En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Ett litteratöröde



Ett litteratöröde

Litterär berömmelse är en vansklig historia. De flesta av dagens "namn" är snart glömda eller förvandlade till anekdoter i litteraturhistoriens marginal. Den en gång uppburne Gustaf af Geijerstam lever i vår föreställning främst som en strindbergsk karikatyr och om någon i dag – för att ta ett mer kuriöst exempel – minns H M Nordlindhs namn, är det endast därför att Henning Berger, då han en glad natt på hotell Anglais skulle demonstrera en ny revolver, råkade vådaskjuta Nordlindh till döds.

En som emellertid bar denna katastrof med fattning (för Berger innebar den naturligtvis en personlig tragedi) var den unge litteratören Erik Norling, och med den oförställda uppriktighet och närmast chockerande cynism som var hans särmärke berättar att "skottet på Anglais kom som beställt för min räkning". På grund av namnlikheten hade han nämligen ofta förväxlats med den på sin tid berömdare kollegan och legat sömnlös av sårad fåfänga. Ja, han hade funderat på att byta namn.

Om namnet Erik Norling trots allt inte är glömt tillfaller äran härför Bertil Malmberg, som skrev ett elegant porträtt i DN 1956 (omtryckt i Förklädda memoarer). Malmberg erinrar sig "en något maliciös herre som skrev om böcker och författare på en ovanligt ren prosa". På Norlings talang var det inget fel, men det fanns något i hans tonfall som plötsligt "kunde desavouera det patos han utgav sig kämpa för".

Men, skriver Malmberg vidare, "låt oss inte moralisera, detta så mycket mindre som han många gånger om gottgjorde sin ungdomliga opålitlighet i den sista bok han gav ut (1930), en samling ’indiskreta memoarer’ under titeln ’Mänskligt’, som inte bara drabbade andra, utan även den egna personen, och som var lika charmerande och humoristisk i sin exhibitionism som modig i sitt självutlämnande."

 

Allt hade börjat under de bästa auspicier. Den unge Norling hade studerat för Levertin och varit föremål för den beundrade lärarens personliga välvilja, han hade tagit en examen i München och i tjugoårsåldern börjat medarbeta i Stockholms Dagblad. Heidenstam hade tagit hans tjänster i anspråk och han var en trägen och gärna sedd gäst på "diktarfurstens" Naddö. Inblickarna i litteraturpolitiskt kannstöperi och kotteriväsen tycks ha befäst Norling i hans moraliska relativism (för att använda ett överseende uttryck) och samtidigt som han spelade rollen som sin höge beskyddares ombud noterade han dennes fåfänga och "alltför mänskliga" narraktighet. Sina baktankar luftade han i någon försmädlig bisats, ett dubbelspel som med tiden blev alltmer utstuderat.

I början av 1910 – Strindbergsfejdens år – finner vi författaren i ett tillstånd av passivitet och svårmod. Han hade förlorat sin plats på det konservativa Stockholms Dagblad, våren kom med oro, villrådighet och längtan bort:

 

Träden knoppades i Humlegården, men jag märkte det inte, där jag ruggig och arg vandrade till mina böcker på K. biblioteket. Strömmen lät höra sitt vårbrus i glasklara marskvällar, men detta endast retade mig genom sitt ironiskt lockande mummel om fjärran länder och fria strövtåg. Hördes då till råga på allt en långdragen vissling från ett kontinentaltåg på Centralen, började det bända i mitt bröst av åtrå att få lyfta mina kanske snart förlamade vingar och av hat mot de – som jag trodde – lyckliga, vilka med ett gott kreditiv på fickan ilade till en vårfrukost vid Langelinie, till Friedrichstrasses nattfröjder, Münchens gamla konst och mörka öl.

 

Nu kom Norling verkligen snart nog till Köpenhamn, där vännen Henning Berger levde i landsflykt, men det var en ofrivillig odyssé eftersom han "utan laga förfall" undanhållit sig från militärtjänsten. Avresan skedde i största hast, något kreditiv på fickan hade han naturligtvis inte. Honoraren från den bankruttfähiga Afton-Tidningen (till vilken han knutits av Johan Landquist) räckte inte långt och snart fick han inskränka sin lunch till en banan och ett par fikon, "förtärda med allt annat än filosofisk ro" på en soffa i Örstedsparken. Inte desto mindre tycks åren kring 1910 ha inneburit en kulmen i Norlings publicistiska verksamhet. Då krutröken efter Strindbergsfejden skingrats framträdde snart ett nytt litteraturpolitiskt mönster och i samma mån som de så kallade tiotalisterna konsoliderades som grupp ("Bonniers enligt mystiska lagar utvalda reklamkotteri") distanserades Norling av utvecklingen och hamnade alltmer i bakvatten (närmare bestämt i Aftonbladet). I det begynnande tiotalets litterära industriväsen fanns det ingen plats för honom och med bitterhet måste han konstatera att han förvandlats till en "litteratör" à la Struve. Han sökte en kortvarig tröst hos vad som då kallades "bolsjevikerna" (även olycksbrodern Ode Balten kastade sig kuriöst nog i armarna på kommunisterna) och hos katolicismen.

Det var i detta tillstånd av uppgivelse och hämndbegär han beslöt sig för att offentliggöra sina "indiskreta memoarer". Han befann sig i en prekär situation – "avlövad och iskall väntade mig framtiden" – och valde att slutgiltigt bränna sina skepp.

 

Boken gjorde mycket riktigt skandal, men få lär ha hunnit ta del av den eftersom den mycket snabbt och diskret blev indragen och ännu i dag är ganska svår att uppdriva. Det är skada eftersom den alltjämt är högst läsvärd och i motsats till Sprengels beryktade företal till Krusenstjerna-antologin har ett värde långt utöver paskillens. Nu då lidelserna lagt sig kan läsaren så att säga estetiskt avnjuta författarens spefågelhumör, den psykologiska skarpsynen och de många dråpliga scenerna. Han skall då också se att komiken inte endast är spetsad med infami utan även med ömhet och melankoli.

En höjdpunkt utgör skildringen av Heidenstams "stora dag", det vill säga femtioårsdagen 1909, ett av diktarfursten i detalj regisserat spektakel. Vi ser skalden motta de många deputationerna, poserande i kaisermustasch som omsorgsfullt formerats under natten, med den heraldiska riddarprofilen som gjuten i brons. Festtalet hålls av Böök och dennes oration följs av fanfarer, salut med svensk lösen och den unisont avsjungna Medborgarsången. I kulissen rör sig den mefistofeliske Norling, bländad av grandezzan men samtidigt medveten om det spöklikt-overkliga över hela detta arrangemang, det ihåliga i de patetiska gesterna. Kring detta ödesmättade skådespel står den svenska sommaren och den ljusa natten. Gripenhet och respektlöshet har här ingått en högst egenartad legering.

 

Mindre sublimt, om än med en ton av tragik bakom de burleska upptågen, är porträttet av Henning Berger i vars öde Norling speglade sin egen känsla av deklassering och utstötthet. Den stämning som vilar över detta vänporträtt karaktäriseras bäst med Malmbergs ord: diabolisk ömhet. Minnesvärd är också berättelsen om hur Berger och Norling tillsammans med Gustaf Collijn reser till Berlin för att övervara premiären på en "symbolistisk" teaterpjäs som skrivits av den senare. Stycket hette "Tystnadens torn". Det föll platt till marken, fiaskot var mördande och den spökstämning som vilade över supén på Kaiserhof efter premiären är återgiven med Norlings mest raffinerade, makabra stilkonst.

Strängt taget fanns det bara en person som Norling alltid omfattade med beundran, om den än var motvillig och inte okomplicerad: Fredrik Böök. Tydligare än de flesta har han insett, att då Böök bekämpade esteticism och nihilism (inte minst den koketta spleen som odlades av Hjalmar Söderberg) var det samtidigt inom sig själv han bekämpade dessa makter. Det var en skapande konflikt som var Norling bekant: han förde själv en ojämn kamp mot melankoli och självuppgivelse.

Han framträdde också som novellist med samlingen "Det blodiga gycklet" (1918). Den har råkat ut för en inte alldeles oförskylld glömska. Men "Mänskligt" är värd att bli ihågkommen. Erik Norlings kunskaper om det bara alltför mänskliga är tidlösa.

Göran Lundstedt

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.