Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | 19 april, 2011
Kulturreportage

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 17 februari, 2011
Filmens porträtt

”Man kan se skaparkraften som sina fotspår” Att läsa Boel Schenlær



Boel Schenlær Boel Schenlær utkom 2011 med 'Nomad i exil'. Det var en utgåva fylld av poetiskt djup, livsvisdom och medveten framtidssyn. Detta kanske kan låta lite orakelbetonat och tungrott så jag vill på en gång säga att Schenlær inte placerar sig som ett orakel i mitt sinne snarare som ett mirakel med flyhänta poetiska vingar. Hennes tyngd i poesin och hennes befriande självmedvetenhet i anslaget som samkör med hennes vassa och mycket medvetna politiska udd gör att hon placerar sig som ett rörligt mirakel i nutidspoesin. Detta i betydelsen av en politisk sanningsgranskare, en abstraktionsmästare, en vidsynt syftande och virtuos metaforakrobat. Hennes konstnärliga tyngd säkras bland annat genom en befriande chosefri och befaren självkritik och en oavbruten vaksamhet mot det svulstiga, det överpretentiösa och det navelskådande poserandet. Med dessa storheter som vassa redskap bland bevakningsverktygen skapas djup och poetiskt utrymme. Det är alltid tjänligt för att få fram skarpa syrerika texter.

Någon kanske tycker att min recension/genomgång/essä av(om) Schenlærs Nomad i exil är lite senkommen. Det har ju gått nästan två år sedan utgivningen. Jag vill/kan säga/påstår att det varit av respekt, av att jag kände att jag tidigare inte kunnat hålla distansen riktigt. Om jag gör det nu får andra bedöma men jag måste äntligen få tala om denna starka poet. Om tidsutdräkten från hennes utgåva av Nomad i exil fram till nu vill jag bara säga att bra poesi lagrar sig och får en bouquet, (oftast på grund av dess allmängiltighet och lätta handlag som inte binder och bojar den i det sakliga och samtida utan gör den tidlös och allmänmänsklig) och att jag under de två år som gått dessutom tagit del av Boel Schenlærs dagliga poetiska tillskott som hon generöst erbjuder på Facebook och i sitt redaktörskap i sin tidskrift Merkurius där hon ständigt bygger ut sin position som en viktig poetisk röst i samtiden. Detta ymnigt flödande horn har inspirerat mig att äntligen skriva denna text.

Diktsamlingen heter alltså Nomad i exil och om man vill beteckna ursprunget för begreppet nomad så handlar det om djur som byter betesområden, för folk gäller ett ickebofast levnadssätt och i överföring till Schenlærs diktsamling är det frågan om ett icke stadfäst medvetande, ett rörligt tänkande, ett mobilt förhållningssätt, vilket i praktiken innebär en vaken blick som ständigt är beredd att ompröva. I Boel Schenlærs poetiska nomadbegrepp innefattas rörelser över vidsträckta sociala och mentala områden. Genomgående är Schenlærs poetiska bilder täta, mångbottnade, milsvida och rikliga. Ibland kan jag tycka att poeten slösar med gracerna. Att enskilda strofer är så mångbottnade och så digra och innehållsrika att de kunde byggts ut till egna dikter eller till och med generera egna samlingar. Nåväl, poetisk rikedom är ingen åkomma, bara slösande och välkommen tillgång. Sorteringstvånget är ju inte alltid lustfyllt.

Jag vill börja med att ge några inledande smakprov på Schenlærs potenta rader i Nomad i exil vilka inte lämnar mig någon ro:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Inte mycket består i oändligheten
Jag vet inte om det var tårar eller öl
Historien kommer aldrig ifatt någon
Historien ligger ohjälpligen efter
Man kan se skaparkraften som sina fotspår”

Dessa rader kan räcka för ett liv. Schenlær briljerar redan inledningsvis med detta anslag. Jag känner en öppning mot något bekant. Att blanda tårar med öl eller dränka dem(tårarna) i dito eller att som symboliken säger inte kunna skilja på å ena sidan gråtmild berusande självömkan och å andra sidan allvarlig sorg är säkerligen igenkännbart i mången god läsares egen historik.

I de tre sista stroferna i denna första dikt ligger tung erfarenhet nedlagd i fotspåren.

”Historien kommer aldrig ifatt någon
Historien ligger ohjälpligen efter
Man kan se skaparkraften som sina fotspår”

Vad man avsätter i skapande samtida bilder stelnar över tid snabbare ju mer bundna de är. Allt är bara så bra och distinkt som det sist sagda vittnar om och bilder kan vara så träffande och distinkta att de överlever till och med tidens tand, som jag sagt ovan vad gäller bra poesi. Men konstnärens roll är ändå att förnya, ständigt gnugga grynen ur synen. Att i det moderna språkbruket 'uppdatera' sig som poet är av nöden.

I det fortsatta arbetet med stroferna i diktsamlingen kan jag med hjälp av Schenlærs 'anvisning' om historiken och de konstnärliga fotspårens roll leta mig fram med denna befriande utgångspunkt av självinsikt och 'sanningsbevakning' i minnet och använda den erbjudna ingången som en sorts stigfinnare på min vandring inne i diktsamlingens mentalitet och poetik.

I den inledande titeldikten 'Nomad i exil' placerar Schenlær sig otryggt och osäkert i eget självmedvetande där hon undergräver sin uppenbarelse och ifrågasätter sitt jag och sin självbild på ett produktivt sätt. Upproret mot det egna jaget är poetens livselixir. Det är ett nödvändigt bevakningsarbete och ett vattenmärke för en betydande poet för att behålla stringens och skärpa. Det orädda handhavandet med den egna självbilden är ett led i detta. Här nedan signifikativt uttryckt i några dubbelbottnade själv(av)bilder:

”På väg till Rival måste jag ha liknat
en överårig söndagsskoleflicka
en felplacerad runsten lutad snett
en fallskärmssoldat som fastnat i en björk
Man kunde se att allting inte stod rätt till”

Den överåriga söndagsskoleflickan är en omätligt illustrativ och mättad bild där allt finns innefattat, från att spräcka en kyskt flickfängelse förtätat av instängd och överpryd sexualitet till att slå sönder en stendöd tillvaro. Den felplacerade runstenen förstärker bilden av det depraverade överåriga och det visa vetandet som är tungt att bära i en omogen omgivning men som samtidigt verkar som motvikt registrerande det avstannade akterseglade, döende. Det är en sorts beprövad vuxenhet som inte platsar i en pubertal samtid. Vilse i tiden kan man kalla detta avbildade, självbildande, genombelysta jag. Fallskärmssoldaten i björken gör intrasslandet i tiden och det aviga hänget i nutidens nya 'uppdaterade' propåer än mer illustrativt och intelligent avtecknat. Det är en tung och vis bild Boel Schenlær erbjuder här. Man kan kalla hela bilden DEN BITTRA ERFARENHETEN.

I recensioner som följde på Schenlærs utgåva finns en del matnyttigt att citera för att rikta in synfältet ytterligare.

Eva Ström i Sydsvenskan onsdag 18 januari 2012 fann likheter med en annan nomad i diktningen: ”Ordet nomad för tankarna till Harry Martinsons idé om 'världsnomaden', som ständigt befinner sig på vandring. Frågan är då vad denna Schenlærska nomad kan vara i exil från? Det är som om hennes narrativa poesi gömmer en dold berättelse som inte riktigt tar form.”

För egen del finner jag detta glasklart, att Harry M finns hos Schenlær i hennes poetiska sjögångar, undanflykter och fanflykter, att han är en av Schenlaers sjömärken i hennes nomadiska tillvaro i existensen. Och där stannar jag, nöjer mig i den referensen.

I andra dikten benämnd 'Tragisk resning' blir Schenlær grym och hisnande i sin uttalade medvetenhet:

”Ingen morgondag, inga orosmoln
endast vår fullständiga närvaro
Världen är ett sandkorn i din navel.”

Här grinar åter erfarenheten oss i ansiktet, trots den konkreta realiteten i bildspråket av sandtillvaro i ett retarderande ökenlugn så blir det väldigt samtida och framtida. Vi blir med andra ord närvarande, vi blir medvetna, vi vet vår roll, vi känner vår plats i samtiden. Vi är medvetna om de förelagda uppgifterna. Vi har kontroll. Vi erbjuds detta medvetande med en inte så lite infernalisk baktanke av den försåtlige poeten, ett nytt samvete, en praktisk men kanske också kravfylld moral.

Ibland kan jag tycka att Boel Schenlærs poesi är politisk avantgardism i dess högsta potens men som ändå rymmer reflektion och erfarenhet med finurlig strategi som kännetecken, dold i försåtliga vardagsanteckningar.

När jag går vidare i poesisamlingen slår jag naturligtvis ned i dikten Ett enda ord. Några strofer där är särskilt angelägna i mitt resonemang:

”Det finns en morgondag, om jag inte misstar mig helt vilket ju hänt förut.

En plötslig tystnad från ett tystat vittne”

Schenlær är ironisk mot erfarenheten. Man vet aldrig hur detta kan sluta, detta samhällsprojekt vi lever mitt i. Och hon hotar på pin djävulskap med vad som ruvar. Och det finns ju alltid en morgondag...

”En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig”

Ja det återstår att se var detta faktum kan leda i samhällsutvecklingen.

Genomgående visar sig erfarenheten i denna diktsamling, särskilt den bittra, därtill den bittra sorgen och ambitionens problematiker och till sist ändå den viktiga och livgörande medvetenheten.

Mitt i allt detta allvar finns en robust ironi som är det sista och absolut nödvändiga kittet för att fullända Schenlærs poesi i allmänhet och denna diktsamling Nomad i exil i synnerhet.

Det är endast den medvetna poeten och samhällskritikern som förmår hålla sig så lättsamt till sina insikter att de går att skämta och ironisera över. Det går endast att raljera så hör generöst om man har kontroll. Det gör Schenlær med god och lödig råge.

Samlingen har många personliga stråk och traumatiseringar hämtade ur den privata livsådran, som ärriga, gjorda erfarenheter. Men Boel Schenlær har alltid ett öga för att placera det personliga i det allmängiltiga, att höja den egna erfarenheten, förädla den till att bli allmängods, det är ett gott kännetecken på den goda poeten.

I mitt avslut i denna korta genomgång av mitt möte med Boels Schenlærs poesi vill jag ta fram dikten i slutet på samlingen: 'Ljuset från en människa.' Där finns en bild som är vidunderligt stark gestaltande en vaken, bevakande, bejakande, lyhörd människa, en aktiv ordverkare, med andra ord en kvalificerad poet som inte får falla undan varken för följsamt smek eller lättsamt smicker:

”Idyllmänniskorna kan när som helst
bryta sig in i din personlighet.
Låt dig inte distraheras av annat
än närvaro i förtrollad form.
Du bör låta dem få veta vem du är.
Vem vill leva med en kniv i munnen”

Här skiner den konstnärliga vaksamhet igenom liksom den gammastrålar genom hela diktsamlingen. Det gäller att inte låta någon vagga dig till ro som diktare, det gäller att inte låta någon linda in dig i ljummen trygghet och försnilla dig, det gäller att inte låta någon idyllmänniska måla upp pastorala hemorter på din poetiska vägg och kladda ned för att locka dig bort från uppgifterna och smeka dig, beveka dig och därigenom förveka dig, våldta dig förblekna dig, det gäller att alltid vaka över orden, att välja orden väl, att vara i god ordning med dem, vässa dem, använda dem:

”Jag hoppas fortfarande på verkligheten.
Bortom detta finns den vattentäta planen
som vi ska sänka. Omedelbart!
Så enkelt kan det kännas att brinna upp”

 

Benny Holmberg

Omslaget Fakta

Boel Schenlær (f 1963) är poet och dramatiker. År 1992 debuterade hon på Bonniers med diktsamlingen FRESK, som översattes till arabiska 2006. 2007 kom kärlek som fobi (PS Förlag) Nomad i exil kom ut både på spanska och kroatiska 2011. 
Nomad i exil. Boel Schenlær. Symposion

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, Vecka 49 - 2012

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 december, 2012

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Violet Tengberg ─ föregångare till den nya andliga konsten

Samhället har alltid fruktat udda konstnärer, diktare, helgon och mystiker. Det främmande och okända är skrämmande och farligt och ofta har man förföljt och på olika sätt försökt tysta ner ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 22 juni, 2009

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Roger Scruton om liberalism

Liberalism är inte en enhetlig tradition. Det finns emellertid en uppsättning ställningstaganden som kan sägas utgöra dess kärna och som förenar olika formuleringar av den genom familjelikhet. Av dessa besläktade ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.