Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Jag bor på ett berg Essä i fragment



1

Ägg Träd Brinna Av Hebriana AlainentaloEn timmes intensiv studiesamvaro andakt – som kan ge energi och tålamod att leva, arbeta, studera i vakenlätthets och sköldpaddans tempo; ”sköldpaddan”: att lämna sitt studium, i ryggmärgen återsjunka till dagen, småsakerna, det tillgängliga för den med stor blick på mänskas situation.

2

Jag vässar pennan – den där starka och samtidigt diffusa doften – som i början av en upptäcktsfärd i ett dimmigt landskap där ny kunskap i en solstrimma kunde komma till synes; det lustfyllda och medvetet vakna tillståndet i skolbänken inför en favoritlektion.

3

Studier och glömska. Ta in något nytt, men också bevara din integritet vars ledmotiv blivit synligare genom åren. Ta in nytt – växa. Men organiskt, inte så att det desavouerar din erfarenhet och din hållning.

4

Du finner och älskar en författare. Vad du sedan hör och läser om honom är som vore det riktat till dig som hans son eller förtrogne; du skrider till hans försvar i varje angrepp. Du drömmer att kunna bli en efterföljare. – Och så en period av ”anxiety of influence”. Där ligger din nya bok färdig, idag kom den från tryckeriet. Ditt barn. Och det som förut var kärlek kunde nu omvandlas till motvilja och förnekelse. Och detta är kanske en nödvändig passus. Ett nålsöga. Du får återvända till ditt; du får se hur du med vänner talar och gestikulerar, du får föra in ditt temperament och ditt minne i dikten; du är fortfarande besläktad men din personlighet har fått sin rörelse och sin form. Dina fel och förtjänster går in i ditt verk. Och du ser den andres, förebildens, förtjänster och fel. Han blir en person som har flyttat ut från ditt centrum och nu på nytt, i sin egenart, blir en föregångare i en tradition. Nu ingår du i traditionen, inte som advokat eller gesäll, utan som individ i ett unikt liv vilket har möjligheter att se och gestalta något gemensamt mänskligt. 

 5

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Myten om Wu-tao-tzu (Sven Lindqvist): konstnären som går in i sitt verk. Men kan man inte tänka sig motsatsen: Konstnären som går ut ur sitt verk? Den livshållning och blick han tidigare gestaltat söker han nu leva. Det behöver inte betyda att han slutar med sin konst, bara att livspraktiken nu finns med och inför nya moment.

6

Poesi: inte återge naturen. Lära av naturen. ”Tre stenar på stranden, och dikten är färdig.” (Saarikoski till Willy Granqvist)

7

”Sök inte en hållbar attityd.” Var med i situationen. Ichi go, ichi ge.

8

Varför har Gamla testamentet kunnat fängsla och fattas av hög som låg? För att där framträder personligheter, individer; Abraham vänder sig mot Gud och ber Honom skona invånarna i Sodom.

9

Gioco di piume Av Hebriana Alainentalo

I natt mycket litet sömn; klåda, förmodligen genom ett äpple på kvällen. Hittade bland flyttlådorna en linjal och skrapade den mellan skulderbladen. Jag ligger och kliar mig och vreden över utebliven sömn växer.

Upp vid niotiden, toalett, promenad i den nya omgivningen med Sigge (hunden). Sol, 14 plusgrader. Våren gör sig ingen brådska, men den finns i varje levande cell – och nu blir vårens spänstiga steg för ett ögonblick mina. Dagen begynner som alltid på nytt, innan dagsprogrammet, innan födan, denna timme då kroppen och själen möter det som kommer i dess väg och undfår kontakter i vakenheten: ljus och luft.

10

Med tankes öga kan vi åskåda; intellektet får oss att fatta vår situation på ett klot som snurrar i rymden och för oss så tillbaka till sinnenas öga i kontakt med det som här lever – idag våren då trädens blad börjar ge skugga – och ser att min kropp och jag är en del av detta, ett ofattbart fattbart, och så öppnas jag för den kraft som strömmar genom skapelsen, den som ger liv och som förgör och när den förgör av det bortgångna skänker nytt liv åt det kommande i ett ständigt oavslutat. Och å andra sidan är det sinnliga ögat det som ger själen och intellektet – omedelbart, vardagligt, ordlöst – gemenskap. Som att efter en förmiddag med plågor, tyckande sig vara den som har det värst och lider mest, gå ut och se andra plågade: en knotig reumatiker; en okammad man där flinten glänser genom de tunna håren då han släpar sig fram med nacken stelnad så han bara kan se i marken; en åldrig kvinna med gåstol, hon darrar i axlarna och i ansiktet men har klätt sig fin i sommarklänning och ögonen glimmar flickaktigt då en liten fransk bulldog springer fram för att hälsa…Och veta att du är en av många plågade, en under livs villkor; och du har ändå, kan ändå ha, tillgång till denna dag. Ljuset finns, gatan, ett fint nät av kärlek och samförstånd mellan de svaga.

11

Rabbe Enckells skuldkänsla efter knivningen av Oscar Parland – hur han använder denna händelse för att förstå vad en människa är, och vad hon är i historien.

Det är hans livshållning som den yttrar sig i stilen som intresserar mig. Hans sätt att vara, hans praktik, inte sentensiös livsvisdom. I rörelsen finns hans livsvisdom.

12

Konst är vidareskapande, nyskapande, inte ”avbildning”. En målning är inte mimetisk, imiterar inte, den fortsätter verkligheten; bild, tankestreck– och sedan? Blomman i målningen har sin ”personlighet” lika mycket som blomman i dikesrenen. ”Se blomman på smaragdegrunden!” – den konstnärs blick.

13

När du inte är ditt ”bättre” jag, ska du vara tyst? (”Det är efter din lycka…”) Ditt bättre jag finns alltid med. Igår såg det, utanför sopstationen, de första tussilagona sollysta i backen under nakna ekar.

14

Ditt ”bättre” jag: en tråd av kärlek till livet och livs ande; det där små tussilago ständigt föds i tovigt fjolårsgräs. Ande kom – och gick.

15

Harpa skugga Bild Hebriana AlainentaloÄr inte all genuin konst något sett med vårt bättre jag genom pennan eller penseln? Och betraktaren? – Kan svara (genom bildning?) på det av ande som finns i naturen och i människan. Jämför Georg Klein om viljan (Inledning till Pièta).

16

Mitt ”bättre” jag – inte något bra begrepp! Men det är det spontana ordet för en upplevd tanke, en språkhåv för det ordlösa.. I naturen finns ett andligt i sams med ett fysiskt-biologiskt, och vi är ofta blinda – själsblinda – för det förra, och så oemottagliga det helbrädagörande i det senare. (Och ändå förnimmer vi omedelbart andes frånvaro i radien av det döda trädet!) – Det finns målningar där detta andligt-fysiska kommer till synes.

17

”Död låg naturen för mitt öga…” Egentligen skulle det ha hetat: ”Mitt öga var dött...” Naturen som helhet fattad är aldrig död. Den pågår ständigt; där växlas från liv till död, från död till liv. Den kan bli vår Kristina. Inte minst när vi har kroppsliga besvär kan den – på en morgonpromenad som idag försommarsol – få en förbindelse med hela oss, vår själ och vår kropp.

18

Är detta kanske analogt med Bubers distinktion mellan sanning och verklighet? Vetenskapsmannen – sanningens apostel – saknar ”det hemliga”. ”Offenbares Geheimniss” (Goethe) som förnuftet blockerar förbindelse till. Vi ser kanske inte med vårt ”bättre” jag – utan med det i oss som är del i det ”eviga”. – Genom sinnena; i konstverket.

Hos Proust: återförandet till barnets blick. Och hans verk talar, vad han än säger, vad han än har för system – paradoxalt – att vägen dit går genom intellekt och bildning. Elstir, målaren som återger det vilket bortom färdiga föreställningar är omedelbart sett. Bergotte, författaren, vars stils genuinitet kommer fram också i hans tal; författaren individuell variant i en tradition-evolution (Proust använder analogier från vetenskapen) – en bildning. Och Bergotte, ehuru goj, en jude? (Alla poeter är i viss mening judar, enligt Marina Tsvetajeva). Prousts mor och mormor tillhörde en judisk släkt och kanske kan man som Mikael Enckell se en sida hos författaren (av franska kritiker kallades han ”en oriental”) som tillhörig den judendom som konfliktvaket tolkar Skriften och världen. Kulturens skrift och världens skrift i oavslutat samspel. Och vi, måste inte också vi ha en bildning, förebilder, att utgå ifrån i en oavslutad tolkning i en sekulariserad handelsvärld vars ensidiga materialism kommet allt längre från människan och andes källor?

19

Man lär så länge man lever – så länge man är en levande, så länge man hoppas.

 

 

 

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.