Hundkäx.

Hundkäxet: om livets och konstens betydelsebärande bilder

Första bilden: ett dike invid bilvägen där det växer hundkäx (en av barndomens alla växter jag faktiskt lärde mig känna igen) och min mamma som går på vägen trettio meter ...

Av: Rasmus Lygner | 27 februari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Människor lär av djuren och djur lär av människorna

Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt. 100 sit-ups för att sätta igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch och en god-morgon-hälsning till mina redan utflugna barn. Allt på ...

Av: Vladimir Oravsky | 27 mars, 2013
Gästkrönikör

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | 27 augusti, 2013
Essäer om religionen

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Jag bor på ett berg Essä i fragment



1

Ägg Träd Brinna Av Hebriana AlainentaloEn timmes intensiv studiesamvaro andakt – som kan ge energi och tålamod att leva, arbeta, studera i vakenlätthets och sköldpaddans tempo; ”sköldpaddan”: att lämna sitt studium, i ryggmärgen återsjunka till dagen, småsakerna, det tillgängliga för den med stor blick på mänskas situation.

2

Jag vässar pennan – den där starka och samtidigt diffusa doften – som i början av en upptäcktsfärd i ett dimmigt landskap där ny kunskap i en solstrimma kunde komma till synes; det lustfyllda och medvetet vakna tillståndet i skolbänken inför en favoritlektion.

3

Studier och glömska. Ta in något nytt, men också bevara din integritet vars ledmotiv blivit synligare genom åren. Ta in nytt – växa. Men organiskt, inte så att det desavouerar din erfarenhet och din hållning.

4

Du finner och älskar en författare. Vad du sedan hör och läser om honom är som vore det riktat till dig som hans son eller förtrogne; du skrider till hans försvar i varje angrepp. Du drömmer att kunna bli en efterföljare. – Och så en period av ”anxiety of influence”. Där ligger din nya bok färdig, idag kom den från tryckeriet. Ditt barn. Och det som förut var kärlek kunde nu omvandlas till motvilja och förnekelse. Och detta är kanske en nödvändig passus. Ett nålsöga. Du får återvända till ditt; du får se hur du med vänner talar och gestikulerar, du får föra in ditt temperament och ditt minne i dikten; du är fortfarande besläktad men din personlighet har fått sin rörelse och sin form. Dina fel och förtjänster går in i ditt verk. Och du ser den andres, förebildens, förtjänster och fel. Han blir en person som har flyttat ut från ditt centrum och nu på nytt, i sin egenart, blir en föregångare i en tradition. Nu ingår du i traditionen, inte som advokat eller gesäll, utan som individ i ett unikt liv vilket har möjligheter att se och gestalta något gemensamt mänskligt. 

 5

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Myten om Wu-tao-tzu (Sven Lindqvist): konstnären som går in i sitt verk. Men kan man inte tänka sig motsatsen: Konstnären som går ut ur sitt verk? Den livshållning och blick han tidigare gestaltat söker han nu leva. Det behöver inte betyda att han slutar med sin konst, bara att livspraktiken nu finns med och inför nya moment.

6

Poesi: inte återge naturen. Lära av naturen. ”Tre stenar på stranden, och dikten är färdig.” (Saarikoski till Willy Granqvist)

7

”Sök inte en hållbar attityd.” Var med i situationen. Ichi go, ichi ge.

8

Varför har Gamla testamentet kunnat fängsla och fattas av hög som låg? För att där framträder personligheter, individer; Abraham vänder sig mot Gud och ber Honom skona invånarna i Sodom.

9

Gioco di piume Av Hebriana Alainentalo

I natt mycket litet sömn; klåda, förmodligen genom ett äpple på kvällen. Hittade bland flyttlådorna en linjal och skrapade den mellan skulderbladen. Jag ligger och kliar mig och vreden över utebliven sömn växer.

Upp vid niotiden, toalett, promenad i den nya omgivningen med Sigge (hunden). Sol, 14 plusgrader. Våren gör sig ingen brådska, men den finns i varje levande cell – och nu blir vårens spänstiga steg för ett ögonblick mina. Dagen begynner som alltid på nytt, innan dagsprogrammet, innan födan, denna timme då kroppen och själen möter det som kommer i dess väg och undfår kontakter i vakenheten: ljus och luft.

10

Med tankes öga kan vi åskåda; intellektet får oss att fatta vår situation på ett klot som snurrar i rymden och för oss så tillbaka till sinnenas öga i kontakt med det som här lever – idag våren då trädens blad börjar ge skugga – och ser att min kropp och jag är en del av detta, ett ofattbart fattbart, och så öppnas jag för den kraft som strömmar genom skapelsen, den som ger liv och som förgör och när den förgör av det bortgångna skänker nytt liv åt det kommande i ett ständigt oavslutat. Och å andra sidan är det sinnliga ögat det som ger själen och intellektet – omedelbart, vardagligt, ordlöst – gemenskap. Som att efter en förmiddag med plågor, tyckande sig vara den som har det värst och lider mest, gå ut och se andra plågade: en knotig reumatiker; en okammad man där flinten glänser genom de tunna håren då han släpar sig fram med nacken stelnad så han bara kan se i marken; en åldrig kvinna med gåstol, hon darrar i axlarna och i ansiktet men har klätt sig fin i sommarklänning och ögonen glimmar flickaktigt då en liten fransk bulldog springer fram för att hälsa…Och veta att du är en av många plågade, en under livs villkor; och du har ändå, kan ändå ha, tillgång till denna dag. Ljuset finns, gatan, ett fint nät av kärlek och samförstånd mellan de svaga.

11

Rabbe Enckells skuldkänsla efter knivningen av Oscar Parland – hur han använder denna händelse för att förstå vad en människa är, och vad hon är i historien.

Det är hans livshållning som den yttrar sig i stilen som intresserar mig. Hans sätt att vara, hans praktik, inte sentensiös livsvisdom. I rörelsen finns hans livsvisdom.

12

Konst är vidareskapande, nyskapande, inte ”avbildning”. En målning är inte mimetisk, imiterar inte, den fortsätter verkligheten; bild, tankestreck– och sedan? Blomman i målningen har sin ”personlighet” lika mycket som blomman i dikesrenen. ”Se blomman på smaragdegrunden!” – den konstnärs blick.

13

När du inte är ditt ”bättre” jag, ska du vara tyst? (”Det är efter din lycka…”) Ditt bättre jag finns alltid med. Igår såg det, utanför sopstationen, de första tussilagona sollysta i backen under nakna ekar.

14

Ditt ”bättre” jag: en tråd av kärlek till livet och livs ande; det där små tussilago ständigt föds i tovigt fjolårsgräs. Ande kom – och gick.

15

Harpa skugga Bild Hebriana AlainentaloÄr inte all genuin konst något sett med vårt bättre jag genom pennan eller penseln? Och betraktaren? – Kan svara (genom bildning?) på det av ande som finns i naturen och i människan. Jämför Georg Klein om viljan (Inledning till Pièta).

16

Mitt ”bättre” jag – inte något bra begrepp! Men det är det spontana ordet för en upplevd tanke, en språkhåv för det ordlösa.. I naturen finns ett andligt i sams med ett fysiskt-biologiskt, och vi är ofta blinda – själsblinda – för det förra, och så oemottagliga det helbrädagörande i det senare. (Och ändå förnimmer vi omedelbart andes frånvaro i radien av det döda trädet!) – Det finns målningar där detta andligt-fysiska kommer till synes.

17

”Död låg naturen för mitt öga…” Egentligen skulle det ha hetat: ”Mitt öga var dött...” Naturen som helhet fattad är aldrig död. Den pågår ständigt; där växlas från liv till död, från död till liv. Den kan bli vår Kristina. Inte minst när vi har kroppsliga besvär kan den – på en morgonpromenad som idag försommarsol – få en förbindelse med hela oss, vår själ och vår kropp.

18

Är detta kanske analogt med Bubers distinktion mellan sanning och verklighet? Vetenskapsmannen – sanningens apostel – saknar ”det hemliga”. ”Offenbares Geheimniss” (Goethe) som förnuftet blockerar förbindelse till. Vi ser kanske inte med vårt ”bättre” jag – utan med det i oss som är del i det ”eviga”. – Genom sinnena; i konstverket.

Hos Proust: återförandet till barnets blick. Och hans verk talar, vad han än säger, vad han än har för system – paradoxalt – att vägen dit går genom intellekt och bildning. Elstir, målaren som återger det vilket bortom färdiga föreställningar är omedelbart sett. Bergotte, författaren, vars stils genuinitet kommer fram också i hans tal; författaren individuell variant i en tradition-evolution (Proust använder analogier från vetenskapen) – en bildning. Och Bergotte, ehuru goj, en jude? (Alla poeter är i viss mening judar, enligt Marina Tsvetajeva). Prousts mor och mormor tillhörde en judisk släkt och kanske kan man som Mikael Enckell se en sida hos författaren (av franska kritiker kallades han ”en oriental”) som tillhörig den judendom som konfliktvaket tolkar Skriften och världen. Kulturens skrift och världens skrift i oavslutat samspel. Och vi, måste inte också vi ha en bildning, förebilder, att utgå ifrån i en oavslutad tolkning i en sekulariserad handelsvärld vars ensidiga materialism kommet allt längre från människan och andes källor?

19

Man lär så länge man lever – så länge man är en levande, så länge man hoppas.

 

 

 

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Resor i det susande Karelen

“Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten, i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymma, förrn den ...

Av: Rolf Karlman | Resereportage | 29 juli, 2016

Annakarin Svedberg

Efter bion

För en del år sedan skrev jag esoteriska sagor och berättelser. Här är en av dem.

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 14 mars, 2016

Prolog

Det store arbeidet mitt - Livsføring. På sporet av livet selv i det moderne - er til ende. Således er det på sin rette plass å lage en prolog til ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 maj, 2010

Jag, kvinnomyran?

Vissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden ...

Av: Sandra Jönsson | Gästkrönikör | 08 mars, 2013

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var ...

Av: Carsten Schale | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.