Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Henrik Wivel: Stockholm, Stockholm



Henrik WivelBöckerna om kungliga huvudstaden upptar sjuttiofem hyllmeter på Stockholms Stadsbibliotek. Per-Anders Fogelströms väldiga samling Stockholmiana som nu finns på Stockholms Stadsmuseum vid Slussen fyller tio hyllmeter mer. Behövs det fler böcker? Jodå. särskilt om de är skrivna av observanta utlänningar med skarp blick för svenska egenheter. Den danske konst- och litteraturhistorikern Henrik Wivel som också är en flitig kulturjournalist i den köpenhamnska Weekendavisen har gett ut böcker om betydande konstnärer kring förra sekelskiftet: Wilhelm Hammershøi, J. F. Willumsen. L. A. Ring.

Han är dessutom delförfattare till tredje bandet i den senaste danska litteraturhistorian (sådana sänder man ut med jämna mellanrum), med kapitel om 1890-talets ”sjælelige gennembrud” i den krets diktare som höll till i en hörnlägenhet i Frederiksberg med torn och som därför kallade sin tidskrift ”Taarnet”. Sophus Claussen var den mest betydande, en annan i gruppen var konvertiten Johannes Jørgensen som är eller i alla fall var välkänd i Sverige genom sitt intresse för Heliga Birgitta och Vadstena. Om just den generationen danska författare sedda ur en köpenhamnsk synvinkel redigerade Henrik Wivel för nio år sedan den flotta ”Drømmetid”. Här hemma är Wivel framför allt känd för sin bok om Selma Lagerlöf, ”Snödrottningen” som kom för drygt tjugo år sedan, en läsvärd studie vars teser inte alla höll med om.

Nu återkommer han med en Stockholmsbok som är så bra att den borde översättas till engelska, franska, tyska och andra större språk som utländska besökare till Stockholm kan tänkas tala och läsa – och genast till svenska och finska. Den har underrubriken ”Kunsten, arkitekturen, kvartererne og menneskene” och är pedagogiskt upplagd. De första sex kapitlen handlar om lika många stadsdelar: Gamla Stan, Norrmalm, Vasastan, Östermalm, Kungsholmen och Södermalm (som han jämför med Christianshavn och Amager i Köpenhamn). En sky av vittnen citeras, främst författare som bott i de olika kvarteren.

Wivel rör sig med samma obesvärade hemkänsla överallt, i parker och på kyrkogårdar och längs gator och förbi hus (Lärkstaden med Engelbrektskyrkan och Danderydsgatan hör inte oväntat till hans favoriter). Han prickar in viktiga tidshändelser och förklarar vad som ligger bakom begreppet ”stockholmssyndromet”, och han kan mycket om alla trubadurerna från Bellman via Fred Åkerström till Ulf Lundell och de allra senaste. Av den digra listan över ”Klassiske spisesteder i Stockholm” på slutet framgår att han ätit sig genom samtliga. Då måste han ha varit stadd kassa, nästan alla år dyra, bara tre klassas som billiga. En av dem är restaurangen på Östra Station där diktaren Gustaf-Adolf Lysholm var servitör. Det nämns, liksom Per Wästbergs nya bok om honom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bokens inledning är suverän. Där ställer Henrik Wivel mot varandra två episoder när universum vickade till, dels Selma Lagerlöf som dyster vandrar fram på en gata efter en föreläsning om Runeberg och Bellman och plötsligt drabbas av en epifani: om de kunde skriva om färgrika krumelurer, så varför inte jag om värmländska kavaljerer? Det var upprinnelsen till ”Gösta Berlings saga” (som sedan en annan dansk hjälpte till framgång, Georg Brandes). Och dels, och som kontrast, mordet på Olof Palme på samma gata, en mycket större jordbävning:

”Sådan er Stockholm. Et sted, hvor inspirationen kan indfinde sig med en fortryllelse, der får hele byen til at pulsere og løfte sig mod himlen. Men også et sted, der kan være så hårdt, at frygten knuger mavesækken sammen og får en gade til att sejle i bræk. Som her i en gade, hvor en digter bliver forløst i et århundrede, og en morder forsvinder i et andet.”

Efter strövtågen genom sex stadsdelar där så gott som allt kommer med följer två kapitel där Henrik Wivel visar att hans vetande om konst är omfattande också vad gäller det svenska. Det första avsnittet är en snabbgenomgång av stockholmsk arkitektur från det estetiskt tilltalande till det nybrutala. Han påpekar att det som skedde i Stockholms city från slutet av fyrtiotalet och trettio år framöver är den största sanering som någon europeisk storstad genomfört i fredstid: ”Citysaneringen åbnede muligheder for en markant udvikling af brutalistisk arkitektur. Stockholm er som vestlig by en af de få uden for den gamle sovjetimperium, der konsekvent har dyrket den.”

Sedan kom striden om almarna i Kungsträdgården, med en civil olydnad som på sikt fick kommunalpolitikerna att fortsättningsvis gå något mindre hårdhänt fram (fast då var det redan för sent). Kanske har han rätt när han hävdar att det blivit bättre: ”Men generelt er hensynet til borgerne blevet menneskeliggjort frem for overordnet i de sidste årtiers arkitektur” (jag antar att han menar underordnat). Mina tidiga minnen av Stockholm ligger drygt femtio år tillbaka i tiden (för mig och alla andra skåningar var och är Köpenhamn en mycket närmre huvudstad) då man fick balansera på spänger skyhögt över avgrundsdjupa schakt i ett kaos som verkade vara utan ände. Resultatet av Sven Markelius och andras framfart blev inte så lyckat som man tänkt sig – varför lät man till exempel inte trafiken gå under jord vid Sergels Torg, i stället för att släppa loss bilarna i gatuplan och tvinga fotgängarna ner i underjorden?

Den gången hade jag god nytta av en trevlig och faktarik stockholmsbok, ”Se på stan i Stockholm” av DN-journalisten Eva von Zweigbergk som nu är kraftig inaktuell men fortfarande mycket användbar. Den nämns inte i litteraturförteckningen hos Henrik Wivel och inte heller Per Wästbergs många stockholmsböcker om Klara, Östermalm, Humlegårdsmästaren, hörntornet på Riddargatan och stadens fasader, osv. Men dansken Christian Ellings bok om Gamla Stan från 1948,”Stockholms hjerte”, finns förtecknad, med viss rätt. Det är en fin liten bok. Så mycket annat har nog inte skrivits om Stockholm på danska sedan dess. Konst-och arkitekturhistorikern Elling skrev också om Bellman, Dalarna och Shakespeares landskap men framför lärda verk om Rom och andra städers byggnadskonst, inte minst den köpenhamnska.

Wivel kommenterar med distans avtrycken från nybrutalismen i den stockholmska stadsbilden, Peter Celsings Riksbank och Filminstitut liksom Gunnar Henrikssons slutna betonglåda till Arkitekthögskola. Hans sympatier märks när han talar om Ragnar Östbergs Stockholms Stadshus (fast han nämner inte att en kopia finns i stadshuset i Norwich i England) liksom om Ferdinand Bobergs Thielska galleri och Waldemarsudde (men att kalla det ett slott är nog att ta i). Han är full av beundran för Stockholms Slott men citerar inte sin landsman Piet Hein som i en Gruk skrivit ungefär så här: ”Grand Hotel er et monster af rang, men det ligger forbandet godt – der kan man sidde og kikke over til Stockholms Slot”. Att samme mans superelips kom till nytta för Sergels Torg noteras dock.

Efter det följer ett lika sakkunnig kapitel om stockholmsmålarna och -målningarna, alltifrån Vädersolstavlan via Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Torsten Jovinge (vars dotter Marikas bok om fadern är lika bra som titeln, ”Vem vill byta en gentleman mot en röd hund?”) och X-et till Peter Dahl och andra. Det är ett vackert illustrerat avsnitt, bland annat med många målningar av Eugène Jansson. Att han ibland kallats Fotogen Jansson för sin genomgående blåtonade färgskala sägs inte här, men det hade ju också varit ganska poänglöst eftersom fotogen heter lysolie på danska. På något ställe tar Wivel upp adjektivet ”stilig”, ett inte alltid odelat positivt dansk värdeomdöme om broderfolket i öst. Det har inte sällan en bibetydelse av stroppighet. Så inte hos Henrik Wivel som känner sig hemma i det svenska och alldeles uppenbart trivs bland svenskar.

I det avslutande kapitlet beger han sig ut i skärgården på jakt efter Strindberg efter att tidigare ha sagt mycket om och citerat flera andra flanörer i staden, Hjalmar Söderberg, Ivar Lo (om den syndiga Kungsgatan förstås), Vilhelm Moberg och särskilt Per-Anders Fogelström vars ”Sommaren med Monica” kommenteras flera gånger. Hans förtjusning i Ingmar Bergmans filmversion är lätt att dela, både inledningen där Harriet Andersson och Lars Ekborg flyr staden och i en klinkbyggd mahognybåt glider ut under Västerbron mot kobbar och skär, och hennes befriande nakenbad därute, nästan lika berömt och beryktat som när Folke Sundqvist och Ulla Jacobsson dansade en sommar och badade i vassen.

Det hela är imponerande sakkunnigt och boken är skriven med en smittande entusiasm utan att för den skull vara okritiskt. Man får lust att genast se på stan i Stockholm och med boken i hand kolla in hans omdömen om de många byggnaderna, särskilt Gunnar Asplunds stadsbibliotek och hans och Sigurd Lewerentz skogskyrkogård, och gå på alla museer han besökt. Han har med en bra adressförteckning på dem, från ABBAs  till Strindbergs..

Men innan en ny upplaga trycks kan gärna de många förargliga småfelen rättas till. Jag räknade till inemot hundra – det är lite för mycket för en bok på något mer än 250 sidor. Så dumt av Danmarks största förlag att inte ha kostat på en så här vacker bok en omsorgsfull korrekturläsning innan den gick i tryck!

 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.