sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | 29 januari, 2016
Essäer om film

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Vagabondens väg till Hollywood

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen ...

Av: Niclas Mossberg | 03 februari, 2010
Musikens porträtt

Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke



Gustave Moreau Oedipus och SfinxenIdag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten. Eller rättare sagt har verkligheten blivit det kollektiva undermedvetna med dess lössläppta krafter: sammanbrott av det kapitalistiska systemet, terrorism, krig, sociala motsättningar etc. Verkligheten i sig är idag vårt fatum i form av spöklika krafter ur det kollektiva undermedvetna som konstituerar samtiden. Vi lever i en värld som är irreell eftersom den utgör en projektion av vår ångest och våra rädslor. Världen är förtrollad av en ond makt som består av en osalig blandning av rationalitet och irrationalitet.

Terrorismen är plågsamt verklig, men samtidigt i lika hög grad overklig. Att överallt i världen löpa risken att bli offer för ett bombattentat är irrationellt. Det gäller även det kapitalistiska systemet som bygger på konsumtion och produktion och evig tillväxt. Kapitalismen reducerar människan till en konsument och förtingligar på så sätt hennes vara. Evig tillväxt är en illusion och idén om hållbar tillväxt är bara ännu en illusion i kapitalismens namn. Förtingligandet av människan har lett till arbetslöshet och sociala oro i Europa. Att bli offer för sådana samhällskrafter är irrationellt. Fascismens återkomst i flera europeiska länder, den ökande främlingsfientligheten och rasismen är spöken från det förflutna. Verkligheten är inte längre verklig utan en kollektiv hallucination. Den är spöket som gör oss alla till spöken i en irreell tillvaro. Vi upplever en ontologisk kris som drabbar inte bara individen utan även samhället och medvetandet.

1

Hur kan vi då återfå vår verklighetskänsla? Hur kan vi besvärja verklighetens spöke? Genom språkets magi som är det nya medvetandets magi. Genom att återerövra det imaginativa språkets förmåga att uppenbara verkligheten. Det sker framför allt i det slags skrivande som skriver fram en ny verklighet. I varje fall för en poet. Och jag är poet. Jag tror på språket som ett ontologiskt instrument. Det är inte så konstigt som det låter. Lär man sig ett nytt språk. så lever man också i en ny verklighet som sjunger en annan ontologisk melodi. Låt oss sjunga en annan ontologisk melodi. Språket är människan och världen, språket är historien och civilisationen. Språket är existensen.

Giorgio De Chirico Oedipus och SfinxenSpråket utgör en magisk rituell handling därför att det skapar vår verklighetsuppfattning. Utan språk, ingen verklighet. Den som skapar ett nytt språk skapar också en ny verklighet. Det är poesins arbete, dess enda arbete, grundarbetet, den sanna grundforskningen. Den som ger nya namn åt tingen öppnar en ny värld. Skrivandet utgör därför en existentiell akt. Skrivakten är den ursprungliga existentiella akten. Skrivandet representerar tänkandet och förnimmandet i ontologisk process. Bara i skrivandet kan denna ontologiska aktivitet utspela sig. Därför är skrivandet verklighetsuppenbarelse. Skrivandet är krishantering. Men det handlar inte så mycket om en personlig krishantering utan snarare om en ontologisk krishantering. Om ontologin är i kris, måste skrivandet ha modet att konfrontera denna kris. I skrivandet, i språket finns en möjlig transcendens till ett ontologiskt haecceitas, detta här som driver bort verklighetens spöke. Haecceitas är ett centralt begrepp hos den medeltida teologen och filosofen Duns Scotus. Det betecknar en transcendental bortom förnuftets och oförnuftets kategorier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skrivandets urscen sker i mötet med Sfinxen, monstret med människohuvud, lejonkropp och örnvingar. Sfinxen inkarnerar tillvarons motstridiga krafter. Sfinxen är det mytiska spöket som tar gestalt i historiens alla demoniska spöken. Historien bildar en sorts spökkammare där verkligheten i sig är det som spökar. Varat spökar därför att det skrämmer med sin monstruösa uppenbarelse som både lockar och fascinerar. Med Rudolf Ottos term representerar verkligheten i sig det numinösa, det gåtfulla och mystika som befinner sig utanför det mänskliga medvetandet men samtidigt utgör det som ontologiskt sett är allra närmast. Det numinösa symboliseras av Sfinxens monstruösa gestalt.

När jag talar om skrivandet som mötet med Sfinxen, anspelar jag naturligtvis på Oidipusmyten. Enligt denna myt dödar Oidipus sin far och gifter sig med sin mor. Men det centrala i myten är mötet med Sfinxen på vägen till Thebe. Sfinxen ställer en gåta till alla förbipasserande och den som inte kan svara på gåtan slits i stycken och äts upp. Gåtan lyder: ”Vad är det som kryper på alla fyra på morgonen, går på två ben vid middagstid och tre ben på kvällen?” Oidipus svarar rätt då han säger: ”Människan!” Svaret driver Sfinxen att begå självmord genom att kasta sig nerför ett klippstup. Oidipus svar upphäver dess makt och får den att försvinna av egen vilja. För människan är existensens gåta människan själv. Hon är sin egen transcendental. Om hon finner sin transcendental, går Sfinxen upp i tom luft.

Gustave Moreau Hesiodos och musanSkrivandet innebär att färdas i Oidipus svar ”Människan!” genom att möta tillvarons krafter symboliserade av Sfinxen, monstret med människohuvud, lejonkropp och örnvingar. Skrivandet innebär att färdas i den gåta som är människan, denna varelse som skiftar gestalt med tiden och ständigt bär på döden, negationen av sitt eget vara. Skrivandet ställs om och om igen inför frågan: Vad är människan utsatt för tillvarons övermäktiga krafter? Svaret på frågan blir en omformulering av samma fråga från ännu en inkarnation av Sfinxen som skrivandet måste konfrontera. Därför är skrivakten ett med själva existensakten.

Sigmund Freud är den som gjort mötet med Sfinxen i Oidipusmyten till kärnan i sitt tänkande. Det centrala hos honom är egentligen inte det famösa oidipuskomplexet utan just mötet med Sfinxen. Han gör detta möte till en teori om krafterna i människans psyke, samhället och existensen. Framför att gör han mötet till en teori om språket och språkarbetet, det vill säga skrivandet. Psykoanalysen bygger på språkets magi att uppenbara sanningar som även förnekas av subjektiviteten. Språkarbetet utvecklas till en drömtydning av människans drömtillvaro, detta att hon lever i en illusorisk värld. Språket blir nyckeln till insikt och hälsa både på ett individuellt och samhälleligt plan.

I Freuds första fas avslöjar mötet med Sfinxen det omedvetna och dess drifter. Libidon är det som styr individens psyke, den makt som måste konfronteras. Under mellanfasen utvecklar han idén om lustprincipen och realitetsprincipen som befinner sig i konflikt hos individen. Drifterna måste anpassa sig efter verkligheten för att inte neuroser ska uppstå. Den sista fasen renodlar dessa tankar till konflikten mellan Eros och Thanatos. I grekisk mytologi är Eros kärleksguden och Thanatos dödsguden. Eros representerar livsdriften och Thanatos dödsdriften både inom människan och i samhället. Tillvarons monster har Eros ansikte och Thanatos lejonkropp. Men Sfinxen har också örnvingar. Själva metapsykologin, teoriarbetet eller språkarbetet, blir hos den sene Freud Sfinxens vingar. Detta är den möjliga friheten genom reflexion och analys.

På ett liknande sätt utgör skrivandet en konfrontation med Eros och Thanatos i form av ett språkarbete som leder till befrielse genom insikt. Freud menar i Bortom lustprincipen (1919) att ”Livet är en omväg till döden”. Skrivandet reser på denna omväg och noterar varje steg och rörelse. Det är att möta sitt öde och få ödesgudinnan Ananke att le. Det är ett leende som omvandlar och transcenderar fatum.

Sfinxen i EgyptenHos Freud står Ananke över Eros och Thanatos. Ananke betyder nödvändighet och det nödvändiga är det som styr ödet, motsättningen mellan Eros och Thanatos. Syftet med hans teoribygge är att befria människan från neuroser och illusioner. Han står alltid på Anankes sida, det verkliga eller det nödvändiga mot Eros och Thanatos. Samtidigt märks en tvetydighet hos Freud som har att göra med hans tro på Eros förvandlande makt i civilisationen och historien. Haecceitas är ytterst Eros verk. Det är att öppna det möjligas horisonter. Vi vantrivs i kulturen (1930) avslutas med de profetiska raderna: ”Och nu är att vänta att den andra av de båda ”himmelska makterna”, den evige Eros, skall göra en ansträngning att hävda sig i kampen med sin lika odödlige motståndare. Men vem kan förutse resultatet och utgången.” Sista meningen la Freud till i andra upplagan av boken utgiven 1931 då hotet från nazismen började bli akut.

2

Skrivandet står på det möjligas sida som är en annan sorts nödvändighet, Eros nödvändighet, ett öde som vänds till frihet. Skrivandet verkar för frihetens primat i denna världen. Men friheten kräver en transcendens till haecceitas ontologisk rum. För den fransk-judiske poeten och filosofen Benjamin Fondane är haecceitas förknippad med en metafysisk exil i denna världen. Människan är den oändliga exilens varelse och skrivandet blir ett sätt att registrera ett sådant predikament. Det judiska ödet i historien speglar människans öde i historien och existensen: att tvingas leva i ständig exil utan metafysiskt hem varken på denna jord eller någon annanstans. Därför kan Fondane tala om ”le mal des fantômes”, spökenas sjukdom, det vill säga tillståndet hos moderna människor som saknar både vara och autentiskt medvetande. Fondane mördades i Birkenau i oktober 1944. En av hans sista dikter skriven året innan han gasades ihjäl heter ”Diktens vägran”.

Sångens döttrar kom:
- ”Vill du ha oss? Vi är nakna,
våra läppar doftar lavendel …”

- Jag tänker på ravinerna i Finland
där stelfrusna soldater sover …

 Diktens jungfrur av salt
sa till mig: - ”Det är dags att älska oss!
Vi är nakna under huden.” 

- Jag tänker på de sjunkna skeppen
fyllda av vatten bakom fönstren …

 Min dröms loja horor
skriker till mig: ”Stick iväg och dyk,
fiskarna är så svala och stumma!”

- Jag tänker på fångarna i Tyskland:
de är så magra under piskan …

 Sömnens milda mödrar
skämmer bort mig: - ”Lägg dig! Tårna
riktade mot tupplurens topp.

Benjamin FondaneTörnrosa som sover i människan
lever bara av kyssar …”

- Jag tänker på de väldiga eldhav
som rasar runt jorden …

 Dödens tandlösa kärring
sa till mig: - ”Var och en har sitt öde.
Din lott på jorden är en långsam död.
Du har inget val. Så sjung!
Ingen varelse har rätt till nåd …
Vad tänker du på, vaga skugga?”

- O käraste, jag tänker på Prag!
Jag hör inte, jag hör inte längre
bönerna i synagogorna …

Inför det outhärdliga kan även dikten vägra dikta. Skrivandet kan vägra skriva. Ändå författar Fondane denna text om det omöjliga i att dikta i en tid av krig och förföljelse. Dikten är ett vittnesmål om att ”sångens döttrar” trots allt sjunger sin ontologiska melodi även i en apokalyptisk tid.

”Le mal des fantômes”, spökenas sjukdom, utgör också vår tids sjukdom. Botemedlet heter en ny medvetenhet som är konstens medvetenhet. Men konsten och poesin bidrar också till sjukdomen eftersom konsten har en tendens att förstärka verklighetsillusionen genom sitt artificiella språk. Det är ett språk som fungerar som en sorts drog, estetiserandets drog. Just denna problematik tar Fondane upp i sin dikt. Skrivandet måste för att vara autentiskt bli ett estetiskt motstånd, en motaktion mot konventionella estetiseringar av verkligheten. Det sker genom en vilja till ständig transcendens till det haecceitas som det innebär att var en omedelbart existerande individ av kött och blod i en historisk situation. Besvärjelsen av verklighetens spöke utförs av skrivakten i det existentiella haecceitas. Detta här som ständigt pekar ut sitt här i det transcendenta rum som är detta här. Bara på så vis kan de båda ontologiska transcendentalerna – människan och haecceitas – tala med en och samma röst.

 

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 mars, 2011

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | Essäer | 18 april, 2014

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 04 januari, 2016

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.