Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion .



Thomas Bernhard 1987 Wikipedia"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T. Bernhard Gathering Evidence  s.161).

När Thomas Bernhard skrev Undergångaren (Der Untergeher 1983), redan då omstridd som författare, lyriker och dramatiker, upptog Glenn Gould hela hans tankevärld; av många ansedd som 1900-talets största ”pianovirtuos”, och kanske mest känd för sina Bach-tolkningar i synnerhet hans tolkning av ”Goldbergvariationerna”.

Undergångaren är den första boken i en trilogi om de tre konstformerna musik, teater och måleri. Men det är inte musiken generellt som står i centrum för Bernhards Undergångaren utan vad den kan vara, och blir genom Gould möjliggjord bara i egenskap av geniet Glenn Gould.

I min läsning av Undergångaren ligger tyngdpunkten på Glenn Goulds väg från en extraordinär talang till uppgåendet av genialitet genom ett växelspel mellan berättarjaget (som jag väljer att se som Bernhards alter ego) och Wertheimer, den underordnade undergångaren som krossas av sin höga ambition. Bernhard själv menade att det var Gould som var den egentliga ”uppfinnaren” av Undergångaren, och att deras växelverkan (verklighet, fiktion), bara ett år efter Goulds död, kom att skriva fram texten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Undergångaren får Gould gestalta Bernhards distinktion av det förkroppsligande geniet, både ur ett socialt perspektiv och hur han låter Gould uppfatta och inkarnera musiken i sitt huvud.

Bernhard skriver alltså om geniet eller om vägen till genialitet, vågar sig på en distinktion, trots att det inte finns någon vetenskapligt exakt definition av genialitet, och dess ”verkliga” betydelse som alltid tycks vara aktuell för diskussion. En diskussion som inte ska tas upp här i denna essä, vars subjektivitet ligger implicit i ordets, ”essäns”, betydelse och som, likt Gould – Wertheimer, korsar verklighet – fiktion, subjekt med objekt

Med Undergångaren problematiserar Bernhard den kontroversiella tanken om vad som betecknar ett geni genom Gould. Men det gör också att han, medvetet eller omedvetet, får en blind fläck om hur han själv uppfattas som uttolkare av sitt eget skapande, en produktion som av allt fler anses som genialiskt. Varför ser han då Gould som geni och inte sig själv? Fåfänga eller sprucken självbild? Här måste ett längre citat, hämtat ur Gamla mästare, utgiven som sista bok i trilogin om ”konsten” och som ingår i Undergångarens kontext, få visa vägen:

”Jag utgår från antagandet att det inte finns något sådant som `perfekt´ eller `helt´, och varje gång jag har undersökt ett fragment av de så kallade perfekta konstverken genom att söka efter ett massivt misstag, i och omkring själva konstverket, så har jag funnit det. I var och en av dessa målningar, dessa så kallade mästerverk, har jag kunnat finna och avslöja massiva misstag. Inte ett enda av dessa världsberömda mästerverk, oavsett av vem, är i själva verket helt eller perfekt. […] Och vi måste hantera de så kallade stora filosoferna på samma sätt, även om de är våra andliga konstnärer.” 

”Det perfekta” står alltså i relation till det geniala eller ”det högsta” och som motsats det ”inte perfekta” vilket är lika med oss ”vanliga” som med ambitioner likt en Wertheimer krossas eller går under under om vi blickar för högt.

Trots sin dualitet har de samma existensberättigande och kan ses som bild av myntets två sidor, betraktat av Bernhards alter ego som till skillnad från Wertheimer, i egenskap av betraktandet, kan släppa sin ambition att nå ”det högsta”

Bernhard skriver i Sjävbiografierna hur han tidigt förlorade sin högt älskade morfar, personen som stod för det skapande och kreativa i hans liv och var den som ledde en ung Bernhard in på humanismens område. Den konstnärliga bana som Bernhard först tänkt sig (som sångare) fick ett abrupt avslut när han som 18 åring blev lungsjuk och hans långa sejourer på sanatorier och lungkliniker gjorde att han inte längre kunde använda rösten som instrument. Denna splittring av att förlora sin morfar, den enda betydelsefulla personen i hans unga liv och att inte kunna nå sitt mål inom musiken p.g.a. sjukdom måste för Bernhard varit livsavgörande, precis som mötet med Gould i Undergångaren är livsavgörande.

Glenn GouldDetta födde en sida av självförakt hos Bernhard, som jag ser det, och i sin spegling en idealiserande bild av konstutövandet, i detta fall musiken. Här passar Goulds liv in som självfrånvänd misantrop och helt utan behov att behaga andra eller vilja att tillhöra en social gemenskap. Behovet, Goulds strävan, var att bli ett med musiken. Vilket han gjorde utan ifrågasättande eller analyserande. För Bernhard var Gould redan där som fullständigt hel i sitt musikutövande. Gould befann sig utanför, som något onåbart, och gestaltade det ideal som Bernhard såg sin morfar ha eftersträvat, och som gjort ett så starkt avtryck på den då unge Bernhard. Därför kan Gould användas och upphöjas till ”det högsta” och i Bernhards tankevärld idealiseras som den perfekta och forma bilden av ett ”geni”. Att Bernhard själv var den skapande och inte mellanhanden mellan kompositör och instrument, inte örat utan själva tonen, den som har rörelse och är urkraften till allt skapande, kunde han i mina ögon inte se.

Bernhards röst i Undergångaren är medelmåttan i sina egna högt ställda krav: ”alla röster som bekräftade för mig att jag tillhörde de bästa, men att tillhöra de bästa förslog inte för mig, jag ville vara den bäste eller ingen alls, så jag slutade […]. Vara bäst eller ingen alls hade alltid varit mitt valspråk […] därför landade jag också i total anonymitet” (Undergångaren. S. 93).

Till detta kan jag inte frigöra mig en känsla, en aning, att meningen i Undergångaren är den rakt motsatta, att den som höjs, geniet, skall ses med ironi och att det vi oftast höjer bara är ett återupprepande, en kopiering? Kanske, men ingenting var Bernhard mer främmande än provokation, eller ironi. Han var alltid uppriktig i sin strävan efter det absoluta, som han också drev till sitt yttersta  vilket han visar med Gould. ”Allt av Bach hade han i huvudet, likaså av Händel, väldigt mycket av Mozart. […] han kunde slå sig ner och interpretera i timmar, enligt hans egen benämning, oklanderligt glenngenialt […]” (Undergångaren. S. 48).

Bernhard hade själv erfarit erfarenhet och närheten till en person ”Wittgensteins brorson”, Paul, som trots sin galenskap på ett visst plan, verkligen står över oss, och visste att de platser bara några få når är platser vi andra inte kan syngöra. Redan i sitt första möte med Gould i Undergångaren så visste Bernhards alter ego att det här var en sådan person kanske just för att de på många sätt liknade varandra men att deras olika självbilder delade dem. För den högt musikälskande berättarrösten i Undergångaren kom bakslaget eller uttrycket ”förintelsen” när han hörde Gould spela för första gången och började uppfatta sin musicerande förmåga som död. ”Glenn mördade inte sin förmåga, den lät honom bli ett geni. […] vår vän betydde vår död (Undergångaren. S. 38).”

Medan Gould gick upp i musiken, kom hem i den, så flydde den fiktive Bernhard in i en annan kreativitet vars bränsle hela tiden var en rädsla för dilettantism och som kan ses som något mycket mänskligt. Goulds kamp i Undergångaren är mot det mänskliga mot naturen. Bernhard låter honom uttrycka detta: […] och jag säger ju varje dag till mig själv när jag vaknar att jag vill vara Steinwayn, inte människan som spelar Steinwayn, Steinwayn själv vill jag vara” (Undergångaren. S. 90).

Goulds sätt att förhålla sig och uppgå i musiken, genom Bernhards ögon, för honom nära det som Kant ansåg vara det geniala, nämligen det originella medan Bernhard skulle kunna passa in på Nietzsches tangegods där energin hos den geniale ackumulerats och släpps lös under vissa historiska sammanhang, något som Bernhards mångsidiga produktion vittnar om.

Bernhard resonerar på det viset att vi alla är unika på vårt eget vis oavsett sysselsättning eller social tillhörighet vilket gjorde att han ändå kunde distansera sig från Gould trots en idealiserande beundran blandat med den aversion han kände. Gould själv stod utanför sådana tankar, tänker berättarrösten, han behövde aldrig hävda sig, han hävdade sig alltid under alla förhållanden.

Tankarna går till Wittgensteins relation med Russel, Eliot till Pound, Picasso och Apolloniere, att Wertheimer och Gould är ett bildligt, arketypiskt skapande av varandra både i och utanför fiktionen, liksom i det verkliga livet Simone de Beauvoir och Sartre skapade varandras bilder, eller varför inte utanför den klassiska musiken ramar en Page, Plant, i Led Zeppelin.

 

Göran af Gröning

 

 

Goldberg Variationer, 1981

 

http://www.youtube.com/watch?v=N2YMSt3yfko

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.