Jesper Nordström

Och plötsligt sticker det språkligt avvikande i ögonen

I trappen där jag bor finns ett genuint svensk namn. Mitt eget. Men eftersom mina föräldrar lider av svår Danmarkofilia kan vi spåra det till landet som gav oss fet ...

Av: Jesper Nordström | 23 november, 2015
Gästkrönikör

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | 24 februari, 2014
Utopiska geografier

Regn och eldkonst på Urkult 2012

Resan till festivalen börjar för många på Urkultståget, som är en plats där människor möts i en atmosfär fylld av förväntningar och värme. När man går igenom tågets alla vagnar ...

Av: Liv Nordgren | 14 augusti, 2012
Kulturreportage

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | 15 juni, 2014
Musikens porträtt

Förnimmandet av oändlighetens återkommande i Jorge Luis Borges verk Alefen



Jorge Luis Borges“Solomon saith: there is no new thing upon the earth.
So that as Plato had an imagination,
That all knowledge is but remembrance;
so Solomon giveth his sentence, 
that all novelty is but oblivion.
– Francis Bacon: Essays LVII

En sorgsen man söker en flod. En flod som renar människan från döden. Renar hennes synder och lovar evig salighet. Evigt liv som repeteras och kombineras likt ett evigt nummer utan slut. Eller, en flykt fördubblad utav sorg utan ände? Kan människan verkligen bli renad ifrån arvssynden? Samma synd som förde henne in i denna värld. Där oskulden blir verklig först genom sin negation; alltså med syndens inträdande. Kanske är det bara döden som kan rena själen från synd och utan den, ett evigt liv som förblir en evig tragedi återberättad som komedi…

Vilken flod är det som Borges omnämner?

Vi åker min vän. Ror tillsammans genom metaforiska labyrinter utan åror med mystikens metafysiska gåtor förmedlade via livets vågor för att få reda på att oändlighetens omkrets ryms i den första bokstaven. I den grekiska mytologin finns det fem underjordiska floder som rinner i helvetet. I det gamla testamentet omnämns ytterligare floder som sägs vara sprungna ur himmelriket. Sköljer den svalkande, som Lethe, själen med glömska? Tankens båt för oss längs stjärnfloden Aridanus mot Styx som skiljer de levande från de döda, där vilsna själar utan oboler förevigt vandrar på stränderna av Yomotsuhirasaka och stormar dränkta i förevigade sorger. Parallellt rinner Phlegethon vaktad av kentaurer; i en flod av eld och magma kokar de ondas själar i evig smärta. Cocytus, klagans flod, bildar träsk av tårar där suckar drar ner hjärtan medan fruktan dränker själar i förtvivlan. Hos Dante, en frusen sjö i helvetets djupaste cirkel, isande pina av fjättrande kyla är förrädarens håla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej! Ingen av underjordens floder giver rening så som himlarna beskriver i Genesis. Hur skulle vi veta om det vore någon av de fyra floder som runno ut ur Eden? Gihon, Tigris, Euphrates och Pishon eller Indiens ännu äldre hinduistiska urmoder Ganges? Hur skall människan finna sitt ursprung om det ligger utanför henne förevigt i rörelse utan stopp, ett icke-ställe som inte går att fixera. Där tecken och ord bara signifierar ett ”tings” sublima frånvaro eller närvaro i språkets metamorfos. Ett tecken som relaterar till någonting utom oss själva, bortom språket, bortom kroppen och bortom tanken. En ljusets reflektion; denna uppochnervända spegling av det andra som aldrig var separerat från början.

Var flod återvänder till havet. Ändock behåller de sina hemligheter mellan näckrosbladens gåtor och Isis egyptiska tårar, som med Guds hand skiljer de som återförenas utan att ha separerats från salighetens fridfulla salar likt outtömligt besjälade andar vid oändlighetens horisonter. Stilla, stilla. Tyst, sköljer den smutsiga själar rena. Nåväl, bland alla världens floder var denna livets heliga flod belägen nära de odödligas stad som en gåta i en labyrint, en gåta utan tecken. En annan flod än den egyptiska, säger den sorgsne mannen innan sin död som dock nämner något om de odödligas stad. Ett oändligt liv förlänger alla sorger, sträcker sig som ett hav utan stränder; en förevigad död, ett förverkligat öde, orört av tiden, förlorar sig i rymdens sublima subjekt. Inom labyrinten sover matematikern lugnt medan poeten hemsöks av följande versrader:

Faceless the sultry and overpowering lion,
Faceless the stricken slave, faceless the king.”

Kanske är våra mytologiska berättelser lögner men inte mindre verkliga för det, i och med deras yttranden blir de en verklighet i relation till sanningen som förträngs men som gör sig påmind eftersom den är orsak till sig själv. Är det nödvändigt att bygga en labyrint då universum redan är en? För den som vill gömma sig finns det gott om dimensioner. För vad är det vi gömmer som aldrig låter sig döljas; sanning eller osanning, båda har en verklig substans som alltid är i rörelse, vilka skapar nya meningsbyggnader med oändliga tolkningar i fixerade kontextuella rum som subjektet kan transcendera men som kroppen måste förflytta sig igenom med tiden.

Tiden – som är ett mätsystem vilket dock ofta uppfattas metaforiskt i ett besjälat tillstånd. Samtidigt verkande inom oss och utom oss relativerar den avståndet i det vi kallar tomrum som endast är avsaknaden av ting, avsaknaden av tecken. Dock alltid fullt av protoner, neutroner, kvarkar, elektroner och partiklar som ger tankar substans och massa; där språket är spindelväven och lögnen dess skugga, en illusion som böjer ljuset vilkas partiklar vi andas.

Silence is a word which is not a word, and breath an object which is not an object.

– Derrida, Writing and Difference

O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a King of infinite space.”

– Hamlet II, 2

Ljusets vilja, av Hebriana AlainentaloAtt skriftligt tolka ett retoriskt talat språk likt Averroës översättningar av de grekiska dramerna blir problematiskt då man missar ljudet, de blev bara översatta, inte uppsatta och utspelade, lästa icke hörda men trots allt sedda. Det outsagda, det ohörbara. För i begynnelsen var ordet eller tecknet symbol för tallösa tecken. Språket måste alltså dechiffreras, om ens möjligt, då det ständigt förnyas och omskapas genom kroppens färd och genom diskurser och kontexter som ständigt försöker underkuva och dölja sanningen, som dock samtidigt avslöjar sig själv i nya förklädnader.

Hos Borges förblir allt en mystisk gåta i universums labyrint där gränserna mellan den metafysiska fantasins dimensioner och den repeterade inlärda vardagen förblindar människan. Den vetenskapliga exaktheten undflyr vår matematiska förmåga och mynnar ut i relativism, gissningar och aningar med mytiskt spunna vävar; den etablerar aldrig fixerade sanningar utan aningar och gissningar baserade på intuition.

Borges berättar om en evig sanning: Att i en av universums punkter finns inom denna rymd en hebreisk bokstav; nämligen ALEF. Detta är en punkt som innesluter alla punkter. Den enda platsen på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synpunkter. Kanske var denna punkt omsluten av mörker ogenomträngligt för det mänskliga ögat, tidlös och fri från anakronism? Alla språk är tecken för symboler, härledda ur det förflutna vilket alla delar och vilket delar alla. Språket är en sfär vars centrum är överallt, och vars omkrets är ingenstans. Vi ser tingens hägring och spegling vars namn människorna använder men som ingen människa har skådat: Det ofattbara universum. Speglingar av ditt och mitt ansikte, inälvor, kärlek, sjukdomar, sandkorn, myror, dag och natt separerade av ljusets avsaknad, fallna i skuggan vilket endast är en optisk frånvaro.

Ljusets vilja, dess böjelse och dess dubbelhet är som vågor och partiklar vilka ändrar kurs enligt behag trots det observerande mänskliga ögats förmåga att besvara den fråga som ställdes utan ord. Inom kabbala betyder den första bokstaven (Alefen) en Sof, den oändliga och rena gudomligheten, där den lägre världen bara speglar den högre. En symbol för de obegränsade talen, där summan inte är större än någon av delarna. Världen börjar och upphör med ordet som innesluter oändligheten.

I’m looking for the face I had Before the work was made.”

– Yeats, The Winding Stair

 

Lejla Fazlic

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2009

Många starka kvinnoporträtt på Göteborgs Filmfestival

- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama ...

Av: Lena Lidén | Essäer om film | 07 februari, 2012

Världen gick inte under, om man säger så

Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 06 februari, 2011

Isadora Duncan, en levande skulptur

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter ...

Av: Cecilia Carlander | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2010

Sagan om Emma

Den vingklippta lyxpoeten och textrådet, kärleksvraket Stefan Hammarén är också serenadör, skriver här på sin fasta spalt öppna brev och amorieller till sin Emma Grammatica (skrivd skönhet, livsbruksanvisningens, känslig varje ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 augusti, 2008

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

En illustration av den Andra

Jag går förbi en hög med dagstidningar som ligger kvarglömda eller kastade på marken. Jag blir stående något ögonblick inför framsidans bild av ett par groteskt undernärda och underviktiga barn ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 23 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.