Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Andra sidor av Alphonse Daudet



Alphonse Daudet. Från WikipediaDet Malmöbaserade förlaget Alastor press gladde läsare med intresse för fransk litteratur, och då i synnerhet fransk 1800-talslitteratur. Efter att tidigare ha gett ut bl.a. den första fullständiga versionen på svenska av Huysmans "Mot strömmen" [À rebours], erbjod man sin läsekrets en lika överraskande som välkommen översättning av Daudets sjukdagbok, La Doulou,tillsammans med utdrag från den nära vännen Edmond de Goncourts dagbok där Daudets sjukdomstillstånd kommenteras. Originaltiteln betyder smärta på provensalska (Daudet föddes ju i Nîmes i västra Provence). Som svensk titel har man valt att premiera den franska utgåvans undertitel, Aux pays de la douleur, vilken troget återgivits med "I smärtans riken".

Vi ska i den här artikeln inte leverera en gängse recension med biografisk översikt och diverse omskrivningar av innehållet kryddade med enstaka citat. Om innehållet har Hans-Roland Jonsson redan förtjänstfullt skrivit i SvD den 23 februari 2003, då i samband med utgivningen av La Doulou i Frankrike. I sin artikel "Ett mästerverk om smärta och skönhet" ger Jonsson en utmärkt introduktion till detta verk liksom till Daudets författarskap. Vad som vi snarare vill ta fasta på här, är det enkla faktum att en mindre känd text av en idag mindre känd författare har getts ut. Då Daudet ändå var en framstående och betydelsefull författare under sin levnad, ger det förvisso ett litteraturhistoriskt perspektiv som kan vara värt att kommentera ytterligare.

I motsats till en allmänt spridd uppfattning blev Daudet inte i första hand känd genom sina berättelser från och om Provence. De historietter som sedermera skulle samlas i "Brev från min kvarn" började publiceras i dagstidningar 1866. Men Daudet slog igenom på allvar först 1874 med den Dickensinspirerade sedeskildringen "Fromont junior och Risler senior", som utspelar sig i samtidens Paris. Under en period kring 1880-talet var han en av de populäraste romanförfattarna: han sålde i massupplagor och översattes skyndsamt till andra språk (på svenska föreligger t.ex. en översättning av romanen Sapho från 1884, samma år som den utgavs i Frankrike). Det var först då Daudet gjort sig ett beryktat namn som sedeskildrare som hans ungdomsverk verkligen uppmärksammades, bl. a. "Brev från min kvarn" och "Tartarin från Tarascon", d.v.s. de texter som efter en litteraturhistorisk omkastning är de mest kända idag.

För sin samtid var Daudet ansedd som en betydande författare och då framför allt som sedeskildrare, som romanförfattare, en uppfattning som skarpt skiljer sig ifrån den idag rådande bilden av den gemytlige sagoberättaren från Provence. "I smärtans riken" innehåller därför inte bara spridda anteckningar av Daudet, den kan också ses som ett inlägg i den litteraturhistoriska debatten. Det är nämligen ett halvt sekel sedan ett "icke-provensalskt" verk av Daudet gavs ut i nyöversättning. Ytterligare en utgåva av "Brev från min kvarn", vilket är ett nog så läsvärt verk, hade snarare förstärkt den rådande, reducerade bilden av Daudets författarskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För man kan inte nog understryka hur inflytelserika dessa bilder är. I en avhandling från Stockholms universitet från 2003, visar Anton Ridderstad hur litteraturbedömare tenderar att upprepa klichébilder kring ett författarskap. Likt en vandringssägen sprids dessa bilder, som efterhand förvandlas till en rådande uppfattning och slutligen till oomtvistad sanning i den litterära diskursen. Ridderstad undersöker bilden av Montherlant, men metoden och resonemanget kan appliceras även på Daudets författarskap, där vi med lätthet kan identifiera tendensen att endast se "den gemytlige sagoberättaren".

Men i och med utgivningen av La Doulou måste även andra skrifter tas ad notam. Sådana skrifter, som inte passar in i den rådande bilden av en författare, framställs ofta som något slags undantag, någonting som författaren "faktiskt också skrev". För att bringa reda i de till synes motsägande dragen skissas gärna perioder upp, företrädesvis med ett biografiskt förankrat resonemang. I Daudets fall skulle då den mörka sidan visa sig mot slutet av dennes levnad, p.g.a. det allt allvarligare sjukdomstillståndet. Emellertid är det inadekvat att entydigt ställa Daudets tidigare produktion mot den senare. Liksom Hans-Roland Jonsson påpekar i den ovan nämnda artikeln, så återfinns de mörkare dragen (i regel uteslutna i framställningar, och uteslutande framställda som sekundära i de fall de nämns) i hela Daudets författarskap.

Faran med att avgränsa en författares produktion i tydliga perioder och tendenser, är att man styr läsningen till att förbise de drag som inte passar in i den schematiska uppställningen. I sin recension av "I smärtans riken" (Helsingborgs dagblad 23 oktober), talar t.ex. Jenny Högström om "Tartarin från Tarascon" och "Brev från min kvarn" som "provensalska pastoraler med burleska inslag", trots att allvarligare motiv på intet sätt är frånvarande i novellsamlingen (vars alla berättelser heller inte utspelar sig i Provence) och att Tartarinromanen som bekant är förlagd mestadels till Maghrebregionen. I sitt förord till "I smärtans riken" medger översättarpseudonymen Elias Wraak att Daudet på sin tid var "oerhört produktiv", för att i nästa andetag kontra med att han mest skrev "halvdåsiga pastoraler och slött jäsande stämningsberättelser". Resonemanget är i det närmaste paradoxalt. Även den oinvigde läsaren kan med fog fråga sig, hur det kan komma sig att en så rik produktion utgörs av två så begränsade litterära former.

Ovanstående citat visar att det är alltför lätt att falla in i ensidiga, och i viss mån även enkelspåriga, tankar om ett författarskap. I grunden verkar det finnas en vilja hos läsaren - eller kritikern - att finna en central punkt att utgå ifrån, om det så gäller författarens själsliv, åsikter eller utövade genrer. Helt visst kan en sådan utgångspunkt vara relevant i vissa fall, under förutsättning att man handskas varsamt med kategoriserande antaganden. I Daudets fall har denna punkt dock förändrats under historiens gång, och blivit så stor att den fullkomligt skymmer andra dimensioner av hans verk.

Förhoppningsvis kommer dessa dimensioner nu mer i ljuset tack vare utgivningen av "I smärtans riken", som erbjuder inblickar och måhända leder även till insikter. Vi får blicka in i Daudet för att se en annan sida att beakta än den allmänt etablerade samt följa hans sjukdomstillstånd via en utomståendes blick. Denna "andra sida" hos Daudet är ej att förväxla med en sekundär sida, utan en sida som kan få oss att upptäcka andra verk av Daudet likaväl som att läsa hans kända verk med ny blick.

Förhoppningsvis kommer förlaget Alastors utgivningar inte bemötas som anekdotiska produktioner av obskyra verk, utan leda till fördjupad diskussion kring våra författarbilder. Ty dessa bilder är visserligen svårrubbade enheter i det litterära fältet, men inte oföränderliga. Här kan nämnas att Daudet årligen uppmärksammas i "kvarnbyn" Fontvieille (d.v.s. den by i vilken Daudet författade stora delar av novellsamlingen "Brev från min kvarn") med forskardagar där olika aspekter av hela hans verk studeras. Utkommer också årligen en tidskrift, fyndigt döpt till "Le Petit chose" efter romanen med samma namn (till svenska år 1879 som "Lille parfvelns historia"), med huvudsakligen forskarbaserade studier.

Med utgivningen av "I smärtans riken" befann sig därför Alastor Press kanske inte så mycket i utkanten av det litterära fältet, som i framkanten. Huruvida utgivningen bidrog till att uppfattningen om Daudet revideras återstår dock att se. Finns det plats i det "litterära fältet" för en sammansatt Daudet som kunde ingå i en realistisk eller naturalistisk kanon? Detta får vi låta vara osagt. Hur som helst ser vi med förväntan fram mot kommande utgivningar av okända, bortglömda eller försummade texter som vi kanske får integrera i den ständigt omformade och omformande litteraturhistoriska processen.

 

Hans Färnlöf

 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.