Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | 01 maj, 2017
Utopiska geografier

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Onåbar

Den första delen av Gabriella Olssons prosaföljetong.

Av: Gabriella Olsson | 25 maj, 2015
Utopiska geografier

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | 11 januari, 2017
Utopiska geografier

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

”Man kan se skaparkraften som sina fotspår” Att läsa Boel Schenlær



Boel Schenlær Boel Schenlær utkom 2011 med 'Nomad i exil'. Det var en utgåva fylld av poetiskt djup, livsvisdom och medveten framtidssyn. Detta kanske kan låta lite orakelbetonat och tungrott så jag vill på en gång säga att Schenlær inte placerar sig som ett orakel i mitt sinne snarare som ett mirakel med flyhänta poetiska vingar. Hennes tyngd i poesin och hennes befriande självmedvetenhet i anslaget som samkör med hennes vassa och mycket medvetna politiska udd gör att hon placerar sig som ett rörligt mirakel i nutidspoesin. Detta i betydelsen av en politisk sanningsgranskare, en abstraktionsmästare, en vidsynt syftande och virtuos metaforakrobat. Hennes konstnärliga tyngd säkras bland annat genom en befriande chosefri och befaren självkritik och en oavbruten vaksamhet mot det svulstiga, det överpretentiösa och det navelskådande poserandet. Med dessa storheter som vassa redskap bland bevakningsverktygen skapas djup och poetiskt utrymme. Det är alltid tjänligt för att få fram skarpa syrerika texter.

Någon kanske tycker att min recension/genomgång/essä av(om) Schenlærs Nomad i exil är lite senkommen. Det har ju gått nästan två år sedan utgivningen. Jag vill/kan säga/påstår att det varit av respekt, av att jag kände att jag tidigare inte kunnat hålla distansen riktigt. Om jag gör det nu får andra bedöma men jag måste äntligen få tala om denna starka poet. Om tidsutdräkten från hennes utgåva av Nomad i exil fram till nu vill jag bara säga att bra poesi lagrar sig och får en bouquet, (oftast på grund av dess allmängiltighet och lätta handlag som inte binder och bojar den i det sakliga och samtida utan gör den tidlös och allmänmänsklig) och att jag under de två år som gått dessutom tagit del av Boel Schenlærs dagliga poetiska tillskott som hon generöst erbjuder på Facebook och i sitt redaktörskap i sin tidskrift Merkurius där hon ständigt bygger ut sin position som en viktig poetisk röst i samtiden. Detta ymnigt flödande horn har inspirerat mig att äntligen skriva denna text.

Diktsamlingen heter alltså Nomad i exil och om man vill beteckna ursprunget för begreppet nomad så handlar det om djur som byter betesområden, för folk gäller ett ickebofast levnadssätt och i överföring till Schenlærs diktsamling är det frågan om ett icke stadfäst medvetande, ett rörligt tänkande, ett mobilt förhållningssätt, vilket i praktiken innebär en vaken blick som ständigt är beredd att ompröva. I Boel Schenlærs poetiska nomadbegrepp innefattas rörelser över vidsträckta sociala och mentala områden. Genomgående är Schenlærs poetiska bilder täta, mångbottnade, milsvida och rikliga. Ibland kan jag tycka att poeten slösar med gracerna. Att enskilda strofer är så mångbottnade och så digra och innehållsrika att de kunde byggts ut till egna dikter eller till och med generera egna samlingar. Nåväl, poetisk rikedom är ingen åkomma, bara slösande och välkommen tillgång. Sorteringstvånget är ju inte alltid lustfyllt.

Jag vill börja med att ge några inledande smakprov på Schenlærs potenta rader i Nomad i exil vilka inte lämnar mig någon ro:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Inte mycket består i oändligheten
Jag vet inte om det var tårar eller öl
Historien kommer aldrig ifatt någon
Historien ligger ohjälpligen efter
Man kan se skaparkraften som sina fotspår”

Dessa rader kan räcka för ett liv. Schenlær briljerar redan inledningsvis med detta anslag. Jag känner en öppning mot något bekant. Att blanda tårar med öl eller dränka dem(tårarna) i dito eller att som symboliken säger inte kunna skilja på å ena sidan gråtmild berusande självömkan och å andra sidan allvarlig sorg är säkerligen igenkännbart i mången god läsares egen historik.

I de tre sista stroferna i denna första dikt ligger tung erfarenhet nedlagd i fotspåren.

”Historien kommer aldrig ifatt någon
Historien ligger ohjälpligen efter
Man kan se skaparkraften som sina fotspår”

Vad man avsätter i skapande samtida bilder stelnar över tid snabbare ju mer bundna de är. Allt är bara så bra och distinkt som det sist sagda vittnar om och bilder kan vara så träffande och distinkta att de överlever till och med tidens tand, som jag sagt ovan vad gäller bra poesi. Men konstnärens roll är ändå att förnya, ständigt gnugga grynen ur synen. Att i det moderna språkbruket 'uppdatera' sig som poet är av nöden.

I det fortsatta arbetet med stroferna i diktsamlingen kan jag med hjälp av Schenlærs 'anvisning' om historiken och de konstnärliga fotspårens roll leta mig fram med denna befriande utgångspunkt av självinsikt och 'sanningsbevakning' i minnet och använda den erbjudna ingången som en sorts stigfinnare på min vandring inne i diktsamlingens mentalitet och poetik.

I den inledande titeldikten 'Nomad i exil' placerar Schenlær sig otryggt och osäkert i eget självmedvetande där hon undergräver sin uppenbarelse och ifrågasätter sitt jag och sin självbild på ett produktivt sätt. Upproret mot det egna jaget är poetens livselixir. Det är ett nödvändigt bevakningsarbete och ett vattenmärke för en betydande poet för att behålla stringens och skärpa. Det orädda handhavandet med den egna självbilden är ett led i detta. Här nedan signifikativt uttryckt i några dubbelbottnade själv(av)bilder:

”På väg till Rival måste jag ha liknat
en överårig söndagsskoleflicka
en felplacerad runsten lutad snett
en fallskärmssoldat som fastnat i en björk
Man kunde se att allting inte stod rätt till”

Den överåriga söndagsskoleflickan är en omätligt illustrativ och mättad bild där allt finns innefattat, från att spräcka en kyskt flickfängelse förtätat av instängd och överpryd sexualitet till att slå sönder en stendöd tillvaro. Den felplacerade runstenen förstärker bilden av det depraverade överåriga och det visa vetandet som är tungt att bära i en omogen omgivning men som samtidigt verkar som motvikt registrerande det avstannade akterseglade, döende. Det är en sorts beprövad vuxenhet som inte platsar i en pubertal samtid. Vilse i tiden kan man kalla detta avbildade, självbildande, genombelysta jag. Fallskärmssoldaten i björken gör intrasslandet i tiden och det aviga hänget i nutidens nya 'uppdaterade' propåer än mer illustrativt och intelligent avtecknat. Det är en tung och vis bild Boel Schenlær erbjuder här. Man kan kalla hela bilden DEN BITTRA ERFARENHETEN.

I recensioner som följde på Schenlærs utgåva finns en del matnyttigt att citera för att rikta in synfältet ytterligare.

Eva Ström i Sydsvenskan onsdag 18 januari 2012 fann likheter med en annan nomad i diktningen: ”Ordet nomad för tankarna till Harry Martinsons idé om 'världsnomaden', som ständigt befinner sig på vandring. Frågan är då vad denna Schenlærska nomad kan vara i exil från? Det är som om hennes narrativa poesi gömmer en dold berättelse som inte riktigt tar form.”

För egen del finner jag detta glasklart, att Harry M finns hos Schenlær i hennes poetiska sjögångar, undanflykter och fanflykter, att han är en av Schenlaers sjömärken i hennes nomadiska tillvaro i existensen. Och där stannar jag, nöjer mig i den referensen.

I andra dikten benämnd 'Tragisk resning' blir Schenlær grym och hisnande i sin uttalade medvetenhet:

”Ingen morgondag, inga orosmoln
endast vår fullständiga närvaro
Världen är ett sandkorn i din navel.”

Här grinar åter erfarenheten oss i ansiktet, trots den konkreta realiteten i bildspråket av sandtillvaro i ett retarderande ökenlugn så blir det väldigt samtida och framtida. Vi blir med andra ord närvarande, vi blir medvetna, vi vet vår roll, vi känner vår plats i samtiden. Vi är medvetna om de förelagda uppgifterna. Vi har kontroll. Vi erbjuds detta medvetande med en inte så lite infernalisk baktanke av den försåtlige poeten, ett nytt samvete, en praktisk men kanske också kravfylld moral.

Ibland kan jag tycka att Boel Schenlærs poesi är politisk avantgardism i dess högsta potens men som ändå rymmer reflektion och erfarenhet med finurlig strategi som kännetecken, dold i försåtliga vardagsanteckningar.

När jag går vidare i poesisamlingen slår jag naturligtvis ned i dikten Ett enda ord. Några strofer där är särskilt angelägna i mitt resonemang:

”Det finns en morgondag, om jag inte misstar mig helt vilket ju hänt förut.

En plötslig tystnad från ett tystat vittne”

Schenlær är ironisk mot erfarenheten. Man vet aldrig hur detta kan sluta, detta samhällsprojekt vi lever mitt i. Och hon hotar på pin djävulskap med vad som ruvar. Och det finns ju alltid en morgondag...

”En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig”

Ja det återstår att se var detta faktum kan leda i samhällsutvecklingen.

Genomgående visar sig erfarenheten i denna diktsamling, särskilt den bittra, därtill den bittra sorgen och ambitionens problematiker och till sist ändå den viktiga och livgörande medvetenheten.

Mitt i allt detta allvar finns en robust ironi som är det sista och absolut nödvändiga kittet för att fullända Schenlærs poesi i allmänhet och denna diktsamling Nomad i exil i synnerhet.

Det är endast den medvetna poeten och samhällskritikern som förmår hålla sig så lättsamt till sina insikter att de går att skämta och ironisera över. Det går endast att raljera så hör generöst om man har kontroll. Det gör Schenlær med god och lödig råge.

Samlingen har många personliga stråk och traumatiseringar hämtade ur den privata livsådran, som ärriga, gjorda erfarenheter. Men Boel Schenlær har alltid ett öga för att placera det personliga i det allmängiltiga, att höja den egna erfarenheten, förädla den till att bli allmängods, det är ett gott kännetecken på den goda poeten.

I mitt avslut i denna korta genomgång av mitt möte med Boels Schenlærs poesi vill jag ta fram dikten i slutet på samlingen: 'Ljuset från en människa.' Där finns en bild som är vidunderligt stark gestaltande en vaken, bevakande, bejakande, lyhörd människa, en aktiv ordverkare, med andra ord en kvalificerad poet som inte får falla undan varken för följsamt smek eller lättsamt smicker:

”Idyllmänniskorna kan när som helst
bryta sig in i din personlighet.
Låt dig inte distraheras av annat
än närvaro i förtrollad form.
Du bör låta dem få veta vem du är.
Vem vill leva med en kniv i munnen”

Här skiner den konstnärliga vaksamhet igenom liksom den gammastrålar genom hela diktsamlingen. Det gäller att inte låta någon vagga dig till ro som diktare, det gäller att inte låta någon linda in dig i ljummen trygghet och försnilla dig, det gäller att inte låta någon idyllmänniska måla upp pastorala hemorter på din poetiska vägg och kladda ned för att locka dig bort från uppgifterna och smeka dig, beveka dig och därigenom förveka dig, våldta dig förblekna dig, det gäller att alltid vaka över orden, att välja orden väl, att vara i god ordning med dem, vässa dem, använda dem:

”Jag hoppas fortfarande på verkligheten.
Bortom detta finns den vattentäta planen
som vi ska sänka. Omedelbart!
Så enkelt kan det kännas att brinna upp”

 

Benny Holmberg

Omslaget Fakta

Boel Schenlær (f 1963) är poet och dramatiker. År 1992 debuterade hon på Bonniers med diktsamlingen FRESK, som översattes till arabiska 2006. 2007 kom kärlek som fobi (PS Förlag) Nomad i exil kom ut både på spanska och kroatiska 2011. 
Nomad i exil. Boel Schenlær. Symposion

Ur arkivet

view_module reorder

Heligt språk. Språkets och ordens heliggörande inom den abramitiska mystiken

Gryningsbrisen har hemligheter att anförtro dig. Somna inte om.Du måste be om det du verkligen vill ha.Somna inte om.Människor går fram och tillbaka över tröskelnmellan världarna.Dörren är rund och öppen.Somna inte ...

Av: Åsa Boström | Agora - filosofiska essäer | 13 mars, 2012

Spår och tecken – en introduktion till Vilhelm Ekelund

Det finns en ej ringa rad av stora svenska författare, som är betydligt mer kända utomlands än här i Sverige. En av dessa är Rolf Ekman, docent i filosofi och ...

Av: Carsten Palmer Schale | Övriga porträtt | 30 maj, 2012

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Veckan från Hans Fallada

Folkrörelseägda Folksam bantar ner sin organisation. Deras deltidsarbetande ombud - folkrörelsetanken! - fick vara med om att konkurrera om de återstående jobben. Så generöst. De som inte klarade av säljmålen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 juli, 2011

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Om att dö, om att leva

Min pappas morfar var hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann, på riktigt. Han rymde från ålderdomshemmet och dog i en snödriva. Hemmet hade aldrig blivit hans hem. Min ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 30 april, 2012

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.