I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | 11 januari, 2016
Utopiska geografier

Oravsky gjorde det med Dubcek

Jag började skriva i samarbete med andra kreativa författare eftersom min svenska inte var god nog. Det var på den arkaiska tiden när redaktionerna brydde sig om petitesserna som grammatik ...

Av: Vladimir Oravsky | 30 juni, 2016
Gästkrönikör

Flickan med de långa svarta flätorna

På trappsteget i sin mormors trappuppgång satt hon och väntade, flickan med de långa svarta flätorna. Grannen, en sträng äldre herre iklädd lång rock med halvlångt grått hår och skäggstubb ...

Av: Jenny Berggren | 22 augusti, 2013
Gästkrönikör

Leone, Natalia och vintern i Abruzzo



Natalia GinzburgTretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde i kriget 1940 arresterades i de större städerna i stort sett alla kända så kallade konspiratörer: antifascister, kommunister och, inte minst, judar.

I de flesta fall förvisades de till isolerade byar på den italienska landsbygden - framförallt belägna i den södra delen av landet - där det var förhållandevis lätt att bevaka dem. Även om det varken fanns stängsel eller murar handlade det om ett slags interneringsläger; ingen fick bege sig utanför de givna gränserna utan tillstånd. Bland lokalbefolkningen figurerade det som regel ett antal angivare som försåg närmaste polismyndighet med rapporter om de deporterades göranden och låtanden. Men det brukade också finnas bybor som solidariserade sig med och försökte hjälpa de främlingar som tvingades leva mittibland dem i ofrivillig exil.

På många sätt var det en smutsig tid som få vill komma ihåg eller bli påminda om. Men just i Pizzoli har man trots allt försett en gammal husfasad med en minnesplatta, som avslöjar att Leone och Natalia Ginzburg bodde där under de år de var förvisade till byn för mer än sex decennier sedan. De flesta från den tiden är döda. Men det finns en gammal man i samhället som fortfarande minns. Han är 93 år fyllda och varken vill eller kan glömma. Jag ska möta honom snart.

Natalia Ginzburg (1916-1991) räknas som en av den italienska efterkrigslitteraturens viktigaste författare. Hon är dock relativt okänd i Sverige. Fyra av hennes romaner har visserligen översatts, men de gavs ut med långa intervaller - under fyra olika decennier av fyra skilda förlag - och torde aldrig ha nått någon större läsekrets. Den första titeln på svenska, Alla våra gårdagar, kom 1956. Därefter publicerades Kvällens röster (1965), Kära Michele (1974) och Familjen (1981). Förutom romaner skrev Ginzburg också noveller och essäer samt dramatik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hon föddes, med efternamnet Levi, i Palermo som det yngsta av fem barn. När hon var tre år gammal flyttade familjen till Turin där hennes far hade fått en professur i anatomi vid universitetet. Fadern var jude och modern katolik men ingen av dem var bekännande. Några tecken på religiositet märktes knappast i hemmet. Däremot diskuterade man ofta och gärna politik utifrån socialistiska och antifascistiska perspektiv. I Natalia Ginzburgs mest kända bok, Familjen, berättar hon om vredgade, ibland till och med handgripliga politiska diskussioner mellan, i första hand, männen i hennes uppväxthem. "Varför min far och mina bröder diskuterade så våldsamt kan jag inte bli riktigt klok på, då de, efter vad jag tror, allesammans var mot fascismen", skriver hon.

Huruvida man ska betrakta Familjen som roman eller självbiografi är en smaksak. Det rör sig i alla händelser om en ytterst levande och fängslande berättelse som på ett lika osentimentalt och pregnant som ömsint och humoristiskt sätt skildrar livet, samtalen, tankarna och vanorna i hennes egensinniga, excentriska, intellektuella familj. Lejonparten av boken ägnas de relativt ljusa och sorglösa uppväxtåren. När kriget närmar sig mörknar tonen i takt med att tillvaron kompliceras och blir allt mer riskfylld för den som är jude och antifascist. För Natalia Levi blev svårigheterna och farorna påtagliga när hon träffade sin blivande make - den marxistiske litteraturprofessorn Leone Ginzburg. 

Han var rysk jude. Leone Ginzburg föddes i Odessa 1909. Fem år senare flyttade han med familjen till Italien, där han blev medborgare 1932. Samma år utnämndes han till docent i rysk litteratur vid universitetet i Turin. Han översatte författare som Dostojevskij, Pusjkin, Turgenjev och Tolstoj till italienska. Samtidigt blev hans politiska engagemang allt djupare och mer militant. Leone Ginzburg var en av de ledande gestalterna i den antifascistiska rörelsen "Giustizia e Libertà" (Rättvisa och Frihet), och han var även en drivande kraft i det likaledes antifascistiska förlaget Einaudi, som grundades 1931 av hans gode vän Guilio Einaudi, då blott nitton år gammal. Till förlagets medarbetare hörde också författaren Cesare Pavese och - så småningom, efter krigsslutet - Natalia Ginzburg och Italo Calvino.

Leone och Natalia Ginzburg. Foto AlinariLeone Ginzburgs kamp mot den fascistiska regimen fick som följd att han blev av med sin universitetstjänst och tvingades avtjäna två års fängelse i hamnstaden Civitavecchia. Även efter återkomsten till Turin arresterades han med jämna mellanrum. "Han blev arresterad i förebyggande syfte varje gång någon politisk myndighetsperson eller kungen kom till Turin. Han hölls i fängelse tre, fyra dagar, sedan släpptes han, så fort myndighetspersonen reste igen", skriver Natalia Ginzburg i Familjen.

De gifte sig 1938. Samma år infördes i Italien nya vittgående raslagar, som i första hand drabbade den judiska befolkningen. De fick exempelvis inte gifta sig med icke-judar, inte undervisa på universitet, ej heller publicera böcker, finnas med i telefonkatalogen eller äga en radio. Många judar lämnade landet. Även Leone och Natalia Ginzburg talade ibland om att göra det - att emigrera till Amerika. Men de hade blivit fråntagna sina pass. Leone hade därtill berövats sitt italienska medborgarskap och var därmed statslös jude. Kanske kunde de ha fått hjälp att lämna landet, men egentligen ville ingen av dem gå i landsflykt.

Det dröjde dock inte länge förrän omständigheterna ändå tvingade dem att ge sig iväg från Turin. Sommaren 1940 - strax efter det att Italien hade förklarat Storbritannien och Frankrike krig - fick Leone Ginzburg beskedet att han omedelbart skulle deporteras till en by i regionen Abruzzo.

I slutet av juni 1940 anlände Leone Ginzburg till Pizzoli - ett litet samhälle ett par mil nordväst om provinshuvudstaden L'Aquila. Den 29 juni skrev han ett brev till sin mor och berättade att han mådde bra; hon behövde inte oroa sig för honom. Han levde ett hälsosamt liv, sov mycket och åt enkel men nyttig kost, till stor del bestående av fårost.

Drygt tre månader senare anslöt sig Natalia till sin make. Tillsammans med deras två små söner, Carlo och Andrea, kom hon den 13 oktober till Pizzoli, där familjen skulle nödsakas att bo under de närmaste tre åren - en tid som mot alla odds blev lyckligare än någon av dem kunde ha anat. Visserligen gick det lantliga lugnet (för att inte säga tristessen) dem på nerverna ibland, men det befrämjade också kreativiteten.

Natalia var bara 18 år gammal när ett par av hennes noveller trycktes i Solaria - en litterär tidskrift där många i hennes generation debuterade. Efter giftermålet med Leone låg författarskapet i träda ett par år. Det berodde delvis på att hon hade fött två barn, som krävde det mesta av hennes tid, men det hängde också samman med den osäkra, riskfyllda tillvaron i Turin. Raslagarna i kombination med Leones politiska engagemang skapade en ständig oro, som saboterade alla försök till skapande verksamhet.

Cesare Pavese Leone Ginzburg Franco Antonicelli och Carlo FrassinelliI Pizzoli, däremot, slapp Natalia och Leone Ginzburg myndigheters och polisens trakasserier. De var förvisade dit men lämnades i stort sett i fred. Dessutom hade de all tid i världen. Leone fortsatte att arbeta för förlaget Einaudi. Han åtog sig diverse redaktionella uppdrag, framförallt översättningsarbeten. Natalia var i färd med att skriva sin första roman, La strada che va in città (Vägen som leder till staden) som, på rekommendation av Cesare Pavese, publicerades av  Einaudi 1942. På grund av raslagarna gavs den ut under författarpseudonymen Alessandra Tornimparte. Idén till efternamnet fick hon från ett närliggande samhälle; några mil söder om Pizzoli ligger en by som heter just Tornimparte. 

Åren i Pizzoli hade en avgörande betydelse för Natalia Ginzburg, både som författare och människa, men det är bara vid några få tillfällen som hon i sitt författarskap explicit skriver om tiden i den abruzziska byn - mig veterligen endast i ett sex sidor långt avsnitt i Familjen samt i en kort essä kallad Inverno in Abruzzo (Vinter i Abruzzo), skriven i Rom hösten 1944, publicerad 1962 i samlingen Le piccole virtù (De små dygderna). Sammanlagt rör det sig bara om ett dussin sidor, där hon aldrig nämner byn vid namn; detta till trots lyckas hon skapa en både atmosfärrik och gripande bild av det stillsamma och enformiga livet i Pizzoli.

I essän Vinter i Abruzzo talar Ginzburg om den sorgsenhet som hon och hennes man bemäktigades av när den första snön började falla: "Vi var i exil. Vår stad var långt borta och långt borta var böcker, vänner och ett riktigt livs alla omväxlande händelser. Vi tände vår gröna kamin med det långa röret som gick tvärs över taket. Vi brukade alla samlas i rummet där kaminen fanns och där lagade vi mat och åt och min man satt och skrev vid det ovala bordet och barnen spred sina leksaker över golvet. I taket fanns en målad örn. Jag betraktade örnen och tänkte att just detta var förvisningen. Exilen var örnen, den var den gröna kaminen som brummade, den var den vidsträckta och tysta landsbygden och den orörliga snön."

Varje morgon tog Natalia med sig barnen ut. "Vi gick länge över den vita, öde landsbygden, och de få personer jag mötte tittade på barnen med medlidande." De förstod inte varför stadsfrun utsatte barnen för kylan och snön. "Vad ont har dessa varelser gjort?" brukade de fråga. Ginzburg konstaterar att om "ett barn föds där nere under vintern tar man inte ut det från rummet förrän sommaren har kommit".

Till sin hjälp hade de en fjortonårig tjänsteflicka som ibland passade barnen och berättade spökhistorier för dem. På kvällarna gick Natalia och hennes man på promenad. Varje kväll pulsade de fram i snön, arm i arm. I husen som kantade gatan bodde vänliga människor som brukade komma till dörren och hälsa. "De kallade min man 'professorn' eftersom de inte kunde uttala hans namn", skriver Natalia Ginzburg. Och byborna hade alltid en massa frågor som de ville att han skulle svara på. Eftersom han var professor borde han ju veta allt.

I Vinter i Abruzzo berörs inte de andra främlingarna som hade förvisats till byn, men enligt vad som sägs i Familjen rörde det sig om ett ganska stort antal personer. Familjen Ginzburg hörde sannolikt till de första som kom dit men efterhand blev de deporterade allt flera: "De internerade var många, och bland dem fanns både rika och mycket fattiga. De rika åt bättre, de köpte mjöl och bröd på svarta börsen, men bortsett från maten levde de samma liv som de fattiga." Mestadels tycks de ha fördrivit tiden med att promenera fram och tillbaka genom byn. De gick, skriver Ginzburg, "samma sträcka om och om igen för det var förbjudet för dem att gå utanför orten".

Natalia Ginzburg tillsammans med Italo Calvino

Natalias mor kom ibland till Abruzzo, inte bara för att hälsa på familjen Ginzburg utan också för att träffa sonen Alberto som tillsammans med sin fru var förvisad till samhället Rocca di Mezzo, beläget knappt fem mil längre söderut. I Pizzoli bodde hon på byns enda hotell, "några få rum utplacerade runt omkring ett kök, med en pergola, en köksträdgård och en terrass och på baksidan fält och låga, kala, vindpinade kullar". Till dottern hade hon tagit med sig en badbalja. "Hon fick mig", skriver Natalia Ginzburg i den självbiografiska romanen, "att tvätta barnen flera gånger om dagen, för far anbefallde oss i varje brev att tvätta dem riktigt ofta, eftersom vi bodde på en primitiv ort utan hygieniska normer".

Även Natalias far kom och hälsade på dem ibland. Han tyckte att platsen var smutsig. "Det är som i Indien!" brukade han säga.

Men smutsen var nog egentligen inget större problem - ingenting alls i jämförelse med de svårigheter och tragedier som snart skulle drabba familjen.

Sommaren 1943 var, åtminstone inledningsvis, en relativt ljus period för paret Ginzburg. Leone hade bott i Pizzoli i tre års tid, Natalia nästan lika länge. De hade vant sig vid och nästan börjat trivas med det stillsamma, händelselösa, lantliga livet i den abruzziska provinsen L'Aquila. Natalia hade publicerat sin första roman - visserligen under pseudonym, men i alla fall - och dessutom, i mars, fött ett tredje barn: dottern Alessandra. Det fanns tecken som tydde på att kriget snart kunde vara över för Italiens del. Efter mer än 20 år vid makten höll Mussolini på att tappa den politiska kontrollen. Fascismens fall var nära.

Så kom den 25 juli. Samma dag som Mussolini lämnade in sin avskedsansökan till kungen, och omedelbart arresterades, rymde Leone Ginzburg från förvisningsorten. I den allmänna förvirringen bröt han skyndsamt upp från Pizzoli och begav sig till Rom. Där engagerade han sig omedelbart ånyo i underjordisk, politisk verksamhet, bland annat som redaktör för den förbjudna tidningen Italia Libera.

Det var en tid då ingen riktigt visste vad som skulle hända. Först kom vapenstilleståndet. Den nya regeringen hade slutit fred med de allierade. Ett par dagar därpå kom tyskarna - inte längre som bundsförvanter utan som hänsynslös ockupationsmakt. Natalia Ginzburg var kvar med barnen i Pizzoli. I Familjen berättar hon att det plötsligt vimlade av tyskar: "På vägarna for tyska lastbilar fram, kullarna och byn var fulla av soldater." Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, vad hon skulle ta sig till.

Den första november lämnade hon byn med ortsbefolkningens hjälp. "De avtalade sinsemellan att bistå mig", skriver hon och fortsätter: "Hotellägarinnan, som hade tyskar inhysta i de få rummen och sittande i köket kring elden, där vi så många gånger hade suttit i lugn och ro, berättade för soldaterna att jag var evakuerad från Neapel, att jag var en släkting till henne, att jag hade förlorat mina personliga papper under bombanfallen och att jag måste komma till Rom. Tyska lastbilar åkte till Rom varje dag. Så en morgon steg jag på en sådan lastbil och folk kom och kysste mina barn som de hade sett växa upp, och vi tog farväl av varandra."

Hon drog en lättnadens suck när de var framme i Rom, lycklig över att återförenas med sin make. Lyckan blev dock obarmhärtigt kort. De fick ytterligare 20 dagar tillsammans. Sedan skildes deras vägar för alltid.

I inledningen till Familjen, där Natalia Ginzburg understryker att allt som berättas i boken verkligen har hänt, säger hon också att det finns "mycket som jag har underlåtit att skriva om, fast jag minns det så väl". En av de personer som hon av någon anledning har valt att inte nämna är Vittorio Giorgi, trots att det var han som - efter en bön om hjälp från Leone Ginzburg - tog initiativet till och planlade Natalias och barnens flykt från Pizzoli.

På den tiden var han i trettioårsåldern, grovarbetare och en hängiven kommunist som blev mycket god vän med paret Ginzburg under deras exilår i Abruzzo. Sommaren 2005 har jag stämt möte med honom. Han är naturligtvis åldrad men förvånansvärt vital, en elegant, nittiotreårig herre med lång yrkeskarriär bakom sig; efter andra världskrigets slut engagerade han sig framförallt i fackföreningsrörelsen och politiken. Han har bland annat varit borgmästare i Pizzoli och ledamot för kommunistpartiet i det italienska parlamentet. Med stolthet betraktar han sig alltjämt som kommunist.

En lördagsförmiddag i slutet av juni - det är midsommardagen hemma i Sverige - parkerar jag hyrbilen på torget i Pizzoli och börjat gå längs huvudgatan mot Vittorio Giorgis hus. Jag kunde sannolikt ha hittat en parkeringsplats som låg närmare till, men jag har fått för mig att jag måste provgå några hundra meter av den här vägen, där Leone och Natalia Ginzburg brukade pulsa fram i snön, arm i arm, om vintrarna för över sextio år sedan och där även alla de andra deporterade hade för vana att promenera, sommar som vinter, fram och tillbaka, samma sträcka om och om igen.

Natalia Ginzburg tillsammans med den legendariske presidente Sandro PertiniJag kommer fram till den byggnad som fordom var hotellet, där Natalias mor brukade bo när hon var på besök och där även Leone Ginzburg bodde under den första tiden i Pizzoli, innan Natalia och barnen hade anlänt dit och de fick se sig om efter en annan bostad. Hotellet som så småningom ockuperades av tyska soldater. Nu är det ett vanligt bostadshus, fast med en ovanligt stor och vacker, grönskande terrass. Där svänger jag av från huvudgatan, går till höger uppför backen mot Vittorio Giorgis hus.

Han sitter utanför och väntar. Det är minst 30 grader varmt i skuggan. Han är klädd i kritstrecksrandig kostym, vit skjorta, röd slips samt V-ringad pullover. Han tycks inte lida alls av värmen men föreslår ändå att vi ska gå in i huset; det är svalare där. Jag hälsar på hans dotter som ställer fram ett fat med söta kakor och en karaff med juice.

Sedan ber jag honom berätta om Natalia Ginzburg.

Jag förstår snart att Vittorio Giorgi hellre talar om Leone än om Natalia Ginzburg, inte för att han någonsin har haft något emot henne, tvärtom, men det var Leone som han umgicks mest med och kände bäst.

- Natalia var ju småbarnsmor under de där åren, säger han. Hon ägnade mycket tid åt barnen. När hon fick en stund över satt hon helst och skrev. Det här var innan hon blev en framgångsrik författare och offentlig person. På den tiden visste ingen vem hon var. Och hon gjorde inte mycket väsen av sig. Precis som senare i livet var hon alltid lugn, diskret, på ett närmast försynt sätt. Det vilade en sorts stillsam sorg över hennes väsen.

Liksom många andra unga arbetare från Pizzoli fick Giorgi söka sig till större städer för att få jobb. Mestadels försörjde han sig som murare i Rom, men han återvände till hembyn med jämna mellanrum.

- Jag träffade Leone Ginzburg första gången i mitten av augusti 1940, berättar han. Jag var på tillfälligt besök i Pizzoli och gick in på baren, Caffè dell'Albergo, som fanns på hotellet där Leone då fortfarande bodde i väntan på att resten av familjen skulle anlända. En vän till mig stod borta vid bardisken och pratade med en lång, mörkhårig främling. Han vinkade åt mig att komma dit. Sedan vände han sig mot främlingen och sade: "Professorn! Jag vill presentera dig för en person som tänker som du. Han är kommunist!" Jag minns att Leone vände sig mot mig, tittade mig i ögonen och skakade min hand som om han hade mött en kär gammal bekant. Det blev inledningen till en djup och nära vänskap.

Vittorio Giorgi berättar att Leone Ginzburg snart blev en omtyckt, för att inte säga älskad person i byn.

- Han var vänlig mot alla, lyssnade och pratade med alla och tycktes alltid ha svar på de frågor som människor ställde. Folket bugade för honom när han gick förbi och kallade honom professorn. Det var egentligen ganska förvånande. I vanliga fall brukade invånarna i Pizzoli vara relativt misstänksamma och avogt sinnade mot främlingar, men det tyckte om och hade stort förtroende för både Leone och Natalia. De kände också medlidande med dessa stackars människor, som hade blivit deporterade från sitt hem och tvingades leva under svåra förhållanden i denna ödsliga trakt.

- Men de var ju kommunister, säger jag, åtminstone Leone. Nog måste det väl ha funnits fascister i byn som var fientligt inställda till honom?

- Visst fanns det angivare, säger Giorgi. De lämnade detaljerade rapporter till polismyndigheterna i L'Aquila, framförallt rörande de människor som hade förvisats hit men även om vanliga bybor. Men egendomligt nog råkade varken jag eller Leone illa ut, inte då i alla fall, trots att vi träffades ofta och diskuterade politik. Alla visste att vi båda var kommunister. Men till och med angivarna gillade och respekterade professorn. Ingen ville säga något ont om honom.

Vittorio Giorgi tystnar. Trots att händelserna han talar om ligger mer än 60 år tillbaka i tiden märks det att han blir rörd när han pratar om Leone Ginzburg.

- Han var min läromästare, säger han. Jag lärde mig så oerhört mycket av honom, framförallt vad gäller politik och humanitet. Varken förr eller senare har jag träffat en bättre och mänskligare person. Han var den bästa människa man kan tänka sig. 

Det börjar närma sig lunchtid. Vittorio Giorgis svärson kommer in i rummet och hälsar. Från köket sprider sig en doft av mat. Det är snart dags för mig att dra åstad, men först vill jag att Giorgi ska berätta om Natalia Ginzburgs flykt.

- Jag var inte i Pizzoli när Leone gav sig iväg till Rom den 25 juli, säger han. Jag fick aldrig tillfälle att ta farväl av honom. Men i slutet av september var jag tillbaka i byn, som då var full av tyskar, vilket förstås skapade oro. Många av de människor som hade förvisats hit var judar, och det var bara en tidsfråga innan tyskarna skulle gripa dem och skicka dem vidare till koncentrationsläger.

Vittorio Giorgi fotograferad av Johan Werkmäster i PizzoliTillsammans med andra bybor lyckades Vittorio Giorgi hjälpa de flesta judar att fly från Pizzoli. Många av dem gömde sig på bondgårdar, belägna på den omgivande landsbygden.

- I slutet av oktober blev jag kontaktad av Leone Ginzburg som naturligtvis också hade insett, att det var oerhört riskabelt för hans familj att stanna kvar bland alla tyskar i Pizzoli. Han bad mig hjälpa Natalia och barnen att lämna trakten. Det bästa vore om de kunde ta sig till hans hemliga adress i Rom. Men vägen till Rom var hårt bevakad. Vi befann oss nära frontlinjen och det var näst intill omöjligt att smuggla människor till huvudstaden. Bara tyska trupper fick färdas den vägen. Det var då jag började fundera på om det var möjligt att lura tyskarna att ta med sig Natalia och hennes barn.

Vittorio Giorgi ger ifrån sig ett kort skratt. Sedan blir han allvarlig igen.

- Tillsammans med hotellägarinnan, en mycket modig kvinna som hade blivit nära vän med Natalia, gjorde jag upp planen. Hon hade god kontakt med tyskarna som bodde på hotellet och samtyckte till att fråga dem om de kunde ta med hennes "släkting från Neapel" till Rom. De gick med på det. Men jag minns att jag var oerhört nervös den där morgonen då de skulle ge sig iväg. Den tyska lastbilen skulle lämna Pizzoli redan klockan sex på morgonen, vilket förstås var bra. Det var mörkt då och soldaterna var nyvakna. Sannolikt var de för trötta för att orka ställa frågor till Natalia eller ta henne i närmare betraktande. Bilen kom dock inte iväg som planerat. Det var något fel på motorn. Himlen började långsamt ljusna och jag blev allt mer orolig. Men till sist åtgärdades felet och Natalia och hennes tre barn for iväg mot Rom.

Han gör en kort paus. Sedan säger han:

- Ibland tror jag att den tyske kommendanten i Pizzoli inte lät sig luras. Han visste vad som skedde, men han blundade.

Vittorio Giorgi skulle aldrig mer återse Leone Ginzburg som arresterades i Rom i november 1943, knappt tre veckor efter Natalias och barnens ankomst dit. I början av februari avled han i fängelset Regina Coeli, torterad till döds av tyska nazister. 

Natalia Ginzburg sargades av livet. Hon tvingade bära på en djup smärta och sorg. Yrkesmässigt lyckades hon dock mer än väl och livet gick trots allt vidare. Hon blev en framgångsrik och hyllad författare, gifte om sig men fick efter ett antal års äktenskap åter vänja sig vid att vara änka. I början av 1980-talet valdes hon in i det italienska parlamentet som representant för den oberoende vänstern.

Livet ut höll hon kontakten med Vittorio Giorgi. Han berättar att hon under årens lopp besökte honom med jämna mellanrum. Inte sällan hade hon barnen med sig, så småningom även ett och annat barnbarn. Vänskapen med familjen Ginzburg inleddes 1940 och har sedan dess aldrig tagit slut.

Mitt besök är dock till ända. Jag reser mig, skakar hand med Vittorio Giorgi och tackar för att han hade vänligheten att prata med mig en stund.

- Det är alltid en glädje att få tala om Leone och Natalia Ginzburg, säger han.

Jag går nerför backen. Vid det forna hotellet viker jag till vänster och fortsätter längs huvudgatan bort mot torget, Piazza del Municipio, där min bil är parkerad och där familjen Ginzburg bodde under några krigsår. I essän Vinter i Abruzzo skriver Natalia Ginzburg om "Giròs affär" som låg mittemot deras hus: "Girò brukade stå i dörren som en gammal uv, och hans runda likgiltiga ögon stirrade på gatan. Han sålde lite av varje: livsmedel och stearinljus, vykort, skor och apelsiner. När det kom varor och Girò lastade ur lådorna brukade barnen springa och äta upp de ruttna apelsinerna som han kastade bort."

Giròs diversehandel har numera ersatts av ett modernt snabbköp, Dimeglio Supermercato, som dock är middagsstängt.

Också Ginzburgs hus är tillbommat och stängt. Det ser övergivet ut. På den slitna fasaden hänger en minnesplatta samt en skylt som talar om att jag står framför kommunens kulturcentrum: "Centro Culturale Comunale Leone e Natalia Ginzburg". Men jag har känslan av att det är länge sedan det pågick några aktiviteter där. Också på den kraftiga trädörren hänger två skyltar; den ena lämnar besked om att det är förbjudet att gå in i huset, den andra klargör att man inte får parkera framför porten.

Jag hade gärna gått in. Jag undrar om örnen finns kvar, den målade örnen i taket som Natalia talar om i essän. "Exilen var örnen", skriver hon. Eller som det står i det italienska originalet: "L'esilio era l'aquila". Exilen var örnen men också den abruzziska provinsen L'Aquila som hon och Leone var förvisade till i nära tre års tid. I Pizzoli upplevde hon den bästa tiden i sitt liv, men det visste hon inte förrän efteråt.

Vinter i Abruzzo avslutas med följande rader:

"Min man dog i Rom i Regina Coelifängelset några få månader efter att vi hade lämnat byn. När jag tänker på det fasansfulla med hans död i ensamhet och på de ångestfulla valmöjligheter som föregick hans död frågar jag mig om detta har hänt oss - vi som brukade köpa apelsiner hos Girò och gå på promenader i snön. Jag trodde då på en lätt och lycklig framtid, rik på uppfyllda önskningar, på erfarenheter och gemensamma strävanden. Men det var den tiden som var den bästa i mitt liv och först nu, när den har glidit ifrån mig för alltid, först nu vet jag det."

Johan Werkmäster

Kommentar

Natalia Ginzburgs essä Inverno in Abruzzo har aldrig tryckts på svenska, men den har - i översättning av Vibeke Emond och Gunnel Mitelman - lästs upp i Sveriges Radio P1:s programserie "Novellen". Jag är tacksam över att ha fått ta del av Emonds och Mitelmans manus, som jag citerar flitigt ur. Texten finns i engelsk översättning i boken A place to live - ett urval av Natalia Ginzburgs essäer, sammanställt av Lynne Sharon Schwartz (New York, 2002).

Anna Astolfi, gymnasielärare i Pescara, har tillsammans med elever vid skolan "Liceo Scientifico Leonardo da Vinci" sammanställt ett arbete, I Ginzburg a Pizzoli 1940-1943, om familjen Ginzburgs exilår i Abruzzo. Hon har vänligen låtit mig ta del av uppsatsen, som jag hämtat många uppgifter från.

Leone och Natalia Ginzburgs son - historikern Carlo Ginzburg (författare till uppmärksammade böcker som Osten och maskarna, 1976 samt Ledtrådar, 1989) - berättar kortfattat om sina barndomsår i Pizzoli i texten Witches and Shamans, publicerad i New Left Review 1993.

 

Ur arkivet

view_module reorder

I vänskapens namn - om Victoria Benedictsson

Victoria Maria Benedictsson Bruzelius (1850-1888)Länge levde hon en mycket ensam människas dystra liv. Med en omgivning som var hårdnackat oförstående, nedlåtande och hånfullt aggressiv.Victoria Benedictsson fick kämpa hårt mot småstadslivets ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 oktober, 2008

Magda Andersson

En ny, egensinnig stjärna lyser klart

Magda Andersson är aktuell med sitt nya album Korsa gränser, som är inspelat i Umeå.  Här finns ett eget uttryck i rösten och i  musiken, melodierna behöver inte ens texterna ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 23 november, 2016

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Dikter av Sara Falkstad Byrne

  Drottningen av Matang   alla hundar liknar varandra   har en sandbrun färg, samma som dammet på marken utanför butiken i Matang, ett slitet anhang med vippande öron.   på ett aluminiumbord en fet och tatuerad man, ogenerad i kalsongerna sovande i het ...

Av: Sara Falkstad Byrne | Utopiska geografier | 24 januari, 2011

Thorsten Jonsson - Västerbotten och USA

Den första prosabok som Thorsten Jonsson gav ut – han hade hunnit med två diktsamlingar dessförinnan – var novellsamlingen "Som det brukar vara" som är elva löst sammanlänkade historier, alla förlagda ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 april, 2012

Petrinparken med Stefansobservatoriet i bakgrunden

Prag: en modern sagostad med svenska kopplingar

På hållplatsen för spårvagn 22 finns stora affischer med IKEA-reklam, mitt framför en staty där Tycho Brahe poserar tillsammans med sin elev Johannes Kepler.

Av: Belinda Graham, text och bilder | Resereportage | 30 april, 2015

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts