Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Henrik Wivel: Stockholm, Stockholm



Henrik WivelBöckerna om kungliga huvudstaden upptar sjuttiofem hyllmeter på Stockholms Stadsbibliotek. Per-Anders Fogelströms väldiga samling Stockholmiana som nu finns på Stockholms Stadsmuseum vid Slussen fyller tio hyllmeter mer. Behövs det fler böcker? Jodå. särskilt om de är skrivna av observanta utlänningar med skarp blick för svenska egenheter. Den danske konst- och litteraturhistorikern Henrik Wivel som också är en flitig kulturjournalist i den köpenhamnska Weekendavisen har gett ut böcker om betydande konstnärer kring förra sekelskiftet: Wilhelm Hammershøi, J. F. Willumsen. L. A. Ring.

Han är dessutom delförfattare till tredje bandet i den senaste danska litteraturhistorian (sådana sänder man ut med jämna mellanrum), med kapitel om 1890-talets ”sjælelige gennembrud” i den krets diktare som höll till i en hörnlägenhet i Frederiksberg med torn och som därför kallade sin tidskrift ”Taarnet”. Sophus Claussen var den mest betydande, en annan i gruppen var konvertiten Johannes Jørgensen som är eller i alla fall var välkänd i Sverige genom sitt intresse för Heliga Birgitta och Vadstena. Om just den generationen danska författare sedda ur en köpenhamnsk synvinkel redigerade Henrik Wivel för nio år sedan den flotta ”Drømmetid”. Här hemma är Wivel framför allt känd för sin bok om Selma Lagerlöf, ”Snödrottningen” som kom för drygt tjugo år sedan, en läsvärd studie vars teser inte alla höll med om.

Nu återkommer han med en Stockholmsbok som är så bra att den borde översättas till engelska, franska, tyska och andra större språk som utländska besökare till Stockholm kan tänkas tala och läsa – och genast till svenska och finska. Den har underrubriken ”Kunsten, arkitekturen, kvartererne og menneskene” och är pedagogiskt upplagd. De första sex kapitlen handlar om lika många stadsdelar: Gamla Stan, Norrmalm, Vasastan, Östermalm, Kungsholmen och Södermalm (som han jämför med Christianshavn och Amager i Köpenhamn). En sky av vittnen citeras, främst författare som bott i de olika kvarteren.

Wivel rör sig med samma obesvärade hemkänsla överallt, i parker och på kyrkogårdar och längs gator och förbi hus (Lärkstaden med Engelbrektskyrkan och Danderydsgatan hör inte oväntat till hans favoriter). Han prickar in viktiga tidshändelser och förklarar vad som ligger bakom begreppet ”stockholmssyndromet”, och han kan mycket om alla trubadurerna från Bellman via Fred Åkerström till Ulf Lundell och de allra senaste. Av den digra listan över ”Klassiske spisesteder i Stockholm” på slutet framgår att han ätit sig genom samtliga. Då måste han ha varit stadd kassa, nästan alla år dyra, bara tre klassas som billiga. En av dem är restaurangen på Östra Station där diktaren Gustaf-Adolf Lysholm var servitör. Det nämns, liksom Per Wästbergs nya bok om honom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bokens inledning är suverän. Där ställer Henrik Wivel mot varandra två episoder när universum vickade till, dels Selma Lagerlöf som dyster vandrar fram på en gata efter en föreläsning om Runeberg och Bellman och plötsligt drabbas av en epifani: om de kunde skriva om färgrika krumelurer, så varför inte jag om värmländska kavaljerer? Det var upprinnelsen till ”Gösta Berlings saga” (som sedan en annan dansk hjälpte till framgång, Georg Brandes). Och dels, och som kontrast, mordet på Olof Palme på samma gata, en mycket större jordbävning:

”Sådan er Stockholm. Et sted, hvor inspirationen kan indfinde sig med en fortryllelse, der får hele byen til at pulsere og løfte sig mod himlen. Men også et sted, der kan være så hårdt, at frygten knuger mavesækken sammen og får en gade til att sejle i bræk. Som her i en gade, hvor en digter bliver forløst i et århundrede, og en morder forsvinder i et andet.”

Efter strövtågen genom sex stadsdelar där så gott som allt kommer med följer två kapitel där Henrik Wivel visar att hans vetande om konst är omfattande också vad gäller det svenska. Det första avsnittet är en snabbgenomgång av stockholmsk arkitektur från det estetiskt tilltalande till det nybrutala. Han påpekar att det som skedde i Stockholms city från slutet av fyrtiotalet och trettio år framöver är den största sanering som någon europeisk storstad genomfört i fredstid: ”Citysaneringen åbnede muligheder for en markant udvikling af brutalistisk arkitektur. Stockholm er som vestlig by en af de få uden for den gamle sovjetimperium, der konsekvent har dyrket den.”

Sedan kom striden om almarna i Kungsträdgården, med en civil olydnad som på sikt fick kommunalpolitikerna att fortsättningsvis gå något mindre hårdhänt fram (fast då var det redan för sent). Kanske har han rätt när han hävdar att det blivit bättre: ”Men generelt er hensynet til borgerne blevet menneskeliggjort frem for overordnet i de sidste årtiers arkitektur” (jag antar att han menar underordnat). Mina tidiga minnen av Stockholm ligger drygt femtio år tillbaka i tiden (för mig och alla andra skåningar var och är Köpenhamn en mycket närmre huvudstad) då man fick balansera på spänger skyhögt över avgrundsdjupa schakt i ett kaos som verkade vara utan ände. Resultatet av Sven Markelius och andras framfart blev inte så lyckat som man tänkt sig – varför lät man till exempel inte trafiken gå under jord vid Sergels Torg, i stället för att släppa loss bilarna i gatuplan och tvinga fotgängarna ner i underjorden?

Den gången hade jag god nytta av en trevlig och faktarik stockholmsbok, ”Se på stan i Stockholm” av DN-journalisten Eva von Zweigbergk som nu är kraftig inaktuell men fortfarande mycket användbar. Den nämns inte i litteraturförteckningen hos Henrik Wivel och inte heller Per Wästbergs många stockholmsböcker om Klara, Östermalm, Humlegårdsmästaren, hörntornet på Riddargatan och stadens fasader, osv. Men dansken Christian Ellings bok om Gamla Stan från 1948,”Stockholms hjerte”, finns förtecknad, med viss rätt. Det är en fin liten bok. Så mycket annat har nog inte skrivits om Stockholm på danska sedan dess. Konst-och arkitekturhistorikern Elling skrev också om Bellman, Dalarna och Shakespeares landskap men framför lärda verk om Rom och andra städers byggnadskonst, inte minst den köpenhamnska.

Wivel kommenterar med distans avtrycken från nybrutalismen i den stockholmska stadsbilden, Peter Celsings Riksbank och Filminstitut liksom Gunnar Henrikssons slutna betonglåda till Arkitekthögskola. Hans sympatier märks när han talar om Ragnar Östbergs Stockholms Stadshus (fast han nämner inte att en kopia finns i stadshuset i Norwich i England) liksom om Ferdinand Bobergs Thielska galleri och Waldemarsudde (men att kalla det ett slott är nog att ta i). Han är full av beundran för Stockholms Slott men citerar inte sin landsman Piet Hein som i en Gruk skrivit ungefär så här: ”Grand Hotel er et monster af rang, men det ligger forbandet godt – der kan man sidde og kikke over til Stockholms Slot”. Att samme mans superelips kom till nytta för Sergels Torg noteras dock.

Efter det följer ett lika sakkunnig kapitel om stockholmsmålarna och -målningarna, alltifrån Vädersolstavlan via Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Torsten Jovinge (vars dotter Marikas bok om fadern är lika bra som titeln, ”Vem vill byta en gentleman mot en röd hund?”) och X-et till Peter Dahl och andra. Det är ett vackert illustrerat avsnitt, bland annat med många målningar av Eugène Jansson. Att han ibland kallats Fotogen Jansson för sin genomgående blåtonade färgskala sägs inte här, men det hade ju också varit ganska poänglöst eftersom fotogen heter lysolie på danska. På något ställe tar Wivel upp adjektivet ”stilig”, ett inte alltid odelat positivt dansk värdeomdöme om broderfolket i öst. Det har inte sällan en bibetydelse av stroppighet. Så inte hos Henrik Wivel som känner sig hemma i det svenska och alldeles uppenbart trivs bland svenskar.

I det avslutande kapitlet beger han sig ut i skärgården på jakt efter Strindberg efter att tidigare ha sagt mycket om och citerat flera andra flanörer i staden, Hjalmar Söderberg, Ivar Lo (om den syndiga Kungsgatan förstås), Vilhelm Moberg och särskilt Per-Anders Fogelström vars ”Sommaren med Monica” kommenteras flera gånger. Hans förtjusning i Ingmar Bergmans filmversion är lätt att dela, både inledningen där Harriet Andersson och Lars Ekborg flyr staden och i en klinkbyggd mahognybåt glider ut under Västerbron mot kobbar och skär, och hennes befriande nakenbad därute, nästan lika berömt och beryktat som när Folke Sundqvist och Ulla Jacobsson dansade en sommar och badade i vassen.

Det hela är imponerande sakkunnigt och boken är skriven med en smittande entusiasm utan att för den skull vara okritiskt. Man får lust att genast se på stan i Stockholm och med boken i hand kolla in hans omdömen om de många byggnaderna, särskilt Gunnar Asplunds stadsbibliotek och hans och Sigurd Lewerentz skogskyrkogård, och gå på alla museer han besökt. Han har med en bra adressförteckning på dem, från ABBAs  till Strindbergs..

Men innan en ny upplaga trycks kan gärna de många förargliga småfelen rättas till. Jag räknade till inemot hundra – det är lite för mycket för en bok på något mer än 250 sidor. Så dumt av Danmarks största förlag att inte ha kostat på en så här vacker bok en omsorgsfull korrekturläsning innan den gick i tryck!

 

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts