Kurt Wallander och musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser ...

Av: Bengt Eriksson | 10 december, 2009
Gästkrönikör

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | 26 mars, 2012
Utopiska geografier

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Dunkla övergångar, dödligt avslut. Kafkas Processen



Dörren”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.”

Herr K befinner sig i ett kontaminerat läge. Främmande människor har stigit in i hans hem och deklarerat propåer som skapar oro och utmanande känslor av risk. En intervenerande nyordning breder ut sig. Den vardagliga tillvaron krackelerar och havererar till ett känslomässigt gungfly. En process som äger det förvirrade tillståndets irrationella dramaturgi igångsätts. Onda krafters regi dirigerar. Tillvaron byter förtecken. Nya dispositioner vankelmodar den utsatte herr K. Välkända sanningar byter skepnader. Vardagliga storheter omplacerar sig. Ingenting reagerar längre som det brukar. Det hela blir otolkbart för herr K. Ett tillstånd inträder där alla möjligheter till återställande reaktioner tycks hopplöst kringrända. Scenariot äger sin egen beskäftiga etik där hierarkiska förändringar i maktbalanser i kraft av personliga rollförskjutningar utgör verkningsfulla till alla delar hotfulla inslag:

”- Vem är ni? Frågade K och satte sig genast till hälften upp i sängen. Men mannen tog ingen notis om frågan utan låtsades som om det var en självklar sak att han kommit in och sade bara:
- Ni ringde?”

Att främmande individer plötsligt befinner sig i den privata sfären och bemäktigar sig manöverbart rådrum lanserande omfattande förändringar. Att övermaga attityder och självsvåldiga handlingsmönster hos inkräktarna stärker obehaget. Här kan rörelser under den processuella resans gång till en början ta skepnad i lågmälda övergångar och små förändringar, knappt skönjbara vid ett ytligt påseende. Att dessa arbetar i det tysta men att effekten av deras samverkan i det långa loppet blir massiv när de hela vinner potentiell kraft och resulterar i uttryck som ger bestående och avgörande avtryck.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Herr K ser tiden an, inväntar förklaringar till detta plötsliga, ogripbara. Frågor ställer sig osorterade i kö. En obehaglig otydlighet i maktfrågan kring den personliga friheten vecklar ut besvärande omständigheter.

Ni ringde?K söker i sin hantering värja sig genom att anta ordinära representationer och frammana vardagliga handlingar. Här prövas herr K. Hans verklighetsuppfattning attackeras och han söker förtvivlat bibehålla den och referera till gängse vardag och minnesgoda dagars väna rutiner men sufflerar, trots detta, en eftergivenhet i form av överstigande kompromisser:

”-Anna kan ta in frukosten, sade K. Och försökte till att börja med tyst iaktta och fundera för att komma underfund med vem mannen egentligen var. Men denne utsatte sig inte alltför länge för hans blick, utan vände sig mot dörren, gläntande på den en smula och sade till någon som tydligen stod strax bakom den:

- Han vill att Anna ska komma in med frukosten.”

Det korta skratt som hördes utanför rummet vid herr K:s anmodan var skrämmande och illustrerade den försåtliga och hisnande maktförskjutning hans privata situation redan genomgått. Tydligen hade ett utomstående maktblock intervenerat och etablerat ett brohuvud i hans sfär. Undergrävande attacker mot hans existens var legio. Han tycktes hjälplös i den uppkomna situationen, dock ännu inte slagen eller ens övertygad.

Den främmande interventionen var fortfarande i sin linda. Många anlöpningar måste till och flera förändringar löpa an om tydligheter i syftet skulle framgå. Detta enligt vad som kunnat skönjas och uttydas av den hitillsvarande utvecklingen. I liknande situationer finns oftast en viss automatik att förvänta sig enligt erfarenhetsgrunder tillgängliga i historiken. En karakteristisk kommunikationskultur både i tal och handling uppstår ofta i jämförbara, tvillingalika lägen. Den kan till en början vara svår att identifiera och definiera då den oftast yttrar sig i smygande skiftningarna och ytliga försåtligheter hjälpligt maskerade i den inledande kommunikationen.

Det är dessa herr K nu noterar och känner av i sin inre tankeförlängning och lägesanalys. Det är sådant han nu apostroferar och brottas med. I likvärdiga processer ligger de (dunkla övergångarna) oftast begravda i människors yttranden, formade till knappt skönjbara nyanser i form av frekventa positionsförflyttningar i topografin inom meddelandeströmmen, eller i rösters tonfall som inte riktigt landar i bekanta lägen där vi vant oss vid att (be-)möta dem. Kanske är dessa kyligare, mera avmätta, med färre utvikningar, mera spartanska utsmyckningar, kortare längd i enskilda stavelser, plötsliga och i sammanhanget till synes omotiverade uppgångar av betoningar i slutet av meningar, speciellt i direkt anföring. Detta i samband med ansträngningar från den inringade. I vårt fall gäller detta herr K, som i sina försök att motstå processens yttringar bland annat i skepnad av främlingars interventionen i hans intima värld, söker motverka detta genom att presentera sig som vederhäftig, auktoritativ och autonom i sitt fria privata sammanhang, i detta fall i sitt eget hem, samtidigt och motsägelsefullt ignorerande sitt eget eftergivande faktum att han redan tänker på inkräktarna som 'vaktarna':

Vem är ni? ”K inlät sig, utan att vilja det, på en blickdialog med Franz(en av inkräktarna), men slog sedan på sina papper och sade:

- Här är mina legitimationspapper.

 - Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte vaktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni kan få slut på er stora förbannade rättegång genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare?”

I den för herr K alltmer okontrollerade processen säljs nu K:s integritet ut till högstbjudande i rasande fart. Ordföljder och meningsbyggnader, betydelser och apostroferingar degenereras snabbt i sina attityder till herr K, allt detta i riktning mot fritt fall för herr K:s integritet och i förlängningen också med konsekvenser och fara för hans fysiska frihet och i slutänden hans överlevnad.

Redan hade en mängd föranstalter och förändringar i hela topografin av storheter vad gäller beslutsordning, tilltal, betoningar, slutsatser och rumsliga arrangemang gjorts. Det kan också som i många liknande fall vara frågan om honnörsord, eller ordvalörer knutna till den utsattes namn, roll, person, med epitet och/eller värdeomdömen (genomgående positiva(med stänk av syrlighet)) som plötsligt inte används längre eller byts ut mot flackare, falare benämningar i riktning mot råare mer oförskämda, även vad gäller negativa oftast vardagligt förekommande så kallade gliringar, i sin ändå positiva form och till undertonerna smyckade i slängiga valörer. Inte ens dessa, i sin harmlösa enkelhet, är för K aktuella längre. Nya storheter presenteras och herr K:s personliga för att inte säga mänskliga auktoritet raseras fortlöpande i rask takt. Vid ytterligare propåer från inkräktarna lider herr K nya svidande integritets- och människovärdesnederlag:

” - Denna lag känner jag inte till, sade K.

    - Desto värre för er, sade vaktaren.

    - Den existerar väl också bara i era huvuden, sade K. Han ville på något sätt smyga sig in i vaktarens tankar, vända dessa till sin fördel eller göra sig hemmastad med dem. Men vaktaren sade bara helt avvisande:

    - Ni kommer att få känna på den.

     - Franz(en av vaktarna)blandade sig i samtalet och sade:

     - Jo det var snyggt, Willem( en av vaktarna), han medger att han inte känner till lagen och påstår på samma gång att han är oskyldig.”

han medger att han inte känner till lagen och påstår på samma gång att han är oskyldig.Herr K:s tillvaro svävade nu likt en viktlös desorienteringsmassa i sin egen obegriplighet. Som om där fanns ett andfått men återhållet tomrum i form av ett känsloembryo till nytänkande från okända yttre makter visavi den utpekade(herr K), som varande den apostroferande personen/dennes roll/dennes vandel, vars öde i görligaste mån skulle döljas, då det(eventuella beslutet/slutet)( i processens övergripande, fortfarande dolda(okända), målsättning) ännu inte erhållit giltig formell form, pregnans och auktorisation men som trots detta- hos den som den utsatte talar med( i detta fall vaktarna)- utgör en sådan avgörande scenförändring i den redan på förhand dömdes existens att den framkallar kraftiga sinnesrörelser nästan omöjliga för vederbörande(ev budbärare/vaktare) att dölja, speciellt vid handhavandet eller snuddandet vid sakfrågan i direkt fysiskt möte med den apostroferade personen( här angående herr K) och då särskilt om tankeutbytet explicit rör den i lönndom utpekades roll eller säte i det nya läget, eller i den övergripande, allomfattande förändring som alla tycks tala om, men som just personen som utkristalliserats och nu särskiljes, till skillnad från alla andra, av någon outgrundlig anledning ännu inte känner till. Det igångsätts också okontrollerbara förflyttningar i rummet vid sådana här tillfällen, kaosartade nyordningar i tingen lanseras. Drastiska handlingar larmar. Även vardagens legerade ordningar desavoueras:

”Köksan hos fru Grubach, hans värdinna, syntes inte till, fast hon kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig förut hänt.”

Han vill att Anna ska komma in med frukostenNär herr K hamnar inför rannsakningsdomaren är hans sak redan till fullo implementerad i processens slutgiltighet. Nu påbörjas rannsakandet. Han kallas, får svara på oändlighetens frågor, där inga svar tycks föra herr K:s fall framåt, bakåt eller ens åt något möjligt håll. Hans vandringar i sessionssalar och åklagarämbete blir till en irrationell ökenvandring i sökandet efter gäckande lokaliteters illustra lägen, ständigt mottagande obegripliga maktdiktat från allehanda instanser där det rumsliga och det rättsliga har eviga omöjligheter att erbjuda till hans sakframställan i en allt mer svindlande rättskarusell. Allt detta som i sin ytliga exponering agerar totalt ledlöst och mäkta oorganiserat men som ändå innehåller en genuin kärna, utpekande en annalkande katastrof för herr K.

Processens tentakler griper nu girigt och dess propåer löper ivrigt och övergripande i herr K:s tillvaro. Det pågår inträngande rörelser. Intensiteten ökar. Onda apostroferingar lanseras också fortlöpande i lönndom. Det är vad herr K:s tankar rör sig kring i detta läge. Att mot hans rättssak subversivt verkande krafter arbetar i kulisserna. Detta för att identifiera och verifiera och slutgiltigt säkerställa degraderingen av den hittillsvarande ordningen kring honom och hans sak och att destruktionen av hans explicita personlighet och existens bygger vidare mot sitt kompletta, förgörande mörka avslut.

Någon i försåt liggande makt äger ansvar för hela projektet enligt herr K:s inre funderingar, det är han övertygad om. Hans existentiella funderingar kring processens verkan och giltighet löses dock upp i osäkra antaganden och förvirrade gissningar. Hans verklighetsuppfattning undergrävs, det är en vanlig och också medveten strategi och konsekvens mot det utsatta objektet vid liknande maktfullkomliga sak- och personövertaganden. Tillvaron rör sig som gungfly under den apostroferade. Den mentala jämvikten gungar som myrmark. Ting och varseblivning byter förtecken, a blir svärtat b, plus rör sig kladdigt mot minus och den inringade tappar slutgiltigt orienteringen och sin relevanta verklighetsuppfattning. Inför domarskranket fortgår den massiva krackeleringsprocessen mäkta yvig i sina läten mot herr K:

” -Ni är alltså målare? sade rannsakningsdomaren, bläddrade i häftet och vände sig till K i sådan ton som man meddelar ett faktum.

- Nej sa K, jag är förste prokurist i en stor bank.

Den existerar väl också bara i era huvuden, sade K.På detta svar följde från höger sida nere i salen ett så hjärtligt skratt, att K måste skratta med. Folk stödde sig med händerna mot knäna och skakade som om av svåra hostanfall. Till och med enstaka personer på galleriet skrattade”

Herr K:s person och existens var nu reducerad till ett slags dussinärende med osäkra verifieringsuppgifter bland alla andra mängder av diffusa ärenden med osäkra verifieringsuppgifter. Han var nedmonterad till innehållet av en pärm bland pärmar, ett ömkligt nummer i den oändliga rannsakningsparaden.

I detta skede av herr K:s dramatiska process - vilken han nästan omedelbart blivit förödande ockuperad och uppslukande bergtagen av - kan han inte i sina vildaste funderingar förstå eller föreställa sig hur läget kommer att se ut för honom i ett framtida liggande skede. En framförhållande och tillfällig inblicksförflyttning i händelsekedjan kan ge oss en förhandsbild av processens radikala målsättning och ödesdigert verkande syfte fram mot införandet av en avgörande hanteringskultur och slutgiltig dom gentemot herr Josef K:

”Nu hade väl K redan av sina egna upplevelser kunnat sluta sig till att domstolens allra lägsta organ inte var alldeles fullkomliga, att det längst ner fanns pliktförgätna och bestickliga anställda, varigenom det i viss mån uppstår luckor i den slutna krets som domstolen utgör. Här tränger sig nu flertalet av advokaterna in, här mutas och spioneras, ja åtminstone tidigare inträffade det till och med någon gång att handlingar blev bortstulna”

Herr K var dragen inför domstol och i detta framförvarande scenario syns den skrämmande utveckling vilken herr K redan var inflätad i och utgjorde en självklar del av, för att inte säga betraktades som huvudfigur i. Krafterna vars obevekliga process herr K nu viljelöst behärskades av dök upp till synes irrationellt i inledningsfasen och utgjorde till en början – inför hans oskyldiga sinnelag- bara något irriterande intrång som besvor sin egen trovärdighet med sina hejdlösa fantasterier i sak:

”...utan att han gjort något ont häktades han en morgon.”

Förändringar iscensattes därefter slag i slag. En krypande utveckling som i många likvärdiga processer kan kännas bekant. Inte så konkret som att bli häktade, men lika drabbande. Plötsligt blir vi inte kallade, hamnar inte lika ofta i åtanke, åsidosätts, utelämnas, och i slutet, dess absoluta förlängning, glöms vi bort, eller som i allvarligare fall förs vi fram mot stupstocken. Alla de gamla välkända fasta situationerna och återkommande rörelserna i vår närhet upphör som i ett enda slag utan adressering.

Vem var det? En vän? En god människa? En som kände medlidande? En som ville hjälpa? Var det en enskild? Var det alla? Fanns det ännu hjälp?Två incitament, i några av de ovanstående tidigare erinringarna är särskilt beskrivande för herr K:s situation, - att han häktas utan orsak, - att frukosten inte kommer in i sedvanlig tid och ordning. Stor och smått. Dramatisk hämtning och enkla dagsbanaliteter hand i hand. Vid ett påseende utifrån kan detta tyckas bestickande men inte förödande, men egentligen, för herr K, mycket kraftfulla och alarmerande förändringar i morgonens vardagliga rutiner.

Den förste inkräktaren, han som uppenbarade sig i sovrummet, inledningsvis benämnd 'mannen', stiger med självklar auktoritet in i herr K:s dagliga rutiner. Öppnar ogenerat dörren och talar ”till någon som tydligen stod bakom den:

”- Han vill att Anna ska komma in med frukosten.”

Ett oerhört flaggrant intrång. Herr K, som vilken annan människa som helst i samma osäkra och oväntade situation blir förvirrad. Här är vi helt i takt med herr K:s reaktioner. Förvirring, undran, irriterande småilska som stegras, till en början.

Ett läge uppstår då där osynliga tumskruvar dras åt. Vi upptäcker att självklarheter inte är självklara längre och vi har ingen aning om varför.

Sedan kommer de grövre hanteringarna i den nya situationen längre fram och därtill direkta fysiska scener/scenförändringar som ställer oss/subjektet alldeles utom sig i tanken.

Människan är stadd i ständig försäkran om att allt i vardagen är vad de vant sig vid och att det så ska vara. Om förändringar inträffar ska dessa vara kalkylerade innan, noggrant förprogrammerade och tydligt annonserade. Även i äventyret önskar vi kontroll då äventyret bör vara överblickbart inom rimliga gränser, utan alltför osannolika orosmoment. Vår vaksamhet på succesiva förändringar är låg. Och om de ändå är tydliga slår vi bort dem, ty vi önskar inte bli varse.

När lägen som herr K:s plötsliga uppvaknande med närvaron av en främmande myndighetsman i sovrummet uppstår blir han, som fåglar i fara, irrationell, putsar fjädrar, skrapar näbb, söker normala saklägen. Kanske detta är relevant i den situationen, att bli irrationell, kanske vi kan se det som ett vardagstänkande. Annars är väl det mer normala, när man har facit, att man slänger ut en sådan intervenerande människa. Kallar på polis? Men den man som kommit in till herr K förvillar omedelbart vår man genom att han äger samband med en av herr K:s vardagsrutiner, nämligen att Anna ska ta in frukosten vilket ger honom/inkräktaren en roll i sammanhanget, en i sin tur överrumplande och fördunklande handling för Herr K.

Mått och steg blir viktiga. Det inledande förhållningssättet till det som sker avgör ganska snart hur mycket du, eller herr K i detta fall, i förlängningen går med på. Skam till sägandes, herr K går omedelbart ner sig i den vidöppna, enkelt gillrade fällan:

”-Jag skall i alla fall se efter vad det är för folk som håller till i rummet bredvid. Hur ska fru Grubach kunna hitta någon ursäkt för att jag störes på det här sättet?

utan att han gjort något ont häktades han en morgonDet slog honom visserligen strax att han inte borde ha sagt det högt och att han därigenom i viss mån tillerkände den främmande mannen rätt att uppträda som tillsyningsman”

När det hela gått så långt att herr K är bortförd och världen har visat sig vara fullkomligt opålitlig och att inget är vad det synes vara blir läget alarmerande. Och att det i domstolsvärlden är om möjligt än mer beklämmande med de juridiska stickspåren, fallgroparna, sveken och den korrumperande maktfullkomlighet, missförhållandena, alltför symboliska och intrigerna och grupperingarna och symbioserna om möjligt än mer mångfacetterat degenererande, med allsköns bestickning och mutkulturer rikligt förekommande och i princip satta i system i en rättsröteorgie mer förfallen än vad herr K någonsin kunnat föreställa sig. Då blir vi medvetna.

Då, med den inblicken och den insikten var det redan för sent för herr K.

Domstolsväsendet och åklagarämbetets vandel och därtill den juridik som användes kunde liknas vid ett lynnigt lotteri där inget var relaterat till rättssäkerhet eller den personliga rättvisan:

”Nej, K hade ju själv sett det, ämbetsmännen, och däribland sådana i rätt hög ställning, kom själva, gav beredvilligt upplysningar, öppenhjärtiga eller åtminstone lätta att uttyda, diskuterade processens närmaste utveckling, ja lät i enstaka fall till och med övertala sig att acceptera en annan uppfattning. Visserligen fick man just i detta avseende inte lita alltför mycket på dem; hur bestämt de än uttalade sin nya, för försvaret gynnsamma mening, gick de kanske ändå raka vägen till sitt kansli och avlämnade för nästa dag ett domslut, som lydde på raka motsatsen och kanske var mycket strängare mot den anklagade än vad de från början hade avsett, fast de påstod sig helt och hållet ha övergett sin gamla uppfattning, ty det som det har sagt mellan fyra ögon, har ju faktiskt bara sagts mellan fyra ögon, och skulle inte medföra några offentliga förpliktelser”

Det sorgliga och ödesmättade slutet med herr K:s ivägförande och den slutgiltiga 'korrigeringen' av hans existens utgör en grotesk final på ett hisnande exempel och blir till en påminnande spegling och miniatyrprototyp av rättsövergrepp, större maktövertaganden och folkmordsfinaler.

Herr K fördes bort:

” Efter utbyte av några hövligheter om vem som skulle utföra de närmaste uppgifterna- herrarna tycktes ha fått uppdragen i klump-, gick den ene bort till K och tog av honom kavajen, västen och slutligen skjortan”

Det är stiltje i herr K:s huvud. Hela processen lider mot sitt slut liksom herr K:s liv. I vilket skede kunde det hela har förlöpt annorlunda? När skulle det varit mest effektivt att säga stopp och sätta klackar i marken mer än att vara medgörlig? Hur skulle större uppmärksamhet på vad som byggde helheten i form av detaljer i den omvälvande processen åstadkommits?

Logiken är visserligen orubblig men en människa som vill leva, motstår den inte.”Hans blickar föll på översta våningen i det till stenbrottet gränsande huset. Som ett ljussken flammar till, så for två fönsterhalvor upp därborta, en människa, tunn och bräcklig så långt borta och så högt uppe, böjde sig med ett ryck långt ut och sträckte fram armarna ännu längre. Vem var det? En vän? En god människa? En som kände medlidande? En som ville hjälpa? Var det en enskild? Var det alla? Fanns det ännu hjälp? Fanns det invändningar som man förbisett? Helt säkert fanns det sådana. Logiken är visserligen orubblig men en människa som vill leva, motstår den inte. Var fanns domaren, som han aldrig sett? Var fanns den höga domstol, dit han aldrig hade nått fram? Han lyfte upp händerna och spärrade ut alla fingrarna.

Men på K:s strupe lade sig den ena herrens händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt. Med bristande ögon kunde K ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.”

 

Benny Holmberg

 

 

Bilderna är fotogram ur The trial (1962) av Orson Welles

 Filmen: 

http://www.youtube.com/watch?v=TUDLy3ablus

Ur arkivet

view_module reorder

Benjiamin 2

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 augusti, 2011

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Succé igen för ”Så mycket bättre”?

Timbuktu sa det egentligen redan i TV 4:s ”Nyhetsmorgon” för ett tag sedan: ”Tänk dig E-Type tolka Wiehe!”.   Och det är precis den tanken som kittlar mest med uppföljaren ...

Av: Johan Svensson | Gästkrönikör | 27 oktober, 2011

Veckan från hyllan. Vecka 4-2012

Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 21 januari, 2012

Glenn Ford - Hjälte både på film och i verkligheten

Glenn Ford - hjälte både på film och i verkligheten Som Tidningen Kulturen berättat i notisform tidigare, så avled skådespelaren Glenn Ford vid 90 års ålder den 30 augusti ...

Av: Niclas Samuelsson | Filmens porträtt | 19 september, 2006

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 11 januari, 2007

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.