Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Förnimmandet av oändlighetens återkommande i Jorge Luis Borges verk Alefen



Jorge Luis Borges“Solomon saith: there is no new thing upon the earth.
So that as Plato had an imagination,
That all knowledge is but remembrance;
so Solomon giveth his sentence, 
that all novelty is but oblivion.
– Francis Bacon: Essays LVII

En sorgsen man söker en flod. En flod som renar människan från döden. Renar hennes synder och lovar evig salighet. Evigt liv som repeteras och kombineras likt ett evigt nummer utan slut. Eller, en flykt fördubblad utav sorg utan ände? Kan människan verkligen bli renad ifrån arvssynden? Samma synd som förde henne in i denna värld. Där oskulden blir verklig först genom sin negation; alltså med syndens inträdande. Kanske är det bara döden som kan rena själen från synd och utan den, ett evigt liv som förblir en evig tragedi återberättad som komedi…

Vilken flod är det som Borges omnämner?

Vi åker min vän. Ror tillsammans genom metaforiska labyrinter utan åror med mystikens metafysiska gåtor förmedlade via livets vågor för att få reda på att oändlighetens omkrets ryms i den första bokstaven. I den grekiska mytologin finns det fem underjordiska floder som rinner i helvetet. I det gamla testamentet omnämns ytterligare floder som sägs vara sprungna ur himmelriket. Sköljer den svalkande, som Lethe, själen med glömska? Tankens båt för oss längs stjärnfloden Aridanus mot Styx som skiljer de levande från de döda, där vilsna själar utan oboler förevigt vandrar på stränderna av Yomotsuhirasaka och stormar dränkta i förevigade sorger. Parallellt rinner Phlegethon vaktad av kentaurer; i en flod av eld och magma kokar de ondas själar i evig smärta. Cocytus, klagans flod, bildar träsk av tårar där suckar drar ner hjärtan medan fruktan dränker själar i förtvivlan. Hos Dante, en frusen sjö i helvetets djupaste cirkel, isande pina av fjättrande kyla är förrädarens håla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej! Ingen av underjordens floder giver rening så som himlarna beskriver i Genesis. Hur skulle vi veta om det vore någon av de fyra floder som runno ut ur Eden? Gihon, Tigris, Euphrates och Pishon eller Indiens ännu äldre hinduistiska urmoder Ganges? Hur skall människan finna sitt ursprung om det ligger utanför henne förevigt i rörelse utan stopp, ett icke-ställe som inte går att fixera. Där tecken och ord bara signifierar ett ”tings” sublima frånvaro eller närvaro i språkets metamorfos. Ett tecken som relaterar till någonting utom oss själva, bortom språket, bortom kroppen och bortom tanken. En ljusets reflektion; denna uppochnervända spegling av det andra som aldrig var separerat från början.

Var flod återvänder till havet. Ändock behåller de sina hemligheter mellan näckrosbladens gåtor och Isis egyptiska tårar, som med Guds hand skiljer de som återförenas utan att ha separerats från salighetens fridfulla salar likt outtömligt besjälade andar vid oändlighetens horisonter. Stilla, stilla. Tyst, sköljer den smutsiga själar rena. Nåväl, bland alla världens floder var denna livets heliga flod belägen nära de odödligas stad som en gåta i en labyrint, en gåta utan tecken. En annan flod än den egyptiska, säger den sorgsne mannen innan sin död som dock nämner något om de odödligas stad. Ett oändligt liv förlänger alla sorger, sträcker sig som ett hav utan stränder; en förevigad död, ett förverkligat öde, orört av tiden, förlorar sig i rymdens sublima subjekt. Inom labyrinten sover matematikern lugnt medan poeten hemsöks av följande versrader:

Faceless the sultry and overpowering lion,
Faceless the stricken slave, faceless the king.”

Kanske är våra mytologiska berättelser lögner men inte mindre verkliga för det, i och med deras yttranden blir de en verklighet i relation till sanningen som förträngs men som gör sig påmind eftersom den är orsak till sig själv. Är det nödvändigt att bygga en labyrint då universum redan är en? För den som vill gömma sig finns det gott om dimensioner. För vad är det vi gömmer som aldrig låter sig döljas; sanning eller osanning, båda har en verklig substans som alltid är i rörelse, vilka skapar nya meningsbyggnader med oändliga tolkningar i fixerade kontextuella rum som subjektet kan transcendera men som kroppen måste förflytta sig igenom med tiden.

Tiden – som är ett mätsystem vilket dock ofta uppfattas metaforiskt i ett besjälat tillstånd. Samtidigt verkande inom oss och utom oss relativerar den avståndet i det vi kallar tomrum som endast är avsaknaden av ting, avsaknaden av tecken. Dock alltid fullt av protoner, neutroner, kvarkar, elektroner och partiklar som ger tankar substans och massa; där språket är spindelväven och lögnen dess skugga, en illusion som böjer ljuset vilkas partiklar vi andas.

Silence is a word which is not a word, and breath an object which is not an object.

– Derrida, Writing and Difference

O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a King of infinite space.”

– Hamlet II, 2

Ljusets vilja, av Hebriana AlainentaloAtt skriftligt tolka ett retoriskt talat språk likt Averroës översättningar av de grekiska dramerna blir problematiskt då man missar ljudet, de blev bara översatta, inte uppsatta och utspelade, lästa icke hörda men trots allt sedda. Det outsagda, det ohörbara. För i begynnelsen var ordet eller tecknet symbol för tallösa tecken. Språket måste alltså dechiffreras, om ens möjligt, då det ständigt förnyas och omskapas genom kroppens färd och genom diskurser och kontexter som ständigt försöker underkuva och dölja sanningen, som dock samtidigt avslöjar sig själv i nya förklädnader.

Hos Borges förblir allt en mystisk gåta i universums labyrint där gränserna mellan den metafysiska fantasins dimensioner och den repeterade inlärda vardagen förblindar människan. Den vetenskapliga exaktheten undflyr vår matematiska förmåga och mynnar ut i relativism, gissningar och aningar med mytiskt spunna vävar; den etablerar aldrig fixerade sanningar utan aningar och gissningar baserade på intuition.

Borges berättar om en evig sanning: Att i en av universums punkter finns inom denna rymd en hebreisk bokstav; nämligen ALEF. Detta är en punkt som innesluter alla punkter. Den enda platsen på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synpunkter. Kanske var denna punkt omsluten av mörker ogenomträngligt för det mänskliga ögat, tidlös och fri från anakronism? Alla språk är tecken för symboler, härledda ur det förflutna vilket alla delar och vilket delar alla. Språket är en sfär vars centrum är överallt, och vars omkrets är ingenstans. Vi ser tingens hägring och spegling vars namn människorna använder men som ingen människa har skådat: Det ofattbara universum. Speglingar av ditt och mitt ansikte, inälvor, kärlek, sjukdomar, sandkorn, myror, dag och natt separerade av ljusets avsaknad, fallna i skuggan vilket endast är en optisk frånvaro.

Ljusets vilja, dess böjelse och dess dubbelhet är som vågor och partiklar vilka ändrar kurs enligt behag trots det observerande mänskliga ögats förmåga att besvara den fråga som ställdes utan ord. Inom kabbala betyder den första bokstaven (Alefen) en Sof, den oändliga och rena gudomligheten, där den lägre världen bara speglar den högre. En symbol för de obegränsade talen, där summan inte är större än någon av delarna. Världen börjar och upphör med ordet som innesluter oändligheten.

I’m looking for the face I had Before the work was made.”

– Yeats, The Winding Stair

 

Lejla Fazlic

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.