Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg



Ann-Charlotte Altstadt

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som han i sin fromma förhoppning önskade uppvigla mot ett tänkt politiskt etablissemang som den fartblinde kristdemokraten inte riktigt förstod att han själv tillhörde. Det var tragikomiskt.

Kristian Lundbergs bok ”En hemstad”, om Malmö och klassamhällets mörker är den tredje i en svit som skildrar verkligheten i hans uppväxt och det klassmörker han levde i. Den drar paralleller och gör iakttagelser med avstamp från dåtidens verklighet till dagens verklighet i Malmö. Boken har givits lyriska recensioner från många håll men den faller inte alla på läppen, åtminstone inte dess gestaltningen av verkligheten. Ann-Charlotte Altstadt i AB och Åsa Linderborg som gästrecensent i Expressen är kritiska.

Alstadts recension i Aftonbladet 2013-04-24

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16663134.ab

Åsa Linderborgs gästrecension i Expressen 2013-04-25 http://www.expressen.se/kultur/barfotabarn/

Min recension av samma bok i Tidningen Kulturen 2013-04-23

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14654-litteratur-kristian-lundberg-en-hemstad-beraettelsen-om-att-faerdas-genom-klassmoerkret

 Ann-Charlotte Altstadt har problem med den verklighet Kristian Lundberg hanterar och hur han gestaltar den i ”En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret” som utgör den tredje delen av hans självbiografi vars tidigare delar var Yarden, 2009 och Och allt skall vara kärlek, 2011. Altstadt tycker inte om att vi åter tvingas läsa om samma eländiga verklighet i Malmö i Kristian Lundbergs barn- och ungdom. Det blir rundgång och återvändsgränd menar hon. Vad man förstår av hennes recension önskar hon sig en utveckling, ett 'medvetandegörande' från författaren. Att han skall visa att han nu tagit sig ur det eländesträsk han tidigare simmat omkring och verbaliserat i. Detta har enligt Altstadt blivit ett litterärt bakvatten och förvandlats till en återvändsgränd i Kristian Lundbergs författarskap. Hon menar att det är gestaltningen det är fel på. Att han inte förmår berätta det som verkligen finns där. Hon söker fördjupning och önskar ett vidgat perspektiv och tycker att han stannar upp precis när han nosar vid de viktigare djupen. Han skall gissningsvis, om man tolkar Altstadt rätt, (då hon ger få motiveringar i sin korta 'sågning'), visa hur det kapitalistiska samhällets krafter skapar dessa eländiga miljöer. Hur allt hänger ihop. Att alla trådar bör nystas upp. Att ansvariga bör pekas ut. En sådan efterlyst alstadtsk gestaltning kan antagligen vara ett scenario där det faktum att kylskåpen är så envist tomma och mammor sitter i så tråklånga sittningar i förvirrade tillstånd vid köksborden inte skall vara huvudsak mer. Friska vindar måste in och blåsa lite nytänkande och livgivande vind i grundmaterialet och dess gestaltning. Altstadt önskar dessutom rensa ytterligare i det klassmörker den uppväxande Lundberg befinner sig i och göra gestaltningen fri från flummiga filosofiska funderingar och annat 'sköngods' som till exempel gudstro. Hon menar att det är en 'litterär dimmer' som Lundberg slagit på där det duggar 'platta metaforer' och 'ödesmättad djupsinnighet' i gestaltningen. Altstadt säger:

”Det här är konkreta scener över människor som levde och dog övergivna, sedan slår han på den litterära dimmern. Poetisk redogörelse för rumsliga detaljer, ljud och dagrar utanför fönstret avlöses av frågor och iakttagelser av existentiell och socialpolitisk natur som kringgärdas av platta metaforer kring mänskliga tillstånd. Ofta att Lundberg mår för jävligt. /.../Men det räcker inte med bibelord för att ge texten ödesmättad djupsinnighet eller att nämna ordet klass och två gånger citera Marx för att lyfta texten bortom jagets trånga rum som alltings mått”

Detta är 'utsmyckning' och 'verbal kosmetika' som blir nedtyngande litterär bråte enligt Altstadt. Det måste rensa och styras upp, förnyas. Texten måste få syre och 'lyftas bortom jagets trånga rum'. Hur menar då Altstadt? Vill Altstadt ha djupsinnigare djup? Är det en mer stringent klasskampsretorik Altstadt eftersöker? Verbala pamfletter? Flammande appeller? Partiprogram?

Hon tycks anse att om de som befinner/befunnit sig i detta hopplösa klassmörker över huvudtaget skall få yttra sig så skall det ske i med en sorts automatisk utvecklingsestetik och vara allt mer politiskt högstämt och medvetet med ökad filosofisk stringens och flerstämmigt existentiellt djup vartefter den självbiografiska berättelsen flyter på, kanske helst utmynna i flammande politiska appeller, eller?

Altstadt säger:”...även om litteratur inte behöver leverera svar är det sövande att Lundbergs prosa är så schematiskt stillastående”

Altstadt klara inte av eländets stillastående estetik. Hon vill ha rörelse. Annars blir det bara tjatigt och kladdigt med pseduoreligiöst tungsinne och kvasifilosofiskt krimskrams och Altstadt blir uttråkad. Kanske tycker hon också att det är 'socialporr'? Med andra ord så är den unge Kristians funderingar- gestaltade av den vuxne Lundberg- enligt Altstadt plågsamt tjatiga med det tomma kylskåpet tröttsamt i sin svultna tomhet och hans mamma så hopplöst och utdraget sjuk. Detta är inte läsbart längre enligt Altstadt. Ledan vid 'eländet' brukar vara en sedvanlig kritik mot underklasskildringar. 'Måste det var så tungsint och ledsamt?' Man orkar inte med att få allt mörkerkladd insläpat på finmattan. Det får räcka nu! Det blir inget medvetandegörande. Saknar Altstadt klasskampsretorik kanske?

Hon missar dock att Lundberg gestaltar sitt eget medvetande och hur han upplevde det i uppväxten, att han enligt bokens titel skildrar hur han 'färdas genom klassmörkret', någon annan ambition har han inte förutskickat. Altstadt tycks förväxla Lundbergs inriktning på verklighetsskildringen med sin egen önskan om fullskalig samhällsanalys. Det hade naturligtvis gått att retuschera denna verklighet för Lundberg och anlägga en mycket medveten politisk retorik - att han reste sig och blev fullfjädrad klasskämpe. Ställde sig rakryggad på barrikaden med resta fanor. Men så ser ju inte verkligheten ut. Det är att ägna sig åt önsketänkande.

Detta är en självbiografi, ur verkligheten och ger sig inte ut för att vara något annat.

Åsa Linderborg menar i sin tur i sin recension i Expressen att:”Man får vaska fram guldkornen - men de finns där.' Men hennes kritik liknar ändå Altstadts även om den är en omgång mildare.

Åsa Linderborg

Både Altstadt och Linderborg önskar och kräver mer medvetenhet. Kanske saknar de politiskt djup? Förflyttning ur klassmörkret genom medvetandets hävstångsrörelser upp ur eländesträsket? En synlig politiskt spjutspets? Kamp och härdat stål? En skildring av klasskamp?

En sådan tycks särskilt vara vad Ann-Charlott Altstadt saknar och eftersöker. Altstadt som är nästan generande kort i sin recensionstext – i förhållande till det hånfulla tonfallet (Har man sagt stort A, bör man också bemöda sig med att säga ett stort B enligt mitt förmenande) - där hon utför den ultimata sågningen -av Kristian Lundbergs En hemstad- och där hon är mycket förmäten och kategorisk.

Det hör till saken att Ann-Charlotte Altstadt tipsar om sin egen recension på Facebook med följande brasklapp och 'programförklaring':

”Min recension av Lundberg i AB: Jag vet att många av er gillar honom men tyvärr måste jag såga boken (jag kan inte skriva kritik med utgångspunkt från att en författare har ett föredömligt uppsåt) Åsa Linderborg är lite inne på samma spår som jag i Expressen men är mer välvillig...”

Hon talar här om för oss att hon tyvärr måste hålla i bilan och att hon minsann är värst, elakast. Lindeborg är mer välvillig påpekar hon. Altstadt 'recenserar' alltså dessa två recensioner för att berätta för oss vem som är mest kritisk, vassats...

Bara att hon lägger ut en sådan propå gör mig tveksam:

”Jag förstår att ni är många som gillar honom men tyvärr.”

Detta talar för en anmälan i ett specifikt syfte. Önskar hon berätta för oss att hon har en mycket vassare verbal kritikerkniv än Linderborg? Och att vi borde vara uppmärksamma på hur skändligt hon sågar Lundberg, vår favorit? Hur brakande hon skär ut Lundgrens textinnanmäte ända in vid bokryggen. Re(ce)ns(er)ar den som en död fisk. Jag kan inte undvika att spåra en agenda för den 'glödande' Ann-Charlotte Altstadt- en kritikermedial sköld som skall putsas för att vidhålla ett brinnande namn- 'nu har jag sågat igen' .

Altstadt manar för säkerhets skull Åsa Linderborgs visserligen mer hovsamma men likaledes negativa recension som bokstöd och bisittare. Linderborg anmäler en kritisk men hovsam gästrecension i Expressen. Altstadt är dock hånfull:

”Lundberg berättar för oss att han ska berätta men kommer aldrig riktigt till skott. I båda böckerna är temat sammanvuxet med barndomens utanförskap och fattigdomens förtvivlan. Men påfallande ofta får jag i stället en väderleksrapport. Det verkar regna ofta i Malmö”

Detta med 'väderleksrapport' är en vulgärkritik, ett försök till att ägna sig åt någon sorts medial lustifikationsretorik i syfte att vinna poäng.

 

Ann-Charlotte Altstadts hånfulla analys av Lundbergs text är inte bra men den säger mer om Altstadts förhållande till verkligheten än Lundbergs. Altstadt tycks vara trött på eländet, hon vill inte höra mer om hur jävligt folk kan ha det. Nu vill hon ha handling! Hon önskar mer av banderoller, fladdrande fanor och klingande spel och helst konkreta politiska krav uppradade i slutet av denna självbiografi som vore det ett appendix till partiboken.

Men Altstadt måste inse och förstå att detta är verkligheten. Hon beskriver Lundbergs poetiska prosa så här: ”Så tröskar de pubertala poetiska funderingarna på omgivna av gammaltestamentliga bibelord. Den före detta aktive kristdemokraten Lundbergs bibliska klangbotten blir tydlig när ”K”, som är hans stora, jag dristar mig att påstå idealiserade, kärlek lindrar hans ångest med korthuggna uppmaningar att skriva och löften om att allting ska bli bra. Lundberg ropar och förtvivlar i en öken men hon försäkrar honom likt Gud att han är en människa.

Detta är raljerande mot den verklighet som finns redovisad. Jag frågar mig: Vad är 'idealiserad kärlek'. Hur skall denna kärlek beskrivas för att Altstadt skall kunna acceptera den som 'icke-idealiserad', och detta i en självbiografi'? Ska den vara 'nykter'? Hur beskriver Altstadt en sådan 'nykter' kärlek? Man frågar sig vilken flammande kärlek som inte bär på idealiserade epitet och utsagor, propåer och omdömen om motparten? Kan Altstadt precisera? Speciellt om den grundar sig på en räddning ur klassmörkrets och missbrukets elände.

kristian lundberg

Nummer två i frågan är om Altstadt anser att människor med Gudstro inte kan ingå i 'klassmörkret'? Eller vadan denna hånfulla attityd till de andligt anstrukna? Om man träffar på enskilda människor med gudstro som far illa i klassamhället är de då inte några sanningsvittnen när de 'tröskar de pubertala funderingarna omgivna av gammaltestamentliga bibelord'.

Här tänker sig Altstadt i sin demagogi kanske att hon desavouerar för att inte säga förlöjligar Lundbergs text och i förlängningen undergräver hans trovärdighet genom att berätta för de oinvigda bland den läsande allmänheten att han varit kristdemokrat vilket skall bekräfta att det säkert är en massa religiöst krimskram och hokus-pokus inbakat i texten vilket därmed gör den lealös och tramsig, eller?

Jag tror att Altstad bär omkring på en önskeverklighet som hon projicerar i sina 'klasskampsanalyser' men som vägrar tillämpa sig på det verkliga livet. I denna altstadtska 'önskeverkligheten' reser sig 'den starke arbetaren' på ruinerna av de eländiga kapitalistsamhället och bryter ut i flammande tal, ungefär.

Altstadt tål enligt sin recension inte ännu en rundtur in i de tomma kylskåpens, de eländiga missbrukarkretsarnas och det regniga Malmös hopplöshetskvarter, det sista med den regniga 'väderleksrapporten' som en mental metafor för att redovisa eländets konstans. Men finstilt kryddning passerar inte Altstads realpolitiska agenda.

Man kan inte gör om verkligheten och ge folk egenskaper av upprorslusta och barrikadstående när inte förutsättningarna finns.

Altstadt och Linderborg vill ha mer kräm, mer krutrök, mer krav som kan formuleras. Kanske fikar de efter analyser om bostadspolitik, segregation, etcetera. För nu har väl Lundberg fått hållas i två böcker med sin eländeskarusell i klassmörkret, nu bör det vara slut på kramandet! Nu måste väl ändå denna tredje bok i raden mynna ut i konkret politik!

Men åtminstone Linderborg bör känna till att missbrukets hopplösa vardag äger upprepningen som en av sina mest trofasta hörnpelare.

Kristian Lundberg gestaltar upprepningen i eländets och missbrukets tröttsammaste vardag med genialitet. Eländet, det grova nermörkret i de absolut mest hopplösa återvändsgränderna i klassmörkret går inte att göra om till något behagligt litterärt lättflytande och analytiskt. Verkligheten i sådana sammanhang upprepar sig med sanslös och blind envetenhet. Och den bör skildras som den är, speciellt om det är en självbiografi. Hopplösheten äger inga flammande appeller, utan finns bara i ett sitt eget stillastående elände och självklara nermörker.

 

 

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.