Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat & bläck



Kristian Lundberg Foto Kristin LidgrenKristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida av verkligheten som inte är den vanligtvis förevisade i den dagligen exponerade offentligheten, att visa de människors verklighet som inte dagligdags blir omskrivna. De vill komma åt det mörklagda. I 'Hat & bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människors värde', (h:ström), försöker de i ett årslångt tankeutbyte, ställa in siktet, undersöka sina bevekelsegrunder, vederlägga det ovidkommande och hitta rätt i egna föresatser för att mäkta genomföra sin förelagda uppgift. De önskar exponera motbilder, efterlyser den samtida motberättelsen.

I en årslång dialog mellan författaren, kritikern och poeten Kristian Lundberg och författaren och kritikern Crister Enander avhandlas litteraturens betydelse. De samtalar om författarrollen, om skrivandets vardag, om dagens politiska klimat, om vreden, vanmakten, motståndet och moralen och inte minst om klasshat. Och om hur man skall kunna skingra dimmorna i det egna tänkandet och kunna formulera en klartänkt, hållbar strategi där det företrädesvis handlar om skrivandet enligt devisen 'skriva är politik'.

I detta arbete rannsakar de inte minst sin egen bakgrund, sina ursprungliga erfarenheter och sina grundläggande motiv men analyserar också samtiden, hur samhället ser ut i dag, vilka frågor som står på dagordningen.

”Måndag. Ett anrop från Malmö. Jag vaknar tidigt dessa dagar. Det är inte bara den kvävande hettan. Det är också ilskan som griper tag i mig.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ungdomsåren kommer i rekyl för Kristian Lundberg, ilskan består, såren varar. Hans skolår, sommarloven som innebar ingenting, inga resor, inga förlustelser. Han fann sin tillflykt i biblioteket. Och när han nu ser dagens samhälle ökar ilskan på:

”Vi har på mycket kort tid skapat en ny arbetande klass av fattiga som får hålla till godo med allmosor för att de haft oturen att bli sjuka, gifta sig med fel man, drabbas av personliga problem. Jag frågar igen: var finns den berättelse som rymmer detta, var finns den dikt som lyckas fånga in det nya Sverige som inte är annat än en återgång till statarsamhället?”

Han letar sin ilskas botten:

”Jag är arg på ett sätt som inte kan förklaras på annat sätt än genom klass”

Crister Enanders nattliga vakenhet orsakas av att ett genuint äckel överväldigar honom:

”Det är mitt i natten och jag är nyvaken. En oro, en anspänning som inför ett prov eller ett svårt test, får mig att känna mig som en spänd fjäder. Det har hänt allt oftare på senare tid. Jag vet att orsaken bakom detta tillstånd inte är privat. Det har ingen personlig förklaring/.../Samtiden skaver. Samtiden gör ont. Denna känsla finns där och lämnar mig ingen ro. Varje dag tar den en ny vända inom mig och lämnar nya sår som aldrig hinner läka. Den tid som är vår samtid är en tid som fyller mig med vånda och inte så lite avsmak. Och jag tror inte jag är ensam att leva med detta samtidsäckel.”

Även hos Enander lågar klasshatet som en underliggande het bädd i vilken all orättvisa faller ned och glödgas. Han skriver i avsnittet 'Vi måste välja'

”...det är störande nog ordrätt omöjligt att förklara dessa grundläggande erfarenheter- dessa känslor och drivkrafter, detta sätt att betrakta världen och omgivningen- för andra som inte har sin bakgrund i arbetarklass eller trasproletariat- vilket väl är en beteckning som måste börja användas igen. Eller hellre: underklassen! Hatet är en hemlighet. Det är vår hemlighet. Bara arbetarungar vet hur starkt och kraftfullt det är, hur mycket energi och motivation det kan ge. Det ligger långt bortom den enklare revanschismen. Det står för något livskraftigare och viktigare.”

De två diskuterar klasshat. Dess djupa rötter. Vad driver dem att ständigt kasta sig in i många gånger hopplösa diskussioner eller andra skärmytslingar när nya tecken på förnedring och utsvettning för de svaga och förfördelade i samhället gör sig påminda? Hur orkar de reagera mot denna väldiga motvikt? Att se att motståndet åtminstone tillfälligt tycks vara verkningslöst? Att samtiden inte erbjuder några enkla segrar. Att inga slag är vunna på förhand. Att denna väldiga uppgift kräver.

Det är inte lätt konstaterar de två, varken att skriva rakt och ärligt, eller att erkänna svårigheten och ilskan och på rätt sätt manifestera den, få den produktiv, göra text av den. Lågan gör frågorna heta, orättvisorna gör ilskan stor. Siktet darrar. Målet rör sig. Pipan blänker. Det finns många fallgropar.

Lundberg säger: ”Det finns en enda mening som hela tiden undslipper mig. Kan nåden vara politisk? Kan man inte mötas där, i den enkla frågan: skall jag ta hand om min broder? Kan inte tro och politik flätas in i den känslan av att Du är viktigare än Jag? Jag hittar inte till det som jag vill säga, istället drunknar jag i meningslösa ord, så jag börjar om, börjar på nytt”...

Svårigheterna reser sig, uppgifterna är grannlaga. Att växla ut politisk substans ur de egna självbiografiska rundturerna är bland de svåraste att göra. Det riskerar alltid att bli en kantring till det personliga exemplet, att detta exempel inte gäller generellt, eller motsatsen, att bli för allmängiltig och därmed riskera att bli otydlig. Blindskären är många, balansen svår att hålla. Här finns alltid en moral och en viktning av det sagda påkallad. Det ska vara rätt, det skall vara allvar, det får inte vara privat, men det ska bitvis gärna vara personligt.

De två gör det inte lätt för sig. Utgångsläget de anrättar är inte enkelt. De bygger berg av åtaganden och ställer framför sig. Det är ändå påfallande hur de erkänner svårigheterna, är väl medvetna om dem. Att hårt arbete krävs, att fallgropar finns.

I dialogen i Hat & bläck skildras hur de hämtar kraft i sina respektive skrivkammare med stämningsbilder från tidiga morgonstunder där naturens skiftningar tycks gå igen i skribenternas litterära anslag och mentala intag av morgonens och skrivandets möjligheter. Det blåser vissa stunder ogina vindar ute i verkligheten, dagens skrivande känns osorterat, disparat, utan innehåll, de osorterade tankarna tycks inte få ro, eller att ljumma vårvindar kanske ligger på och bäddar för en mer gynnsam stämning. Bägge dessa två författare äger det poetiska på sin sida, en känslighet, en närvaro att mitt i det sorgliga, mitt i det svåra ändå orka se skönheten, stillheten i en yrvaken morgon, livslusten när våren nalkas. Ge det sköna utrymme.

Lundberg sitter vid sitt skrivbord en dag i mars i ett sakta ljusnande sken och fåglar i träden gör sig hörda. ”...finns det någonting så starkt och skört på samma gång som ljudet av de första vårfåglarna.” Det är då han bestämmer sig för att skriva till Enander. Han sitter med minnen av barndomen, ungdomen och av de döda vandrande i huvudet och funderar på det självbiografiska skrivandet. Vilka områden är privata och vilka är allmängiltiga? Kan man bli för privat? Kan man stjäla någons liv i skrivandet?

”Som scenen med min mor, när hon står vid spisen i ett förortskök och smälter tenn för att kunna avläsa framtiden- när förvandlas den scenen till litteratur? Har jag mandat att berätta min mors historia, eller är det ett övergrepp...'/.../... äger den självbiografiska berättelsen andra moraliska lagar? Kan själva skrivandet vara ett övergrepp?”

Han ställer frågan direkt till Enander:

-Hur ser du på det biografiska berättandet?

Konkret gäller frågan om man har rätt att skildra sina närmaste, exponera dem på detta sätt.

Enander svarar att Lundberg äger sin berättelse då han är sin mors son. Och att: ”Det ordrätt outhärdiga, det ständigt smärtsamma, måste skildras. Orden måste röra vid smärtpunkterna. Gör det inte ont har man ännu inte nått fram.”

Enander fortsätter: ”Uttrycket 'berättelser' har under senare år blivit som ett villigt luder som används och missbrukas i alla sammanhang/.../jag undrar istället om inte motbilder är ett bättre ord”

Det är en stark upptakt. Det är ett kravfyllt pensum de två lägger upp framför sig. Och det är en nästan asketisk moral som genomstrålar denna dialogsamling. De ställer skyhöga krav på sitt eget skrivande och följaktligen också på andra författare. Detta är inte okontroversiellt. Andra röster finns och gör sig hörda om litteraturens roll. Enander talar på ett ställe om De tio författarna, de som pratade om sina berättelser och sitt författande i ett DN-upprop i form av ett manifest inför 2010.

”Manifestskribenterna i Dagens Nyheter som önskade understryka berättelserna som förströelser och reducera litteraturen till en del av underhållnings- och upplevelseindustrin.”

Han anser att deras uppfattning sjangserar litteraturen, förbilligar den, reducerar den till gottköp, till kladdiga praliner i en godisask.

Crister EnanderEnander vill också understyrka sin egen position i en passage när han ställer frågan till Lundberg om hur denne känner inför att fara land och rike runt och berätta om sina två framgångsrika böcker Och allt skall vara kärlek och Yarden. Hur är det att resa i elände? Att han själv i motsats till Lundberg stundtals lever eremitens liv. Att han mår illa av det samtida litteraturlivet. Han tänker bäst i sin skrivarlya i den totala isoleringen. Han säger sig dra sig tillbaka men att han inte vill vara märkvärdig:

”Jag är rädd att det jag skrev om mitt eremitliv kan missförstås eller ses som koketteri. Det handlar inte alls om att upprätthålla någon form av distans eller isolering från vardagen. Det handlar istället om en sorts intellektuell överlevnad, som under de senaste åren blivit en nödvändighet. Jag orkar helt enkelt inte mer; de där halvmänniskorna nöter ut något inom mig. De ska inte få ta sig in i mitt liv; de äger inte rätten att ockupera mina tankar, de får inte stjäla min tid.”

Med anledning av att Enander beskriver honom som 'handelsresande i misär' berättar Lundberg om ett författarmöte i Norge: ”Du frågar hur det känns att vara handelsresande i misär jag svarar: intet annat är möjligt. En eftermiddag i Stavanger var jag inbjuden till samtal med Mustafa Can för att prata om Yarden - publiken var högborgerlig. Det var uppenbart att vi satt som två djur bakom galler. Invandraren och galningen. Spaggen och arbetaren. Svartskallen och idioten. Jag sade: 'Jag är en frånskild invandrarkvinna med barn', publiken skrattade. Inte Mustafa. Inte jag. Han nickade. Det är bristen som för oss samman. Denna eviga kamp för att räcka till, finnas till. Det är klasshat Crister.”

Vi lever i en ny verklighet. Hela den bas som byggde folkhemmet med humanitet och medveten medkänsla är sönderbruten menar de två. Inte ens det gängse språkbruket har kunnat stanna kvar. Det sociala skyddsnätet är numera omdöpt och benämnt utanförskap. Det är negativt att få hjälp av välfärdsystemet. Sjukkassans huvuduppgift är inte främst att serva de sjuka utan att vara fiskal myndighet gentemot dem.

I detta sammanhang och mot denna bakgrund vill de framhäva berättelsens betydelse. Vittnesmålen. Eller motbilder som Enander vill kalla dem- Vem skriver de undertrycktas historia? Vem vittnar om det nya samhällets katastrofala utveckling?

Ingen offentlig debatt vad gäller litteraturens uppgift är synbar menar de två. Man kan väl till detta också konstatera att offentligheten har förändrats. De gamla platserna för den nödvändiga debatten har förflackats, utvattnats, eller helt enkelt slagits sönder. Nya offentligheter har skapats, där anonymiteten spelar demokratin spratt. Det offentliga samtalet finns inte längre i någon samlad, överblickbar form och summeras än mindre. Det sociala minnet är på väg att försvinna. Enskilda debattungar flammar upp likt vilsna irrbloss och försvinner lika snabbt i det digitala mörkret. Det drivs fram en nyordning där underliggande eller dolda agendor styr. Lobbygrupper ansätter riksdagsmän, ger gratifikationer och erbjuder färdiga förslag och motioner i riksdagsarbetet för riksdagsmännen att bekvämt ta ställning till och använda. På nätet har diskussionsmentaliteten i den massa av forum som erbjuds alltmer börjat likna ihoptrummad åsiktsuppbåd som tycks kunna gå vilka ärenden som helst. Det reflekterande och substantiella tänkandet och det analytiska och historiskt refererande arbetet inom litteraturen tycks på sin höjd bedrivas i tysta akademiska salar.

De traditionella papperstidningarna och deras kultursidor äger minskat intresse och har i denna samtidiga konkurrens förminskats och förflackats.

Enligt Enander och Lundberg är de stora tidigare tongivande kultursidorna numera nästan genomgående avhängiga och underordnade tramsiga lekprogram i tv eller annan lättvindig och/eller kommersiell form av förströelse.

Enander minns hur SAF, dagens Svenskt Näringsliv en gång på sent sjuttiotal- tidigt åttiotal, drog upp riktlinjerna: ”De hade beslutat sig för att vinna makten över medvetandet, över våra dagliga föreställningar/.../ dåvarande direktören för svenska arbetsgivarföreningen, Sture Eskilsson, utarbetade redan på sjuttiotalet en strategisk plan för hur högern skulle få landets intellektuella-skribenter, författare, journalister, opinionsbildare - över på sin sida/.../med åttiotalet fick vi facit. Kampanjen blev en succé.”

Han målar upp sina intryck från ett möte med denne arbetsgivarstrateg i vassa inte så särskilt sympatiska färger. Enander skulle intervjua honom för en reportageserie: ”Han sitter där och stirrar på mig med whiskytunga ögon. Han sitter där med sitt flin, sin arrogans och sin upphöjdhet. Han sitter där triumferande, omåttligt nöjd med sig själv. Hela han utstrålar oåtkomlighet. Hatet väller upp inom mig, hett, hårt- totalt oförsonligt”

Enander tror att Eskilsson hämtat sin största inspiration för sin kampanj från den italienske marxisten Antonio Gremscis Fängelseanteckningar, som denne tecknat ned under fångenskap i Mussolinis fängelsehålor. En schematisk skiss av hur ideologisk påverkan fungerar, en beskrivning av dess yttre och inre mekanik.

Strategin från näringslivet har lyckats. Många författare, opinionsbildare och andra intellektuella har fallit för lockelserna. Mycket sker bakom stängda dörrar i lönndom. Enander citerar Sven Delblanc som under sin tid uttryckte ett liknande fenomen i ett brev till Ivar Lo: ” 'Man tror i sin ungdom och enfald att det räcker med att skriva så bra man kan. Men det gäller att supa ihop med rätt sorts folk, sätta på eller gifta sig med inflytelserika fruntimmer, slicka makten i arsle och finna smaken söt, byta tjänster och gentjänster, hora ner sig tills man vet varken fram eller bak.' Och där är vi idag. Svenskt litteraturliv framstår mest som en könssjukdom. Den sprider sig sängvägen”

Hur skall hatet hanteras? Hur skall man kunna formulera den hatkultur som rider ens inre när man är vattenstämplad och ursprungsdeklarerad i arbetarklassen? När man ser hur de svaga far illa? Finns det en poäng med att dessa två författare vrider och vänder på klasshatet? Många mår illa när de får höra detta tal om hat. Hat är väl inget bra? Vi skall väl vara snälla?

Men de två motiverar ständigt sitt klasshat.

Och är inte motbilden maktens brutala hantering av de sjuka, de svaga, de fattiga barnen, de arbetslösa, de bostadslösa, fattigpensionärerna, de papperslösa?

Lundberg hämtar sin vrede och sina motsatspar direkt ur sin barndom med angivna exempel och lokala anvisningar från sitt Malmö där han känner kvarterens vittringar av svunnen tid och samtidigt konstaterar att hans son och han befinner sig i samma värld och ändå inte. Att deras upplevelser skiljer sig. Han citerar Olof Lagerkrantz:

”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”

Och han refererar sina erfarenheter: ”Fortfarande minns min kropp den vinter som nu äntligen passerat, precis som min kropp och mitt medvetande för alltid kommer att minas de arbeten som jag har haft. Jag fick skapa min egen skolgång. Jag fick skapa min egen bildning. Det som fanns för mig, när jag äntligen gav upp alla föreställningar om att klara av en skolgång, kallas för okvalificerade arbeten. Arbeten där man enbart är sin kropp; sin muskelstyrka och sina händer. Restaurangkök. Flyttfirmor. Hamnarbete. Tidningsbud. Grovstädare. Asbetsanerare. Alla dessa arbeten och vad de gjorde med mig. Jag arbetade och skrev. Jag arbetade och läste.”

Och Enander: ”Jag var den förste att gå ut gymnasiet i hela min släkt min pappa hade 'läshuvud', som man sade förr. Han gick i läroverket en kort tid. Sedan fick han veta att han var tvungen att ta arbete. Familjens försörjning krävde det, sade farfar. Han fick som femtonåring påhugg som springpojke på en elfirma. Det har påverkat mig djupt, inte för att pappa beklagat sig. Den vetskapen, och insikten om varifrån jag kommer, finns alltid närvarande någonstans i bakhuvudet- den viskar till mig genom sekler av backstugusittare, fattighjon och trälande släktingar som försökte få stenåkrarna i småland att växa.”

omslagetTill sin refererade bakgrund lägger Enander också fram exempel ur sitt arbete som kritiker på olika tidningar, och hur samtida journalister, författare, kollegor, gått ner sig, förlorat sin heder i de borgerliga samhällets kappsäck där allt tycks kunna slumpas bort för pengar vad gäller moral, anseende och heder.

Lundberg & Enander gör djupa inte minst känslomässiga nedslag i sina bakgrunder och personliga erfarenheter där de finner sitt brinnande patos och drar upp riktlinjer för sitt skrivarbete, det är grannlaga, det är vanskligt, det är stora uppgifter de ålägger sig. Att göra allmängiltig politik ur den personliga erfarenheter erbjuder svåra avvägningar och val, att skapa politiska paroller och sikta mot politisk substans utifrån sina egna söndertrasade bakgrunder är intrikat uppgift. De analyserar samhället, den samtida politiska utvecklingen, de tar på sig själva ett stort pensum, en enormt beting. Och de är kapabla. De kan genomföra det. Det finns inga författare idag som kan skriva en mer påträngande och verklighetsförankrad och inte minst levande samhällsanalys och klassexponering som dessa två. Att kunna undvika blindskären och hålla huvudet ovanför den förvirrande och ständigt översköljande sörjan av det smetigt ovidkommande och det kladdigt perifera är metoden.

Crister Enander: ”Vi måste börja kriga med större allvar och gå till anfall med kraftigare ammunition!”

Kristian Lundberg: ”'Det är dags att vässa sina vapen och gå ut i strid'”

 

Benny Holmberg

 

Källa

Kristian Lundberg. Crister Enander
Hat & bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människors värde
h:ström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.