Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Jag bor på ett berg Essä i fragment



1

Ägg Träd Brinna Av Hebriana AlainentaloEn timmes intensiv studiesamvaro andakt – som kan ge energi och tålamod att leva, arbeta, studera i vakenlätthets och sköldpaddans tempo; ”sköldpaddan”: att lämna sitt studium, i ryggmärgen återsjunka till dagen, småsakerna, det tillgängliga för den med stor blick på mänskas situation.

2

Jag vässar pennan – den där starka och samtidigt diffusa doften – som i början av en upptäcktsfärd i ett dimmigt landskap där ny kunskap i en solstrimma kunde komma till synes; det lustfyllda och medvetet vakna tillståndet i skolbänken inför en favoritlektion.

3

Studier och glömska. Ta in något nytt, men också bevara din integritet vars ledmotiv blivit synligare genom åren. Ta in nytt – växa. Men organiskt, inte så att det desavouerar din erfarenhet och din hållning.

4

Du finner och älskar en författare. Vad du sedan hör och läser om honom är som vore det riktat till dig som hans son eller förtrogne; du skrider till hans försvar i varje angrepp. Du drömmer att kunna bli en efterföljare. – Och så en period av ”anxiety of influence”. Där ligger din nya bok färdig, idag kom den från tryckeriet. Ditt barn. Och det som förut var kärlek kunde nu omvandlas till motvilja och förnekelse. Och detta är kanske en nödvändig passus. Ett nålsöga. Du får återvända till ditt; du får se hur du med vänner talar och gestikulerar, du får föra in ditt temperament och ditt minne i dikten; du är fortfarande besläktad men din personlighet har fått sin rörelse och sin form. Dina fel och förtjänster går in i ditt verk. Och du ser den andres, förebildens, förtjänster och fel. Han blir en person som har flyttat ut från ditt centrum och nu på nytt, i sin egenart, blir en föregångare i en tradition. Nu ingår du i traditionen, inte som advokat eller gesäll, utan som individ i ett unikt liv vilket har möjligheter att se och gestalta något gemensamt mänskligt. 

 5

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Myten om Wu-tao-tzu (Sven Lindqvist): konstnären som går in i sitt verk. Men kan man inte tänka sig motsatsen: Konstnären som går ut ur sitt verk? Den livshållning och blick han tidigare gestaltat söker han nu leva. Det behöver inte betyda att han slutar med sin konst, bara att livspraktiken nu finns med och inför nya moment.

6

Poesi: inte återge naturen. Lära av naturen. ”Tre stenar på stranden, och dikten är färdig.” (Saarikoski till Willy Granqvist)

7

”Sök inte en hållbar attityd.” Var med i situationen. Ichi go, ichi ge.

8

Varför har Gamla testamentet kunnat fängsla och fattas av hög som låg? För att där framträder personligheter, individer; Abraham vänder sig mot Gud och ber Honom skona invånarna i Sodom.

9

Gioco di piume Av Hebriana Alainentalo

I natt mycket litet sömn; klåda, förmodligen genom ett äpple på kvällen. Hittade bland flyttlådorna en linjal och skrapade den mellan skulderbladen. Jag ligger och kliar mig och vreden över utebliven sömn växer.

Upp vid niotiden, toalett, promenad i den nya omgivningen med Sigge (hunden). Sol, 14 plusgrader. Våren gör sig ingen brådska, men den finns i varje levande cell – och nu blir vårens spänstiga steg för ett ögonblick mina. Dagen begynner som alltid på nytt, innan dagsprogrammet, innan födan, denna timme då kroppen och själen möter det som kommer i dess väg och undfår kontakter i vakenheten: ljus och luft.

10

Med tankes öga kan vi åskåda; intellektet får oss att fatta vår situation på ett klot som snurrar i rymden och för oss så tillbaka till sinnenas öga i kontakt med det som här lever – idag våren då trädens blad börjar ge skugga – och ser att min kropp och jag är en del av detta, ett ofattbart fattbart, och så öppnas jag för den kraft som strömmar genom skapelsen, den som ger liv och som förgör och när den förgör av det bortgångna skänker nytt liv åt det kommande i ett ständigt oavslutat. Och å andra sidan är det sinnliga ögat det som ger själen och intellektet – omedelbart, vardagligt, ordlöst – gemenskap. Som att efter en förmiddag med plågor, tyckande sig vara den som har det värst och lider mest, gå ut och se andra plågade: en knotig reumatiker; en okammad man där flinten glänser genom de tunna håren då han släpar sig fram med nacken stelnad så han bara kan se i marken; en åldrig kvinna med gåstol, hon darrar i axlarna och i ansiktet men har klätt sig fin i sommarklänning och ögonen glimmar flickaktigt då en liten fransk bulldog springer fram för att hälsa…Och veta att du är en av många plågade, en under livs villkor; och du har ändå, kan ändå ha, tillgång till denna dag. Ljuset finns, gatan, ett fint nät av kärlek och samförstånd mellan de svaga.

11

Rabbe Enckells skuldkänsla efter knivningen av Oscar Parland – hur han använder denna händelse för att förstå vad en människa är, och vad hon är i historien.

Det är hans livshållning som den yttrar sig i stilen som intresserar mig. Hans sätt att vara, hans praktik, inte sentensiös livsvisdom. I rörelsen finns hans livsvisdom.

12

Konst är vidareskapande, nyskapande, inte ”avbildning”. En målning är inte mimetisk, imiterar inte, den fortsätter verkligheten; bild, tankestreck– och sedan? Blomman i målningen har sin ”personlighet” lika mycket som blomman i dikesrenen. ”Se blomman på smaragdegrunden!” – den konstnärs blick.

13

När du inte är ditt ”bättre” jag, ska du vara tyst? (”Det är efter din lycka…”) Ditt bättre jag finns alltid med. Igår såg det, utanför sopstationen, de första tussilagona sollysta i backen under nakna ekar.

14

Ditt ”bättre” jag: en tråd av kärlek till livet och livs ande; det där små tussilago ständigt föds i tovigt fjolårsgräs. Ande kom – och gick.

15

Harpa skugga Bild Hebriana AlainentaloÄr inte all genuin konst något sett med vårt bättre jag genom pennan eller penseln? Och betraktaren? – Kan svara (genom bildning?) på det av ande som finns i naturen och i människan. Jämför Georg Klein om viljan (Inledning till Pièta).

16

Mitt ”bättre” jag – inte något bra begrepp! Men det är det spontana ordet för en upplevd tanke, en språkhåv för det ordlösa.. I naturen finns ett andligt i sams med ett fysiskt-biologiskt, och vi är ofta blinda – själsblinda – för det förra, och så oemottagliga det helbrädagörande i det senare. (Och ändå förnimmer vi omedelbart andes frånvaro i radien av det döda trädet!) – Det finns målningar där detta andligt-fysiska kommer till synes.

17

”Död låg naturen för mitt öga…” Egentligen skulle det ha hetat: ”Mitt öga var dött...” Naturen som helhet fattad är aldrig död. Den pågår ständigt; där växlas från liv till död, från död till liv. Den kan bli vår Kristina. Inte minst när vi har kroppsliga besvär kan den – på en morgonpromenad som idag försommarsol – få en förbindelse med hela oss, vår själ och vår kropp.

18

Är detta kanske analogt med Bubers distinktion mellan sanning och verklighet? Vetenskapsmannen – sanningens apostel – saknar ”det hemliga”. ”Offenbares Geheimniss” (Goethe) som förnuftet blockerar förbindelse till. Vi ser kanske inte med vårt ”bättre” jag – utan med det i oss som är del i det ”eviga”. – Genom sinnena; i konstverket.

Hos Proust: återförandet till barnets blick. Och hans verk talar, vad han än säger, vad han än har för system – paradoxalt – att vägen dit går genom intellekt och bildning. Elstir, målaren som återger det vilket bortom färdiga föreställningar är omedelbart sett. Bergotte, författaren, vars stils genuinitet kommer fram också i hans tal; författaren individuell variant i en tradition-evolution (Proust använder analogier från vetenskapen) – en bildning. Och Bergotte, ehuru goj, en jude? (Alla poeter är i viss mening judar, enligt Marina Tsvetajeva). Prousts mor och mormor tillhörde en judisk släkt och kanske kan man som Mikael Enckell se en sida hos författaren (av franska kritiker kallades han ”en oriental”) som tillhörig den judendom som konfliktvaket tolkar Skriften och världen. Kulturens skrift och världens skrift i oavslutat samspel. Och vi, måste inte också vi ha en bildning, förebilder, att utgå ifrån i en oavslutad tolkning i en sekulariserad handelsvärld vars ensidiga materialism kommet allt längre från människan och andes källor?

19

Man lär så länge man lever – så länge man är en levande, så länge man hoppas.

 

 

 

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.