I teaterälskarnas land, anno 2009

Sverige och Finland var länge samma land. För 200 år sedan genomfördes en fredlig separation, en händelse som uppmärksammats på allehanda vis under det snart gångna Märkesåret 1809. För en ...

Av: Nancy Westman | 26 december, 2009
Reportage om scenkonst

Romain Garys svedda barndom

En liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är ...

Av: Roger Fjellström | 05 juni, 2014
Övriga porträtt

Stillbild ur filmen Meningen med livet (1983) av Monty Python

Såsfläckar på duken - frosseri på film och i konst

“And finally, monsieur, a wafer-thin mint.” Efter mycket trugande tar den extremt tjocka och proppmätta Mr. Creosote emot den tunna chokladbiten, men det blir droppen som får bägaren att rinna ...

Av: Mathias Jansson | 08 december, 2016
Essäer om konst

Vem får uttrycka sig 2012?

Det pågår ett omfattande arbete på andra sidan sundet. Lokaler, Hotel och hyrbilar bokas. Röda mattan putsas, redo att rullas fram. Danmark tar över den europeiska unionens ordförandeklubba i januari 2012 ...

Av: Fredrik Rubin | 22 november, 2011
Gästkrönikör

Werner Aspenströms fingervisningar



Werner Aspenström som ung. Bild från Wikipedia”Fingervisningar” är ett nyss utgivet postumt urval ur de anteckningshäften som Werner Aspenström förde under sina sista åtta år (han dog 1997, nära åttioårig). Titeln förklaras i en aforism i början av boken: ”Dikter – om den benämningen stör, kalla det fingervisningar.” Det är en betecknande blygsamhet, han var inte mycket för det högstämt retoriska. Några rader från mitten av juni 1990 visar att han inte heller led av självöverskattning: ”Drömde att jag satt med i publiken på någon musikalisk-litterär tillställning. Sist läste en skådespelerska några dikter av mig. En efter en ur publiken reste sig och gick.”

Och i en anteckning från året därpå: ”Men vad skall jag själv skriva och satsa på det år då jag skall fylla 73 år? Vet inte, famlar, blir allt folkskyggare.”Till och med när han vid pingsttiden 1991 fått Pilotpriset plågas han av tvivel på sig själv:”Den uppskattning jag rönt det sista halvåret känns besvärande och bindande, sanningen börjar bli brutalt tydlig: jag sysslar med provisorier, förberedelser, till något som jag anar, ja vet, inte blir av.” Detta trots att ett par av hans finaste diktsamlingar kom ut under de åren.

När Ivar Lo-Johansson avlidit – de bodde i närheten av varandra på Söder i Stockholm - opponerar han sig mot tanken på en staty i brons. Det finns värdigare föremål än författare att föreviga på det viset:”Byt ut statyerna av människor mot namnlösa djur. En fladdermus i övernaturlig storlek skulle väl passa lika bra som Strindberg i Tegnérlunden. Ferlin på Klarabergsgatan mot en annan långsträckt gestalt, en giraff t.ex., som kan mäta sig med Klara kyrka. Karl XII? En mobil i stället med svärd och fredsduva, ryckvis roterande som vår neutralitet. Det biologiska, inte biografiska.”

Notiserna om författarkolleger är få och diskreta. Vi får veta att Astrid Lindgren som han brukar träffa hos Margareta och Bo Strömstedt på Smådalarö är festlig, fast på vilket sätt sägs inte, och om Svenska Akademien och kollegerna där håller han i stort sett tyst. Raderna är fler om familjen, släkt och goda vänner på Kymmendö (Strindbergs Hemsö) som var ett ständigt sommartillhåll och där Aspenström en sommar för länge sedan lånade ut en stuga till Stig Dagerman. Dottern Anna som redigerat anteckningarna samman med Hans Isaksson (som för tio år sedan gav ut en mycket bra bok om Aspenström i Natur och Kulturs serie Litterära profiler) har försett ”Fingervisningar” med ett kort upplysande namnregister, till läsarens hjälp.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Några koncentrerade rader om årstidernas växling påminner om hur skicklig Aspenström var som naturskildrare i böcker som de prosalyriska ”Sommar”och ”Bäcken”, och noteringarna om katten Tempus som drygt 18 år gammal blir sjuk och får avlivas är gripande. Samma dag han dör repriseras ett kort inslag på TV där Aspenström läser sin dikt Snigeln, med Tempus i bild. Sedan mörknar det snabbt över sidorna i takt med att det glesnar i leden av vänner och släkt, och i början av 1996 konstaterar han knapphändigt att han själv har cancer. Bokens sista tjugo sidor är sparsamma med rapporterna om hans allt värre sjukdomstillstånd som skildras med återhållsam saklighet.

Fingervisningarna som just kommit på ellerströms förlag fick mig att läsa på nytt hans ”Vissa sidor och ovissa”, det urval essäer och artiklar som Nina Burton gjorde för Bonniers 1979 medan hon själv höll på med sin avhandling om Aspenström (som kom fem år senare: ”Mellan eld och skugga: studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström”). Aspenströms essäer har inte mattats under det tredjedels sekel som gått sedan dess, lika lite som hans lyrik. Första avdelningens recensioner behandlar några valfrändskaper. En pekar på hederlighetsmoralen hos schackspelaren Hjalmar Söderberg, en annan påpekar att nationalromantikern Heidenstam angår oss alla, inte hans braskande kollektiva uppmaningar till Ett folk, utan först då han sjunger sina Ensamhetens sånger.

Schack hade Aspenströms intresse. Boken nämner ett avbrutet korrespondensparti med en tysk i Frankfurt på slutet av trettiotalet. Tjugo år senare vill denne återuppta partiet, ”det har varit en svår tid…” Söderberg spelade med Ernest Thiel och Carl G. Laurin, Aspenström med bland andra Bengt Anderberg. Stig Dagerman som en gång skrev en novell om plånboksschack kommer in i ett annat sammanhang här, när Aspenström i en minnesartikel karakteriserar honom genom en paradox: han var både den energiske tidskritikern och den oförlöste mystikern.

40-talismen figurerar genom Sven Alfons och Karl Vennberg (själv beklagar Aspenström ”den olyckliga dekaliseringen av vårt kulturliv” men den är onekligen bekväm att använda). Tredje ståndpunkten dyker förstås upp, och Nina Burton karakteriserar honom träffande som ”den evige tredjeståndpunktaren”. Märkligt nog erbjöd den ideologiske huvudmotståndaren Herbert Tingsten honom artikelutrymme i Dagens Nyheter, avslöjar efterordet. Men brevet med den inviten besvarades aldrig.

Klara Johanson (ett urval av hennes skriverier, ”Skenbart förspillda dagar”, har just kommit på ellerströms) förklaras med hjälp av motsatsparet liv-dikt. Hon var esteten för vilken litteraturen betydde mer än livet. För henne var ett möte med en pojke mindre verkligt än minnet av Tom Sawyer-läsning. När hon bevittnade ett upplopp som kvästes av hästgardister kände hon inte medlidande med de nedridna offren utan fascinerades av hur dramat avspeglades i de kringståendes skräckslagna ansikten. Den episoden kommenterade Aspenström både i sin tidigare”Motsägelser” och i en artikel här.

Samma komplikation återkommer i hans randanmärkningar till Edith Södergrans dikt ”Månen vet…” Hon ”låter skönheten överbjuda döden. Dikten blir ett medel att besvärja en outhärdlig verklighet. Är det en brist på mänskligt engagemang? Tvärtom, förutsättningen för en känsla av vanmakt är en känsla av samhörighet, av delaktighet i andras liv.” I en lysande essä om Tove Jansson från julen 1968, föranledd av hennes ”Bildhuggarens dotter”, ser Aspenström motsatsparet trivsamhet-hot, idyll-katastrof tydligt avteckna sig i muminvärlden.

Den essän innehåller också ett tänkvärt avståndstagande från alltför intensivt rotande i det egna jaget, med udden riktad mot bekännelselitteraturen. Det tål att citeras också så här långt efteråt: ”Innerst i varje människa, ja rent av i varje samhälle, finns det en het och oätbar gröt, runt vilken katten travar. Men det är katten och hans rörelser som är det intressanta, inte gröten, det är dikten som är det angelägna, inte dess bakgrund och personliga förutsättning” - en formulering som kanske delvis hade kritiker och litteraturvetare som adressater.

I samband med en dikt av Bo Carpelan fastslår Aspenström att det finns verkligheter som kan inkretsas bara av det poetiska språket, och i en essä från 1948 opponerar han kraftigt mot alla försök att socialisera dikten. Socialismen är en tidsbegränsad rörelse, ej ett tillstånd, och lyriken en storhet vid sidan av planhushållningen. Men för den skull är lyriken inte mindre verklig än politiken, lyriken besvärjer också verkligheten: ”Även vi som lever i diktens förstäder vet dock att vad som fordras är en hängivelse utan villkor. En obetingad hörsamhet.”

1964 angriper han Ulf Linde som tvivlar på konstens nödvändighet. Är det självklart att staten ska understödja umbärligheter som kultur – varför inte då lika gärna maränger? Aspenström visar på många svenska maränger: kyrkan, krigsmakten, reklamen. Men dit hör inte dikten. Han var aldrig fången i elfenbenstornet, aldrig oengagerad. Det blåser en kall vind i inläggen från atomvapendebatten där Tingsten hörde till de ivrigaste förespråkarna. Ironikern och logikern Aspenström plockar hem poänger från motståndare vars argument så här långt i efterhand kan te sig både absurda och oroande. Att tala om att atomvapenförespråkaren var besatt av en undermedveten dödsdrift var kanske riktigt, men det måste ha varit ett slag under bältet gentemot Tingsten med hans öppet redovisade dödsskräck.

I efterskriften till urvalet talade Aspenström lite syrligt om vissa sextiotalskritiker och deras avfärdande standardfras ”jag vet inte vad jag ska använda texten till.” Det vet man med Aspenströms böcker som dessutom alla var skrivna med stor språklig omsorg, hans svenska hörde till den vackraste som skrevs och svarade mot hans ambition att ”den färdiga texten ska se lätt och frivuxen ut, utan större möda frambragt…” Men mödan fanns förstås, som framgår av den avslöjande efterskriften.

Så kan man till slut erinra om att även som lyriker var Aspenström en av våra allra främsta. Dikten ”Den ni väntar passerar inte förstäderna” har behållit sin oroande gåtfullhet antingen man väljer att tolka den politiskt eller existentiellt. ”Ikaros och gossen Gråsten” som kan påminna om Harry Martinsons sträva naturlyrik är ett nyktert konstaterande att dikt inte bara är högtflygande och himmelssträvande:

Efter att ha läst 74 dikter om flykt och om vingar

önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,

den nedåtvända själen, konsten att stanna

och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten

eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,

som glanslöst men evigt grönskar.

Samt ”Sardinen på tunnelbanan”, med dess suveräna slutrad: ”Sardinen vill att burken öppnas emot havet.”

 

Ivo Holmqvist

 

Källa

Werner Aspenström

Fingervisningar

ellerströms

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Är rationell moralisk diskussion möjlig?

Jorden är utsatt för miljökatastrofer och klimathot av apokalyptiska dimensioner. Enligt vissa miljövetare skulle det, åtminstone med vårt nuvarande sätt att leva, behövas minst tre jordklot för att försörja de ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Dagens kris hotar kapitalismen och imperialismen som system

Samir Amin, som nu är chef för Third World Forum i Dakar, Senegal, har ett drygt halvsekel bakom sig som samhällsforskare och är världsberömd. Han är marxolog men inte marxist ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om politiken | 07 april, 2011

23. Nils-August – Lina – Tobbe

Lepidopteras vingfjäll har intresserat klimatforskarna starkt de senaste åren. Vi tror vanligtvis att fjärilarna har de mest spektakulära, lysande färger, men inget kunde vara mer fel. Lepidoptera saknar helt och ...

Av: Nils-August – Lina – Tobbe | Lund har allt utom vatten | 18 Maj, 2012

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | Kulturreportage | 13 december, 2009

Anhalternas bok kitáb al-mawáqif Av Muhammed ibn abd al-jabbar al-Niffarí

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E ...

Av: Hesham Bahari | Essäer om religionen | 25 april, 2013

Manfred Stier en hjälte på Växjö frimärkscentrum

En av Sveriges intressantaste aktörer på marknaden för mången filatelist, är nog onekligen detta omtalade centrum i Växjö, grundades 1984 när Manfred Stier köpte tillsammans med Uno Olofsson Sydsvenska Frimärkslagret, en ...

Av: Stefan Hammarén | Allmänna reportage | 14 augusti, 2009

Den svenska deckaren på bio

Nej, jag minns inte var han sa det. Men jag minns vad han sa. Någon journalist frågade Henning Mankell hur han ställde sig till kritiken mot de senare Wallander-filmerna. Han ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om film | 17 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.