Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Virginia Woolf trendextrapolerar



Roger Fry. Porträtt av Virginia Woolf     (Wikipedia)I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen (1775-1817) borde ha lagt en krans på Fanny Burneys grav.

 Hur i hela fridens dar skulle det ha gått till?

Jane Austens korta liv (1775-1817) ligger nämligen som en kinesisk ask mitt inne i Fanny Burneys långa liv (1752-1840). Fanny Burney, som Virginia Woolf kallar den engelska romankonstens moder, var 23 år när Jane Austen föddes och hon överlevde Jane Austen med 23 år. Virginia Woolf hade alltså fått detta faktiska fysiska förhållande om bakfoten när hon ville ge uttryck för att Jane Austen, när hon författade sina romaner, var inspirerad och påverkad av Fanny Burney, som å sin sida kunde ha lagt en krans på Jane Austens grav som tack för god läsning.

Det är nog inte många i Sverige som har läst Fanny Burney sedan hennes Cecilia (1782) publicerades på svenska under åren 1795-1797, vilket är lite synd faktiskt. Men den som mot all förmodan gripit sig an Cecilia, antingen i form av en mer än 200 år gammal översättning till svenska eller i engelskt original på Internet, känner igen både Jane Austens Pride and Prejudice (Stolthet och fördom) och hennes Emma. De båda verken förhåller sig till Cecilia som slipade diamanter till en oslipad diamant. Faktum är att vår älskade Jane snodde begreppet Pride and Prejudice från en mening i Cecilia.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett eget rum, som i tryckt form närmast är en lång essä, finns sedan länge (1958) översatt till svenska. Men Virginia Woolf skrev många essäer och nu har ellerströms förlag gett ut ytterligare en klabb i sin serie med hennes texter. Och de är inga dåliga komplement till huvudessän Ett eget rum. Här får vi en skröna om just Jane Austen, som jag menar var den som skapade den moderna romanen. Jag baserar min åsikt delvis på just Virginia Woolfs uttalande att när Jane Austen skrev så var romanen så pass ny att hon kunde forma den efter eget behag – ungefär som när man jobbar med modellera får man anta. ellerströms nya essäsamlingen heter Böcker och den är mycket välkommen.

Här och där i Virginia Woolfs texter dyker det upp åsikter och synpunkter baserade på författarinnans iakttagelseförmåga. I essän om Jane Austen konstaterar hon med hänvisning till författarinnans The Watsons, som Jane Austen var missnöjd med och aldrig slutförde, att de ”mindre lyckade texterna av en stor författare är alltid intressanta att läsa för att de erbjuder den bästa kritiken av hans mästerverk”.

Efter att ha gett oss en ingående beskrivning av Jane Austens person övergår Virginia Woolf till att spekulera om de sex romaner som inte skrevs på grund av författarinnans för tidiga död. Woolf menar således att Jane Austen då hon fullbordade Övertalning var på väg in i ett nytt skede av sitt författarskap och att hon där mindre förlitade sig på dialogen jämfört med tidigare verk. (Det är inte minst intressant eftersom sammanstötningen mellan Elizabeth Bennet och Lady Catherine de Bourge i Stothet och fördom troligen är världslitteraturens finaste dialog, som behållits i stort sett ordagrant vid filmatiseringar av verket.)

Dessutom skönjer Virginia Woolf att Jane Austen i Övertalning förlitar sig ”mer till reflektionen för att ge oss en insikt om de olika personerna.” Och Woolf spekulerar vidare om hur böckerna som aldrig skrevs skulle ha gestaltat sig. Mycket intressanta synpunkter, men som hon själv medger mycket spekulativt.

Vi skulle ändå kunna spåra om Virginia Woolf har rätt genom att läsa de 12 färdiga kapitlen av romanen Sanditon, som förblev oavslutad när Jane Austin avled. Det tycks Virginia Woolf inte ha gjort.

om sex romaner som inte skrevsSamma spekulativa sak sker när Virginia Woolf tar sig an Charlotte och Emily Brontë. Hon frågar sig vad som hade hänt om inte Charlotte Brontë avlidit vid 39 års ålder och föreställer sig att hon kunde ha blivit en uppburen stjärna i det kulturella London och rik.

Virginia Woolf visar sig över huvud taget vara ganska nyfiket spekulativ och vill gärna extrapolera trender hon tycker sig se in i framtiden. Således menar hon att i takt med att allt fler böcker publicerats sedan 1800-talet, så har recensionerna blivit allt kortare och hon tycker att den allra viktigaste frågan är vad som skulle hända om recensenterana avskaffas. Hon menar att författarna skulle kunna bli säkrare och skriva bättre och – paradoxalt nog – att recensionerna skulle bli bättre. Jag har läst om avsnittet flera gånger och jag vet inte riktigt vad slags logik man ska tolka in i denna kullerbytta.

Hon noterar också att eftersom den ene recensenten gör tummen ner och den andre recensenten ser ett mästerverk, så tar dessa båda åsikter ut varandra och recensionerna blir meningslösa.

Så visst levererar hon intressanta iakttagelser, även om hon ibland slår in öppna dörrar, som när hon säger att eftersom det inte finns någon (objektiv) möjlighet att avgöra om Hamlet är bättre än Kung Lear, så får vi själva avgöra det. Hon avvisar bestämt tanken att låta auktoriteterna bestämma vad som är bäst. Eller dörren är kanske inte så öppen vid närmare eftertanke. Styr inte Svenska akademiens auktoritet och TV:s soffor många osjälvständiga läsares bokval?

I en del av texterna behandlar Virginia Woolf rent allmänt kvinnan som romanförfattare. Hon frågar sig varför ingen av de elisabetanska dramatikerna var kvinna och varför en formlig explosion med kvinnliga författare utbröt i slutet av 1700-talet med den påföljden att en rad kvinnor blev 1800-talets främsta författare i England vid sidan av några män, typ Charles Dickens och Sir Walter Scott.

Hon har många åsikter, Virginia Woolf, och hon lägger verkligen ut texten. Det kan handla om Jonathan Swifts brev till Stella och hos oss okända storheter. Allt känns inte viktigt, men man måste läsa allt för att inte missa något väsentligt. Nu menar jag, som är en stor beundrare av hennes mästerverk Mot fyren, som jag ska försöka läsa om innan jag dör, att hon är svagare som essäist än som författare av romaner och noveller. Ändå ligger essäformen väl till för henne. Där finns inget krav på strikt struktur eller akademisk perfektion. Hon kan utveckla sina metaforer utan hänsyn till fastställda indelningar. Och det gör hon. I essän är det tillåtet att tappa greppet och sväva ut som man finner för gott.

Översättningen av Rebecca Alsberg finns inget att anmärka på, även om det ibland känns konstigt när hon använder ”han” om kvinnliga författare. Förklaringen ligger i författaren-han, men konstigt känns det. Här skulle kanske ett ”hen” ha suttit bra. Maria Greens förord kan man ha eller vara utan, men hennes kommentarer är till stor hjälp för identifieringen av okända storheter i texten.

Bertil Falk

 

Källa

Virginia Woolf
Böcker
ellerströms

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.