Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Konungens ring



ringenFransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ett verk som Fältskärns berättelser? Denna romansvit har inte alls samma ställning hos oss som De tre musketörerna av Alexandre Dumas eller Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Ändå tillhandahåller Fältskärns berättelser all den romantik och spänning som vi hittar hos fransmännen. Textmässigt är det ett helt enormt verk som omfattar 2 465 sidor.

Fast den är författad för 150 år sedan (detta skrivs 2009), så är språket inte speciellt gammaldags utan i långa stycken medryckande, möjligen bortsett från de partier, där Topelius meddelar fakta om i olika avseenden rådande förhållanden i de skilda tidsavsnitten.

 Den för äldre svenska ovane läsaren behöver inte läsa alltför många sidor för att hamna i fas med författaren och handlingen. Och Fältskärns berättelser har faktiskt översatts till ett stort antal språk. Den illustrerades på sin tid av Carl Larsson och Albert Edelfelt. Den fine konstnären Bovil tecknade en utsökt serie baserad på romansviten. Den gick i färg i Levande Livet på 1940-talet. I dag känns denna släktkrönika ändå marginaliserad. 

Fältskärns berättelser av finländaren Zacharias Topelius (1818-1898) är helt enkelt ett imponerande verk, omfångsrikt och innehållsrikt. Det är en historisk roman som publicerades åren 1851-1866 i Helsingfors Tidningar. Den författades och publicerades i cirka 500 sidor långa cykler (i dag skulle vi kanske säga delar) och utgavs i bokform åren 1853-1867. 
Själva ramberättelsen handlar om hur den gamle fältskären i kretsen av de sina berättar en fiktiv släktkrönika, som utspelar sig under sex generationer av adliga ätten Bertelsköld och bondesläkten Larsson mot bakgrund av Finlands och Sveriges gemensamma historia åren 1631-1772.
När Topelius skrev denna enorma krönika så var deckaren knappt uppfunnen, även om Edgar Allan Poe snuddat vid dess uppkomst, men Topelius förmåga att bygga upp formliga orgier av otroliga intriger befinner sig på högsta tänkbara äventyrsnivå när han tvinnar samman till synes oförenliga händelser till en sammanhängande helhet. 
Och han är inte rädd för att låta slumpen, som av doktrinära skapare och iakttagare är bannlysta ur dagens deckare, utföra ett istadigt arbeta för att upprätthålla spänningen. Det är dramatik och melodram, tragedi, men mera sällan komedi, ibland dock lite buskis.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men berättelserna är mycket mer än så. Motsättningarna mellan samhällsklasserna i fyrståndssamhället klargörs. Konungahusets medlemmar från Gustav II Adolf till och med Gustav III levandegörs. Samhällsutvecklingen redovisas. Häxprocesser, upplysningstidens idéer, en gryende ateism, guldmakeri och mycket annat lyfts fram. Och Konungens ring är katalysatorn, den bränslecell som både håller i gång skrönorna och den axel kring vilken den gemensamma finsk-svenska historien rör sig.
Ur denna märkvärdig superskröna, där fakta och fiktion blandas, har jag försökt att extrahera ringen och dess betydelse för handlingen. Ingen lätt uppgift, för ringen är så infernaliskt skickligt infattad i skeendet. Ibland försvinner den helt ur sikte utan att ens nämnas på flera hundra sidor, men dess betydelse påverkar händelseutvecklingen även när den inte syns. Och den kommer alltid tillbaka, till synes omöjlig att bli av med även när den kastas i havet.

Bonniers utgåva 1899, illustrerad av Carl Larsson och Albert EdelfeltHuvudpersonerna växlar i takt med generationsbytena i Fältskärns berättelser, men samtidigt kan man hävda att den verkliga huvudpersonen är just denna Konungens ring av koppar med inskriften "R R R", Rex Regi Rebellis, som styr ätten Bertelskölds öden, där den vandrar från far till son i generation efter generation, samtidigt som den också tycks påverka den faktiska, historiska utvecklingen som vi känner till den från historieböckerna. Härskarringen hos Tolkien kan tyckas vara alla ringars ring, men frågan är om inte Konungens ring trots allt tar priset. Nå, det är en bedömningsfråga som får individuella svar.
Det är en ring som med andra ord på sätt och vis är den häftigaste av alla litterära ringar. Dess verkningar sträcker ut sig i tid och rum, och när den försvinner ur sikte under fyrtio års tid, dyker den ändå upp igen och både bekräftar och befäster sin ställning som den axel kring vilken historien rör sig.
Den som läser Fältskärns berättelser i dag märker att den historiska bakgrunden är hämtad ur historieboken och att författaren skickligt lyckats inplantera sin fiktiva familj i viktiga historiska händelser bland riktiga historiska personer utan att rubba det faktiska historiska förloppet, som författaren tvärtom skickligt utnyttjar för sitt eget syfte.

En teknik som Topelius använder mycket effektivt är att han inför gestalter i handlingen utan att i förstone avslöja vilka de är. Allt som oftast är det helt enkelt någon viktig person - och Fältskärns berättelser vimlar av för händelseutvecklingen viktiga personer - som varit borta ur händelseförloppen ett bra tag. Den observante läsaren bör om inte förr så under läsningen av den femte cykeln vara på det klara med tekniken och då raskt kunna gissa sig till vilken den person är som dyker upp vid dödligt sårade bertelsköldare och vårdar dem tillbaka till livet.
Till detta kommer att man som läsare hela tiden suggereras att tro att ringen verkligen har den magiska kraft som tillskrivs den, men vid närmare granskning kan man notera att så inte alls behöver vara fallet, vilket fältskären som berättar historien i kretsen av de sina, också understryker. 
För även om ringens bärare själva tror på förtrollningen, så kan de händelser som tillmäts ringen lika gärna vara ett tillfälligheternas spel. De sammanträffanden som inträffar skulle C.G. Jung troligen ha betecknat som akausala synkroniciteter (meningsfulla sammanträffanden).
Därtill kommer att Topelius är utomordentligt skicklig i att låta saker och ting hänga i luften. Han har klipphängare (cliffhangers) som bara blir hängande och hängande och får sin upplösning fastställd långt fram, ja, mycket längre fram i berättelserna.

Första cykeln

Porträtt av Zacharias Topelius, gjord av Maria WikDen omfattande handlingen är följande. Och här följer en mycket lång beskrivning av händelseförloppen. En bonddotter vid namn Meri från Finland har skickats till Stockholm och i unga år haft ett förhållande med den yngling som med tiden skulle bli Gustav II Adolf. Hon föder sonen Bertel. Detta avslöjas inte för läsaren förrän långt senare i ett dramatiskt ögonblick, men under resans gång anspelas ständigt på en ring av järn med inskriften R R R, som kungen alltid bär på sig. Den ringen har han fått av en trollpacka från Finland påstås det, men det var alltså en 17-årig bonddotter från Finland som gav honom den. Så länge han bär den är han skyddad.
Sonen Bertel växer upp i tron att Meri, den kvinna som är hans mor, är hans äldre syster och att hans morfar storbonden är hans far. Han går ut i krig och utmärker sig, träffar Gustav Adolf, som inser att Bertel är hans son och förordnar att han ska bli adlad. Men ett brev från storbonden i Finland, som Bertel fått i uppdrag att överlämna till kungen, säger att Bertel aldrig får bli adlad.
In i bilden kommer den förfärlige och vidskeplige jesuiten pater Hieronymus, symbolen för en katolsk fanatiker, som präglat vår bild av jesuitorden. Denne har makt över den fagra Regina von Emmeritz. Han är hennes biktfar. Munken försöker att mörda Gustav Adolf med en stilettkniv i form av ett krucifix. I närvaro av Regina misslyckas detta. Som straff för hennes samverkan med jesuiten skickar kungen den mörkögda och mörkhåriga skönheten till Finland. Bertel som har till uppgift att bevaka henne blir kär i henne.

Några dagar före slaget vid Lützen överlämnar kungen sin ring till hertig Bernhard af Weimar med uppdrag att skänka den till Bertel. Kungen stupar och ryktet går att det beror på att han blivit frånstulen sin ring. Hertig Bernhard får veta att också Bertel stupat, men i verkligheten har denne tillfångatagits och hotas av pater Hieronymus, som lyckats rymma. 
Pater Hieronymus kräver att få kungens ring, som Bertel inte har. Men Hieronymus vet att hertig Bernhard fått ringen med uppdrag att överlämna den till Bertel. På det sättet får Bertel veta att kungen efterlämnat en ring till honom. Bertel ska torteras men blir i stället fritagen och Hieronymus flyr.
När Bertel senare träffar hertig Bernhard kan denne inte finna ringen. Den måste ha förkommit på något sätt, men i verkligheten är det pater Hieronymus som stulit den sedan han förstått att ringen inte överlämnats till Bertel. Hertig Bernhard adlar Bertel, som skickas till Finland för att frige Regina von Emmeritz.

Men pater Hieronymus kommer före och lyckas rymma sin väg med Regina och hennes trotjänarinna. Under rymningen dör trotjänarinnan och Regina inser att hennes biktfar har giftmördat densamma, som han tydligt uppfattat som en belastning under flykten. Pater Hieronymus svär att han inte förgiftat trotjänarinnan. Därmed har han svurit falskt. Han drunknar. På liket finner man Kungens ring.
Regina och Bertel finner varandra och Kungens ring blir hennes vigselring. Men när paret kommer hem till storbonden, som Bertel tror är hans far, vägrar denne att välsigna paret eftersom Bertel mot hans vilja låtit sig adlas till Bertel Bertelsköld. 
Bertel frigör Kungens ring från Reginas finger och visar upp den. Merit som känner igen ringen hon gett sin ungdoms älskade berättar att hon en gång funnit en döende man i vildmarken. Hon bjöd den törstande mannen vatten och hjortron. Han gav henne ringen, som han funnit på en Mariabild i spillrorna av påvedömets brustna kvarlevor i Storkyro kyrka.

När han frigjorde ringen föll Mariabilden till stoft. Och han varnade för ringens kraft:
Den som bär denna ring, är säker för eld, vatten, stål och all slags farlighet, med villkor allenast att han ej svär mened, ty detta förlamar ringens kraft. Med denna ring följer lycka i fred och seger i krig, kärlek, ära och rikedom; när den bärs tre ätteleder efter varandra, son efter far, då ska av den släkten uppstå lysande fältherrar och statsmän ... Men bärs ringen sex led efter varandra, då ska av den släkten uppstå ett mäktigt konungahus.
Den melodram som utspelar sig och som utgör slutet på den första cykeln av detta mäktiga verk är på sätt och vis själva klimax i Fältskärns berättelser. Jag kan inte låta bli att citera slutfasen av denna höjdpunkt, för även om de läsare som inte fattat schäsen, nu till sist förstår vad det handlar om, så återstår det för Bertel själv att inse vad han borde ha förstått långt tidigare:

Historiens dramatiska ögonblick: »Tåget öfver Lilla Bält» ur Fältskärns berättelser, andra cykeln, sjunde upplagan. Illustration av Carl Larsson, Bonniers förlag 1883.- Ingen nåd för adeln! sa bondekungen.
- Akta dig, onaturlige far, ropade Larsson den äldre. Domen kan falla över ditt eget huvud.
- Jag begär icke mera någon nåd, genmälde Bertel blek, men skenbart lugn. Farväl, min forne fader! Farväl, mitt fädernesland! Jag går, för att aldrig mera återse er.
- Ett ögonblick ännu, avbröt honom Meri, som med ansträngning och häftigaste rörelse ställde sig i hans väg. - Du går! Ja gå ... mitt hjärtas älskling, mitt hopp, mitt liv, mitt allt ... gå, jag skall ej längre stå i din väg. Men innan du går, så tag med dig den hemlighet, som var på en gång mitt livs högsta fröjd ...
- Hör henne icke! utropade den gamle Bertila med förändrad röst och synbar förskräckelse. - Hör henne icke, vansinnet talar ur hennes mun! - Tänk på din och min ära! viskade han strängt i den bleka dotterns öra.
- Vad bryr jag mig om din och min ära! utbrast Meri med aldrig förr sedd häftighet. Ser du icke att han går - mitt livs glädje går och kommer aldrig tillbaka. Han går, och du vill, du hårde, omänsklige far, att jag ska låta honom gå förbannad bort i främmande land. Men så ska han icke gå. För varje förbannelse du slungar över hans huvud skall jag ge honom hundrade välsignelser, och vi ska se, vilka som mer gäller inför den Högstes tron, ditt hat eller min kärlek, morfaderns förbannelse eller en mors välsignelse ...
- Min mor! utropade Bertel utom sig av överraskning. 
Hertig Bernhards gåtlika ord blev nu plötsligt klara.
- Tro henne icke, hon vet icke vad hon säger! sade Bertila under fåfänga ansträngningar att visa sig lugn.
Meri hade dignat i Bertels armar:
- Det är nu sagt, viskade hon med slocknande röst. Gustaf ... min son! Ack, det är så ovant och så sällt att kalla dig så. Nu vet du min levnads hemlighet ... och jag har ej lång tid att blygas däröver. Älskar du mig? ... Ja, ja! Nu går jag glad ifrån livet bort ... slöjan är fallen ... klarheten kommer ... Min far ... jag förlåter dig ... att du hatat och förbannat din dotters son ... Förlåt du mig ... att jag ... älskar ... välsignar ... min son!
Merit dör i sonens armar och här slutar den första cykeln.

Från och med denna händelse kommer ätten Bertelsköld att utsättas för de dubbla krafterna av en morfaders förbannelse och en moders välsignelse, alltsammans knutet till ringen med påskriften R R R Utläst: Konungen är mot konungen upprorisk.
Det har hänt väldigt mycket, som här utelämnats, innan handlingen når denna höjdpunkt och mycket återstår, många spännande och intensiva scener, många dramatiska händelser, och man kan lätt som läsare få den uppfattningen att Fältskärns berättelser aldrig mer kan nå upp till detta krön. 
Greve Bertel Bertelsköld åldras. Regina föder honom sonen Bernhard. Hon dör. Karl X Gustav tänker gå över de danska bälten och ta Köpenhamn och Bertel Bertelsköld lovar honom att isen ska hålla och han tänker bevisa det genom att rida över till Fyn och ta en fånge. Han rider över isen, pratar med danskarna helt vänligt, prövar ett par skidskor som danskarna har och så sliter han till sig en femårig pojke och skrinnar tillbaka över isen. Pojkens moder springer förtvivlad efter men faller.
På kvällen utmanas Bertelsköld under ett dryckeslag av Sten Bjelke och de fäktas. Bjelke blöder och säger: 
Jag tar er till vittnen, mina herrar att denne usling är osårbar genom trolldom. - Han bär på sitt vänstra ringfinger konung Gustav Adolfs ring; han förtröstar på dess makt ...
Bertel Bertelsköld förnekar ringens makt och begår därmed den mened som han varnats för av sin mor. När fäktningen återupptas klyver Bjelkes svärd Bertelskölds vänstra hand och två fingrar, däribland fingret med ringen, faller till golvet. Till den sjuttonårige sonen Bernhard Bertelsköld, som är med på fälttåget säger Bertel att han ska dö eftersom han förnekat ringens kraft. Och mycket riktigt öppnar sig isen under Karl X Gustavs tåg över bälten och Bertel Bertelsköld drunknar. Konungens ring är borta.
Greve Bernhard Bertelsköld har innan han kom ut i kriget förklarat den jämnåriga Greta hemma i Finland sin kärlek, men hon vill inte gifta sig med honom. Han lovar henne ringen som hans pappa bär, men han tvingas många år senare när han träffar henne som prästfru på Åland tala om att ringen är borta för alltid. Själv gifter han sig med en Sparre och allt ser bra ut, men en hovmästare, som är den danske pojke som fadern rövade bort och som vuxit upp hos familjen Bertelsköld, visar sig på alla tänkbara vis arbeta på att ruinera ätten.

Andra cykeln

 Zacharias Topelius d.ä. med familj: hustrun Catharina Sofia, dottern Johanna Sofia och sonen Zacharias. Oljemålning av den tyske porträttmålaren W. Carstens, 1827Bernhard Bertelskölds motgångar beskrivs i den andra cykeln och till sin förfäran upptäcker han att dansken innehar Konungens ring. Pojken var nämligen med på krogen den där kvällen när Bjelke och Bernhards pappa fäktades. Han satt på golvet när fingrarna föll ned i hans famn och han tog hand om ringen.
Allt blir bara värre och värre. Karl XI:s reduktion drar fram och Bernhard kämpar förtvivlat mot övermakten, som manife-steras i den hatiske dansken. När Bernhards sista fäste, Majniemi i Finland, dras in till staten gör han motstånd och hamnar på fästning i Åbo som myterist. Dit kommer hans gamla fästmö Greta för att se hur det står till med sonen Per, som arbetat för Bernhard och som också hamnat på fästning. Denna fjortonbarnsmamma konstaterar att sonen mår bra, men finner sin ungdoms älskade i uselt skick.
Hon har nyheter med sig. Dansken har supit sig full och förnekat ringens kraft och liksom Bernhards far drunknat sedan isen brustit under honom. Greta berättar att hon har ringen i sin ägo. Hon tänker kasta den i sjön, men Bernhard är helt desperat. Han bönar och ber henne: 
Jag har aldrig burit den, och jag måste likväl bära den på min hand, om också blott en minut, ty dess makt växer från släkte till släkte, endast den utan avbrott bärs av son efter far, led efter led ...

Men Greta är obeveklig. Hans tal om ringens makt är dumt skrock. Ringen är hennes. Han lovade henne den fyrtio år tidigare. Då den fortfarande satt på faderns vänstra ringfinger. 
Jag begär blott ... fem minuters anstånd. Tryck ringen på mitt finger ... Om fem minuter förgå ... och mitt öde ej därunder förändras ... så att ringen visar sin makt ... så tillhör han dig ... annars ... tillhör han mig!
Hon går med på detta. Fem minuter går. Greta skakar på huvudet. Man hör steg, någon tar i dörrvredet, Bernhards bleka kinder färgas av en rodnad. In stiger landshövding Creutz sorgklädd. Karl XI har dött och han säger: 
Vår nuvarande nådige konung, vilken, om man får tro vad ryktet säger, ej är någon vän av reduktionen, har befallt att anklagelsen mot er, min greve, för myteri, skall helt och hållet nedläggas ...
Bernhard ska infinna sig i Stockholm och inta sin plats i konungens och rikets råd. Greta gömmer med förfäran sitt ansikte i sängens förhänge. Och Bernhard säger:
Denna ring ... åt Torsten ... säg honom ... konung ... och folk ...
Här någonstans slutar den andra cykeln. Det flera sidor långa avsnittet där Greta och Bernhard tvistar om ringen är helt magnifikt, i klass med avslutningen på den första cykeln. Och redan har vi i denna andra cykel stiftat bekantskap med den tredje generationen Bertelsköld, de helt olika bröderna Torsten och Gustav Adolf samt fröken Ebba.

Tredje cykeln

Manus av Kåbeson efter Zacharias Topelius romansvit. Först uppslag i färgNär tredje cykeln tar sin början innehas Konungens ring av den äldste sonen, legationssekreteraren Torsten Bertelsköld, som växer upp till en makthavare som arbetar vid greve Arvid Horns sida i Stockholm. I Stockholm bor också de båda brödernas syster Ebba medan Gustav Adolf, kallad Gösta, går i sin fars fotspår och i likhet med sin barndomskamrat Karl XII ägnar sig åt att kriga och kriga och kriga. 
Ute på fälttåg får han höra ett rykte som säger att hans bror Torsten har förlorat Konungens ring. Han skriver till sin syster Ebba och frågar hur det ligger till med den saken. Det visar sig att ryktet talar sant, men också att det är Ebba själv som är skuld till denna händelse. I ett brev daterat Stockholm 24 januari 1704 skriver hon bland mycket annat så här i ett PS:
Banna mig icke, bäste vän, jag är grufligt ledsen öfver min barnslighet, men betänk att jag var blott fjorton år, hennes kgl. höghet hertiginnan är skulden till allt. Du vet huru hon älskar konung Carl och han henne. När han drog ut i kriget, lät hon en dag kalla mig till sig, smekte mig mycket och gaf mig en stor påse konfekt. Därpå sade hon till mig:

- Säg mig, lilla fröken, är det sant att er bror Torsten äger en ring, som burits af högstsalig konung Gustaf Adolf och som gör en människa osårbar i krig?
- Jag har hört det, ers kgl. höghet, sade jag, men intet vet jag det säkert.
- Om lilla fröken skaffar mig den ringen, sade hon, så skall jag ge grefve Torsten i stället en ring som är mycket mera värd. Han är ju ingen krigare, intet behöfver han sådana saker.
- Jag skall begära ringen af Torsten, sade jag.
- Nej, pas du tout, sade hertiginnan, gör för all del intet det, lilla vän; det får ej omtalas för någon, hans majestät är grufveligen ond på trolltyg. Men byt om de båda ringarna, utan att Torsten vet det, och gif mig sedan den jag vill possedera, så lofvar jag fröken att få vara med på den stora fèten före konungens afresa.
Ack, bästa Gösta, jag ångrar mig så, ja jag kan det aldrig nog ångra, att jag gjorde hennes kgl. höghet till viljes. Aldrig skulle jag gjort det, om ej ödet velat, att just samma qväll, när Torsten svor och bedyrade för gamla fröken Posse, att han var galen af kärlek till henne (hvilket var bara spectacle, ty jag hörde sedan
att han slagit vad därom med kamraterne) - just i detsamma drog han af sig handsken och tappade den, och när jag upptog handsken, var ringen kvar däruti, fastän han annars brukade sitta så hårdt på fingret, att ingen fick honom dädan.

Om en stund frågade Torsten efter sin handske, frågande så der moquant som han brukade, om jag hittat en bättre handske än mina egna; vi hade ock den aftonen haft en controverse och trätt som små barn, han var alltid så retsam. Hvaruppå jag svarade: här är din usla handske, intet ville jag draga honom på mitt minsta finger. Gaf honom då handsken tillbaka, men intet ringen, varandes det min intention att göra honom en förtret när han saknade den. Och intet attenderade han den aftonen att ringen var borta.
Jag kan ej visst säga mon coeur om hennes kgl. höghet observerade min träta med Torsten och drog däraf en conjecture, men snart därpå kom hennes kgl. höghet mig hasteligen uppå och begärde ringen, sägandes att jag helt säkert hade den. Hvarpå jag blef helt röd och tordes intet neka, utan gaf henne ringen, det har jag sedan bitterligen ångrat. Torsten blef mycket ledsen, när han ringen saknade, och lät noga genomsöka alla de rum, där vi varit den qvällen; man coeur kan sig imaginera med hvad succès han det gjorde. Han förbjöd mig alldeles att omtala det för dig; du ville nog annars honom mästra sade han.

Så måste han resa utan ringen och med en chagrin, som mig ondt gjorde; men kunde jag hjälpa't då mera? Hertiginnans ring gaf jag honom i stället, sägandes att det var en présent d'adieu från hennes kgl. höghet, hvilket han trodde, utan att något suspectera. Jag tordes sedan intet fråga hennes kgl. höghet hennes intention med ringen, men när jag betänker hennes stora kärlek till hans majestät och hennes fråga förut, om icke en människa kunde med den ringen gå sain et sauf ur alla rencontres, är jag nästan viss uppå att hon gifvit ringen åt konungen (ifall hon ej gifvit den åt salig hertigen, hennes gemål). Och då vill jag säga dig, att kungen har den, men intet vet han själf däraf, aldrig kan jag tro att han något trolltyg bruka ville, om han det visste. Jag har ock hört att han bär en medaillon med sin salig fru moders portrait; kan dock intet säga det alldeles visst. Kan du om denna secret få någon säker avis, vore mig kärt. Jag är skräckeligt ledsen öfver mitt oförstånd, förlåt mig det, cher Gustave, aldrig skall jag göra så mera. 
Din oförståndiga och ångerfulla syster Ebba

Konungens ring tycks alltså ha hamnat hos Karl XII, som inte tror på skrock och som är helt ovetande om detta. Karl XII har återkommit till Sverige. Hovet befinner sig med honom i Kristinehamn. Gösta Bertelsköld som sårats svårt hemma i Finland gifter sig med Eva Rhenfelt och de får en son, Carl Victor, greve af Bertelsköld. Brodern Torsten som fått korgen av samma kvinna hatar och motarbetar i fortsättningen sin broder och svägerska.
Torsten Bertelsköld har efter 18 år också hittat ovanstående brev och han ställer i Kristinehamn sin syster Ebba till svars för den ring som hon överlämnat till hertiginnan af Holstein, som låtit infatta den i en medaljong med drottning Ulrika Eleonoras porträtt och som Karl XII bär. 
Han beskyller systern för att ha förspillt familjens lycka och framtid. Hon bekänner och avslöjar att brodern Gösta hört att medaljongen försvann under ett handgemäng år 1708 i Rajovka, där Karl XII:s lycka vände.
I detta läge inträder Erik Falkenberg som ansetts för stupad vid Poltava. Han har varit nio år i rysk fångenskap. Och han berättar en märklig historia:
En dag kom till vår by en vandrande krämare, som sålde helgonbilder. Döm om min förvåning, när jag bland den brokiga samlingen upptäckte en liten medaljong ...

Kopia av praktmedaljen som slogs med anledning av Gustav II Adolfs begraving 1634- Med drottning Ulrika Eleonoras porträtt?
- Men hur vet ni, herr greve ...
- Det var då verkligen den! utbrast Torsten med häftighet.
- Det var samma medaljong, som hans majestät förlorade vid Rajovka; hela drabantkåren kände den, man kunde ej misstaga sig. Jag dolde med möda min
överraskning, fyllde min halva sparpenning i krämarens börs och fick medaljongen.
- Ha, var är den? Ge hit!
- Jag skattar mig lycklig att kunna lämna den i hans majestäts egen hand, svarade Falkenberg lugnt. Märkvärdigt nog förändrades mitt öde, sedan jag erhöll
denna klenod. Allt gick mig i händerna, min husbondes unga maka, som sett mig tyna och gråna under längtan till fäderneslandet, talade så varmt för mitt frigivande, att min husbonde av svartsjuka samtyckte och förde mig själv till Riga, därifrån han beredde mig lägenhet till Köpenhamn, och ... jag återsåg mitt fädernesland.
- Var god och visa mig medaljongen, sade Torsten med ett underligt uttryck.
Falkenberg framtog den, väl förvarad i ett fodral av läder. Ringen befanns vara så infattad däri, att han utgjorde öglan, i hvilken medaljongen hängde, när man
bar den om halsen.
- Denna ring är min! utropade Torsten Bertelsköld och grep den med en krampaktig häftighet, likasom ville han ej mera släppa den för all världens skatter.
- Det är konungens egendom, som jag ännu i dag bör återställa till hans majestät, invände Falkenberg.
- Rex regi rebellis! - ah, ni ser att jag känner inskriften. Vet ni väl, att om konungen ännu engång skulle erhålla denna ring och akta sig att förlora den genom en osanning eller en mened - det är blott så den förloras - då skulle hans lycka vända sig, han skulle åter kasta Europa för sina fötter, han skulle skriva lagar för världen och nordens öde vore förändrat för sekler!
Alla teg. Det var som hade de stått under inflytande av en okänd hemlighetsfull makt, mot hvilken religion och förnuft förgäves uppreste sig. Eva hejdade Falkenbergs arm, som redan höjdes att rycka medaljongen tillbaka.
- Ringen är hans, sade hon; konungen har därtill ingen rätt. Men älskar ni er konung, greve Torsten, och älskar ni ert land, så ge honom ringen åter!
- Icke om han bröt sönder sin värja för mina fötter och böjde knä för mig och kysste min fot! Icke om han bjöd mig Norges krona och Englands tron. Medaljongen är hans; han skall erhålla den; men ringen är min.
Och greve Torsten ilade bort.
Då försvann det förlamande intryck, som nyss betagit de övriga. Falkenberg rasade. Fruntimmerna grät. Men det var för sent. Torsten Bertelsköld hade ringen och behöll honom.

Och så går den tredje cykeln mot sitt slut och Karl XII stupar.

Fjärde cykeln

Det dröjer ett bra tag i den fjärde cykeln innan ätten Bertelsköld dyker upp i handlingen igen. Men i april 1722 finner vi greve Torsten på hans eleganta arbetsrum i Stockholm. Han har intrigerat sig fram till en rejäl maktställning och manipulerat och haft sitt finger med i spelet när Fredrik I av Hessen, gift med drottningen, Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, blir Sveriges kung. Torsten Bertelsköld får besök av sin syster Ebba, som våldsamt attackerar honom för att han håller på och ruinerar sin svägerska, broderns änka.
Konungens ring dras upp i ordväxlingen mellan syster och bror. Ebba: "Du, som icke tror på Gud, men tror på en kopparring - darra för din avgud, att han icke hånar och bedrager dig!"
Syskonen skiljs som ovänner och ska inte träffas igen på många år. Men Ebba avslöjar sin brors intriger för Ulrika Eleonora och i stället för att bli Arvid Horns efterträdare underrättas han av drottningen inför konungen om hennes beslut att han aldrig ska efterträda Arvid Horn. Har Torsten Bertelsköld blivit av med Konungens ring? Nej, det hela visar sig vara ett tillfälligt bakslag för hans del. Denna händelse visar om inte annat att talet om ringens förmåga att få allt att gå väl i händer för dess ägare inte är fullt ut trovärdig.

en illustration från bokens första upplagaSå dyker greve Carl Victor Bertelsköld upp i Finland, fullvuxen. Han har nyss återvänt från Wien och Ungern, där han under fem års tid lärt sig krigskonsten. Det är hans mor som vill att han efter alla dessa år också ska resa till Finland varifrån hans familj kommer. Han kommer dit med något högdragen attityd, men får lära sig att det inte går hem i Finland. Fjärde generationen Bertelsköld är nu på gång.
Mellan släkten Larsson och ätten Bertelsköld råder starka motsättningar. Greve Carl Victor förälskar sig i Ester Larsson, dotter till bondekungen, en kärlek som besvaras och en romans utspelar sig som innehåller allt av problematik, inklusive duell med död. I vägen för deras kärlek står Esters far, som dock tillåter henne att brevväxla med den adelsman som det inte passar hennes pappa att hon gifter sig med.
I Stockholm har Arvid Horn störtats och hattarna tagit över efter mössorna. Torsten Bertelsköld har, som han tror, i kraft av sin ring blivit rikets mäktigaste man. Då, år 1740, på toppen av sin karriär händer det. Han sitter och drömmer om ännu mera makt. Men han har nyss nekat en änka att uppfylla ett löfte till henne. Med andra ord. Han har begått mened:

Vad har Gud, vad har försynen gjort för mig? Intet! Men denna ring - det är löjligt, men det är likväl så - denna ring bär den oemotståndliga lyckan med sig. När jag förlorat den, gick mig allt emot: arbete, klokhet, list, allt var förgäves. Men sedan jag återfått den, lyckas mig allt. Ja, allt! För mig finns ingen omöjlighet mer. - Jag kan begära allt. - Varför icke en krona? mumlade han.
Utan att veta hur, hade han ringen lös i handen, ringen som under aderton år nästan vuxit fast kring hans finger. En underlig känsla, hälften hån, hälften bävan, fick makt över honom. Han höll ringen mot dagen, för att se om han ännu kunde urskilja dess hemlighetsfulla R R R - Rex Regi Rebellis.
- Säg mig, säg mig du: skall jag begära en krona?
Kanske darrade hans hand, när han utsade dessa ord, ty ringen halkade bort ur hans fingrar och klang, när den föll emot golfvet, med ett eget främmande ljud - åtminstone ljöd det i grevens öron som när man avklipper strängen på en luta med sax. Greve Bertelsköld sprang upp från fåtöljen, för att upptaga ringen. Det blev så besynnerligt mörkt för hans ögon. Med möda fann han ringklockan.

- Ljus! ropade han till kammartjänaren, hämta in ljus! Det är ju mörka natten.
Tjänaren såg bestört på sin herre, ty klockan var tio på förmiddagen och rummet belyst af full dager. Men greven fortfor att famla på golfvet liksom i djupaste mörker och ropade ständigt på ljus, ty han hade tappat något, sade han, men vad, det kunde han ej förmå sig att utsäga. Han fruktade troligen att man än en gång skulle bestjäla honom på hans dyrbara såg likväl för en stund sedan tämligen bra.
- Det är ingen vanlig svaghet, herr greve; det är svarta starren. Den har småningom utvecklat sig, och jag har länge befarat något sådant. Men ni måste nyss ha varit utsatt för någon häftig sinnesrörelse, vilken påskyndat det ondas utbrott.
- Ja, så är det, fortfor greven förvirrad och avbrutet. Ser ni, min kära doktor, jag råkade tappa något, en bagatell, icke värd en kopparvitten, souvenir efter min avlidne far. Man tappar icke sådant, förstår ni, utan chagrin, och, men säg mig: det dröjer väl ej länge, innan jag återfår min syn? Hör ni det, doktor: jag måste ha min syn tillbaka, och det snart, snart, säger jag er. Liksom jag hade tid att vänta!
Tror ni att mina fiender vänta på mig!

- Herr greve, jag skulle bedraga er, om jag gav er ett hopp, som konsten ej förmår uppfylla. Allt antyder, att ni tyvärr är för hela er återstående livstid ohjälpligt blind.
Hattarna skyndar sig att överlämna makten till Gyllenborg. En svartklädd kvinna dyker upp och viskar:
- Torsten, känner du mig?
- Ebba! Kan du än en gång ge mig åter min ring?
- Nej, men låt oss be att jag kan återge dig din Gud! 
Där slutar första delen av den fjärde cykeln. I den andre delen av denna cykel ger fältskären sin syn på Konungens ring innan han fortsätter att berätta. Han säger:
Ringens största fara låg icke däri att den väckte en ärelystnad utan gräns och medförde en lycka utan mått, ända till ett brådstupande fall; den låg däri, att konungens ring förhärdade hjärtat. Alla som bar denna ring blev mäktiga, rika och vad människor kalla lyckliga, men blott på bekostnad af andra människors, ja av sina närmastes lycka. Så hade även Torsten Bertelsköld svingat sig upp på förtrampade likar. Medan han blev allt rikare, blev hans släkt bragt nära tiggarstaven; när han slingrade sig fram till den största makt, var det genom att störta sin mästare, den store Arvid Horn, som han hade att tacka för sin lysande bana. Men det finns en moralisk tyngdlag, som, ju högre man når, gör fallet des-to oemotståndligare. I det ögonblick Torsten Bertelsköld uppnått det så länge och ihärdigt efterfikade målet för hela sin levnads obändiga ärelystnad; i det ögonblick Sveriges konung, Sveriges drottning och alla den tidens mäktigaste partichefer trängdes kring honom för att tigga hans gunst och hans förord, ja när han tyckte sig blott behöva utsträcka sin hand för att nå själva kronan; i detta ögonblick var
han ganska säkert, utan all ringens medverkan, nära sitt fall. Däri ligger alldeles ingenting övernaturligt; det är rätt och slätt mänskligt; ingenting mer, ingenting mindre.

Topelius och barnenTorsten Bertelsköld blir inte bara blind. Han blir vansinnig och brorsonen Carl Victor ärver hans stora förmögenhet. Men vad hände med Konungens ring? En sjökapten berättar för bondekungen Larsson i Finland att han träffat en man i Mäster Samuels gränd i Stockholm, som överfallits av sina vänner som han i raffelspel avvunnit allt de ägde. De går till stentrappan vid Skeppsbron och mannen blöder starkt av ett slag i huvudet. 
Mannen berättar att hans husbonde haft ett lyckoting, som han en dag tappat. Dagen därpå fann mannen lyckotinget som fastnat i en golvspringa. Men så gjorde han något som lyckotinget inte tillåter och ringen blev honom till förbannelse. Han tänker kasta otyget i vattnet, men orkar inte. Ringen faller ned på nedersta trappsteget vid Skeppsbron och det klingar i stenarna. Mannen dör. Kaptenen plockar upp den och säger, när han berättat att allt har gått honom väl sedan dess.
Men bondekungen hade varit i Stockholm vid det aktuella tillfället och avslöjar att han vet att den döde som hittades vid Skeppsbron inte bara misshandlats i huvudet. Han var också strypt till döds. Genom att ljuga om sitt mord på mannen har kaptenen begått mened. Larsson avkräver mannen ringen för att, som han säger, kasta otyget dit, där varken sol eller måne lyser.

Inte långt därefter inträffar en dramatisk situation, då Carl Victor Bertelsköld reser ut i Brändö sund med en båt tillsammans med bondekungen Larsson och kaptenen. När de befinner sig på trettio famnars vatten tänker Larsson kasta Konungens ring i havet. Kaptenen överfaller honom i det ögonblicket, Carl Victor överfaller i sin tur kaptenen och sedan kastar Larsson otyget i sjön och avslöjar för greven att det är släkten Bertelskölds ring som han gjort sig av med. Och lika sant, menar han, som att ringen nu är borta för alltid, lika sant är att Carl Victor Bertelsköld aldrig ska få gifta sig med Ester.
Erik Ljung, en ung man av släkten Larsson befinner sig dagen därpå i köket på Korsholms landshövdingresidens där mästerkocken ska tillreda ugnsstekt gädda åt kung Adolf Fredrik, som befinner sig på besök i Finland. 
När man öppnar en nyfiskad jättegädda hittar man bland elva metkrokar också ett föremål, som Erik Ljung tar upp och torkar av. Och nu inträffar samma sak som i berättelsen om berättelsen om Polykrates och i Kâlidâsas sanskritdrama Sakuntalâ:

- Se, sa han till mästerkocken, där var en ring i gäddan.
Mästerkocken betraktade den.
- Det är bara en kopparbit, sa han och slängde den föraktligt ifrån sig.
- Får jag behålla den? frågade Erik.
- Håll till godo, skrattade kocken.
Bondekungen som vägrat att låta greve Bertelsköld gifta sig med dottern Ester får till sin förfäran se det otyg han kastat i Brändö sund på Erik Ljungs finger. Då han svurit att så sant som ringen aldrig mer ska dyka upp, så ska hans dotter inte få gifta sig med sin älskade, inser han att han är besegrad. Han tolkar detta som en fingervisning, en tillrättavisning från Gud och han blir aldrig mer den dominerande bondekungen, näpsad som han är av Gud mitt uppe i sin gärning.
Nu påminner händelsen inte bara om det som sker med Polykrates ring och i Sakuntalâ. I Munkedals kommun finns nämligen sägnen om den övermodiga drottning Gunilla som kastar sin dyrbara ring av guld och silver i Gullmarsviken samtidigt som hon yttrar: "Det är lika omöjligt för mig att bli olycklig som att återfå denna ring."
Precis som hos Topelius fiskas nästa dag en stor fisk som har ringen i sin mage. Drottningen får tillbaka den och sedan går allt åt helsike för henne. Hon stupar i strid och platsen döps till Gunillaviken. Kanske en vandringssägen som Topelius kan ha känt till.

Alltnog! Med ett bröllop avslutas den fjärde cykeln när änklingen Carl Victor Bertelsköld får sin ungdoms älskade och hans son Bernhard och dennes syster Louise får en ny mor. Och Ester föder honom ännu en son, nämligen fritänkaren Paul Edgar Bertelsköld och en dotter. En ny generation Bertelsköld, den sjätte räknat från Gustav II Adolf och stammodern Merit, är alltså på väg. Det är den generation som ska förvandla bondesläkten som blev en adelsätt till ett furstehus - om ringen går vidare till Bernhard eller Paul.
Det uppstår stora motsättningar inom familjen. Bernhard kan inte fördra sin styvmor, som han anser vara av lägre börd, vilket leder till att Ester helt enkelt lämnar familjen och det uppstår ett oförsonligt hat mellan de båda bröderna.

Femte cykeln

I den femte cykeln finner vi Bernhard, som likt sin farbror Torsten gör karriär i Stockholm, där han läser sin farbrors hemliga memoarer. Han hånar dennes tilltro till ringens makt, men blir också nyfiken. Han får för sig att han ska efterforska ringen och utlöser en belöning för att komma åt den:
Vår vän Ljung tycks ha varit senaste kände innehavaren. Se här vad han skriver till mig: ringen har blivit honom frånstulen för tjugo år sedan. Han har på min begäran förgäves låtit efterlysa den i kyrkorna såsom en familjeklenod och råder mig icke fästa någon vikt vid denna gamla vidskepelse ...
Nu har Topelius faktiskt infört ett element i handlingen, som till skillnad från ringen är rent ockult. Ringens makt kan, som vi har sett, ifrågasättas och dess påstådda effekter vara ett resultat av slumpartade sammanträffanden. Men en guldmakares kompass, som har förmåga att peka ut ringen, är ren och oförfalskad ockultism.
Guldmakaren vill till varje pris komma över Konungens ring och hans kompass pekar ut en man av släkten Larsson som innehavaren, den man som tjugo år tidigare stulit den från Ljung. Men ringen kommer i stället att hamna hos Ester, som ömkat sig över Torsten, mannen som hatar henne.

När pöbeln i Stockholm ägnar sig åt stenkastning har han skadats svårt, då han träffas i huvudet av en sten. Han känner inte igen Ester, men talar om sin längtan efter ringen. Han har utfäst en belöning om femhundra dalar till den som kan överlämna den till honom. Och då, där han ligger sjuk kommer en man med ringen och Ester tar hand om den.
Det är den ring som hennes far en gång kastat i sjön med löftet att hon inte skulle få gifta sig med en Bertelsköld så sant som att ringen var borta för alltid. Den ring som återfanns i en fisk dagen därpå. Liksom alla andra som fått ringen i sin hand frestas hon, men motstår frestelsen.
Men när hon befinner sig ute på Djurgården pekas hon ut av guldmakarens kompass. Guldmakaren överfaller Ester och försöker att bemäktiga sig ringen, men den tappas under tumultet och kan inte hittas. Guldmakarens vilda framfart leder till att han placeras på Danvikens dårhus. Senare befinner sig Gustav III på utflykt på Djurgården vid den plats där ringen tappats och följande inträffar:

- Se här en ring, som placerat sig vid ers majestäts fötter och som alltid skall påminna ers majestät om sitt löfte - före 1872.
Konungen smålog och betraktade den till utseendet obetydliga ringen.
- Jag skall behålla honom som ett minne av er, madame, och av er älskvärda gästfrihet.
- Och av ständernas krona, skämtade markisinnan. Men, sire, jag har lärt mig att tvivla på alla mäns löften, till och med uppå ert. Tillåt mig därför att gömma er förlovningsring i denna medaljong, som kanske får den nåden att bevaras bland riksklenoderna.
- Säg hellre på mitt hjärta! skrattade kung Gustaf och gömde ringen.
Gustav III hör talas om mannen som påstår sig kunna göra guld och som är fullständigt besatt av tanken på en ring. Tillsammans med sin handskrivare Paul Bertelsköld besöker kungen guldmakaren.
- Om ni kan förvandla järn till guld, vill jag erkänna att ni är mäktigare än jag, sa kungen till dåren. Och jag begär inte en sådan tjänst för intet.
Dåren log.
- Vad skulle ni, lilla obetydliga snömajestät kunna bjuda de vises konung, som är spärrad bland dårar?
- Ni önskar att återbekomma en ring?
Dårens bruna ögon blixtrade.
- Ni skall få honom, när ni fyllt min skattkammare.
Åter hånlog de vises konung.
Kungen framtog medaljongen, som hängde vid en silkessnodd på hans bröst och visade ringen.
- Tag er till vara, sire! utropade Paul Bertelsköld.
Men det var för sent. Effekten var ögonblicklig. Dåren kastade sig över den häpne monarken, grep honom med en tigers vildhet om halsen, och hade icke Paul, som bevakade alla hans rörelser, snabbt kastat sig emellan och frånryckt vilddjuret dess offer, hade det varit slut med Gustav III:s regering, utan att all Sveriges makt förmått hindra det.
Fältskärns berättelser närmar sig nu slutet, men ännu en gång ska ringen komma på tal. Greve Paul Bertelsköld är hos kungen som frågar
- Vad tror ni om markisinnans ring?
- Jag anser att den har sitt värde av givarinnan, svarade Paul, som häri var en fullkomlig fritänkare och icke anade huru nära klenoden rörde hans egen släkt.
- Ni hörde likväl att den förryckte guldmakaren tillskrev ringen övernaturliga egenskaper.
Ja, varför skulle han annars ha varit förryckt?

Slutet gott, allting gott

svärd och stenSlutet på sagan utspelas på Falkby dit alla bertelsköldar dragit sig tillbaka. Man talar om skörd och skapandet av en folkskola i bygden. Alla maktkamper inom familjen och inom riket har sjunkit i bakgrunden tillsammans med Konungens ring, som numera befinner sig i Gustav III:s ägo.
Den sjätte generationen bertelsköldare finns på plats, men ingen av den generationens båda söner har innehaft ringen. Den var bara nära Bernhard för ett ögonblick då hans styvmor Ester hade den då hon vårdade honom i Stockholm. Och Paul befann sig också i dess närhet när han arbetade för Gustav III som bar på den i ett silkessnöre runt halsen.
Här råder som i andra sammanhang att nära skjuter ingen hare. Topelius visste att avsluta sin krönikeskröna på rättan sätt. För om Bernhard eller Paul blott för ett ögonblick innehaft ringen, så skulle av ätten Bertelsköld ha uppstått ett furstehus. Som vi vet av historien så inträffade så icke. Huset Holstein-Gottorp skulle efter Gustav III tillhandahålla en Gustav IV Adolf och en Karl XIII, varpå huset Bernadotte skulle ta över den kungliga stafettpinnen.

Konungens ring, denna oberäkneliga stafettpinne, denna enstaka länk som bundit samman Topelius sätt att skriva historia har lagts åt sidan. Kanske finns denna fiktiva talisman bevarad i något lika fiktivt smyckeskrin på kungliga slottet i Stockholm eller på Drottningholms slott. 
Vid sidan om och knuten till Konungens ring finns det en symbolik i denna saga, som man lätt förbiser fast den är mycket tydlig. Nämligen vattnet. När ringinnehavaren Pater Hieronymous begår mened då han förnekar att han förgiftat Regina von Emmeritz tjänarinna så drunknar han med ringen om halsen. 
När greve Bertel Bertelsköld förnekar ringens kraft förlorar han ringen och drunknar under Karl X Gustavs tåg över de istäckta bälten i Danmark. 
När dansken som ruinerat Bernhard Bertelsköld förnekar dess makt drunknar han med ringen. 
Innan Greta böjer sig för Bernhard Bertelskölds vädjan om att få bära ringen i fem minuter har hon tänkt kasta den i sjön. 
Torsten Bertelskölds tjänare tänker kasta ringen i vattnet vid Skeppsbron. 
När bondekungen verkligen kastar den i vattnet vid Brändö sund, så kommer den tillbaka på samma sätt som Polykrates ring återvände till sin ägare.
Innebörden i den symbolik som ringens och dess ständigt återkommande anknytning till vatten utgör överlåter jag med varm hand till andra att reda ut.

Zacharias Topelius hade en didaktisk ådra. Med Fältskärns berättelser ville han undervisa sina läsare. Han var inte för inte professor i Finlands historia och rektor för universitetet i Helsingfors. Det innebär att mellan de dramatiska och spännande händelserna så har han partier som hanterar rådande förhållanden och statistik, som kan kännas tröttande för den som inte är intresserad av hur det var ställt med sakernas tillstånd i det svenska riket under slutskedet av den tid då Finland var en del av Sverige.
Och som kanske antytts i det ovanstående: Berättelsen är fylld med spännande och romantiska, hemska och oväntade händelser som utspelar sig på olika skådeplatser i Tyskland, Finland och Sverige, men som Zacharias Topelius hårt tvinnar samman till en enda lång kedja av berättelser. En 2465 sidor lång oavbruten historisk och ohistorisk superskröna.

 

Bertil Falk

 

 

En replik om Zacharias Topelius
 
Staffan Björck som var professor i litteraturhistoria med poetik i Lund och en alltid lika läsvärd kritiker i Dagens Nyheter,  recenserade Tolkiens Sagan om ringen när den kom i Åke Ohlmarks försvenskning. Han var full av entusiasm men avslutade sin artikel om den sista delen med en uppgiven suck, att det nog aldrig skulle bli av att han läste trilogin på nytt, livet var för kort för det.
 
När jag fick påssjuka som trettonåring, det var några år tidigare än så, och låg för ankar en dryg vecka köpte mig min ömma moder hela sviten av Fältskärns berättelser, i vackert bundna läderband, på ett av antikvariaten i grannstaden. Jag läste del efter del och när jag kom till sista sidan var jag frisk, om det nu var Topelii förtjänst eller annat må vara osagt.
 
 Jag har inte läst om denna spännande historia under de snart sextio år som gått, och det blir säkert aldrig av heller, åren blir färre och de olästa böckerna allt fler. Så tack för denna mycket utförliga summering av den spännande intrigen i denna innehållsrika historiska roman, den v läckte min läsning från den gången till livs.
 
Topelius må ha hamnat i skymundan här hemma, det är länge sedan Sampo Lappelill ingick i barnbiblioteket Saga, men han är ständigt aktuell och läst i sitt hemland där man är i full färd med att ge ut hans kompletta skrifter i ett storstilat och mycket imponerande projekt. När en av delarna kom för en tid sedan skrev jag om den så här:
 
http://www.dixikon.se/bloggarna/zacharias-topelius-ljungblommor/
 
Och när en intressant bok om offentliga skulpturer i Helsingfors kom ut, även den ombesörjd av den livaktiga Svenska Litteratursällskapet i Finland, uppmärksammade jag det på Dixikons sida:
 
http://www.dixikon.se/bloggarna/topelius-i-olja-brons-och-sten/
 
Mina rader om det vardagsvänliga monumentet över Topelius fick Merete Mazarella som skrivit en läsvärd kort roman om Topelius och kretsen kring honom att på samma sida kommentera det så här:
 
http://www.dixikon.se/bloggarna/om-topelius-inspiration-och-recensioner/
 
Jodå, nog är det liv i Topelius alltfort, trots böckers mängd och livets korthet.
 
Ivo Holmqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts