av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Hemingways Åren i Paris - produktiva och destruktiva som en rörlig fest



 Hadley Hemingway“Det fanns intressanta människor överallt just då. Kaféerna i Montparnasse andades in och ut dem som luft, franska konstnärer och ryska dansare och amerikanska författare. Var och varannan kväll kunde man se Picasso gå från Saint-Germain till sin lägenhet på rue des Grands Augustins; han tog alltid precis samma väg och betraktade allt och alla under tystnad. Nästan vem som hest kunde vandra på Paris gator då och känna sig som en konstnär, därför att ljuset tog fram det i en, och skuggorna längs byggnaderna, och broarna som verkade vilja få ens hjärta att brista, och de bildsköna kvinnorna i svarta fodralklänningar från Chanel, som rökte och kastade huvudet bakåt när de skrattade. Vi kunde gå in på vilket kafé som helst och uppleva det underbara kaoset, beställa Pernod eller Rhum Saint James tills vi var ljuvligt dimmiga och lyckliga över att vara där tillsammans.”

 Längtan efter 1920-talets Paris 

Sådana litterära passager gör att man längtar efter att åka till Paris, gärna till 1920-talets Paris, som i Woody Allen filmen Midnatt i Paris. För det var ju då allting hände! Det var då Paris var ”A Moveable Feast” . Sedan dess har Paris blivit mer statiskt och mindre festligt och för dyrt för fattiga konstnärer och författare.

Ernest Hemingway och hans första fru Hadley åker till Paris för att det är billigt att leva där och för att uppleva något nytt. De är nygifta, relativt fattiga, och fulla av förhoppningar inför framtiden. Det är i Paris allting händer, det är i Paris som alla kända amerikaner håller till. Alice B. Toklas, Gertrud Stein, Sylvia Beach, Cole Porter, Ezra Pound, Zelda och F. Scott Fitzgerald …

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Kända hjälpare

Gertrude Stein hjälper till med goda råd. Som när hon sågar ett utkast av en roman som utspelar sig i Michigan:

”Tre meningar om färgen på himlen. Himlen är himlen och så är det med det. Starka påståendesatser, det är det du gör bäst. Håll dig till det.”

Ezra Pound ger liknande råd. Ezra Pound och Dorothy Shakespear blir vänner till paret Ernest och Hadley Hemingway.

Sylvia Beach lånar Ernest böcker på kredit. ”Han kom hem med famnen full av volymer av Turgenjev och Ovidius, Homeros, Catillus, Dante, Flaubert och Stendahl. Pound hade givit honom en lång läslista som tog honom tillbaka till mostrarna och samtidigt visade honom framåt, mot T.S. Eliot och James Joyce. Ernest var en duktig elev.”

 Inte imponerad av de stora männen

Haldey och Ernest Hemingway tillsammansDet är Hadley som är berättare i boken, bokens jag-person, och det är ur hennes synvinkel vi får se 1920-talets Paris och alla de kända författarna och konstnärerna. Hon är inte imponerad av vad hon ser. Dels är de stora männen inte så imponerande (i flera fall har de inte ens skrivit sina mästerverk än) och dels så ser hon dem som ensamma, rubbade, alkoholiserade, drogberoende och utbrända. Att leva i “A Moveable Feast” tar på krafterna både fysiskt och psykiskt.

Den som klarar sig “bäst” verkar vara Ernest Hemingway. Dels är han redan gift och har “ett ankare” i tillvaron”, dels så har han en otrolig arbetsdisciplin. Han verkar vara den av de kända konstnärerna och författarna som festar minst. Hans drog nummer ett är skrivandet - var han arbetsnarkoman innan det ordet var uppfunnet? Ju kortare och kärnfullare texter desto bättre, men det tar en lång tid att göra en historia kort. Ironiskt nog skriver han sina bästa texter om Michigan just i Paris - för att han befinner sig på rätt avstånd.

 Fyra bröllop och en begravning

Apropå avstånd: läsaren som har facit i hand vet hur det kommer att sluta för Ernest och Hadley: med skilsmässa. Hadley kommer att bli en fotnot i litteraturhistorien den Hemingway-fru som blir känd som “The Paris Wife”, dvs. frun som Hemingway hade i Paris (”The Paris Wife” är för övrigt också titeln på originalutgåvan av boken).

Sedan följer tre fruar till och ett slutgiltigt självmord.
Arvsynden går vidare genom psykoanalys och genetik.

Roman-Hadley filosoferar över att hon går vidare från sin “starter husband” till ett andra långt och lyckligt äktenskap som varade livet ut medan Ernest aldrig blev lycklig. Han ringer henne innan självmordet och de småpratar. Bland annat om hur lyckliga de var i Paris, enligt honom. Roman-Hadley filosoferar över att Ernest far begick självmord och även hans bror och syster (alla männen sköt sig) så självmord för Ernest verkade som ett oundvikligt slut och i romanen talar han om att skjuta sig som sin utväg redan under tiden som han och Hadley är tillsammans.

 Är tankarna om genetisk arvsynd, ärftligt självmord Hadleys tankar eller Paula McLains? 

 Hadley Hemingway som fiktion

Hadley Richardson och Ernerst Hemingway Det är viktigt att komma ihåg att Hadley i boken är en fiktion. Liksom alla de andra karaktärerna i boken. Ja, de har funnits på riktigt, och 1920-talets Paris har funnits på riktigt men Paula McLain var inte där och hon är inte Hadley – även om hon skriver övertygande.

Därmed vill jag inte säga att det är något fel på boken. Den är ett bra exempel på ”historical fiction” men det är just fiction.

 Den gör inte anspråk på att vara något annat än en roman.

 Man känner inte Hadley bara för att man läst boken, eller Ernest heller för den delen, lika lite som man känner Mozart för man sett filmen Amadeus av Milos Forman. Forman har sina käpphästar, McLain har sina.

Var folk i 1920-talets Paris lika inne på att analysera sin barndom som om de levde i dagens Amerika och var med i Oprah Winfrey? Trender förändras.

 På 1920-talet, det glada 20-talet, om någonting, levde man för nuet.

 Ernest Hemingway om Paris - och om Hadley

 Ernest Hemingway har själv skrivit om sin tid i Paris, bland annat i ”A Moveable Feast”.

 Även Och solen har sin gång handlar om tiden och händelserna som är med i Åren i Paris och roman-Hadley berättar om när Ernest skrev denna roman, och varför hon inte är med i den .

 Om Hadley har Ernest skrivit att hon var den han älskade mest och bäst och att han önskar att han aldrig lämnat henne och aldrig någonsin älskat någon annan efter henne.

”I wish I had died before I ever loved anyone but her.”

Men det skrev han långt senare, när de väl var skilda. Ungefär som att han skrev kärleksfullt eller i alla fall inlevelsefullt om Michigan när han väl var därifrån, på behörigt avstånd i Paris

 När de var gifta var han arg på henne för att hon lyckades slarva bort allt han hade skrivit och han fick börja om från scratch.

 Något som roman-Hadley har gemensamt med verklighetens Hadley - Hadley hadefaktiskt bort allt Ernest hade skrivit, från första utkasten till de publicerings färdiga versionerna (många utkast senare).

 Ett något tvivelaktigt sätt att gå till litteraturhistorien på. (Och förhållandet i boken repar sig aldrig till 100% efter detta). 

 Präktig eller smart?

 Hemingway (t.v.), med Harold Loeb, Lady Duff Twysden (med hatt), Hadley Richardson, Donald Ogden Stewart och Pat Guthrie på ett café i Pamplona, Spanien, juli 1925. Twysden, Loeb och Guthrie inspirerade Ernest Hemingway till karaktärerna Brett Ashley, Robert Cohn och Mike Campbell i boken The Sun Also RisesI boken framstår roman-Hadley, jag-berättaren, som väldigt präktig och stundom en smula tråkig, eller “foglig” som den coola Zelda kallar henne.

 Sedan inser man att de som i romanen verkar coola och livsbejakande i verkligheten var eller blev alkoholister och drogberoende och ofta dog av överdoser, drog- och alkoholrelaterade olyckor eller begick självmord.

 Då verkar inte roman-Hadley så tråkig längre. Hon verkar snarare ha något som var väldigt sällsynt i det festande 1920-talets konstnärliga Paris: självbevarelsedrift.

 Intressant nog har roman- Hadley inte mycket till liv innan hon träffar Ernest och i stort sett inget efter de har skilts åt. Fastän hon fick ett långt och förmodat lyckligt liv med en ny man. Det är som om det inte är intressant att skriva om henne utanför ramen och romanen om den store Hemingways tid i Paris.

 ”Famous by association”

Det intressanta med Hadley är aldrig hon själv. Hon är användbar för att ingen känner till henne eller hennes röst, därför kan ingen säga ”så låter absolut inte X” (sätt in valfri kändis som var i Paris under 1920-talet).  Hon är intressant för hon kan användas för att iakttaga kändisarna: Hemingway och de andra. Vad gör de nu? Vad säger de nu? Vad har de skrivit idag? Vad har de gjort? Utan att själv ta plats.

”Historical fiction” som sagt är just detta: ”fiction”. Men det ska verka trovärdigt. Vi behöver en inkörsport i historien. Hadley fungerar som ”the cabin boy” i ”The Mutiny on the Bounty” av John Boyne (förutom att ”the cabin boy” är en fiktiv person) - det intressanta är Myteriet och Fletcher Christan och Captain Bligh - det är de kända personerna och de kända händelserna vi vill läsa om. Sedan behövs det bara väljas en neutral person som berättare. Som inte är intressant för han eller hon är speciell i sig, utan för att han eller hon befinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och därför kan fungera som observatör, utan att själv kräva att ta plats i skeendet. 

 Paula McLain som skrivit Åren i Paris föddes i Kalifornien. Hon övergavs tidigt av sina  föräldrar och växte upp i fosterhem. Hon tog examen vid University of Michigan, med poesi som huvudämne och har tidigare gett ut två diktsamlingar och en memoarbok: Like family: Growing Up in Other Peoples Houses och en roman: A Ticket to Ride.

Belinda Graham

 

Källor

Paula McLain
 Åren i Paris
Översättning: Isa Lybeck

 Ernest Hemingway
The Sun Also Rises
Arrow Books Ltd

 Ernest Hemingway
A Moveable Feast
Arrow Books Ltd

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.