Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Iskalla ord och en död mor. James Ellroy i textverklighetens tvång



James EllroyHär finns varken Gud eller nåd, tillförsikt eller lösning. Det är våld, vapen, ursinne, vansinne. Det är smärta, tyngd, svärta, död. Våldet är obevekligt, blankt, förgörande naket. Det är texter nedsjunkna i eget ärende, som åtbördsmassor missfärgade av de eländigaste miljöer, formade som upprepningens epos i våldets mission. Texternas berättande gräver liknöjda gravar kring eget budskap, oavbrutet, som under statiskt tvång. Det är erfarenheter som står svidande i sin blödande gestaltning, plågsamma i sina hisnande apostroferingar och osvikligt gemena doftande som obscena rökelser pyrande ur de vämjeligaste verklighetskomposter.

“Wayne tog fram det flytande kokainet och sprutorna. Blodet rann ner på golvet. De såg ner och steg åt sidan för pölen. Dwight välte bordet. Spriten och matresterna blandades med blodet.”

Fakta och fiktion, perverterade eländesåkningar och synkroniserade tvångskänslor uttagna mellan det verkliga och det hallucinatoriska, manövrer i det sinnliga-osynliga, känslor och dofter in blanco-uttagna ur indifferenta lägen, stora anläggningspropåer av rörigt förvirrande ordsken (brer ut sig) över hela den metafysiska horisontbågen från fiktion till dokumentär, från verklighet till stiliserat vansinne, med enskilda meningsfullheter i tillfälliga kvarstader som små nödvändiga andnings- och överlevnadspauser däremellan.

“Otash arrangerade liken: tre på golvet, fyra på sofforna.
Mesplede planterade pistolerna. Tre i händerna, tre nära liken.
Blodpölen växte. De såg ner hela tiden och höll sig undan från den.
Dwight drog av dem(liken) skor och strumpor.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det vackra livet finns inte i dessa texter, inte ens som ett uns av verklighet eller som en spektakulär möjlighet, utgör istället en svävande illusion, ogripbar som en ren hallucination, omöjlig att fånga. Och mitt i alltihop så befriande rent i texterna. Som iskalla havsbad med stenig botten och en kall doft av rutten tång.

“Wayne injicerade mellan tårna och torkade bort bloddropparna med bomull.
Otash satte på strumporna (på liken) igen. Mesplede satte tillbaka skorna.
Fiolmusiken gnällde och gnall” 

sextusen kallaJames Ellroys mor hittades mördad i ett dike, strypt av okänd gärningsman. Ellroy var tio år gammal när hans mamma Genève mördades 1958. Kroppen var dumpad vid vägkanten och hittades av några skolungar som passerade förbi. Mordet klarades aldrig upp, gärningsmannen är okänd. Ellroy har skrivit om detta. I Mina mörka vrår, My Dark places önskar Ellroy beskriva sina ansträngningar att reda ut det olösta mordet på sin mor. Det han upplevde endast tio år gammal, som en verklighetsbomb i sin barnsliga tillvaro. Hur han långt senare efter alla år anställer en pensionerad mordutredare från Los Angeles County Police. Bara detta inger skräck i tanken inför hur plågsamt han vandrar i detta för honom så kvävande och klaustrofobiska drama. Han önskar gå till botten med mordet på sin mor och hur det påverkat honom, han vill gå ner i eländesgyttret och bevittna orsak och verkan, detta om och om igen, och i förlängningen, hur hans förkärlek för att skriva våldsamma kiminalromaner, utkristalliserats som en livslång rekyl av detta, ett reningsbad, en evig projicering gestaltad som en oavbruten besvärjelse.

När Mina mörka vrår kom ut, var recensenterna i hemlandet överlag vänliga, vissa kritiska, andra i huvudsak positiva, några översvallande. "Konstigt och perverst fascinerande. Mina mörka vrår är till en del thriller, till en del ett skrik av smärta och till en del klantig exorcism. Det är också en djupt pessimistisk meditation över gränslös ondska. En frispråkig krönika om en uppväxt infattad i en galen, outtalade sorg." (Newsday). Ett mästerverk. Otroligt, fascinerande detaljer. Ellroy är aldrig annat än ärlig: Alla ärr är utsatta och bäst av allt, det är skrivet i den välbekanta Ellroy stilen, varje mening som ett fingerstick i bröstet. Detta är en fascinerande bok. (Mens Journal). En bländande memoar som kan läses till hälften som en roman, till hälften som loggboken för en mordutredning. Mina mörka vrår är anmärkningsvärd." (AM Homes , Bazaar)

Ellroys liv och författarskap genomborras oupphörligt av det makabra minnet av hans mors våldsamma död, av känslostormarna kring detta, ett sorgligt budskap förstenat och brännmärkt av den personliga väldighet och betydelse det äger i hans liv, hur hans texter perforeras in i benmärgers vitnande stavelser av denna händelse. Hans dragning till det fatala eländet, det hårdkokta våldet, det traumatiska, urskillningslösa dödandet, är hjälplöst följsam. Det eviga existensdansandet mellan autenticitetsbalanserande verklighetsbaserade poler i det verksamma livet och inför döden, tycks vara en katharsis han tvingar sig att genomgå för att i all evighet upprepa sorgen över sin mors död, be för den, låna Guds hjälp mot den, besvärja den, för att i görligaste mån återkalla vad som kan återbringas av ett förlorat utgångsläge, att förstå, vinna klarhet, och kanske i den innersta och yttersta förlängningen återskapa sin mor, allt infattat i detta karusellande mellan mörker och ljus, mellan kyla och känslor, mellan liv och död, alltihop ständigt rörande sig kring denna ouppklarade hemskhet som mordet av hans mor bestod i.

Mina mörka vrårHans texter arbetar med det råa, otvetydiga, i text uttryckt i det telegrammartat korta, banala ordandet, den morseartade dialogen, som döden, när den är som mest autentisk, utan hänsyn, utan bihang, utan inlindande krusiduller, bara denna enkla, nakna, fatala död, obeveklig, ursinnig, ren, bokstavlig.

Som i Oroligt blod där texten rör sig kring konfrontationerna, mellan människorna, mellan livsbetingelserna, mellan raserna, mellan förtvivlat liv och plötslig död, mellan storheter och storslagen makt, kontra miserabla liv i små ogynnade omständigheter, mellan alla sorters väderlekar i natur och kultur såväl som i mellanmänskliga relationer:

”Dörren sprang upp. De klev in. Wayne stängde dörren med foten.
Kolla in soptippen.
Solkig säng. Inga mattor. Affischer om hästkapplöpning/Jockeysiden/travade kapplöpningsprogram.
Sony sa: 'Den skiten är en kapplöpningsdåre.'”

Det är texter som tynger, svider, värker och verkar, alltid vandrande i klädnader av gestaltande fiktion men levandegjorda direkt ur en existerande verklighet för att plötsligt vara overkliga som hallucinationer i sin omedelbara påverkan.

”Det luktade illa. Lukterna blandades. Utspilld vodka och gammal kinamat. Gammal mjukost och gammal cigarettrök.
Wayne kollade byrån. Wayne drog ut lådor. Wayne sållade igenom skräp. Akne-torkar/tompavor/cigarettfimpar.
Sonny sa: 'Den skithögen är en hamster'”

Texterna är samtidigt klara och destillerade till sitt innehåll och sina betydelser, raka, enkla, befriande lediga, avskalade. Allt detta sker i ständig växelverkan med -och med benäget näringsuttag ur -James Ellroys självbiografiska autenticitet- ur verkligheten han upplevt som sörjande, som missbrukare, som småtjuv, uttryckt i staccatoartade fiktioner om verklighetens friktioner, åskådliggjort med mänskliga utsöndringar, hämtade ur hans innersta känslor för det han en gång upplevde och i verkliga livet har verkat i, direkt med avstamp ur kvartarnas solkiga sängbottnar, i dofter av urinerade sängkläder, översvämmade askkoppar, alla dessa stereotypt eländiga missbrukarattiraljer och pundardetaljer, de sönderstuckna kropparna nere i de fläckiga madrassernas värld på de solkiga golven i kvartarna. Alltid med minnet av hans mördade mor som ett tankespel, ett tudelat drama, vars upplösning och klarhet ligger för evigt förgjord och förlorad nere i missbrukarkvartens råaste botten. Just där, mitt i livsnederlaget, i genuint ryggläge, i massivt underläge, förblindad av bristande insikt och utsikt, nedgjord av ett omvänt krysstag på det egna livet förkrossad i gedigen avsikt att förgöra sig själv, sorgligt medveten om de asketiskt magra framtidspretentionerna i de mikroskopiska livsmöjligheterna, där nere, i missbrukets basläger i det sunkigaste nästen av fästen, där, från platsen där orden är fysiskt upptagna direkt ur madrassörjan solkiga, kladdiga, hudnära, nästan mentalsjukt förvirrade ur detta kalla, kala, krävande där, just där, är han extremt närvarande i sina texter. Just där hämtar han hem dem. Just där är han genuint sann i sin gestaltning. Där. Är han absolut närvarande.

”Enligt ryktet hade han en trettiocentimeterskuk.
Juveler, knullhus, knullistor, knullregister, knullgubbar...
Buzz sa: 'Du är fan knäppar än jag'
Crutch sa:'Vi sätter press på Arnie'...”

Minst sextusen iskalla ord inneslutna inom styva pärmar. Det handlar om skenbart perifera fiktionsberättelser med utvikningar i realismens och de dokumentära rigiditeternas öppnaste utmarker. Men känslan är alltid kvarhämtad i dåtid, emanerad långt bakifrån ur uppväxten i kvartarna, i tjackpundares omedelbara närhet, med evighetstuggandet, automatiktrampandet, det febrila ångestnojandet, vid inbrotten, stöldräderna, planerade och utgående från de magra, svultet nerviga, sorgset och lustigt familjära knarkarmiljöerna.

”Uppåttjacket gav dem styrka. Fyra Dexedrin, två Red Devils och några rejäla klunkar Jim Beam. Det leviterade bort till Miracle Mile. Crutch kände hur ögonhålorna växte”

All denna fiktion är trots sin genuina verklighetsbouque upprest som kitschigt klatschiga kulisser framför en genuint autentisk, bittert erfaren verklighet, rå, kall, svidande kal mot huden, när han är i den, är fånge i den, negativt fängslad och förförd av den(i sin autenticitet), ledsagad, styrd och tydligt inriktad av den, och han upprepar den, tar om den, om igen lanserande den, alltid känsligt avläst i dess(eländets) absoluta närhet, det fysiska, det tingliga, som inom honom rymmer mottagandet, intagandet av eländet, utmynnande i dessa staccatoenergiska texter, nu uppburna i hans av våld och mänsklig förnedring sprängfyllda böcker iklädda alla de igenkännbara, autentiska orden, paketerade i väldiga ordmassiv, i de telegrammatiska, sorgset andtrutna dialogerna, illustrerande det kortfattade samtalet så hugget minikort, så rappt i livsfarlig närhet till flykten ur livet, själva avdagatagandet, den kalla döden. Allt igenkänt, hemmavant, hemifrån det egna självbiografiska helvetet hämtat, upplevt. Där.

”Japsar. Skärtrådar. Betty Mac. Snedögon. Tvärstänger. Piratbyxor. Det kom. Det försvann. Vägar föll undan. Vägar steg upp till ytan igen.. Bläckfläckar och laguner. Han själv kom. Han själv försvann. Han kände sig frankensteinad. Stygn och häftklammer. Gröna väggar. Vita lakan. Skåda likrövarna”

Det blir till ord, tusentals ord, minst sextusen iskalla, som om de mångdubblade sig själva till totala horder av råord. Isade sådana. Och mer i detta. Magert, försakat, rannsakat.

Oroligt blod”Hon var död. Han sörjde henne. Han jobbade med Carlos. Båda teg. Carlos sa inget. Pete sa inget. Båda feltolkade det. Båda tolkade det så här: Ward vet inte vad vi vet”

Det är som om orden står fritt i rummet, svävar i sfärerna, är sina egna bord och stolar, vilar i egen regi, dukar upp egen härd. Det är så bra. Det är så bordigt och stoligt. Det är så sakligt och sant. Och så trött gentemot frånvaron av utsmyckning, den som inte finns i veka livet, i verkliga livets reala, konkreta jävla verklighet.

Som grund kan man söka hans språkrötter grodda i hans verklighet, där hans språk närs av hans genuina kännedom hur det verkligen är, hur 'det som verkligen är' verkar när man befinner sig i denna verklighet, och verkligen är där.

Texten tvingar honom att gå vidare och för honom ut på en arena som är spontan, hejdlöst realistisk genom att den är framkommen genom en följdriktighet anspänd av det tidigare utsagorna, ett slags kedjebrevens tvångsmässiga missbrukarordföljd, i utflipprad meningsföljd och vidare iväg i den förlösta eländesriktningen. Konsekvensen läggs i de initierade orden. Ett accepterande av de vilsekomna betydelserna som föder sig själva i eviga haranger av mening, ut i det verkliga, hämtade ur livet, att inmundiga och förtära mentalt.

 

Benny Holmberg

 Fotnot

James Ellroy, född 4 mars 1948 i Los Angeles, Kalifornien, är en amerikansk författare.
Referenser, apostroferingar och citat i essän är hämtade ur tre av James Ellroys verk:
Sextusen kalla (Bra böcker), Oroligt blod (Bra böcker), Mina mörka vrår (Modernista).

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts