Ask

En essäserie om våra svenska träslag. Del 1 Asken

Av: Johannes Söderqvist | 18 januari, 2017
Kulturreportage

Pär Thörn

Pär Thörn (född 1977) författare och ljudkonstnär. Utkom senast med "Vad innebär det att föreslå någonting? (låsningar)" (Pequod Press). Touch my Hegel! - Utdrag ur ett manus under ...

Av: Pär Thörn | 13 juni, 2011
Utopiska geografier

Everybody needs somebody to love

I ett ringprogram på radio hörde jag en kvinna. Hon talade så klokt och tilltalande att jag var tvungen att skaffa hennes telefonnummer och ringa upp henne. Vi talade ungefär en ...

Av: Vladimir Oravsky | 28 december, 2013
Gästkrönikör

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | 27 mars, 2013
Essäer om musik

… Mot Bröderna Karamazov och det ”oroliga blodet.” (Del II)



DostojevskijÄnnu en morgon med blicken sömnigt klar. Glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av morgonen tända; den glittrande gyllengula som nästan omärkligt vandrat över alla mina dar.

Att få flyga in i soluppgången!

Men ännu mörker, ännu min vän, inte som tidigare då jag länge vandrade i mörkret, då jag halvblind och nästan medvetslös slog mig fram – alltid mot öster. Något djupt i mitt inre måste ha viskat: ”Det är med morgonstjärnan du ska vaka. Det är med morgonstjärnan du ska vakna.”

Tänker, tänker jag, att jag vant mig av med måttlösheten, att jag med tiden börjat vänja mig vid mig själv – gott så i morgonstund.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

V. Ekelund i ”Lefnadsstämning”: en ljuskänslighet af stor friskhet. Jag hade den från min tidigaste barndom. Min Apollon var en Apollon Agyiens.

Visst, essän ska fortsätta, och du följer!

Men är det ändå inte till den euklidiska världen som Dostojevskij har mest dragning till. Och nyckelorden: livet och livets mening! Razumichin – Brott och straff – rationalitet och den levande livsprocessen!

Min avgränsning då? Den blir i stort sett en roman: Bröderna Karamazov med Fadern Fjodor, den äldsta sonen Dmitrij, mellanbrodern Ivan och den yngsta Aljosja, samt staretsen Zosima.

I Bröderna Karamazov visar Dostojevskij det frånvarandes makt och kontroll genom Fjodor Karamazov trots att han är likgiltig sina söners uppfostran och helt släppt på sin fadersroll. Fjodor lever för sin pengadyrkan och intar i romanen den totalt självcentrerade och gränslösa skamlöshetens roll. Fjodors äldsta son Dmitrij tecknas med drag som kan spegla Dostojevskijs egen livsåskådning och Ivans romankaraktär söker den ”nya tidens” sekulariserade och pragmatiskas underströmmar vars nyckelord är nihilism och som jag låter ikläda i Nietzsches kostym. Så den yngste sonen Aljosja som i sitt andliga sökande vänder sig bort från kyrkans stela åtbörder och genom en stark gudstro istället följer den asketiskiska munktraditionen hos staretsen Zosima. Hos Aljosja drar jag flera paralleller till Sören Kierkegaard.

Bröderna Karamazov: (Fjodor): 1880 - Evig

Dostojevskij (Dmitrij): 1821-1881.

Nietzsche (Ivan): 1844-1900

Kierkegaard (Aljosja): 1813- 1855

En inre resaDen yttre ramberättelen i Bröderna Karamazov är, på gott och ont, för den fortsatta essän ett måste. Min egen hållning förblir och behandlar romanen utifrån dess implicita frågeställning gällande frihetsbegreppets vara eller icke-vara, förnuft kontra tro: de existentiella frågor, synliggjorda av Dostojevskij, som spinner sina trådar runt en ofrivilligt verkande fadersgestalt med sönernas sökande livshållning i botten (sökandet som ursprung och återvändande), och kontrasten i det ”levande” trosbegreppet genom staretsen Zosima.

I Dostojevskijs dialektik finner vi först det ”lättrörda blodet” hos Fjodors äldsta son Dmitrij som likt ett barn inte själv kan styra eller planera för sitt eget bästa, men vars inre moraliska kompass, ständigt omprövar och ifrågasätter sitt tillståndsvara som människa – översatt: de polyfona inre röster som Dostojevskij själv brottades med – vars delar är den helhet som svarar för människans fullödiga väsen.

Dmitrijs naiva oförmåga att anpassa sig till den sociala normens strävanden blir den karaktär som i hela livet ”förstått att förbruka och förslösa pengar […] men hur man bär sig åt för att skaffa pengar, det har han ingen föreställning om.” Att liknas vid Dostojevskijs egen spelmani som under ett omtalat casinobesök förslösade både sin frus och hennes far sparade pengar. Dostojevskijs ständiga skuldsatthet är ingen hemlighet.

Dock mognar Dmitrijs karaktär under romanens gång, som blev Dostojevskijs sista, och börjar förkunna den inre livstro som den äldre Dostojevskij genom sina livserfarenheter försjunkit i. Här ser vi polemikens centrala roll för Dostojevskijs sena författarskap och syftet med denna identitetsskapande roll: ”att framtvinga det egna genom negationer.”

Dostojevskij fortsätter med denna polemik när han tecknar mellanbrodern Ivans karaktär: den moderna människan som ateist, pragmatist och förnuftets förespråkare. Med sig i romanen har Ivan sin uppsats Legenden om Storinkvisitorn som med en kraft utan motstycke försvarar Jesus – och den är lagd i ateistens Ivans mun, vilket i sig sannerligen är en gåta. Vi får heller aldrig veta vilken hållning Dostojevskij intar mellan Storinkvisitorn och Kristus. Likväl är grundtanken frihetsbegreppet och Ivans sidospår med legenden är också helheten som hela romanen rör sig kring.

"Om Gud inte finns är allting tillåtet". Ivans Storinkvisitor tror inte på Gud och inte heller på människan men i båda fallen är det till trots en fråga om olika sidor av en och samma tro. Detsamma går för Nietzsche som förnekade Gud och som sökte en annan människa, upphöjd i anden, asket och fri från varje låg materiell önskan. För Ivan/Nietzsche är frihetens väg svår, smärtsam och kräver heroism, bort från en bräcklig och ömtålig varelse som människan.

Att kunna bryta sig ut är att införliva sig denna särdragande identitet och att bli en kunskapstörstande är för Ivan, något fysiskt och språkligt, ett sätt att i den egna kroppen skriva in avikelsen. Den sanna kunskapstörsten blir då i nietzscheanska termer att inte delta i massans, för stunden, druckna törstsläckande: att helt enkelt bryta med normens samhällstänkande.

På manuskriptet av  Bröderna KaramazovMedan marken under deras fötter synes orubblig, känner Dostojevskij de oroliga underskikten. Hans element är elden och hans läge är rörelsen.

Dostojevskij har återupptäckt en nyandlig värld som kan ge tillbaka människan en förlorad andlig dimension som man hade osynliggjort genom att lägga den på ett transcendent plan och därmed gjort den otillgänglig för henne. Men Dostojevskijs syn på Gud, människan och världen utgick ifrån själsklyvningens ångest och mörker. Och även om han förstått den ryska nihilismens karaktär till grunden, så var han själv antinihilist.

Dostojevskijs verk känner ingenting utanför människan, och i människan ser han ingenting som skulle återföra henne till den yttre världen och dess objektiva livsform. Endast människoanden existerar, endast den intresserar honom.

Med denna nya frihet får vi Gudsmänniskan och övermänniskan där människan splittrats i sina fasta grundvalar. Det onda (övermänniskan) framträder i det godas förklädnad och de förr så tydliga bilderna av Kristus och Antikrist förkläds av människan som görs till Gud och av Gud som görs till människa, och med detta går över i varandra.

Dostojevskij själv kan ses som företrädare för den teokratiska idén; en syn som härstammar från judiskt tankegods i Gamla testamentet och som Dostojevskij särskilt framställer i Bröderna Karamazov.

Aljosja då? Med Kierkegaard?

Aljosja bestämmer sig för avhållsamhetens väg, stark i tron, men inte till kyrkan utan följer i staretsens fotspår. Här i romanen följer en intensitet som nästan tar andan ur en och de kommande komprimerande händelseförloppen i tids och rumsenhet hör till, i mitt tycke, det mest storslagna i världslitteraturen. Dostojevskij väljer att teckna honom som ”en tidigt utvecklad människovän […] ur den världsliga ondskans mörker fram till kärlekens ljus”. Och det är, efter att Fjodor i ett kort ögonblick av eftertanke skänker en mindre summa till ett kloster, som Aljosja får upp ögonen för staretsen Zosima och väljer att följa honom i ett mästare-novis förhållande. Ordet ”starets” kommer ifrån ryskans ”staryj” och betyder gammal. Staretsens roll i Ryssland har en långtgående tradition och kan betecknas som en typ av biktfader där novisen söker sin trohetsfrihetsfrihet genom att överlämna sin vilja åt denne.

På  skrivbordetHär betyder frihet att ”bli fri från sig själv” vilket är en ”fullständig frihet” och en väg för de utvalda. Vi ser ändå att Fjodor med sitt impulsiva och utsvävande liv får en avgörande betydelse för Aljosjas val precis som Kierkegaards far fick för honom men genom svårmod och melankoli. Det utlösande för Kierkegaards trosväg eller ”den stora jordbävningen” kom 1838 då hans far dog och då Kierkegaard även fick veta om hans fars otrohet med pigan, Ane, som också var hans egentliga mor. Även Aljosja har en annan mor än Dmitrij och det är i åtanke på henne som Fjodor skänker pengar till klostret som Aljosja kom att tillhöra.

Kierkegaard dog tidigt, redan 1855, och kämpade i alla år, efter faderns död, för sin religiösa syn som så väl överensstämmer med Aljosjas men Kierkegaard brottas ensam med Gud och har ingen starets, mästare, följeslagare att guida hans tankar. Kierkegaards tro blir den intellektuelles tro, en ensam skriftdialektik och estetik som aldrig kan få fäste i det levande livet (hans Antingen - eller skrevs under pseudonymen Victor Eremita som betyder ung. ”den som segrar i ensamheten”). Detta till skillnad från Aljosja som efter Zosimas och Fjodors död kan gå ut i livet som en idealiserad och ”fullständig människa”.

Kierkegaard kritiserade den samtida teologin för att försöka förklara kristendomens objektiva sanning, vilket Kierkegaard ansåg omöjligt. Det är enbart möjligt, enligt Kierkegaard, att förstå Jesus människoblivande med subjektiv tro.

"Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö." / Kierkegaard i brev 1835

Snabba associationer:

Lars Ahlin – Natt i marknadstältet – hopplöst underskattad.

Anteckningar från ett källarhålFrämlingenÄckletSvält

en staty till  Dostojevskijs minne i Omsk där han var exilieradAlla Dostojevskijs romaner är byggda kring en centralfigur, antingen bipersonerna konvergerar (sammanstrålar) mot denna eller den själv strålar ut mot dem. Vi kan se hur han använder Aljosja för att nå den hela människan och hans metod är att låta de ”ljusa” som Aljosja (Mysjkin i Idioten) gissa de andra karaktärernas gåtor och blir utgångspunkten för handlingen, medan de ”mörka” exempelvis Ivan tillhör dem man som läsare försöker komma underfund med och på så sätt blir föremål för romanens, i detta fall Bröderna Karamazov, handling. Just det här är konvergeringen, där åsikterna eller livshållningen från olika håll närmar sig en viss värdegrund. De förra med den visionära gåvan som kommer andra till hjälp och de senare, med sin gåtfulla natur (Aljosja-Ivan, Mysjkin-Rogosjin) som förvirrar och splittrar sin omgivning. Uppfattningen är den centrifugala (från centrum, lösgjord, fri den kosmiska ordningen) och centripetala (mot centrum, lagbunden, samverkan med den kosmiska ordningen) rörelsen människor emellan i Dostojevskijs romaner. För Dostojevskij är människan inte en matematisk funktion utan ett väsen vars natur söker sig till ytterligheter och motsägelser.

Dostojevskij tänkte, tänker jag – paradoxalt uttryckt – inte i tankar utan i ståndpunkter, medvetanden och röster. Varje tanke försökte han uppfatta och formulera så att hela människan kom till uttryck och på så sätt, i komprimerad form, visa på hela hennes världsåskådning. Hos Dostojevskij är redan två tankar två människor, hos honom finns inga tankar som inte tillhör någon och varje tanke representerar en hel människa. Alla karaktärerna i Bröderna Karamazov rymmer som sitt eget mikrokosmos med sina polyfona toner och mångskiftande stilar. Överallt handlar det om harmoni eller oregelbundna växlingar av repliker i en öppen dialog och repliker i karaktärernas inre dialog. Det är en viss helhet av tankar, idéer och ord som framförs av ett antal osynkroniserade röster, som var och en ljuder (tonerna) på ett visst sätt.

Ekelöf sammanfattar:

”2+2=4 är en del av friheten. 2+2=5 är antagligen hela friheten.”

Ahlin sammanfattar:

”Världen är vidare än du tror. Människans plus och minus räknar ingen matematiker ut. Men jag! Jag känner din siffra. Andras summeringar kan inte tvinga mig att ljuga.”

 

Göran af Gröning

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Välorienterad översikt med slagsidaPia Hellertz, Paradigmskifte på gång?

Pia Hellertz lärde jag känna på en forskarkurs ”Mot ett holistiskt-dialektiskt paradigm”, som Joachim Israel och jag höll i Örebro 1989. Kursen väckte förhoppningsvis en del tankar hos deltagarna, i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 18 december, 2012

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 september, 2015

Carl von Linné och världens skenbara lycka

Carl von Linné och världens skenbara lycka Idag, detta år då trehundraårsjubileet av hans födelse ska firas, är det hart närt omöjligt att förstå den vurm och oreserverade dyrkan som en ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 januari, 2007

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Amerikanska myter om Palestina och Palestinierna

Att köpa vänner är dyrt. Barak Obama rynkar oroat på ögonbrynet och tittar allvarligt in i kameran och säger: "I believe that Mr Netanyaho is a man of Peace." Men ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Reportage om politik & samhälle | 10 januari, 2011

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.