Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Vett och etikett på 1700-talet, och nu



Sidor ur Historial Account of ther Most Celebrated Voyages, Travels and Discoveries, from the Time of Columbus to the present PeriodMagdalena Ribbings spalt i Dagens Nyheters nätupplaga har många vetgiriga läsare. Av den får man lära sig god ton och lämpligt uppförande i komplicerade sammanhang, hur man ska bete sig för att inte göra bort sig, vilket bestick man tar till förrätten, hur man lutar sopptallriken när bara en slurk återstår (bort från sig, antar jag) och andra livsviktiga råd och regler.

Det är väl troligt att hälsningsseder också har varit på tapeten. Hur hälsar man på lämpligaste vis på sin chef och på en äldre generation? Vem skakar man hand med, och vem icke? Vem lyfter man på hatten för? (det är förstås avlagt i takt med att kepsen sitter bergfast på också inne). Hur tilltalar man folk? ”Här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och far din” som dalmasen sade när kungen på sin eriksgata kom till Falun eller Leksand, eller var det nu var.

Ett nytt påfund i Sverige är det ideliga kramandet och kindpussandet, numera nästan obligatoriskt vid goddag och adjö. I fråga om den seden liksom andra finns säkert nationella skillnader. I Frankrike och närliggande länder (Holland, Belgien) nöjer man sig inte med att kyssa på kind en gång. Tre ska det vara, och det är kanske likadant i andra latinska länder där man av naturen är mera eldfängd, som kylslagna nordbor har för vana att tro.

Tills nyligen var sådana exotiska seder emellertid alldeles okända uppe hos oss i norr. Ett lustigt exempel i det förgångna på en utlännings försök till en revolt på hälsningsområdet återfinns i en bok, tryckt i London 1797 och redigerad av William Mavor: ”Historial Account of ther Most Celebrated Voyages, Travels and Discoveries, from the Time of Columbus to the present Period”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den ingår tre resenärers berättelser varav den första är mest intressant ur vår synvinkel: ”Tour through the northern Parts of Europe; particularly Copenhagen, Stockholm and Petersburgh; performed in the Year 1774, by Nathaniel Wraxall, Esq., interspersed with some occassional Remarks.”  Det året skrev Goethe sin dagboksroman Den unge Werthers lidanden, James Cook upptäckte Nya Kaledonien och kemisten Scheele kloret.

Och engelsmannen Wraxall kom bland annat till Dannemora, järnmalmsgruvan i Uppland. Innan han går ner i gruvan – upplyst av en fackla som man ser på stålsticket – tar han farväl av en adelsman och dennes hustru Charlotte, enligt vad han skriver en vacker kvinna, i vars hus han varit gäst.

Han noterar att det är god sed i Sverige att kyssa värdinnan på hand men aldrig hennes ansikte. Men han sätter sig över sådana nationella fördomar och tänker kyssa Charlotte på kind. Först vänder han sig dock klokt nog till den äldsta kvinnliga medlemmen av hushållet, och går raskt till väga:

"I shall take leave of you in the English style; I am sure you have no objection." So saying, I put my arms about her neck, and kissed her cheek. She was very well satisfied with this piece of gallantry, and said to me, laughing, "Go and serve Charlotte so."

Sidor ur Historial Account of ther Most Celebrated Voyages, Travels and Discoveries, from the Time of Columbus to the present PeriodSålunda uppmuntrad närmar sig den oförvägne eller dumdristige Wraxall Charlotte (så hette ju för övrigt också den väna flicka som den olycklige unge Werther förälskade sig i). Han frågar om han får kyssa henne på det engelska viset och försöker genast gå från ord till handling, men

I was just about to reap the fruits of my intrigues and labours, when, stepping back hastily two paces, she laid her hand on her breast, with an air that implied more than any words could have done, and throwing a look at me of surprise and refusal, "Sir," said she, "you must remember that I am a native of Sweden." She needed not to be more minute or firm in her determination: I saw that I had undertaken an enterprise beyond my capacity…

Svenskar har av tradition och ohejdad vana alltid varit lite blyga och tillbakadragna, även om det håller på att ändra sig. Man behöver inte vara en utlänning på tillfälligt besök i Sverige för att uppleva kulturkrockar. Redan inom landet finns uppförandegränser, det som är godtagbart i söder är det inte i norr. Följande självupplevda anekdot illustrerar en sådan skarp skillnad i praxis, med seder lika klart avgränsade som dem Malinowski och Margaret Mead upptecknade i Söderhavet.

“Om i ödslig skog/ ångest dig betog,/ kunde ett flyktigt möte/ vara befrielse nog” skaldade Hjalmar Gullberg 1937, i samlingen “Att övervinna världen”. En trettondag sextiofem år senare var vi varken ångestfulla eller befann oss i en ödslig skog. Förmiddagen bjöd på blå himmel, sol och gnistrande snö. Vi tog tillfället i akt och promenerade i rask takt över domkyrkobacken i Strängnäs, förbi kyrkogården och längs Mälarkanten. Samtidigt företog vi ett experiment: hur många av de mötande (de var inte få denna vackra dag) skulle hälsa tillbaka på ett glatt “godmiddag!”, eller åtminstone nicka vänligt? Hundra? Femtio? Tio?

Alls icke: inte en enda en gjorde det. Några blev uppenbart besvärade, en och annan förlägen, inte så få vände bort blicken och stirrade åt sidan, som vore det en pinsamhet att tvingas möta förrymda dårar. Är denna förlägna töntighet i det mellanmänskliga umgänget – jag vill inte gå så långt som att kalla den surmulenhet eller ohyfs – svensk eller enbart sörmländsk? Särskilt europeisk eller internationell är den i varje fall inte.

Svenskar brukar med den självpåtagna rätten att veta bättre kritisera amerikaner för deras ytlighet. Visserligen förbluffas de över att folk (det vill säga icke-svenskar) på fester i USA omedelbart lär sig samtligas förnamn och begagnar dem. Men egentligen är det väl något suspekt med en sådan lismande uppmärksamhet? Att fransmän, italienare och latinamerikaner hälsar och hejar på fullkomliga främlingar som de möter på gatan är väl sliskigt?

Att engelsmän både nickar, ler och gärna strör kring sig ett “dear” eller “love” också till någon de ser för första och kanske enda gången vittnar väl egentligen om karaktärslöshet? Att nyazeeländare och australier gör likadant måtte väl bero på det varma vädret där nere som kollrar bort deras sinne för det passande?

Man behöver dock inte resa särskilt långt söder- eller västerut för att märka en lättsammare attityd. Det räcker med att man tar sig över Öresund. Valfrid Palmgren Munch-Petersen hette en märklig kvinna som förnyade svenska folkbibliotek kring sekelskiftet, efter en studieresa till USA, och som under sina många Köpenhamnsår lärde generationer av danskar svenska språket.

Hennes arkiv finns numera på Kungliga Biblioteket i Humlegården. En låda innehåller danska pressklipp med mindre smickrande omdömen om det östra broderfolket. Det är en diger samling. Genomgående framställs svenskarna som strama, stronga och stela, och när man beskriver dem som stiliga är det inte särskilt vänligt menat. I umgänget med dem avhålle sig danskar från allt fånigt och flabbigt hejsvejsande.

Sedan dess har Europa tack och lov ryckt närmare, och välska seder väller in över Sverige i takt med att befolkningen blir allt mindre homogen. Måtte det också påverka människors tillfälliga möten! När Johan Ludvig Runeberg beskrev ett sådant (om det nu var mellan älskande eller, som någon lyrikläsare hävdat, mellan en skogsvandrare och en älg) så förblev det på typiskt svensk-finskt vis stumt och ordlöst, “men ögat talte”.

Hjalmar Gullberg. som hade ett mera sydländskt temperament visste hur viktiga orden är också mellan främlingar: “Byta ett ord eller två/ gjorde det lätt att gå./ Alla människors möte/ borde vara så”.

Ivo Holmqvist

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.