor.

Johan Jönson frågar sig vad han skulle kunnat åstadkomma mer. Räckte det inte med att läsa och skriva?:

”Hur skulle man ha gjort. Vad skulle man absolut inte ha gjort? Det räckte inte med att skriva läsa eller tänka. Tvärtom blev förslösandet då mer påtagligt”

Jag känner det när Jönson ställer frågan: Att vad jag än läst och lärt mig klänger ursprunget som hala girlanger kring mina intellektuella luftslottsbyggen. Och jag tänker bakåt. De är döda. Nästan alla är döda. De jag då talade med. De som rådde mig en gång. Som pekade ut en möjlig väg åt mig. Hur har jag det nu? Vad har jag uppnått? Är det en inställning att bejaka och smeka detta samhälle medhårs då efterbörden stannar kvar som en unken fislukt?

Jönson får mig att ifrågasätta mig, att ställa de där frågorna, att gå på djupet i min rannsakan.

Jag tröstas av Jönsons svärta. Jag tröstas av hans avsaknad av tro, av hans realistiska svartsyn, jag känner den, känner igen den, då jag förhoppningsvis tagit mig upp ur den och hoppas att Jönssons svartrunkande är hans väg att ta sig ur, då han har mer kvar att göra. Han är dock mycket befaren och illa medfaren:

”Ja. Det är väldigt liten skillnaden

mellan död och liv,

mellan liv och inte.

Som fortsätter en flimrande

genomsläpplig hinna

av tysta språkaktioner”

Jönson ställer upp det. Den lilla skillnaden. För mig är de döda nu, alla de andra som hade planer, som önskade utföra så mycket. Som gav mig de råd jag följde. Nu är de borta. Döda.

Men som Jönson säger:” De är väldigt liten skillnad...”

Jag har dem kvar i mig. De finns här. Jag minns de där rågångarna i eländet, jag minns svärtorna i svanesången och jag minns deras ord:

”Ge aldrig upp!”

Johan Jönson ställer upp livskriterierna och vi får den kalla verkligheten, vårt ömkliga representationskonto som erbjuds oss vid födelsen:

”Välkommen till livet, ni skall strax dö!”,”Jag har inget därför kan inget tas i från mig!”

mot.vidare.motJönson ord söker också upp den gamla frågan. Meningen med livet. Hur eländigt kan det bli? Ur underklassperspektiv. Hur mycket skitjobb kan man utföra dag ut och dag utan att man ger upp för att allt ”suger jävla hundkuk?” är Jönsons genomgående fråga.

Det är kallt, svart natt när jag läser detta. Och jag tänker att han kommer från det djupa, han har ärenden från det svarta. Han har tunga ord, i svidande smärta över hisnande bråddjup. Att mitt i all svärta blir Jönsson havande med underbar poesi. Som om hoppet i hans ord skapas och tänds genom denna svärtans upprepning, konfrontation och urlakning, och att det ur dess skingrade rök tycks stiga lätta ord skrivna så det skimrar ovan det svarta, att tonfallet glödgar sig in i själen, att allt blir alldeles stilla:

”Jag ska bli kvar här

i olandets arkiv

av döda och odöda du

med ditt långsamma fällande

av blomblad efter blomblad”

 Benny Holmberg

 FAKTA

Johan Jönson
mot.vidare.mot
Bonniers

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.