- Essäer om litteratur & böcker
- Publicerad:
Virginia Woolf trendextrapolerar
I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen (1775-1817) borde ha lagt en krans på Fanny Burneys grav.
Hur i hela fridens dar skulle det ha gått till?
Jane Austens korta liv (1775-1817) ligger nämligen som en kinesisk ask mitt inne i Fanny Burneys långa liv (1752-1840). Fanny Burney, som Virginia Woolf kallar den engelska romankonstens moder, var 23 år när Jane Austen föddes och hon överlevde Jane Austen med 23 år. Virginia Woolf hade alltså fått detta faktiska fysiska förhållande om bakfoten när hon ville ge uttryck för att Jane Austen, när hon författade sina romaner, var inspirerad och påverkad av Fanny Burney, som å sin sida kunde ha lagt en krans på Jane Austens grav som tack för god läsning.
Det är nog inte många i Sverige som har läst Fanny Burney sedan hennes Cecilia (1782) publicerades på svenska under åren 1795-1797, vilket är lite synd faktiskt. Men den som mot all förmodan gripit sig an Cecilia, antingen i form av en mer än 200 år gammal översättning till svenska eller i engelskt original på Internet, känner igen både Jane Austens Pride and Prejudice (Stolthet och fördom) och hennes Emma. De båda verken förhåller sig till Cecilia som slipade diamanter till en oslipad diamant. Faktum är att vår älskade Jane snodde begreppet Pride and Prejudice från en mening i Cecilia.
Stöd Tidningen Kulturen
Ett eget rum, som i tryckt form närmast är en lång essä, finns sedan länge (1958) översatt till svenska. Men Virginia Woolf skrev många essäer och nu har ellerströms förlag gett ut ytterligare en klabb i sin serie med hennes texter. Och de är inga dåliga komplement till huvudessän Ett eget rum. Här får vi en skröna om just Jane Austen, som jag menar var den som skapade den moderna romanen. Jag baserar min åsikt delvis på just Virginia Woolfs uttalande att när Jane Austen skrev så var romanen så pass ny att hon kunde forma den efter eget behag – ungefär som när man jobbar med modellera får man anta. ellerströms nya essäsamlingen heter Böcker och den är mycket välkommen.
Här och där i Virginia Woolfs texter dyker det upp åsikter och synpunkter baserade på författarinnans iakttagelseförmåga. I essän om Jane Austen konstaterar hon med hänvisning till författarinnans The Watsons, som Jane Austen var missnöjd med och aldrig slutförde, att de ”mindre lyckade texterna av en stor författare är alltid intressanta att läsa för att de erbjuder den bästa kritiken av hans mästerverk”.
Efter att ha gett oss en ingående beskrivning av Jane Austens person övergår Virginia Woolf till att spekulera om de sex romaner som inte skrevs på grund av författarinnans för tidiga död. Woolf menar således att Jane Austen då hon fullbordade Övertalning var på väg in i ett nytt skede av sitt författarskap och att hon där mindre förlitade sig på dialogen jämfört med tidigare verk. (Det är inte minst intressant eftersom sammanstötningen mellan Elizabeth Bennet och Lady Catherine de Bourge i Stothet och fördom troligen är världslitteraturens finaste dialog, som behållits i stort sett ordagrant vid filmatiseringar av verket.)
Dessutom skönjer Virginia Woolf att Jane Austen i Övertalning förlitar sig ”mer till reflektionen för att ge oss en insikt om de olika personerna.” Och Woolf spekulerar vidare om hur böckerna som aldrig skrevs skulle ha gestaltat sig. Mycket intressanta synpunkter, men som hon själv medger mycket spekulativt.
Vi skulle ändå kunna spåra om Virginia Woolf har rätt genom att läsa de 12 färdiga kapitlen av romanen Sanditon, som förblev oavslutad när Jane Austin avled. Det tycks Virginia Woolf inte ha gjort.
Samma spekulativa sak sker när Virginia Woolf tar sig an Charlotte och Emily Brontë. Hon frågar sig vad som hade hänt om inte Charlotte Brontë avlidit vid 39 års ålder och föreställer sig att hon kunde ha blivit en uppburen stjärna i det kulturella London och rik.
Virginia Woolf visar sig över huvud taget vara ganska nyfiket spekulativ och vill gärna extrapolera trender hon tycker sig se in i framtiden. Således menar hon att i takt med att allt fler böcker publicerats sedan 1800-talet, så har recensionerna blivit allt kortare och hon tycker att den allra viktigaste frågan är vad som skulle hända om recensenterana avskaffas. Hon menar att författarna skulle kunna bli säkrare och skriva bättre och – paradoxalt nog – att recensionerna skulle bli bättre. Jag har läst om avsnittet flera gånger och jag vet inte riktigt vad slags logik man ska tolka in i denna kullerbytta.
Hon noterar också att eftersom den ene recensenten gör tummen ner och den andre recensenten ser ett mästerverk, så tar dessa båda åsikter ut varandra och recensionerna blir meningslösa.
Så visst levererar hon intressanta iakttagelser, även om hon ibland slår in öppna dörrar, som när hon säger att eftersom det inte finns någon (objektiv) möjlighet att avgöra om Hamlet är bättre än Kung Lear, så får vi själva avgöra det. Hon avvisar bestämt tanken att låta auktoriteterna bestämma vad som är bäst. Eller dörren är kanske inte så öppen vid närmare eftertanke. Styr inte Svenska akademiens auktoritet och TV:s soffor många osjälvständiga läsares bokval?
I en del av texterna behandlar Virginia Woolf rent allmänt kvinnan som romanförfattare. Hon frågar sig varför ingen av de elisabetanska dramatikerna var kvinna och varför en formlig explosion med kvinnliga författare utbröt i slutet av 1700-talet med den påföljden att en rad kvinnor blev 1800-talets främsta författare i England vid sidan av några män, typ Charles Dickens och Sir Walter Scott.
Hon har många åsikter, Virginia Woolf, och hon lägger verkligen ut texten. Det kan handla om Jonathan Swifts brev till Stella och hos oss okända storheter. Allt känns inte viktigt, men man måste läsa allt för att inte missa något väsentligt. Nu menar jag, som är en stor beundrare av hennes mästerverk Mot fyren, som jag ska försöka läsa om innan jag dör, att hon är svagare som essäist än som författare av romaner och noveller. Ändå ligger essäformen väl till för henne. Där finns inget krav på strikt struktur eller akademisk perfektion. Hon kan utveckla sina metaforer utan hänsyn till fastställda indelningar. Och det gör hon. I essän är det tillåtet att tappa greppet och sväva ut som man finner för gott.
Översättningen av Rebecca Alsberg finns inget att anmärka på, även om det ibland känns konstigt när hon använder ”han” om kvinnliga författare. Förklaringen ligger i författaren-han, men konstigt känns det. Här skulle kanske ett ”hen” ha suttit bra. Maria Greens förord kan man ha eller vara utan, men hennes kommentarer är till stor hjälp för identifieringen av okända storheter i texten.
Bertil Falk
Källa
Virginia Woolf
Böcker
ellerströms
