Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Andra sidor av Alphonse Daudet



Alphonse Daudet. Från WikipediaDet Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på svenska av Huysmans "Mot strömmen" [À rebours], erbjod man sin läsekrets en lika överraskande som välkommen översättning av Daudets sjukdagbok, La Doulou,tillsammans med utdrag från den nära vännen Edmond de Goncourts dagbok där Daudets sjukdomstillstånd kommenteras. Originaltiteln betyder smärta på provensalska (Daudet föddes ju i Nîmes i västra Provence). Som svensk titel har man valt att premiera den franska utgåvans undertitel, Aux pays de la douleur, vilken troget återgivits med "I smärtans riken".

Vi ska i den här artikeln inte leverera en gängse recension med biografisk översikt och diverse omskrivningar av innehållet kryddade med enstaka citat. Om innehållet har Hans-Roland Jonsson redan förtjänstfullt skrivit i SvD den 23 februari 2003, då i samband med utgivningen av La Doulou i Frankrike. I sin artikel "Ett mästerverk om smärta och skönhet" ger Jonsson en utmärkt introduktion till detta verk liksom till Daudets författarskap. Vad som vi snarare vill ta fasta på här, är det enkla faktum att en mindre känd text av en idag mindre känd författare har getts ut. Då Daudet ändå var en framstående och betydelsefull författare under sin levnad, ger det förvisso ett litteraturhistoriskt perspektiv som kan vara värt att kommentera ytterligare.

I motsats till en allmänt spridd uppfattning blev Daudet inte i första hand känd genom sina berättelser från och om Provence. De historietter som sedermera skulle samlas i "Brev från min kvarn" började publiceras i dagstidningar 1866. Men Daudet slog igenom på allvar först 1874 med den Dickensinspirerade sedeskildringen "Fromont junior och Risler senior", som utspelar sig i samtidens Paris. Under en period kring 1880-talet var han en av de populäraste romanförfattarna: han sålde i massupplagor och översattes skyndsamt till andra språk (på svenska föreligger t.ex. en översättning av romanen Sapho från 1884, samma år som den utgavs i Frankrike). Det var först då Daudet gjort sig ett beryktat namn som sedeskildrare som hans ungdomsverk verkligen uppmärksammades, bl. a. "Brev från min kvarn" och "Tartarin från Tarascon", d.v.s. de texter som efter en litteraturhistorisk omkastning är de mest kända idag.

För sin samtid var Daudet ansedd som en betydande författare och då framför allt som sedeskildrare, som romanförfattare, en uppfattning som skarpt skiljer sig ifrån den idag rådande bilden av den gemytlige sagoberättaren från Provence. "I smärtans riken" innehåller därför inte bara spridda anteckningar av Daudet, den kan också ses som ett inlägg i den litteraturhistoriska debatten. Det är nämligen ett halvt sekel sedan ett "icke-provensalskt" verk av Daudet gavs ut i nyöversättning. Ytterligare en utgåva av "Brev från min kvarn", vilket är ett nog så läsvärt verk, hade snarare förstärkt den rådande, reducerade bilden av Daudets författarskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För man kan inte nog understryka hur inflytelserika dessa bilder är. I en avhandling från Stockholms universitet från 2003, visar Anton Ridderstad hur litteraturbedömare tenderar att upprepa klichébilder kring ett författarskap. Likt en vandringssägen sprids dessa bilder, som efterhand förvandlas till en rådande uppfattning och slutligen till oomtvistad sanning i den litterära diskursen. Ridderstad undersöker bilden av Montherlant, men metoden och resonemanget kan appliceras även på Daudets författarskap, där vi med lätthet kan identifiera tendensen att endast se "den gemytlige sagoberättaren".

Men i och med utgivningen av La Doulou måste även andra skrifter tas ad notam. Sådana skrifter, som inte passar in i den rådande bilden av en författare, framställs ofta som något slags undantag, någonting som författaren "faktiskt också skrev". För att bringa reda i de till synes motsägande dragen skissas gärna perioder upp, företrädesvis med ett biografiskt förankrat resonemang. I Daudets fall skulle då den mörka sidan visa sig mot slutet av dennes levnad, p.g.a. det allt allvarligare sjukdomstillståndet. Emellertid är det inadekvat att entydigt ställa Daudets tidigare produktion mot den senare. Liksom Hans-Roland Jonsson påpekar i den ovan nämnda artikeln, så återfinns de mörkare dragen (i regel uteslutna i framställningar, och uteslutande framställda som sekundära i de fall de nämns) i hela Daudets författarskap.

Faran med att avgränsa en författares produktion i tydliga perioder och tendenser, är att man styr läsningen till att förbise de drag som inte passar in i den schematiska uppställningen. I sin recension av "I smärtans riken" (Helsingborgs dagblad 23 oktober), talar t.ex. Jenny Högström om "Tartarin från Tarascon" och "Brev från min kvarn" som "provensalska pastoraler med burleska inslag", trots att allvarligare motiv på intet sätt är frånvarande i novellsamlingen (vars alla berättelser heller inte utspelar sig i Provence) och att Tartarinromanen som bekant är förlagd mestadels till Maghrebregionen. I sitt förord till "I smärtans riken" medger översättarpseudonymen Elias Wraak att Daudet på sin tid var "oerhört produktiv", för att i nästa andetag kontra med att han mest skrev "halvdåsiga pastoraler och slött jäsande stämningsberättelser". Resonemanget är i det närmaste paradoxalt. Även den oinvigde läsaren kan med fog fråga sig, hur det kan komma sig att en så rik produktion utgörs av två så begränsade litterära former.

Ovanstående citat visar att det är alltför lätt att falla in i ensidiga, och i viss mån även enkelspåriga, tankar om ett författarskap. I grunden verkar det finnas en vilja hos läsaren - eller kritikern - att finna en central punkt att utgå ifrån, om det så gäller författarens själsliv, åsikter eller utövade genrer. Helt visst kan en sådan utgångspunkt vara relevant i vissa fall, under förutsättning att man handskas varsamt med kategoriserande antaganden. I Daudets fall har denna punkt dock förändrats under historiens gång, och blivit så stor att den fullkomligt skymmer andra dimensioner av hans verk.

Förhoppningsvis kommer dessa dimensioner nu mer i ljuset tack vare utgivningen av "I smärtans riken", som erbjuder inblickar och måhända leder även till insikter. Vi får blicka in i Daudet för att se en annan sida att beakta än den allmänt etablerade samt följa hans sjukdomstillstånd via en utomståendes blick. Denna "andra sida" hos Daudet är ej att förväxla med en sekundär sida, utan en sida som kan få oss att upptäcka andra verk av Daudet likaväl som att läsa hans kända verk med ny blick.

Förhoppningsvis kommer förlaget Alastors utgivningar inte bemötas som anekdotiska produktioner av obskyra verk, utan leda till fördjupad diskussion kring våra författarbilder. Ty dessa bilder är visserligen svårrubbade enheter i det litterära fältet, men inte oföränderliga. Här kan nämnas att Daudet årligen uppmärksammas i "kvarnbyn" Fontvieille (d.v.s. den by i vilken Daudet författade stora delar av novellsamlingen "Brev från min kvarn") med forskardagar där olika aspekter av hela hans verk studeras. Utkommer också årligen en tidskrift, fyndigt döpt till "Le Petit chose" efter romanen med samma namn (till svenska år 1879 som "Lille parfvelns historia"), med huvudsakligen forskarbaserade studier.

Med utgivningen av "I smärtans riken" befann sig därför Alastor Press kanske inte så mycket i utkanten av det litterära fältet, som i framkanten. Huruvida utgivningen bidrog till att uppfattningen om Daudet revideras återstår dock att se. Finns det plats i det "litterära fältet" för en sammansatt Daudet som kunde ingå i en realistisk eller naturalistisk kanon? Detta får vi låta vara osagt. Hur som helst ser vi med förväntan fram mot kommande utgivningar av okända, bortglömda eller försummade texter som vi kanske får integrera i den ständigt omformade och omformande litteraturhistoriska processen.

 

Hans Färnlöf

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | Essäer om religionen | 15 augusti, 2015

Emmakrönika XXVII, Den 20 september

Nu årsdag igen för när du kom hit, 20:nde september då. Jag var kär redan, men det var en underbar bekräftelse att få se dig. Jag förstod min kärlek hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 september, 2009

Andrew Allen, en kärleksfull artist

Det är lätt att bli förälskad i Andrew Allens musik. Lekfull, fylld av energi och glädje är den en gåva till den som lyssnar. Hans röst är klar och mjuk ...

Av: Helena Svensson | Musikens porträtt | 01 Maj, 2011

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

Japansk slagsmålskämpe fiskar efter filmroll i Europa. Intervju med Masanobu Andô

Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 december, 2011

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts