Bild av Melker Garay

Tankens förfall

Melker Garay om den fördömda ålderdomen.

Av: Melker Garay | 15 november, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | 11 augusti, 2011
Stefan Hammarén

Salkin Grebredna om Niklas Anderbergs bildkonst

  Niklas Anderberg är född utanför och uppvuxen i Göteborg. Han publicerade två diktsamlingar på Bonniers, den ena sämre än den andra. Har skrivit artiklar för Paletten och katalogtexter ...

Av: Salkin Grebredna | 17 november, 2008
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

Förnimmandet av oändlighetens återkommande i Jorge Luis Borges verk Alefen



Jorge Luis Borges“Solomon saith: there is no new thing upon the earth.
So that as Plato had an imagination,
That all knowledge is but remembrance;
so Solomon giveth his sentence, 
that all novelty is but oblivion.
– Francis Bacon: Essays LVII

En sorgsen man söker en flod. En flod som renar människan från döden. Renar hennes synder och lovar evig salighet. Evigt liv som repeteras och kombineras likt ett evigt nummer utan slut. Eller, en flykt fördubblad utav sorg utan ände? Kan människan verkligen bli renad ifrån arvssynden? Samma synd som förde henne in i denna värld. Där oskulden blir verklig först genom sin negation; alltså med syndens inträdande. Kanske är det bara döden som kan rena själen från synd och utan den, ett evigt liv som förblir en evig tragedi återberättad som komedi…

Vilken flod är det som Borges omnämner?

Vi åker min vän. Ror tillsammans genom metaforiska labyrinter utan åror med mystikens metafysiska gåtor förmedlade via livets vågor för att få reda på att oändlighetens omkrets ryms i den första bokstaven. I den grekiska mytologin finns det fem underjordiska floder som rinner i helvetet. I det gamla testamentet omnämns ytterligare floder som sägs vara sprungna ur himmelriket. Sköljer den svalkande, som Lethe, själen med glömska? Tankens båt för oss längs stjärnfloden Aridanus mot Styx som skiljer de levande från de döda, där vilsna själar utan oboler förevigt vandrar på stränderna av Yomotsuhirasaka och stormar dränkta i förevigade sorger. Parallellt rinner Phlegethon vaktad av kentaurer; i en flod av eld och magma kokar de ondas själar i evig smärta. Cocytus, klagans flod, bildar träsk av tårar där suckar drar ner hjärtan medan fruktan dränker själar i förtvivlan. Hos Dante, en frusen sjö i helvetets djupaste cirkel, isande pina av fjättrande kyla är förrädarens håla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej! Ingen av underjordens floder giver rening så som himlarna beskriver i Genesis. Hur skulle vi veta om det vore någon av de fyra floder som runno ut ur Eden? Gihon, Tigris, Euphrates och Pishon eller Indiens ännu äldre hinduistiska urmoder Ganges? Hur skall människan finna sitt ursprung om det ligger utanför henne förevigt i rörelse utan stopp, ett icke-ställe som inte går att fixera. Där tecken och ord bara signifierar ett ”tings” sublima frånvaro eller närvaro i språkets metamorfos. Ett tecken som relaterar till någonting utom oss själva, bortom språket, bortom kroppen och bortom tanken. En ljusets reflektion; denna uppochnervända spegling av det andra som aldrig var separerat från början.

Var flod återvänder till havet. Ändock behåller de sina hemligheter mellan näckrosbladens gåtor och Isis egyptiska tårar, som med Guds hand skiljer de som återförenas utan att ha separerats från salighetens fridfulla salar likt outtömligt besjälade andar vid oändlighetens horisonter. Stilla, stilla. Tyst, sköljer den smutsiga själar rena. Nåväl, bland alla världens floder var denna livets heliga flod belägen nära de odödligas stad som en gåta i en labyrint, en gåta utan tecken. En annan flod än den egyptiska, säger den sorgsne mannen innan sin död som dock nämner något om de odödligas stad. Ett oändligt liv förlänger alla sorger, sträcker sig som ett hav utan stränder; en förevigad död, ett förverkligat öde, orört av tiden, förlorar sig i rymdens sublima subjekt. Inom labyrinten sover matematikern lugnt medan poeten hemsöks av följande versrader:

Faceless the sultry and overpowering lion,
Faceless the stricken slave, faceless the king.”

Kanske är våra mytologiska berättelser lögner men inte mindre verkliga för det, i och med deras yttranden blir de en verklighet i relation till sanningen som förträngs men som gör sig påmind eftersom den är orsak till sig själv. Är det nödvändigt att bygga en labyrint då universum redan är en? För den som vill gömma sig finns det gott om dimensioner. För vad är det vi gömmer som aldrig låter sig döljas; sanning eller osanning, båda har en verklig substans som alltid är i rörelse, vilka skapar nya meningsbyggnader med oändliga tolkningar i fixerade kontextuella rum som subjektet kan transcendera men som kroppen måste förflytta sig igenom med tiden.

Tiden – som är ett mätsystem vilket dock ofta uppfattas metaforiskt i ett besjälat tillstånd. Samtidigt verkande inom oss och utom oss relativerar den avståndet i det vi kallar tomrum som endast är avsaknaden av ting, avsaknaden av tecken. Dock alltid fullt av protoner, neutroner, kvarkar, elektroner och partiklar som ger tankar substans och massa; där språket är spindelväven och lögnen dess skugga, en illusion som böjer ljuset vilkas partiklar vi andas.

Silence is a word which is not a word, and breath an object which is not an object.

– Derrida, Writing and Difference

O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a King of infinite space.”

– Hamlet II, 2

Ljusets vilja, av Hebriana AlainentaloAtt skriftligt tolka ett retoriskt talat språk likt Averroës översättningar av de grekiska dramerna blir problematiskt då man missar ljudet, de blev bara översatta, inte uppsatta och utspelade, lästa icke hörda men trots allt sedda. Det outsagda, det ohörbara. För i begynnelsen var ordet eller tecknet symbol för tallösa tecken. Språket måste alltså dechiffreras, om ens möjligt, då det ständigt förnyas och omskapas genom kroppens färd och genom diskurser och kontexter som ständigt försöker underkuva och dölja sanningen, som dock samtidigt avslöjar sig själv i nya förklädnader.

Hos Borges förblir allt en mystisk gåta i universums labyrint där gränserna mellan den metafysiska fantasins dimensioner och den repeterade inlärda vardagen förblindar människan. Den vetenskapliga exaktheten undflyr vår matematiska förmåga och mynnar ut i relativism, gissningar och aningar med mytiskt spunna vävar; den etablerar aldrig fixerade sanningar utan aningar och gissningar baserade på intuition.

Borges berättar om en evig sanning: Att i en av universums punkter finns inom denna rymd en hebreisk bokstav; nämligen ALEF. Detta är en punkt som innesluter alla punkter. Den enda platsen på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synpunkter. Kanske var denna punkt omsluten av mörker ogenomträngligt för det mänskliga ögat, tidlös och fri från anakronism? Alla språk är tecken för symboler, härledda ur det förflutna vilket alla delar och vilket delar alla. Språket är en sfär vars centrum är överallt, och vars omkrets är ingenstans. Vi ser tingens hägring och spegling vars namn människorna använder men som ingen människa har skådat: Det ofattbara universum. Speglingar av ditt och mitt ansikte, inälvor, kärlek, sjukdomar, sandkorn, myror, dag och natt separerade av ljusets avsaknad, fallna i skuggan vilket endast är en optisk frånvaro.

Ljusets vilja, dess böjelse och dess dubbelhet är som vågor och partiklar vilka ändrar kurs enligt behag trots det observerande mänskliga ögats förmåga att besvara den fråga som ställdes utan ord. Inom kabbala betyder den första bokstaven (Alefen) en Sof, den oändliga och rena gudomligheten, där den lägre världen bara speglar den högre. En symbol för de obegränsade talen, där summan inte är större än någon av delarna. Världen börjar och upphör med ordet som innesluter oändligheten.

I’m looking for the face I had Before the work was made.”

– Yeats, The Winding Stair

 

Lejla Fazlic

Ur arkivet

view_module reorder

Mellanspråkligheter; om ingenting och om Ludwig Wittgenstein

Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa ...

Av: Johan von Fritz | Agora - filosofiska essäer | 18 mars, 2012

Konstnärligt skapande inom buddhismen

Gunilla Nordlund om bodhisatvan Thang-Stong Gyal-Po och  -ace lhamo - den tibetanska  operans  födelse och utveckling. Vem var Thang-stong Gyal-po? Thang-stong Gyal-po* levde mellan 1361 -1485  och uppnådde en ålder av ...

Av: Gunilla Nordlund | Essäer om religionen | 06 april, 2009

Om kärlek och kärlek i kärlek

En måste ju få tillträde till avträdet, sa gubben irriterat till sin fru. Och efter en stund där, något mindre irriterad:Nu har en skiljt agnarna från vetet. Äldsta sonen i Östra gården ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 22 Maj, 2012

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 mars, 2017

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 13 april, 2012

  Niklas Aurgrunn

Niklas Aurgrunn - material till en oskrivbar roman

Tror att skrivandet för mig var terapi redan från början och trots utflykter i ett otal genrer genom åren har det nog förblivit så - om jag vet vad det ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 16 Maj, 2016

Hugo Birger- en svensk konstnärs liv och verk

Vem var Hugo Birger (1854-1887)? Han var synnerligen en av de mest engagerande konstnärerna när den omvälvande "opponentrörelsen" drog i igång. Om man någon gång har besökt Göteborgs konstmuseum och ...

Av: Ulf Ljungberg | Essäer om konst | 07 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.